måndag, december 07, 2009

Case Histories av Kate ATKINSON

Vad jag vet är det bara Atkinsons Behind the scenes of the Museum (I Museets dolda vrår) som har översatts till svenska, men jag kanske har fel. Jag har i alla fall sökt på Bokus och Adlibris och Google, men hittar inga svenska titlar, förutom överstående.

Om jag har rätt är det skandal.
Jag tipsades om Kate Atkinson och fick tag i Case Histories. Den kallas kriminalroman för att det finns några mord, försvinnanden och en privatdeckare i den.
Men där försvinner likheten med den traditionella deckaren eller spänningsromanen.
Romanen är spännande, men samtidigt tar den tid på sig. Berättar varje levnadsöde, varje case history, utförligt och ingående. Därför blir också varje karaktär levande för läsaren på ett sätt som man sällan ser i "vanliga" spänningsromaner.

Atkinsson flätar samman flera olika separata livsöden på ett skickligt sätt. Huvudperson är den före detta polisen Jackson Brodie, som har sadlat om till privatdetektiv. Han sysslar mest med typiska PI-fall, tex att ta reda på om någons partner är otrogen.
Men så får han ungefär samtidigt flera olika nya uppdrag; ett tio år gammalt mord och två gamla försvinnanden, som till en början inte tycks ha någon med varandra att göra.

Samtidigt spökar hans eget förflutna för honom; systerns död för många år sedan, och skilsmässan, lite närmare i tiden. Åttaåriga dottern är egentligen enda fasta punkten i tillvaron.

Jag fastnade i denna bok så fort jag började läsa. Det är precis så jag vill att en bok ska vara; man sugs in och hålls kvar. Och lockas att återvända när man väl är klar för att läsa igen.
Jag är så glad att jag har Kate Atkinsons alla andra böcker kvar att läsa.

Rekommenderas varmt!

--------------

Uppdatering:
Kate Atkinson är visst utgiven på svenska, på bokförlaget Forum

måndag, november 30, 2009

Vänner och älskare av Theodor KALLIFATIDES

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har läst något av Theodor Kallifatides. Han har alltid funnit där i bakgrunden, bland de där författarna som "man borde läsa".

Vänner och älskare plockade jag upp i någon boklåda i somras och köpte. Den var ju i pocket och man måste ju köpa 4 för priset av 3.

När jag till slut började läsa visade det sig att det var en roman som jag genast tyckte om. Jag kom in i den snabbt och hölls kvar.
Som ganska stor konsument av spänningslitteratur är det är bra betyg för en bok. Jag har fått lite dåligt tålamod med åren. Ändå är jag hela tiden på jakt efter romaner som inte är spänningslitteratur, men som ändå är spännande. Om ni fattar vad jag menar.
Det finns egentligen ingen spänning i Kallifatides roman. Eller kanske ändå. Det är helt enkelt en bra berättelse  och det är driv i den. Sorglig och glad på samma gång.
Enkelt och rättframt språk och intressanta karaktärer. Flera av dem med invandrarbakgrund och med en hel del i det mentala bagaget. Min favorit blir snabbt huvudpersonen Georgs bästa vän, Milan, som kom till Sverige från Ungern i samband med det som hände 1956. Man undrar om Milan är homosexuell och i hemlighet lite kär i Georg, eller om han lever i självvalt celibat av någon otäck anledning som kan spåras tillbaka till tortyrkamrar i Ungern. Och får svar i slutet av romanen.

Jag inser att det är en styrka att kunna skriva en kompakt kärleksroman, man läser snabbt ut den, och ändå få med allt det väsentliga.Kärlekshistorien, några bra karaktärer, ett par oväntade vändningar och det utan att det blir 500+ sidor.

Kallifatides har lyckats i Vänner och älskare.

torsdag, november 19, 2009

Diverse spänningslitteratur- MICHAEL CONNELLY, ARNE DAHL och AINO TROSELL

Mina berg av stryktvätt minskar snabbare när jag har något bra att lyssna på.
Via IStore hittade jag äntligen audioversionen av Michael Connellys Chasing the Dime (Framgångens pris).

Chasing the Dime räknas inte som en av Connellys stora spänningsromaner, ändå har den alltid varit en av mina favoriter. Historien om den naive vetenskapsmannen Henry Pierce, som börjar få telefonsamtal som egentligen är menade för en callgirl, upphör inte att fascinera mig.
Och som så ofta med ljudböcker, när man tvingas "lyssna till allt" och inte skummar igenom någon text, upptäcker jag saker som jag missat tidigare.
Jag tycker Connelly har skapat en  intressant karaktär i Pierce. Den högintelligente men känslige mannen som har byggt upp ett företag som strävar efter att utveckla datorer som bygger på molekylär teknologi till skillnad från silikonchips. Stundtals vill man skumma igenom de delar som koncentrerar för mycket på det tekniska, men det får en ändå att bättre förstå hur passionerad Pierce är som yrkesman. Så passionerad att hans fleråriga relation med Nicole just tagit slut. Han tillbringade hellre nätterna i labbet än i sängen med henne. För att förenkla problemet med deras relation lite.

Nu har han precis flyttat till en egen lägenhet, fått nytt telefonnummer och så... börjar han få telefon till Lilly.
Lilly visar sig vara prostituerad och bjuder ut sina tjänster på en websida. Med Pierces nummer. Och hon visar sig vara omöjlig att få tag på.
För naivt nog ser inte Pierce till att snabbt byta nummer, han börjar istället leta efter Lilly. Vill hitta henne för att vara säker på att hon är okej. Vilket givetvis visar sig vara ett icke så klokt företagande. Snart tror polisen att han själv ligger bakom hennes försvinnande och Pierce ser  hur karriär, viktigt patentsökande , hans egen frihet och kanske även hans liv riskerar att stryka med på grund av hans naiva sökande.
Det utvecklas till en bladvändare där Pierces bakgrund och barndom har viktig betydelse, den påverkar till stor del hans handlande.

-----

Arne Dahls romaner om A-gruppen har inte riktigt fungerat som bladvändare för mig. Men den senast lästa; Efterskalv, var helt okej. Speciellt på grund av några oväntade vändningar.
Men jag har problem med att det är så många karaktärer. Jag som inte har läst alla böcker i serien har inte lärt känna dem. Jag håller helt enkelt inte isär dem. Inte ens kvinnorna.
Men som spänningsroman får den ändå godkänt.

-------

Under en längre tid har jag också avverkat spänningromaner av Aino Trosell. Hon är ett exempel på en "vanlig författare" som kastat sig på spänningsromanen. I flera av böckerna har hon Siv Dahlin som huvudperson, en medelålders kvinna som dyker upp som städerska i en bok, som kokerska i en annan. Skapelsen av Siv som karaktär är på många sätt unik och det är böckernas styrka. Inga högutbildade hjältar/hjältinnor så långt ögat når. Men så är ju också Aino Trosell en sk. "proletärförfattare". Jag har inte sett Aino Trosells romaner på bästsäljarlistorna, men däremot har hon vunnit Deckarakademins pris för kriminalroman för Medan hjärtat ännu slår. Den har jag inte läst, men däremot Järngreppet och Se dem inte i ögonen. Prisad med inga bästsäljare alltså. Kan det beror på att de inte är riktiga bladvändare? Vad man nu menar med det. Läsvärda är de i alla fall och ett välkommet avbrott i den ganska stereotypa deckarvärlden.
Ytspänning, en roman om dykare på en oljeplattform är däremot en bladvändare, en genuin thriller, även om teknikaliteterna förefaller något fantastiska för min del (som har lite inblick i branschen). Klaustrofobin i dykarklockan blir nästan bokstavligt påtaglig när de hamnar i livsfara under ett rutindyk.
Ytspänning är vad jag skulle kalla en riktigt bra spänningsroman, utan vare sig poliser eller döda kroppar i intrigen. Rekommenderas! Ett tips är att lyssna på den via Elib, lysande inläst av Jakob Ekelund.

tisdag, oktober 13, 2009

Nine Dragons av Michael CONNELLY

Den mest personliga Harry Bosch-romanen hittills, lovar Michael Connelly i förhandsreklamen.
Det är i alla fall en annorlunda Harry Bosch-roman. Fortfarande en ganska klassisk spänningsroman, men mycket av det som händer sker utanför Harry Bosch´ kontroll. Han är utanför sitt revir, stundtals en fisk på torra land.

Bakgrunden hittar man i flera böcker bakåt i serien. Under loppet av åtta romaner skapade Connelly en karaktär som ingen kunde komma åt. En ensamvarg med uppdrag att bekämpa ondskan i form av den grova brottsligheten i Los Angeles.
Den osårbare Harry Bosch försvann i samma stund som han fick reda på att han hade en liten dotter, Madeline (Lost Light / Skuggspel).
Fem romaner senare har hans dotter blivit tonåring och bor med sin mamma i Hong Kong.

Nine Dragons börjar med ett mord i Los Angeles på en affärsinnehavare av kinesiskt ursprung. Under utredningens gång verkar det som om den kinesiska maffian har något att göra med mordet.

Samtidigt får Harry Bosch beskedet att hans dotter i Hong Kong är försvunnen. Han släpper allt för att resa dit och leta reda på henne, och det stora frågan är; har den kinesiska maffian något med försvinnandet att göra?

I och med att Harry Bosch reser till Hong Kong trappas tempot upp och innan man vet ordet av är boken slut. Efter ett par oväntade vändningar. Annars skulle det nog inte vara en Connelly-bok.
Stundtals känns boken lite förutsägbar. Eller är det så att jag känner Michael Connellys författarskap så väl nu att jag hade på känn vad som skulle hända?
Jag vet inte. Jag skulle gärna vilja veta vad andra läsare av romanen tänker om detta, skriv en kommentar. Men avslöja inget av handlingen. No spoilers, som man säger på engelska.

Connelly hade gärna kunnat djupdyka lite mer i skildrandet av Bosch´ relation med dottern Madeline, den karaktär som han enligt egen uppgift inte "känt sig redo att skriva om" förrän nu.
Jag upplevde att den Connellyroman som kom innan Nine Dragons, The Scarecrow, var kompaktare och mer innehållsrik, men den är också en mer typisk spänningsroman. Nine Dragons hade mycket väl kunnat vara rätt så mycket längre utan att det hade blivit för mycket. Kanske ovanligt att säga så, oftast behöver ju böcker kortas ned.

Mest personliga Harry Bosch-romanen? Kanske. Men den bästa personliga Harry Bosch-romanen? Jag vet inte. The Last Coyote/Den Sista Prärievargen är fortfarande min favorit.

Men ändå; boken rekommenderas varmt.





Intressant lång intervju med Michael Connelly om Harry Bosch här, tryck på On Demand på Video Player.
Michael Connelly fortsätter att ge intrycket av att vara en himla trevlig karl. Och han, Harry Bosch och jag har något gemensamt, en trettonårig dotter.
_____________________________________________

söndag, september 27, 2009

Diverse recensioner II - LEE CHILD,MARIAN KEYES, INGER ALVÉN, GEORGE PELECANOS

Efter att ha skrivit mig trött under våren (och inte kunnat läsa) har nu läsivern tagit över. Jag började med Connellys nya, mycket läsvärda, The Scarecrow och fortsatte med alla Lee Childböcker som biblan hade på engelska.
Reaktionen över dessa spänningsromanen är lite, mja...
Childs hjälte exmilitärpolisen Jack Reacher är en något svårgreppbar typ. Efter fyra böcker är jag inte riktigt säker på varför han har valt att bli en vagabond. Någon tragisk händelse? Mentalt sammanbrott. Jag har velat ha mer insikt i karaktären. Mystiken runt Reacher gör att det blir en ytlig karaktärsbeskrivning. Långt från mina favoriter Connelly, Lehane och Pelecanos, som med små medel gör huvudpersonerna mer mänskliga.

I varje bok kommer Reacher till ett nytt ställe, och råkar givetvis ut för något. Löser mysteriet. Vandrar vidare, eller tar bussen.
Men efter ett tag blir det lite tjatigt när han för femtielfte gången lämnar kvinnan som han fått ihop det med i boken, och drar vidare.
Men det är spännande tidsfördriv, ganska bra bladvändare. Bäst hittills: Bad Luck & Trouble (Trubbel).
************
Chicklitt var nästa hållplats, och det i form av Marian Keyes. Började i fel ordning, med This Charming Man (En förtjusande man). En överraskande blandning av chicklitt och allvar. Jag hängde inte riktigt med när allvaret började smyga in. Boken var trögstartad och jag retade mig oerhört på typsnittsförändringarna (i engelska upplagan). Jag tycker det är oerhört jobbigt att läsa hela kapitel i sans serif-typsnitt (typsnitt med raka bokstäver typ Trebuchet).
Jag menar, läsaren är inte dum, man fattar att de är olika personer som berättar. Hoppas svenska översättningen var förskonad från detta.
Men på slutet hade har fastnat i berättelsen och den blev en bladvändare.
Vidare med Anybody out there (Är det någon där?).
Mer allvar än chicklitt måste jag säga. Jag var inte alls förberedd på storyns vridning där i mitten. Måste erkänna att jag grät. Det var länge sedan en bok fick mig att gråta. Ska inte avslöja mer. Jag är glad att baksidestexterna på boken inte avslöjade för mycket.
Men jag gillade berättelsen och den fick mig att ge mig på nästa bok, som egentligen är den första av Keyes, Watermelon. Och det är också en typisk första bok. En riktig chicklitt och jag måste säga, jag blev besviken. Chicklitt har ofta svårt med trovärdigheten. Också Watermelon. Historien om kvinnan vars man överger henne när hon precis fött deras första barn är kanske möjlig. Men för mig är det inte möjligt att du lever i flera år med en man utan att skymta någon av hans negativa sidor.
Men jag har inget emot att läsa fler chicklitt av Marian Keyes. Hoppas de i mitten är bättre än den första.
************
Hittade en pocket i bokhyllan som har stått där länge, men inte blivit läst. Mandelkärnan av Inger Alfvén.
Som så ofta är bortglömda böcker en positiv överraskning. Mandelkärnan är en vacker liten berättelse om en ganska trasig ung kvinna, Laura, som som tolvåring skickas från den döende modern i Argentina till den okände fadern i Sverige. Denna barndomsupplevelse präglar henne resten av livet. Men hade inte förlaget kunnat vara lite mer hemlighetsfull på baksidestexten. Inledningen, där flickan inte vet att hon kommer till sin pappa (hon tror morbror), är mycket bra, men hade varit mycket bättre om man som läsare inte visste om det där om pappan. Om man hade läst ur Lauras perspektiv.
Alfvén skriver vackert och även detta är en bladvändare. Jag inser att jag aldrig har läst något av Alfvén tidigare. Biblioteket i Stenungsund kommer att få många besök av mig i sommar. Alfvén står på listan.
**************
Tillbaka till spänningromanens värld.
En av dess mästare är definitivt George Pelecanos, författaren som jag tycker att jag står i tacksamhetsskuld till eftersom hans bok Drama City fick mig att börja skriva min bok. Jag har betat av en samlingsvolym bestående av Right As Rain (Vit som snö, ja vem kom på den titelöversättningen), Hell to Pay (Ett djävulskt pris) och Soul Circus (Svarta själar). Privatdeckarna Strange och Quinn är båda föredetta poliser, den ene svart och den andre vit, den ene runt femtio och den andre ungefär tjugo år yngre. Ett ganska udda par alltså.

Strange och Quinn rör sig i Washington DCs undre värld, en våldsam och deprimerande miljö. Pelecanos berättarstil är mustig och rak, han värjer sig inte för verkligheten, även om han inte ägnar sig åt att totalt gotta sig i blodiga detaljer. Snarare är han verklighetstrogen. Följaktligen låter han en mördare som just skjutit ut hjärnan på sitt offer kräkas därför han är så äcklad över det han just gjort.
Han kryddar också berättelserna med rätt så många sexscener. De känns inte överflödiga, de passar in för att beskriva karaktären, och de passar in i Pelecanos berättarstil. Det där med sexscener är ett vågspel, de måste ha en plats i berättelsen. Annars tillhör de den där gruppen episoder som bör ratas när man pysslar med det som i redigeringen kallas "kill your darlings".

Jag har förstått att Pelecanos tidiga deckare, de med Nick Stefanos som huvudperson, är närmast kultförklarade, men vet inte om de fortfarande går att få tag på. De finns inte översätta till svenska. Någon som har läst dem?

--

The Given Day av Dennis LEHANE


Jag ser en viss trend i spänningsromangenren, och den har pågått ett tag. ”Vanliga” författare som ger sig på att skriva ”deckare” (Kerstin Ekman, Maria Küchen) och deckarförfattare som vill skriva ”vanlig” skönlitteratur (Håkan Nesser räknas väl kanske dit, även om hans romaner typ Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har en stark spänningstråd i sig).
Bra eller dåligt? Ja, det beror väl på boken. Jag tycker mycket om Nessers böcker som inte är deckare. Även Mankells Comedia Infantile fascinerade mig. Jag skulle gärna se Åke Edwardsson skriva en ickedeckare. Kanske på gång?
Eller varför inte Åsa Larsson?

För egentligen; varför placera i genrefack? Och varför så svårt att ta sig ur deckarfacket? (Med det menar jag inte att det är lätt att ta sig in i det).
Det beror på boken som sagt.
Har precis läst ut Dennis Lehanes The Given Day (Ett land i gryningen). Och förstår att Lehane är på väg att tvätta på deckarförfattarstämplen totalt, via Mystic River och Patient 67.
Men ändå förblir den där som en tråd heller tiden; den gamla lätt igenkända spänningen.

The Given Day (kan inte riktigt försona mig med den svenska titeln) är egentligen en historisk roman, utspelar sig 1918-1919. Fattigt och eländigt, även om man är polis, spanska sjukan, efterkrigstid, the Red Scare och så vidare. Jag fick söka på Wikipedia för att hänga med, och upptäckte att allt stämde (vad annars), ned till minsta bomb i Boston.
Berättelsens två huvudpersoner, polisen Danny Coughlin och den svarte diversearbetaren Luther Laurence, rör sig i två huvudspår, men möts någonstans i mitten av romanen. Danny tillhör polisens överklass eftersom hans far är en överordnad och Luther har fått fly Oklahoma därför att han dödat en man. Luther hamnar hos familjen Coughlin som hjälpreda och lär känna Danny. Viktig i berättelsen är också Dannys kärlek Nora, irländskan som bär på en mörk hemlighet. Nyanserade karaktärer som fascinerar en. Inga stereotyper, inte.
Danny dras mer eller mindre ofrivilligt in i fackligt arbete, som i slutändan leder fram till den stora polisstrejken i Boston 1919. Luther längtar hem till frun och sonen han aldrig har sett, men brottet han har begått hindrar honom från att resa hem.
Det finns så många trådar i den här historien att det är bäst att inte gå in på allt, för att inte förvirra. Men allt knyts ihop på slutet. Sårbara hjältar och nattsvarta bovar, allt finns med.

Och så språket. Det är något med Lehanes berättarstil som hakar tag i mig. Jag är fast. Det är vackert, det är gripande.
Och det känns långt borta från deckaren. Även om det fanns episoder i Kenzie/Gennarodeckarna som jag känner igen.

Tänk den som kunde skriva så här. Som får en att sträckläsa en tegelsten på 700 sidor utan att tycka det är en enda sida för mycket.
Och vad bättre är; det sägs att detta är första delen i en trilogi.

The Scarecrow (Fågelskrämman) av Michael CONNELLY


Tretton år efter The Poet (Poeten) kommer den riktiga uppföljaren till denna Michael Connellys första fristående roman, vid sidan om Harry Boschdeckarna alltså.
För även om The Narrows (Fällan) egentligen är en uppföljare, eftersom den också handlar om seriemördaren Poeten, så är den en roman där Poetens ena huvudperson, Jack McEvoy, fattas. Så det blir en halv uppföljare och en halv Harry Boschdeckare.

Men The Scarecrow (Fågelskrämman) har med dem båda, kriminalreportern Jack McEvoy och FBI-agenten Rachel Walling (jo, hon som hängde ihop med Harry Bosch i ett par böcker).
Jack McEvoys berömmelse efter Poetenhistorien och den bästsäljande bok han skrev om den har svalnat och dessutom har han blivit för dyr för den tidning han jobbar på, Los Angeles Times. I ett försök att stävja de ekonomiska konsekvenserna av vikande läsarsiffror har tidningen beslutat att avskeda 100 av sina garvade och högavlönade reportrar och ersätta dem med färre lågavlönade reportrar som kommer direkt från journalisthögskolan. McEvoy är nummer 99. Han får två veckor på sig att packa ihop och lära upp sin efterträdare, den unga, vackra Angela, multifunktionell och begåvad, men utan erfarenhet.
I ett sista försök att skriva en sista toppartikel i Pulitzerprisklass snubblar han, och kollegan Angela, över ett mord, som sägs har begåtts av en ung, svart kriminell knarklangare. Men de gräver djupare, inser att killens erkännande inte är ett sådant, och att liknade mord har begåtts i andra städer.
De är en seriemördare på spåren. Eller rättare sagt, han är dem på spåren. De googlar på en hemsida som visar sig vara en sk. IP-adressfälla, en hemsida endast skapad för att hålla koll på ifall någon googlar på ett visst specifikt ämne, och det får ödesdigra konsekvenser.
Någonstans där i början av berättelsen inser Jack McEvoy att han behöver hjälp, och han kontaktar sin gamla flamma, FBI-agenten Rachel Walling som i ett tidigare jobb var profiler, hon sysslade med att göra gärningsmannaprofiler.
Som läsare vet vi från första sidan vem som gjorde det. Sedan skådar man liksom från ovan hur McEvoy/Walling tuffar fram i ganska hög fart på ett spår som i slutändan kommer att leda till en frontalkrock med The Bad Guy. Och man sitter där och kan inte göra något. Frustrerande och vansinnigt spännande. Man är fast och boken blir en riktig genuin bladvändare av första klass.
Det är ett välkänt berättartekniskt knep, det där att låta läsaren följa mördaren parallellt med hjälten från början, inget nytt under solen. Även Connelly har provat på det, delvis i
Poeten, och speciellt i Fällan. Men det krävs en viss skicklighet för att hålla spänningen på topp.
Och det fungerar i
The Scarecrow.
Både McEvoy och Walling är sig lika. McEvoy, bokens jag, är fortfarande ganska cynisk och nu dessutom bitter efter motgångarna på tidningen. Walling handlar som vanligt intuitivt och ibland impulsivt och även denna gång håller hon på att bli tvungen att lämna in FBI-brickan för att hon ställer upp för McEvoy på mer än ett sätt. Något som FBI-ledningen inte gillar.
Och trots att de är tolv år äldre så visar det sig att gammal kärlek aldrig riktigt…
Connelly dyker djupare i karaktärerna McEvoy/Walling i Poeten, men undviker det i The Scarecrow. Bra eller dåligt? Vill man veta mer om dem är det bra att ha läst Poeten först, men inte en nödvändighet. The Scarecrow står på egna ben.
Man lär sig saker genom romanen också. Cyberspace är en farlig djungel. Plötsligt blir man osäker. Hur säkert är mitt email, min Facebooksida och hur utlämnande är jag egentligen på min blogg? Och kan jag lita på att mina personliga uppgifter, numera digitaliserade, tex i en medicinsk journal eller hos min advokat, är otillgängliga för obehöriga.
Och om man råkar hålla på att jaga seriemördare; innan man hoppar i säng för att ha sex med sin älskade, kolla under…
…äsch, ska inte avslöja mer.
Sammanfattning: Definitivt en av Michael Connellys bästa på många år. En värdig uppföljare till Poeten, som trots allt står i en klass för sig.
Och som sagt: en bladvändare.


----------
Andra recensioner av Fågelskrämman.
Alkb.se

Mer Stieg Larsson

Jag har just avslutat sista delen av Millenium-serien av Stieg Larsson. Lite sen, jag vet, men jag vet också att många liksom jag har undvikit att läsa dessa böcker på grund av den stora hypen runt böckerna (nu filmen...)

Stieg Larssons alltför tidiga bortgång är givetvis en stor förlust för alla älskare av spänningslitteratur. Man kan ju inte låta bli att fantisera om hur en fortsättning skulle se ut.

Vi kommer aldrig att få veta.
Klart är att Larsson skapade karaktärer som kommer att leva kvar. Karaktären Lisbeth Salander var ett nyskapande, det är jag helt på det klara med. Samtidigt vet jag att alla nya udda karaktärer hos nya författare alltid kommer att jämföras med Salander. Och det kommer att bli bleka kopior.

Samtidigt har böckerna många brister, som man märkligt nog har överseende med. Allvarlig adverbsjuka och Larsson förklarar alldeles för mycket. Upprepningarna är många. Jag är övertygad om att en okänd debutant som lider av så stor adverbsjuka aldrig skulle bli utgiven.


Män som hatar kvinnor av Stieg LARSSON

Så nu har jag läst den. Återstår att se filmen (lär dröja, vad jag vet kommer den inte till Holland).

Har känt stort motstånd i flera år. Ungefär liknade känslor inför Guillous Coq Rouge och Harry Potter-böckerna. Man skulle ha läst dem, därför ville jag inte läsa dem. När jag väl hade läst dem så var jag fast, liksom...

Jag skulle inte läsa den. Ända tills min holländska kompis, boende i Köpenhamn, lyckades traggla sig igenom den, på danska.
Då tänkte jag att jag kanske också borde...

Började säkert fyra gånger, men kom inte in i den.
Till slut bestämde jag mig. Ska läsas. Nu.
Efter halva boken hade fortfarande inte mycket hänt. Förutom att Lisbeth gav sin plågoande en permanent minnesbeta.

Men sedan tog det fart.
Slutsats: Klart godkänd.

Varför?

Efter långt funderande inser jag att det har med storyn att göra, och karaktärerna.

Det är en spänningsroman, inte en polisdeckare (tack och lov!). Jag inser att Stieg var lite föregångare där.
Ingen dör i prologen (tack och lov, jag är så trött på döda kroppar i prologen...)

Blomqvist biter inte på mig. Vad är det för man som inte ens behöver anstränga sig det allra minsta för att få kvinnor i säng? Jag menar, till och med Lisbeth hoppar i säng med honom på eget initiativ.
Och en reporter som löser mordgåtor. Nej, inget nytt. Jag föredrar tafatte Jack McEvoy (återuppstår i vår).

Så det är bara att erkänna, det är Lisbeth Salander som är navet i berättelsen. Det är henne man vill följa, vill veta mer om, fascineras av. Punkt.


Diverse recensioner I


Det brukar bli en del efter skidåkningen, när knäna säger ifrån på eftermiddagen.
Och jag ska försöka mig på en par kortfattade recensioner:


Jag har betat av drygt hälften av Edwardssons kriminalromaner om kommissarie Winter. De flesta har jag lyssnat till på Elib. I sista delen, den sista delen i serien, ger Edwardsson läsaren en rejäl cliffhanger. Öppet slut. En del hoppas på en återkomst av kommissarie Winter.
Inte jag. Inte så att jag inte gillar Winter. Jag älskar honom och jag älskar Edwardssons språk. Men enough is enough, jag håller med Edwardsson. Dags att testa något nytt. Deckarförfattare som testar nya vägar är intressanta. Är det därför jag gillar Håkan Nesser? Antagligen.
Jag ser fram emot vad Edwardson ska hitta på härnäst.


Ännu ett "deckarförsök" av en "vanlig" författare. Jag gillade Harhjärta och även Lycklig Hora är klart läsvärd. Det finns ett spänningsmoment i boken, men det är ingen deckare. Inga långdragna utläggningar om hur mordet blir löst. Inte alls några poliser, faktiskt.
Sådana här spänningsromaner ger genren spänningsroman ett bra rykte. Mer sådant.


Jag älskar Kinsellas Can you keep a secret? och The Undomestic Goddess. Mer tveksam till Shopaholic-böckerna (jag undrade alltid var hon fick pengar till för att shoppa).
Remember Me? hör inte heller den till höjdpunkterna. Besviken. Varför? Jo, historien om tjejen som har 3 års minnesförlust efter en olycka är helt enkelt inte trovärdig. Lite som Shopaholic-böckerna.
Idéen att vakna upp och ha det till syntes perfekta livet (inkl. rik snygg man och toppjobb), utan att minnas något är kul, men känns inte... riktigt trovärdig, som sagt.

Snömannen av Jo Nesbø

På ytan ser Jo Nesbøs huvudkaraktär ut som en riktigt klyschig deckarfigur. Ni vet; Den Ensamme Polisen.
Han med alkoholproblem, oförmåga till längre relationer med kvinnor (men han har en enda kärlek som han aldrig kommer över), alltid i konflikt med kollegor och överordnade.
Och så mitt i allt; han är givetvis en utmärkt brottsutredare. Vad annars?
Kort sagt, Harry Hole är en tragisk figur.

Om det hade varit så att Nesbø inte var en skicklig berättare och mästerlig intrigmakare, då hade han aldrig kommit undan med karaktären Harry Hole.
Dessutom spelar han på alla ömtåliga strängar och läsarskaran faller pladask. Speciellt kvinnor, antar jag. Det är så synd om Harry Hole. Får han aldrig sin Rakel? Måste alla hans avhållna kollegor stryka med? Och så vidare.
Lägg därtill ett målande språk, typ "han blinkade och kände gråten som en knytnäve som försökte tränga upp genom luftrören". Och man förstår precis vad han menar, utan att det blir klyschigt.

Senaste romanen Snömannen följer i samma spår som sina föregångare, och är om möjligt ännu bättre (fast Smärtans Hus är min favorit). Den följer många etablerade deckarmönster (inklusive många villospår) utan att man tycker att man "har hört den förut".
Och det är väl Nesbøs styrka; att kunna använda en vedertagen deckarmall, men ändå kännas "ny". Slutet är intressant, man får ganska tidigt reda på vem, men ändå är det gastkramande intill slutet.

En sak kommer jag inte ifrån; likheten med min andra favorit i spänningsromangenren; Michael Connelly. Och då inte bara för att en av huvudkaraktärerna heter Harry och är en ensamvarg. Det är något med Connellys och Nesbøs ganska ödmjuka utstrålning (har inte sett Connelly live, men en del intervjuer på webben). Och så det drivna berättandet och intrigsnickrandet, förstås.

Jag håller med Bokhoras Jessica att det skulle vara kul att få läsa en "roman-roman" av Nesbø. Jag är övertygad om att han skulle få ihop något intressant om han steg utanför deckargenren ett tag. Nya Huvudjägarna är väl inte en "roman-roman" utan en "vanlig" spänningsroman, någon som vet?

Post scriptum:
Såg Jo Nesbø på Bokmässan i september. Kunde inte låta bli att tycka lite synd om dessa bästsäljande författare som berättar samma historia gång efter gång.

Hur många gånger har till exempel Nesbø berättat om hur hans huvudperson fick namnet Hole? Att hans mormor skrämde barnbarnen med att om de inte kom hem i tid så skulle hon skicka länsman Hole efter dem. Så det fick bli Hole.
Och att han en gång efter det att han blivit känd författare träffade en gammal man som spände ögonen i honom, hälsade och sade att det var han som var länsman Hole.
Nåja, han kanske tycker om att berätta den historien.


Drottningflickan av Inga-Lina LINDQVIST


Äntligen ska jag ge mig på att skriva lite om Inga-Lina Lindqvists böcker. Inte helt enkelt, därför att jag är medveten om att hennes och mitt skrivande tangerar varandra på mer än ett sätt. Och det som kommer nära inpå är svårt att skriva om.
Det är så gott omöjligt att skriva något om Inga-Lina Lindqvists nya Drottningflickan, och den tidigare Mirakelkuren, utan att först nämna något om Susan Howatch. Jag har skrivit om henne förut, men det tål att upprepas. Engelsk författare, som gjorde sig halvberömd genom att skriva sk. family sagas (nämn genren och de flesta recensenter får lika mycket utslag som när de hör chicklit). Någon gång i ganska mogen ålder blev Susan Howatch kristen och började skriva om något helt annat, nämligen anglikanska kyrkan, eller rättare sagt, deras präster och biskopar (de sk. Starbridgeromanerna). Och höjde sig samtidigt till en betydligt högre nivå.
På senare tid har hon även skrivit romaner som närmast skulle kunna kallas thrillers, men med ett intressant andligt djup. Den senaste The Heartbreaker, om en ung man som prostituerar sig, är en av mina favoriter.

Inga-Lina och jag hittade varandra över nätet på grund av Susan Howatch. Den ene googlade på nämnda författare och hittade till den andra. Det är alltid kul att hitta någon som har samma specialintresse som en själv.
För Howatch är ett specialintresse. Hennes Starbridgeromaner började komma ut på svenska, men blev ingen succé och utgivningen lades ned. Jag tycker det är tråkigt att inte ens ett kristet bokförlag är intresserade av Howatch. Kanske för stort projekt att ge sig på (men så många andra sötsliskiga happyendkristna romaner är de inte rädda för, och tveksamheter som Left Behind ger dig sig på utan eftertanke…)
Nåja, över till Inga-Lina. Det finns en hel del paralleller med Howatch. Jagform och stafetteknik till exempel. I Mirakelkuren och Drottningflickan berättas det i jagform av flera olika huvudpersoner, och de tar så att säga vid efter varandra. Skildrar inte samma skeende, utan hakar i efter varandra.
Howatch skildrar anglikanska kyrkan, Inga-Lina Svenska Kyrkan. Howatch drar sig inte för att skildra alla falanger inom anglikanska kyrkor, Inga-Lina blandar och ger hon också. Prästen Ludvig, som finns med i båda böckerna, har en kvinnoprästmotståndare till far, men har själv inte den uppfattningen (då hade han ju inte heller blivit prästvigd). Howatch låter ofta sin karaktärer röra sig i eller i närheten av ett kloster, Inga-Lina likaså. Den brokiga samling av människor som man finner i berättelsens kloster är fascinerande. En nunna som har varit judinna, två som är prästvigda (eftersom många prästvigda kvinnor lutar mer åt det liberala hållet så är det unikt att de finner sig tillrätta i ett konservativt kloster).
Sex är alltid närvarande på ett eller annat sätt i Howatch böcker. Ludvigs liv, och Ninas, kretsar i hög grad runt det också.
Det finns skillnader också. Howatch böcker är långa, gränsar till tegelstenar. Inga-Linas är tvärtom ganska kort och snabblästa. Efter första boken Mirakelkuren, fick jag känslan var det inte mer? Någon annan skrev rumphugget på Inga-Linas blogg. Jag är böjd att hålla med. Jag ville veta mer om karaktärerna. Drottningflickan, som tidsmässigt utspelar sig före Mirakelkuren, är mer fullständig, men jag hade gärna läst mer där också. Varje karaktär vill man veta mer om. Mer om nunnan Elisabeth och dottern som är ortodox judinna i Israel, socialsekreteraren Nina, som gärna byter karlar som andra byter skjorta, och den stackars prästen Ludvig, karismatisk och med vissa övernaturliga gåvor, men som tittar lite för djupt i flaskan. De två senare utslängda till en liten ort där ingenting tycks hända. Tills det börjar hända saker. Men sedan, vad händer sedan?
Nu har Inga-Lina avslöjat att hon antagligen ska skriva mer om Ludvig. Så det kommer kanske mer.
Ytterligare saker i Inga-Linas böcker intresserar mig. Inga-Lina är socionom och en av karaktärerna i Drottningflickan är socialsekreterare. Det skrivs inte mycket om socialsekreterare i dag. Inget alls, skulle jag vilja påstå. Drottningflickan är ett undantag. Inte heller skrivs det mycket om kyrkan. Präster dyker ofta upp som bifigurer, men oftast är de, liksom socialsekreterare, konstiga figurer, med en mörk agenda (i deckare är de ofta mördare).
Så jag och Inga-Lina har en hel del gemensamt; Howatch-fans och vi skriver (eller vill skriva) om socialsekreterare och kyrkan.
Många recensenter ställer sig oförstående till Mirakelkuren och Drottningflickan. Fast hade jag förväntat mig att Expressens recensent Nina Lekander skulle ha en aning om att Howatch skrivit något annat än family sagas. Nej, egentligen inte. Då kan man ju knappast förvänta sig att hon ska förstå sig på Drottningflickan. Men helt negativ var Lekaner inte, bör tilläggas.
Det slår mig att de positiva recensioner som finns är skrivna antingen av kristna tidningar, eller av recensenter som är kristna (Maria Küchen).
Så jag kan inte låta bli att undra, är det något som de andra (de som inte är kristna) inte förstår, eller inte vill förstå? Och vad är det då som jag förstår, och inte de?

Jag vet bara en sak, jag följer Ludvig, med följe, med intresse.
Mer Inga-Lina, mer, snälla!
-----
Uppdatering; Även Johanna Wistrand hade gärna läst 100 sidor mer.
Nog är det ett tecken på en bra bok om man vill läsa mer!



Men inte utan din dotter av Jan GUILLOU

Jag läste ut mitt signerade exemplar av Jan Guillous Men inte utan din dotter redan på planet hem till Amsterdam. Jag hade fuskat lite, nämligen lyssnat på audioversionen över ELib, innan jag fick boken i min hand. Det där med ELib är förresten en hit för mig, stryka kläder är nu förknippat med att lyssna på audioböcker på den bärbara datorn. Så Tomas Bolmes behagliga stämma lotsade mig genom de första kapitlen.
Jag gör ofta ett misstag när jag läser spänningsromaner, jag skummar igenom för snabbt för att få veta hur det går. Och misstar en del ledtrådar ibland. När man audiolyssnar undviker man det, men det gäller att uppläsaren inte är för dålig. Så inte i Bolmes fall.

Åter till romanen. Jag gillar Guillous författarskap och jag gillar Hamilton. I denna bok är han inte riktigt huvudperson, det finns flera huvudpersoner.
Bakgrunden till boken fångar mitt intresse. Guillou hävdar att det är Saudiarabien som står bakom den islamistiska terrorismen. Jag är böjd att hålla med, även om jag inte kan rada upp faktabevis just nu. Under mina år i Mellanöstern har jag aldrig förstått USAs oheliga allians med Saudiarabien och dess iver att invadera Irak och hota Iran. Saudiarabien är ett av världens mest odemokratiska och kvinnoförtryckande länder, men eftersom de inte använder oljan som vapen i politiken, så är de välkomna i väst. Men det hindrar inte att det finns åtskilliga dollarstinna privata fundamentalister som inte tvekar att sprida sina extrema form av islam i länder som Afghanistan och Pakistan. Och i övriga världen. I tex Syrien var människor livrädda för den konservativa tolkningen av islam som Saudiarabien står för. De såg också baksidan av denna konservatism; horder av rika saudiarabier som besökte Damaskus på sommaren, mest för att handla billiga varor och ligga med östeuropeiska horor.

Det där var en liten politisk parantes.
Guillou blandar sin syn på Mellanösternpolitiken med händelser som drabbar nyfunna vänner till Carl Hamilton. Säpochefen Ewa Tanguys dotter blir kidnappad, på uppdrag av muslimska fundamentalister. Så när maken och fadern, den före detta främlingslegionären Pierre, vänder sig till Hamilton, som har hoppats att han aldrig ska behöva hålla i ett vapen igen, så blir svaret ungefär så här; Egentligen har jag ju sagt; inga mer militära operationer, men inte om det gäller din dotter.

Sedan drar räddningsaktionen igång, och, ja, det är spännande. Ganska förutsägbart, dock.
Guillou i sitt rätta medium, en internationell spänningsroman. Det är kul att se att så gott som alla aktörer i Hamiltonböckerna (de som lever...), dyker upp i denna bok.

Guillou har två svagheter; dialogerna och kärleksscenerna. De första är lite för akademiska, lite för lite varierade i stil och de senare existerar så gott som inte.
Varför låter han inte stackars Hamilton korka upp sin champagne med Mouna och därefter älska på hotellet i Moskva (eller var det nu var...). Bara en sån där liten parantes.
Det är kanske ett typiskt kvinnligt drag, det där att tycka synd om manliga huvudpersoner i spänningsromaner som inte får det de trånar efter. Jo Nesbö lär få många reaktioner från kvinnor som tycker synd om hans Harry Hole.

Jag undrar om Guillou någonsin kommer att lyckas ha ihjäl sin hjälte Hamilton? Antagligen inte.

--

14 år till salu av Caroline ENGVALL

För första gången har jag fått en bok i min hand innan officiellt publiceringsdatum, direkt från förlaget.
Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa 14 år till salu. (Bokens egen hemsida)

Boken handlar om tonåriga Tessans liv som prostituerad och den är skriven med hjälp av journalisten Caroline Engvall (Kalla Kulor Förlag). Förlaget säger att boken är deras viktigaste någonsin.

Och jag kan förstå att de säger så. Berättelsen om Tessan skakar om en. Mycket.
Man känner sig ömsom upprörd, ömsom äcklad. Jag sov helkasst natten efter jag hade läst boken. Och jag hade sträckläst den.

14 år gammal blir Tessan våldtagen av en kille hon känner, men inte har haft någon närmare relation med.
Hon reagerar som så många våldtäktsoffer; skyller på sig själv, skäms, känner sig smutsig och "brukad". Och säger ingenting till någon.
När sedan kompisen Jenny slänger ur sig att de kanske skulle "hora" för att få lite pengar, så hänger Tessan på.
"Det kändes inte som en så stor grej. Jag kunde inte förlora mer än vad jag redan hade förlorat."

Kompisen äcklades och drog sig ur efter två möten med torskar, som Tessan och Jenny fått kontakt med via nätet och som inte hade några betänkligheter om att ha sex med två underåriga tjejer.
Men Tessan fortsatte. Och fastnade i nätprostitutionen. Under flera år. Och det utan att familjen, vänner eller någon annan visste.

Som läsare sitter man hela tiden och vill ropa:
Varför?!
Och hur kan det vara möjligt att ingen förstod vad som var på gång?

Tessan säger själv att hon var världens bästa skådespelare. Levde i två världar. Föräldrarna fanns där hela tiden, men hon stötte bort dem.
Där är Tessans levnadsöde inte unikt. Anorektiker är också ofta experter på att dölja, liksom ungdomar som hamnar i drogmissbruk. Och efter självmord eller självmordsförsök säger ofta omgivningen; jag hade ingen aning om att hon/han mådde så dåligt!

Och Tessan har paralleller med många av dessa. Istället för att skära sig hade hon sex mot betalning. Det var egentligen ingen skillnad.
En anorektiker strävar ofta efter kontroll. Det ville Tessan också ha.
Och samtidigt ville hon "straffa sig själv".

Som socionom har jag ibland stött på uttrycket: hellre negativ bekräftelse än ingen alls. Alla vill bli sedda. Och hellre på ett negativt sätt än inte alls.
Så var det med Tessan också.
"Eftersom de hade sex med mig trots att de hade familj blev det någon slags bekräftelse på att jag dög, i alla fall till att ha sex med. Jag var inte helt värdelös. - - - Sex var det enda jag kunde, det enda jag var bra på."

Att prostituera och förnedra sig blir som en drog för Tessan. Hon talar om "suget" efter att kontakta sina kunder, precis som en missbrukare talar om suget efter droger. Hon får "återfall" efter ett långt uppehåll.
"Och ju sämre det blev, desto mer bekräftelse sökte jag av männen. Det blev som en ond spiral."

Till slut lyckas Tessan ta sig ur prostitutionen, med hjälp av familjen, socialtjänst, lärare, psykologer och familjehem.
Boken avslutas med en rad tips vad man som anhörig eller annan närstående ska göra om man tycker att ett barn eller tonåring mår dåligt på något sätt.

Boken är ett definitivt MÅSTE för tonåringar och deras föräldrar, lärare, kuratorer, socialsekreterare, och alla andra som jobbar med ungdomar.

Läs Aftonbladets artikel om boken. En artikel som tydligen skakade om vissa bloggläsare så att de tvivlade på om historien är sann, se bloggkommentarerna.
För mig är det obegripligt att säga "skyll dig själv" eller "hon gjorde det frivilligt".
Om det var din egen dotter, skulle du säga "skyll dig själv"?
Skulle inte tro det.

---
Tidigare publicerad 17 aug 2008

Om jag inte misstar mig har 14 år till salu nu sålt mer än 100 000 ex bara i pocket. Grattis Caroline och Tessan!



Omvänd av Göran SKYTTE

Jag kan inte komma på att jag har läst några positiva recensioner av Göran Skyttes självbiografiska Omvänd.
Inte så att jag hade förväntat en från Kyrkans Tidning:










"...men någonstans, trots författarens tydliga
vilja att vara öppen och ibland till och med självutlämnande, griper det mig ändå inte riktigt i hjärtat. Kanske har det ändå delvis med debattören och polemikern Skytte att göra, som man inte riktigt slipper ifrån.
Slängarna mot det som Skytte
väljer att kalla det ”politiskt korrekta” inom kyrkan, och som han ser som det största hotet mot den ”äkta” kristendomen efterlämnar en lite obehaglig känsla."


Hoppsan! Det verkar som recensenten känner sig personligt påhoppad. Det är kanske inte så konstigt, jag antar att det är svårt att inte känna sig påhoppad, om man själv tillhör Svenska Kyrkans politiskt korrekta gren (räknar givetvis KT dit, som ni förstår).

Inte heller en från Göran Greider i DN. Greiders Jesus, som mer liknar en vishetslärare, kan kanske vara lätt att tro på. Behövs ingen riktig omvändelse där.

(Rättelse. Har hittat en positiv recension. Dagen förstås.)

----

Jag tror att det är svårt att vara objektiv när man recenserar Skyttes Omvänd. Jag gör inte anspråk på att vara objektiv.
Detta är en personlig recension. Låt mig förklara lite varför Skyttes texter berör mig så, på olika sätt:

Internet förde mig för några år sedan närmare Sverige. Efter en tid i Afrikas djungler och Mellanösterns öknar var jag plötsligt online och jag började söka mig hemåt.

Ett av de första whao-upplevelserna på internet var att genom SvDs ledarsida upptäcka att Göran Skytte hade blivit kristen och dessutom:
Han hade mage att sympatisera med kristna som de flesta andra ville sopa under mattan, vända ryggen till eller slänga ut ur kyrkan (och det ända bort till Rom, helst).
Han hade mage att sympatisera med dem, precis som jag.
Jo, jag har mage jag också, trots att jag inte tillhör den kristna rödvinshögern (epitet skapat av käre bloggvännen Schlaug. "Vad är då jag?" blev min reaktion. Kristen ölvänster?... Skämt åsido, mer om Skyttes politiska sida strax).

I alla fall, jag blev eld och lågor när jag läste tex. Dissidenterna fascinerar och Kul att vara kristen-det spirar och gror. Varför?
Jo, precis så kände jag också.

Skytte har själv sagt om den storm som krönikorna gav upphov till: frågan rör vid något som går långt utanför vad jag kan förstå”. Han hade helt enkelt kommit för nära elden.

Jag kan reta mig oerhört på vissa inslag i Skyttes lördagskrönikor i SvD. (Tröttsamt borgerliga till sin karaktär när hans krönikor handlar om något politiskt, även om en dos ömhet kan smyga sig in i bland). Andra tycker jag är lysande. Att jag hyser någon slags hatkärlek till det Skytte skriver, det sticker jag inte under stol med. Och jag konstaterar att när Skytte berör något andligt så läser jag med intresse, är det en politisk krönika "bläddrar" jag snabbt igenom. (Kanske har det med att göra att jag är utlandssvensk, för mycket inrikespolitik och jag hänger helt enkelt inte med).
Jag är inte, och kommer nog aldrig att bli, en riktig högermänniska, politiskt sett. Trots att många av mina åsikter är rent borgerliga. De röda generna sitter väl för hårt fast. Samtidigt ogillar jag den politiserade röda Svenska Kyrkan, för det är den, röd alltså, och där delar jag Skyttes åsikter.

Jag ogillar för övrigt politiseringen av kyrkan överhuvudtaget, så jag hade nog reagerat på samma sätt om den hade varit politiskt blåfärgad.

Greider påstod att Skytte tog kristendomen till hjälp för att försvara sitt byte av politisk ideologi. "Hålla Gud i handen", kallar han det.
Kvalificerat skitsnack, skulle jag säga. Vem är så galen att han blir kristen av den orsaken. Att Skytte var rädd för att bli kallad just galen vittnar han ju själv om: "jag var rädd för att bli stolle-förklarad", skriver han. Vilken person som helst i hans framträdande position skulle väl känna rädsla i en sådan situation. Och dessutom var han "rädd för vad allt det där skulle göra med" honom.

För när en annan, som inte står i rampljuset, tycker det är jobbigt, varför skulle då inte en kontroversiell toppjournalist tycka det?

(För det är ju ändå så, man blir gärna stolle-förklarad som kristen. Jag menar inte att man ska skämmas för det, bara att det är jobbigt att bli stolle-förklarad).

Tillbaka till Omvänd.

Skyttes omvändelse var inte lätt. Är inte lätt, borde jag kanske säga, riktigt färdig är man ju aldrig.
Jag tycker att det är gripande läsning. Det griper tag om hjärtat hos mig, i motsats till Kyrkans Tidnings recensent.
Skrivet med en rapp, ganska kortfattat stil. Och självutlämnande.
Den till det yttre starke och nästan bufflige Skytte är en helt annan inuti. Jag har svårt att fatta att han har kämpat så med dåligt självförtroende och depressioner och att han har haft så många personliga bakslag i livet.

En omvändelse är inte logisk.

Inte heller sker den för att man intellektuellt har resonerat sig fram till en tro (det finns säkert de som har lyckats med det, men jag tror personligen att de är i en minoritet).

I stället är det så tydligt att Gud griper in. Också i Skyttes fall. Gud är den som vänder en människa om, inte människan själv. Eller någon annan människa.

Den okända gamla damen, den typiska kyrktanten, som tar tag i Skytte och säger att hon ber för honom, är en av episoderna i boken som fastnar.
(Jag säger bara, sluta aldrig be för andras omvändelse!)

Det är en berättelse om en resa. Resan från skjutjärnsjournalisten som var söndrig inuti, till kolportören som reser runt med sina skrifter och berättar om sin glädje att tillhöra Jesus.

Och med hela Skyttes omvändelse klar för mig, så kan jag tänka;
Om nu Gud lyckades omvända Skytte...
...då borde han kunna omvända vem som helst.

Det gör mig hoppfull. Förtröstansfull. Och jag fortsätter att be för nära och kära, vänner i när och fjärran, som ännu inte har vänt om.

---

"... det räcker inte med att man blir omvänd en gång. Omvändelsen pågår hela tiden, oavbrutet, gång på gång.
Behovet av omvändelse är oändligt - och vi blir oändligen omvända.
Om vi vill det. Men ibland också om vi inte vill det."

Göran Skytte, Omvänd, s.195

---

Sex God av Rob BELL


Never really being naked.
Nu har jag läst Rob Bells Sex God (Sexgud på svenska) två gånger och hoppas att jag ska kunna skriva något som liknar en recension. Det är svårt att få med hela bokens budskap i ett enda blogginlägg. Jag säger redan nu:
Läs själv.

Pastor Rob Bell i Grand Rapids, Michigan, USA tillhör Emergent church rörelsen.
Han skriver kort och lättläst. Hans tidigare bok Velvet Elvis (Elvis som hötorgskonst): Repainting the Christian Faith är skriven lite i samma stil. Annorlunda layout, text som ibland är närmast poetisk. Omanligt, skulle jag vilja säga, men då ger jag mig väl ut på svag is. Fullt av kärlek är hans språk i alla fall.
Trots att Sex God är lättläst så behöver man tid att läsa den. Tid för att fundera. Reflektera över sitt eget liv och sin egen relation. Och andras. Jag blev alldeles varm av lycka över boken. Andra som kanske har det svårare i sin kärleksrelation, reagerar antagligen annorlunda. För Bell stryker inte medhårs.
Rob Bell sätter ord på mycket av det jag känner och tänker om sexualitet. Det heliga, det som fulländar oss, och det som ibland kan göra oss så ont.

Ganska tidigt i boken skriver han:

”much of life is in some way connected with our sexuality
And when we begin to sort through all of the issues surrounding our sexuality
we quickly end up in the spiritual,
because this
is always about that.”

Vidare:
“Sex. God. They´re connected. And they can´t be separated.”

Bell börjar från början. Allra första början. Genesis. Skapelsen.
Om att människan är skapad till Guds avbild. Och med frihet. Vi vet hur det gick. Nästan rent åt helvete. Vad vi nu tror om helvete eller inte, jag tror ändå vi kan hålla med Bell när han säger:

"It´s possible for heaven to invade earth."

"And it´s possible for hell to invade earth."

Kanske kan man säga att vi bjuder in helvetet till jorden när vi slutar respektera människorna som Gud gjorde till sin avbild. När vi slutar respektera den gudomliga avbilden i andra. Bell tar ett exempel från koncentrationslägret Bergen-Belsen, det finns tusen, miljoner, andra exempel på hur människan slutar respektera andra. Och…

”We don´t respect the divine image in others just because we want to uphold their humanity.
It´s about us.
It´s about our humanity as well.”

I slutändan slutar vi att respektera oss själva också.
Vi förlorar vår mänsklighet när vi är inhumana mot andra.

Hur ska jag nu komma tillbaka till det här med sex och Gud?
Jo, vi måste gå tillbaka till där i början, nästan i början i alla fall, när människorna slutade respektera varandra. När de började att släppa in helvetet på jorden.
Bell säger att vår sexualitet har två dimensioner och att det i första hand handlar om vårt medvetande om att vi har tappat kontakten med Gud.
I andra hand är vår sexualitet alla vägar som vi prövar för att återuppta den kontakten.
De flesta tänker på sexualiet som bara det där fysiska man ägnar sig åt med en annan människa, men det är bara en liten procent av vår sexualitet. Vad det handlar om är egentligen vår strävan efter att åter kopplas ihop med världen, varandra och Gud.
Mängder av människor ”har sex” dag och natt, men mer är det inte, säger Rob Bell. ”There´s no connection.

När vi erbjuder vårt hjärta, vår kärlek, till en annan människa löper vi alltid risken att den personen inte är intresserad och inte tar emot vårt erbjudande. Resultatet: Det klassiska brustna hjärtat. Vi kan inte tvinga någon att älska oss.
Det kan inte Gud heller.
Vårt brustna hjärta är en del av Guds brustna hjärta, säger Bell. Vi kan kanske förstå lite hur han känner.
Och sedan går Bell in på att Gud blev människa genom Jesus och det faktum att andra människor är så speciella att de är värda att ge sitt liv för.
Rent bibliskt och också traditionellt i många kulturer gifter man sig när man har sex, alltså samlag, med varandra. Att påtala för någon som är sambo att de borde gifta sig inför Gud är ganska onödigt, i Guds ögon är de redan gifta med varandra.
Så det riktigt utmanande är alltså att reflektera över att varje gång man ”bara har sex” med någon utan någon vidare koppling, utan vidare löften, så ingår man ju äktenskap med varandra. För att sedan genast bryta upp. I jakt på någon ny. I jakt på något nytt. Och man är ensammare än någonsin.
Och man respekterar knappast den gudomliga avbilden i den andre.
Och inte i sig själv heller.

Jag vill avsluta med ett längre citat:

”It´s easy to take off your clothes and have sex. People do it all the time. But opening up your soul to someone, letting them into your spirit
and thoughts
and fears
and future
and hopes
and dreams…
that is being naked.

This is why when people sleep together after they´ve just met, they´re raising the chances significantly that the relationship will not survive. Racing ahead of the progression always costs something.

When there is no common mission, no shared task, no sense of bone of bone and flesh of flesh, no bonds that take years to develop, many end up moving from relationship to relationship, having sex but never really being naked.”


Litet tillägg: Det är andra gången som Rob Bell får igång inspirationsknölarna, eller vad man nu ska kalla dem, hos mig. Att en typisk kristen bok skulle ha något inflytande över romanskrivande. Märkligt, men så är det. Läs mer på Bokskrivarbloggen.

Grabben i kuvösen bredvid av Jonas HELGESSON


Jag har länge tänkt skriva något om Jonas Helgessons självbiografiska bok Grabben i kuvösen bredvid. Jag har liksom inte kommit till skott, men efter att ha fått reda på att Jonas och hans mamma Lena var gäster i Gokväll i förra veckan (28 november, ligger väl ute på webben ett tag. Ni hittar Jonas så där 5 min in i programmet) så insåg jag att det var dags. "Jag lever ett slags bonusliv," säger Jonas i Gokväll. I boken skriver han om vad som hände när han föddes: "Pip... Pip... Pip.... Tystnad. 40 minuters tystnad. Pip... Pip... Pip... Yes, där kom andningen igång igen. Tack så mycket!" Navelsträngen var virad just halsen på den nyfödde Jonas och resultatet av den långa syrebristen blev en CP-skada. Man märker skadan i Jonas motorik och tal. Men det hindrade inte att Jonas utvecklades till en envis liten kille och som han säger själv i boken "jag är en livsnjutare". Jo, jag minns Jonas som en gladlynt elvaåring som alltid hade en massa kompisar hemma och gärna spelade lite golf ute på gräsmattan. Jag bodde nämligen ett antal år i den lilla lägenheten i familjen Helgessons villa, som det var meningen att Jonas skulle bo i en gång när han blev större och skulle kunna klara av att bo själv, men med familjen på nära håll. Att Jonas aldrig kom att bo i lägenheten behöver jag väl inte tillägga.
Nu bor han i Malmö och att läsa om hans liv från och med barnåren i villan i södra Göteborg, tills nu, med 24 i handikapp (i golf alltså), körkort, som egen företagare, föreläsare och standup-komiker är en läsupplevelse som gör en alldeles varm av glädje. I våras gifte sig Jonas med sin Hanna och som mamma Lena sade i Gokväll "då var det som om himlen kom ned på jorden." Det är klart att det inte alltid har varit lätt för Jonas. Lyckligtvis har han haft en familj som alltid har stöttat honom och jag minns hans kompisar som faktiskt inte alls brydde sig om hans handikapp. Det liksom försvann ur deras medvetande efter ett tag. Jonas berättar: "En kompis i min klass har berättat om ett förvirrat samtal han hamnade i en gång: -Du känner väl den där handikappade? frågade någon. Min kompis svarade: -Nä, vadå? Jag känner ingen handikappad... -Jo, men du vet... Han heter Jonas eller nåt... Efter att ha funderat en lång stund fattade min kompis till slut vem den andra syftade på. -Jaha, du menar Helge! Ja, honom känner jag ju såklart! Men någon handikappad kände han inte." Boken är full av ganska komiska situationer, men ibland fastnar skrattet i halsen lite. Tänk ändå hur lite människor vet och förstår om handikapp. Jonas berättelse är lärorik.
Jag kan inte låta bli att citera ännu en något dråplig situation, och man kan inte låta bli att tycka lite synd om Jonas. Han skulle nämligen fria till sin Hanna. Det blev inte riktigt som han ville (och det hade inte med Hanna att göra):
"I somras när vi hade bestämt oss för att förlova oss ville jag hitta på något extra för henne, något som hon skulle minnas.
Till slut kom jag på att jag skulle fria till henne högst upp i Turning Torso här i Malmö.
Jag gick dit och frågade personalen om det var okej att ta upp min flickvän till takvåningen vid ungefär klockan 22 den kvällen.
De fattade nog inte riktigt vad jag pratade om. De frågade om de fattat rätt.
-Vill du veta tidtabellen för buss 22?
Jonas gav upp och senare friade han till sin älskade Hanna på Ribersborgs sandstrand i stället.
Läs den här boken, jag rekommenderar den varmt. Jag avslutar med Jonas egna ord ur förordet:
"Jag borde enligt läkarna inte alls ha blivit den jag är idag. Enligt deras utvecklingskurvor skulle jag ha tillbringat resten av mitt liv sittande i en rullstol, dessutom helt oförmögen att tala.
Men ibland blir det inte som vetenskapen tror. I mitt fall blev det så ofantligt mycket bättre. Och är glad att kunna säga att bättre blir det, varje dag. Nu kan jag till och med ta på mig byxorna alldeles själv.
Den här boken är tänkt att vara en laddning färgglada klickar mitt i vardagens många gråa nyanser."
Ja, Jonas, färgglada klickar är din bok och tack för en härlig läsupplevelse.
Jonas har en egen hemsida, Vinna i livet och en blogg Cp-bloggen. Han är också kolumnist i Metro. Läs även en intervju med Jonas här.



Harry Potter 7-The Deathly Hallows av JK ROWLING

Nu har jag läst den!
Jaha. Och vad ska jag skriva?
Låt mig först erkänna:
1.Jag är mycket subjektiv. Jag älskar Harry Potter-böckerna.
2. Jag tycker om fantasy. Annars kan man inte njuta av Harry Potter. Då blir böckerna bara dravel om dumma trollformler, häxor, trollkarlar. Eller man skulle också kunna säga: Tycker man inte om deckare, så begär jag inte heller att man ska tycka om Michael Connellys böcker.


Nu kommer VARNINGEN! Jag ska inte direkt avslöja vad som händer, men den som vill läsa Harry Potter 7 utan att veta; LÄS INTE DETTA INLÄGG. Mina läsare är nämligen smarta nog att läsa mellan raderna och räkna ut vad som händer i slutet i boken.

SLUTA LÄSA NU....

--------------------------


Jag fortsätter.
Otaliga har frågat sig; är Joanne Rowling kristen?
Nu kommer hon fram och talar om sin tro, hon kunde liksom inte göra det förut, då hade hon avslöjat vad som oundvikligen måste hända i sista boken.

Harry Potter and the Deathly Hallows är djupt symbolisk. Alla trådar från de tidigare böckerna vävs samman och läsaren förs obönhörligt mot stupet. Det är oerhört spännande, och välskrivet. Tårarna kommer och man känner med Harrys ångest.

En GOD läsupplevelse. Jag var alldeles matt efter jag var klar och var tvungen att gå tillbaka igen, eftersom jag hade missat en del ledtrådar i min iver att läsa färdigt.

JK Rowlings är inte predikant utan författare läste jag någonstans. Det håller jag med om.
Men...
För att ta ett exempel. Harry Potter lyckas äntligen besöka sina föräldrars grav. Inskriptionen på gravstenen är ett nästan ordagrant bibelcitat (men det står inte i boken...);
"Den siste fienden som förintas är döden" 1 Kor 15:26

Joel Halldorf fick mycket reaktioner på det han skrev om boken i Dagen (länk nedan). Han svarade och sade (och jag instämmer):
"Jag kan faktiskt inte, dyra bröder, förstå att ni inte ser att detta är en gestaltning av evangeliet! - för ni har väl läst boken?"

Generös Radikalitet av Brian McLAREN

DÄRFÖR ÄR JAG EN missionell + evangelikal + post/protestantisk + liberal/konservativ + mystisk/poetisk + biblisk + karismatisk/kontemplativ + fundamentalistisk/kalvinistisk + (ana)baptistisk/anglikansk + metodistisk + katolsk + grön + förkroppsligande + nedstämd men ändå hoppfull + framväxande+ ännu inte färdig KRISTEN.

Så står det på framsidan av Brian McLarens bok Generös Radikalitet (eller Generous Orthodoxy, som den heter på engelska. Det är det engelska orginalet som jag har läst).
När jag fick boken i min hand och läste ovanstående "undertitel" (antagligen rekord i längd), så kände jag: Men det är ju jag!
Och sedan fick jag en klump i halsen och tårarna var på väg att tränga fram.

Eller som Emil (bakom bloggen Jord om jag inte misstar mig) säger i bokens förord:
Äntligen någon som verkar förstå den verklighet vi faktiskt lever i. Äntligen någon som sätter ord på det jag själv känt så länge. Äntligen någon som inte bara kritiserar. Äntligen någon som kan peka på en riktning och en väg att gå. Äntligen någon som kan ge hopp inför framtiden,"

Jag brukar inte reagera så över kristna böcker, jag läser faktiskt väldigt få kristna böcker, helt enkelt därför att jag har känslan: Jag har läst allt. Alla säger samma sak. När kommer något nytt?
Jag insåg när jag börjar läsa att här hade jag något nytt i min hand.

"Jag tror många desillusionerade, förhoppningsfulla och längtande och besvikna kristna känner igen sig. Många vill ha en kristendom som är större, djupare och bredare än den man vuxit upp i. McLaren granskar, hårt och med bitskt allvar och humor, framför allt sin egen kristna bakgrund i en ultrakonservativ riktning. Där lägger han mycket krut. Han har precis som jag under många år mött cyniska, men kanske framför allt besvikna och längtande pingstvänner, som i sin brottning med sin egen tradition ofta slängt ut ”barnet med badvattnet”. skriver Björne Erixson om McLarens bok i Dagen.

Egentligen säger McLaren inget nytt. I alla fall är det inte nytt för mig. Men han har formulerat mina tankar.
Jag håller inte med om allt i boken och jag erkänner villigt att jag måste läsa boken igen, en tredje gång faktist, för att få grepp om den. Men i stort känner jag att han har lyckats uttrycka det jag känner och tycker om min kristna tro.
Det tilltalar mig att McLaren inte är teolog. Pastor, ja, med inte teolog. Han har en bakgrund som lärare i engelska, på universitetnivå, tror jag. En språkets man alltså, åter känner jag samhörighet.
Missförstå mig inte, jag har i princip inget emot teologer. Men ibland tror jag att icketeologer skriver på ett annat sätt, de måste sätta sig in i ämnet på ett annat sätt, från en lekmans perspektiv. Så det är lättare att känna igen sig. Han kallar sig själv "confessed amateur".

Detta är nog den första bok som jag har läst som har ett kapitel 0 (noll).

Generös Radikalitet har kallats Emergent Church-rörelsens Manifest. Men EC är större än så, McLaren är en viktig del i den. Det finns mycket mer att läsa.
Jag är nästan helt grön vad det gäller EC. En mycket uppskattad upptäckt för min del. Emergent betyder framväxande, bland annat. Det är ett nytt ord, svårt att översätta.
Kritikerna är många, föga förvånande starkast från mer konservativt håll. McLaren är amerikan och han ger den kristna högerrörelsen rejäla kängor, utan att vara utslätat liberal, nej, han är uppfriskande bibeltrogen och Jesuscentrerad.
En kritiker jag hittade på Amazon hävdade att en ickekristen vän hade läst boken och fått belägg för att han inte "behövde" bli kristen, han skulle ju komma till himlen ändå.
Det vore att misstolka McLaren totalt. Han vill i första hand predika evangeliet om Jesus Kristus, men på ett nytt sätt.
Om man inte vill bli kristen så kan man säkert finna många ursäkter, även i Bibeln själv. Vill man inte, så vill man inte.

Jag har länge strävat efter ett nytt sätt att berätta om min tro. Bort från det stela konservativa och slappa liberala, bort från fundamentalism och in med en Jesuscentrerad tro. Egentligen har jag nog mer än en gång var medlem i en emergent-inspirerad församling, innan ordet fanns i vokabulären.

Några citat: "I´m naive in many ways, with an uncorrected leaning toward optimism and hope."

"I am a Christian because I have confidence in Jesus Christ-in all his dimensions (those I know, and those I don´t). I trust Jesus. I think Jesus is right because I believe God was in Jesus in an unprecedented way. Through Jesus I have entered into a real, experimental relationship with God as Father, and I have received God´s spirit into my life."

"For much of Western Christianity, the doctine of creation (a biblical term) has been eaten alive by the doctine of the fall (not a biblical term)."

Jag måste nog sluta här annars blir inlägget för långt.
Och jag skulle inte ha något emot att avsluta som Brian på sin hemsida:
Plotting Hope...
-------------------

Mer Brian McLaren här.

---
Tidigare publicerad 3 sep 2007 här