torsdag, januari 28, 2010

Postcard Killers av Liza MARKLUND och James PATTERSON

Nu har jag läst.
Det gick fort. Men det är väl lite typiskt James Patterson. Jag har plöjt en hel del böcker ur serien Womens Murder Club, som utspelar sig i San Fransisco och har endast kvinnor som huvudpersoner. Gillade dem faktiskt.
Överhuvudtaget känns Postcard Killers rätt så Pattersonsk. Korta kapitel, snabbläst (det tog några timmar). Kortfattat, inga djupdykningar i karaktärerna (man får liksom "fylla i själv"). Cliffhangers. Sexscener. Ungefär så där.

Däremot har jag inte läst en enda bok av Liza Marklund, jo, det är faktiskt sant, och kan inte säga om delar av boken är mer Marklundsk än Pattersonsk.

Låt mig säga en sak först; om man inte kan lägga krav på hög litterär kvalité åt sidan och läsa bara för underhållningens skull, så ska man inte läsa den här boken. Det behövs ganska ofta i deckarvärlden. Med det vill jag inte säga att alla deckare och spänningsromaner är litterärt dåliga.

För det här är underhållningslitteratur. Låt det vara det. Punkt.
Fungerar för stunden. Inga bestående men. Inte heller någon Harry Bosch-crush på Jacob Kanon.

Klichéerna haglar. Huvudpersonen är en sorgsen amerikansk polis som dricker aningen för mycket och har självmordstankar. Han slår ihop påsarna med en bisexuell svensk journalist, med ett något egendomligt förflutet. Tycke uppstår, det förstår man direkt när han dyker upp på hennes tröskel och luktar unket.
Tillsammans jagar de seriemördare som är på turné i Europa. Ganska förutsägbart ibland. När det framkom att offren i Amsterdam fått öronen avskurna så stod det ganska klart för mig att mördarna härmade kända konstverk (Van Gogh målade av sig själv efter det att han hade skurit av sig sitt eget öra).

En sak tyckte jag var lite märklig. När jag gick in på Pattersons hemsida kunde jag inte hitta en rad om Postcard Killers. Enligt Amazon kommer inte boken ut på svenska förrän i augusti.

fredag, januari 22, 2010

Mer Kate ATKINSON

Efter att ha läst Case Histories (De Vilseförda) såg jag till att snabbt få tag i efterföljarna One Good Turn (En god gärning) och When will there be good news (ännu inte översatt till svenska). Alla tre är fristående, men de vinner på att läsas i rätt ordning.

Alla tre har exmilitären, expolisen och exprivatdeckaren Jackson Brodie som huvudperson, eller som den person som berättelserna lite har som nav. En lite stereotypisk hjälte, en sådan där man tycker synd om och som alltid verkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Och som aldrig lyckas få till det med kvinnan som läsaren tycker han ska ha. Med skillnaden att det fungerar, Atkinson bemästrar clichéerna, lite som Jo Nesbö med sin Harry Hole.


Kate Atkinson fortsätter som i Case Histories, som jag skrev om tidigare, hon berättar flera olika människoöden parallellt. Man vet att allt kommer att knytas ihop på slutet, men det är inte förutsägbart.

Framför allt älskar jag sättet som hon berättar på. Fullödiga karaktärer och fulländat språk.Och intrigvävandet är i bland så sofistikerat att man får läsa om för att se var tråden som knöts ihop på slutet först dök upp.

Ett starkt boktips för den som tröttnat på gamla vanliga deckare och vill ha något mer.

torsdag, januari 07, 2010

Läckberg på TV och i bokform

Någon som såg Läckbergfilmerna på SVT i helgen? En hel del enligt tittarsiffrorna?
Vad tyckte ni?
Jag vet, det är alltid svårt att göra film av böcker. Speciellt så intrigfyllda som Camilla Läckbergs.

Det är ett tag sedan jag läste Olycksfågeln, så jag minns inte alla detaljer, men att den där dokussåpaidéen byttes ut i TV-filmen till någon slags "ungdomar-på-glid-ska-renovera-båt" funkade enligt min mening dåligt. Varför?
Jo, det var inte riktigt trovärdigt. Fast det är kanske jag som socionom som reagerar. Man plockar inte ut några ungdomar ur en sluten anstalt och sätter med en ensam psykolog för att renovera en båt. Det borde ha varit rätt så många fler anställda vårdare och psykologer inblandade.
Det rimmade lika illa som i förra tabben med Predikanten. Där satte de en lila prästskjorta (som bara biskopar har) på en frikyrkopastor. Research, hörrni, skulle inte skada...

Men dessa tabbar är knappast Läckbergs fel. Hon fortsätter att skriva intrigfyllda, drivna berättelser. Under helgen plöjde jag igenom Tyskungen och Sjöjungfrun. Jag retar mig på en del saker, många adverb och klyschor, alltför många. Och det är otroligt pratigt. Böckerna skulle vinna på om en del dialog omvandlades till berättande.
Kommer man över detta, ignorerar det helt enkelt, så är hennes böcker god underhållningslitteratur, även om de inte lämnar något bestående minne (jag har svårt att hålla isär vad som händer i vilken bok, men det är ju inte så ovanligt i långa kriminalserier). Jag gillar Tyskungen bäst hittills, eftersom den gräver djupare i karaktären Erika (och hennes mamma). Det behövs för att berättelserna ska lyfta.

Ibland har jag funderat på varför Läckbergs romaner har blivit så populära. Egentligen är de väl lite mer chicklit i krimformat? Många tycker antagligen om att läsa om det där vardagliga, förhållandet mellan Patrik och Erika, barn, graviditeter och giftermål etc.
Camilla Läckberg sticker inte under stol med att hon skriver underhållningslitteratur. Därför måste de också läsas på det sättet.