onsdag, september 07, 2011

En Dag av David NICHOLLS

Fast det är egentligen One Day av David Nicholls som jag har läst. Läser inte engelska böcker i svensk översättning, om jag kan slippa. Det känns liksom att jag går en omväg då.

En Dag gavs ut av ett litet nystartat förlag och blev en jättehit. Drömmen för alla småförlag, givetvis.

Framgången är förståelig.
Efter att chicklit och romance så kommer det här; den ultimata kärleksromanen. Den är faktiskt det. Romantisk, men utan att vara smörig. Rolig, man skrattar emellanåt. Tragisk, man tycker innerligt synd om huvudpersonerna.

Emma och Dexter. Em och Dex. Dex och Em.
Tillbringar en natt tillsammans när de precis har tagit examen. Och kan inte riktigt släppa varandra.
Det omaka paret, han; rik och charmig, hon; smart, med drömmar, men fattig.

Alla vet, från första början, läsare, samt karaktärernas vänner, att Emma och Dexter är som gjorda för varandra. Men Em och Dex fattar inte det. De fattar bara att de är bästa vänner (och egentligen inte klarar sig utan varandra)

En "Harry met Sally"-historia? Så beskrivs ofta En Dag, men jag håller inte riktigt med. En Dag innehåller så mycket mer.
Greppet är annorlunda. David Nicholls låter oss hoppa in i Emma och Dexters liv på samma dag (15 juli) varje år, i nästan tjugo år.
Han låter oss se hur Dexter får allt serverat på ett fat, men inte har förmåga att hantera det. Det blir en ond spiral av för många kvinnor, för mycket alkohol och droger.
Emma i sin tur har drömmar, men får gå den långa vägen, via ett tråkigt restaurangjobb och lärarjobb till att göra det hon helst vill; skriva.

Inhoppen samma dag, varje år, ger romanen ett alldeles speciellt driv. Vi "missar" vitala saker, ändå lyckas Nicholls knyta ihop det.

Jag älskar sådana här romaner. Som får mig att skratta och gråta, som får mig att vända blad snabbt, eftersom jag vill veta om de får varandra eller inte.
Läs, läs, läs!


Adlibris pocket, inbunden
Bokus pocket, inbunden


lördag, september 03, 2011

Brobyggarna av Jan GUILLOU

Foto. Peter Knutson
Säga vad man vill om Jan Guillou, och alla turer runt honom, jag känner alltid en viss iver när jag får en ny Guillouroman i min hand. Han är och förblir en god berättare.
 Brobyggarna är inget undantag, det är en bra berättelse, berättad av en god berättare, som vågar sig på projekt som ser helt annorlunda ut än de föregående.
Efter att ha gjort sig till bestsellerförfattare med ett antal spionthrillers helomvänder han och skriver en bok om medeltiden. Inklusive fromma kvinnor som Cecilia och tillika fromma korsriddare som Arn. Som dessutom står ut i 20 år utan varandra.

Brobyggarna är en ny helomvändning. Miljön är Europa och Afrika  under tidigt nittonhundratal. En tid som kanske fallit lite i glömska.

Jag slukar.

Inte bara för att en stor del av boken handlar om Afrika, där jag har bott i flera år, och som jag själv skriver om.
Det är också en lärorik berättelse om det tidiga nittonhundratalet och alla drömmar man hade då. Tekniken tog språngsteg, krig skulle inte mer behövas. Trodde man.

Så även bokens huvudpersoner, de norska fiskarbröderna, som får chansen till god skolgång och ingenjörsutbildning på ett toppuniversitet i Tyskland. Allt pga att en välgörenhetsloge i Bergen vill att de ska komma tillbaka och bygga järnväg till Bergen över Hardangervidda.

I slutändan kommer bara Lauritz tillbaka. Oscar har blivit lurad av en lättfotad kvinna och flyr i skam till Tyska Östafrika, Tanganyika. Där han givetvis bygger järnväg. Sverre, som är homosexuell, flyr med sin älskare till London, och han försvinner ur berättelsen (återstår att se om han dyker upp i uppföljaren).

Vi får följa både Lauritz och Oscar i deras järnvägsbyggande. Och kärleksbekymmer. För det har de båda två.

Ibland kan jag tycka att Guillou är alltför korrekt i sitt språk. Det är nästan för perfekt. Men å andra sidan läser man utan att någonsin staka sig. Inte heller tappar man någonsin bort sig. Brobyggarna är en förhållandevis rakt-fram, rakt-på, roman. Allt sker i kronologisk ordning, inga flashbacks.
Även om det är lite för mycket detaljer ibland, om lejonjakt, och byggnation och krig, så är det ursäktat. (Man kan alltid skumma igenom krigsscener...)
Erotiken är inte heller Guillous bästa sida. Men det blir lite bättre i den här romanen. Det hettar till lite mer, i alla fall i skildringen av Oscars förälskelse i en afrikansk prinsessa.

Men en sak är säker. Jag ser fram emot fortsättningen. Vill gärna veta mer om hur det går för bröderna Lauritzsen. Och de intressanta bifigurerna, tex Lauritz tyska hustru Ingeborg, som kämpade sig till en läkarexamen i en tid då det ännu inte var accepterat att en kvinna var läkare.

Bokus
Adlibris


fredag, september 02, 2011

Möt mig i Estepona av Åke EDWARDSON

Åke Edwardsons nya är annorlunda.
Möt mig i Estepona kändes som en kortroman (men den är på 350 sidor), men det är en av nackdelarna (eller fördelarna) med en ebok, man tappar lite känslan för om man har en tegelsten i handen eller inte.
Eller så är den snabbt slut för att den är lättläst. För lättläst? Vet inte, på något sätt känns det som om den har för lite motstånd. Det betyder inte att jag hängde med i alla svängar. Vet inte riktigt vem som var lierad med vem (men det kanske Peter inte visste heller...)
Visst är berättelsen spännande och man läser snabbt för att få reda på hur det går. En thriller, visst, men lite blek.
Huvudpersonen Peter har ett mörkt förflutet, som frun givetvis inte om (får lite Roslund&Hellströms Tre Sekunder-vibbar här), som till slut når i fatt honom. När frugan till sist dras in i dramat hjälper hon till, på sitt sätt (vad annars; barnen är ju i fara... kanske).
Så långt är Peter en trovärdig karaktär. Det finns gott om unga killar som drar i väg på "äventyr" och som fastnar i obskyra sammanhang; allt från serbiska mördargäng, till islamistiska grupper i Afghanistan eller som i denna thriller; baskiska separatister.
Men sedan blir han lite platt. Han verkar vara i chock hela tiden; för att de har hittat honom och pga vad han "måste" göra, för att sona det han gjort tjugotalet år tidigare. Han upprepar sig hela tiden när han talar, och det blir smått irriterande.
Han griper inte riktigt tag som karaktär, vet inte riktigt vad han vill (förutom att skydda familjen).

Berättelsen är stundtals så driven, och så komprimerad, att den känns för kort. Konstigt att säga så, den är ju på över trehundra sidor. Men någonstans känns det som om jag skulle vilja veta mer, att jag skulle vilja lära känna karaktärerna bättre. Nu "hann" jag inte riktigt med det, innan berättelsen tog slut.

Sammanfattning: Helt okej som underhållning, som spännande avkoppling, men den saknar det djup jag hade förväntat mig av Åke Edwardson. Dock uppskattar jag det nya greppet. Sverige översköljs fortfarande av deckare, men bra thrillers är det ont om. Och det är ett plus att den utspelar sig utanför Sverige.

Adlibris
Bokus