Bokläsardagbok

#prataomdet - boken

2012-01-28T13:57:00.003+01:00

Twitterflödet #prataomdet fick stor uppmärksamhet, både i Sverige och utomlands. En del hånande kommentarer hördes (speciellt av Assange-fans), men #prataomdets största förtjänst är givetvis att man faktiskt började prata om det.

Nu har ett utvalt antal tweets samlats i bokform, utgivet av Kalla Kulor förlag. Det är en rätt så väl utvald blandning, skriva av män och kvinnor, av offer och förövare, av hetero- och homosexuella personer, om händelser i fasta relationer och i one night stands.

Stundtals chockerande läsning, och viktig. Och det är bra att några av #prataomdet-tweetsen kommer ut i bokform.

Samtidigt tror jag att det här en bok som alla borde läsa, eftersom det kan hjälpa oss att prata om det, så att gråzonen förintas.

För mig är det en främmande värld som uppenbaras. Jag som efter tjugo år fortfarande är tillsammans med min första kärlek, och ja, vi kan prata om det. Och för att vara riktigt personlig; sex har blivit bättre och bättre med åren, tack vare att vi har lärt känna varandra och varandras behov. Och vi kan prata om det bättre nu än för tjugo år sedan.

Jag har svårt att sätta mig in i den gråzonvärld som beskrivs, jag har ingen erfarenhet om vare sig onenightstands eller att vara i en relation där ens vilja inte hörsammans. Eller tvärtom. Jag har heller ingen erfarenhet av vad för mycket alkohol kan innebära när det handlar om sex och nära relationer. För en gemensam sak som en majoritet av #prataomdet-tweets har är att övergreppen sker under inflytande av för mycket alkohol, oavsett om det sker i en tillfällig relation eller med en permanent partner.

Vad som upprör mig är alla dessa män och kvinnor som inte säger ifrån, som inte ser var gränserna går, som tillåter att andra gör vad de vill med en, som inte klarar av att tolka tydliga signaler om nej, och mycket ursäktas med att att man var full.

Man kan ha vilka åsikter som helst om Assange-fallet, men det är ju inte det #prataomdet handlar om.
Kanske kommer vi att få veta mer om vad som hände mellan honom och de två kvinnorna. Kanske inte. Själv tror jag att han är en person som var van vid att ha sex med sina "groupies" och sex på hans villkor. Där skiljer han sig inte så mycket mot andra kändisar, rockstjärnor, sportstjärnor etc som beter sig på samma sätt.

Men det är bra att man börjar #prataomdet.

Adlibris
Bokus
Bokus e-bok

Efterlysning - tips om bra nordisk litteratur

2012-01-25T14:53:00.002+01:00

Eftersom temat för bokmässan 2012 är Norden och nordisk litteratur tänkte jag, som en av bokmässan bloggambassadörer, att det är dags att uppdatera sig på god nutida nordisk litteratur. Jag är rätt nollställd på detta område, anglofil som jag är.

Så jag vill gärna ha tips för att sammanställa en läslista. Alla sorters genrer. Men helst modern litteratur, klassikerna har jag betat av tidigare.
Skriv om dina favoriter i kommentarerna.

Och om du representerar ett förlag som har nordiska författare i ditt stall, jag tar gärna emot recensionexemplar. Helst som PDF/ebok.

Mailadress i vänsterkolumnen.

Karenstid på eböcker på biblioteken

2012-01-21T12:39:00.001+01:00

Flera stora förlag har infört karenstid för eböcker som lånas på biblioteken.

Även om jag kan förstå dem så är det samtidigt trist, jag kan inte längre recensera purfärska böcker. Det är endast en bråkdel av förlagen som skickar recensionsexemplar till bokbloggar som inte har jättehöga läsarsiffror.

Bokmässans bloggambassadörer...

2012-01-18T09:42:00.001+01:00

...samlas till inspirationsträff första helgen i februari. Jag har precis bokat biljett och ser verkligen fram emot den här lilla utflykten. Jag åker redan på fredagen och spenderar helgen i stugan, förhoppningsvis med att skriva, och träffa föräldrarna. Söndag tar jag bussen till Göteborg och jag hoppas även hinna se en lunchfilm under filmfestivalen, innan inspirationsträffen drar igång söndag kväll.

Jag ska ägna de återstående veckorna innan träffen till att läsa in mig lite på mina "kollegor" (vi är ca 20 st bloggambassadörer).

Läsa böcker har det inte blivit mycket av på sistone. Jag har inte riktigt kunnat komma till ro. Dessutom har jag drabbats av två kraftiga förkylningar den senaste månaden och konditionen är helt i botten.

Charlotte Hassel av Frida SKYBÄCK

2011-12-30T10:35:00.000+01:00

Att som bokbloggare, och skrivarbloggare, recensera en skrivarbloggares debutroman är något man gör med dubbla känslor. Dels är man å författarens vägnar oerhört glad över debuten, samtidigt som man vill skriva en opartisk recension. Det är i det närmaste omöjligt.

Charlotte Hassel av Frida Skybäck är en roman i genren romance något som verkligen ligger i tiden speciellt efter Simona Ahrnstedts underbara Överenskommelser (ett av de mest lästa inläggen på denna blogg är recensionen av denna bok).

Väldigt kortfattat "ska" en romance innehålla romantik (självklart), rätt så avancerade sexscener, kärlek med förhinder, smarta kvinnor, någon rätt så äcklig man som vill åt hjältinnan, förvecklingar, och så ska romanen helst utspela sig i historisk tid.
Charlotte Hassel har allt detta, precis som Överenskommelser, och är nästan precis lika driven. Jag läste ut den i ett sträck.
Ett plus är att författaren Frida Skybäck lagt ned lite mer tid på det historiska sammanhanget, intrigen är lite mer utvecklad. Det märks att Frida skrivit deckarmanus innan hon helt bytte genre. Och Frida är historielärare, det är klart att man då kan utnyttja sina kunskaper på ett bra sätt (och dessutom lära läsaren lite). Och det gör hon, utan att det stör.

Charlotte Hassel tvingades fly Sverige som ung flicka, och kommer tillbaka 1771, tretton år senare, för att förhindra ett bröllop. Där konfronteras hon med sitt förflutna, och då speciellt Axel, som hon var hemligt förlovad med. Och som hon inte har glömt.
Samtidigt försöker hon få tillbaka familjen Hassels egendom och dras in i politiskt maktspel.
Mer ska jag inte avslöja om romanen, läs själv!

Rekommenderas! Jag ser fram emot fler böcker av Frida Skybäck. Hennes språk är lätt och flytande, och intrigen hakar tag från början. Få döda stunder, jag gillar det. Och Frida har kämpat länge för att bli utgiven. Till slut fick hon napp, när hon helt bytte genre, och det var välförtjänt.

Adlibris
Bokus

The Drop av Michael CONNELLY

2011-12-30T10:13:00.000+01:00

Lågmäld Harry Bosch-roman

Så har jag tänkt sätta rubriken. Men det var innan jag hade läst färdigt.

Först tänkte jag nämligen; The Drop är en lågmäld Harry Bosch. Han börjar bligammal, lite soft (främst pga av attdottern Madeleine numera bor hos honom och har inflytande på honom). Kanskedags för pensionering?

Inte så att jag ogillade romanen, snarare tyckte jag att det är en av debättre Harry Bosch-deckarna på länge. En ren deckare, ni vet; ordentligt inblicki polisarbetet. Och Harry Bosch har fått två ärenden på halsen; ett ”openunsolved” (DNA visar sig matcha ett gammal mord , men bara det attgärningsmannen i så fall skulle ha varit åtta år när han våldtog och mördade enung kvinna…) och ett purfärskt (en man hoppar mot döden från balkongen på ettlyxhotell i Hollywood, men kanske är det inte självmord). Orsaken till attHarry måste ta det nya fallet är att pappan till den döde har begärt att hanska ta det. Och det är ingen mindre än Harrys gamla nemesis Irvin Irving, fdpolischef, numera politiker.

Länge tror man att fallet Irving är romanens huvudfall, men inser snart attså inte är fallet.

På slutet får också Connelly upp tempot ordentligt.

Och jag tycker fortfarande att detta är en av de bättre Harry Bosch på senare år.

Varför jag gillar Michael Connelly så mycket?

Jag antar att det är för att han skriver så smidigt. Vet inte hur jag ska förklara det, men han skriver så attman bara följer med, det flödar obehindrat. Sällan har man känslan av att ”härskulle de kunna kapa ett antal sidor för att få upp tempot”.

Gediget hantverk.

Adlibris

Bokus

GOD JUL

2011-12-23T12:09:00.001+01:00

Den döende detektiven av Leif GW PERSSON

2011-12-06T09:06:00.001+01:00

Jag har lyssnat på Den döende detektiven som ljudbok och har hela tiden grubblat över vad det var som fick mig att lyssna ända till slutet. Ljudböcker som inte har en ordentligt driv brukar jag inte kunna ta mig igenom.

Jag tror att det dels är på grund av uppläsaren. Han var bra.

Dels tror jag att det fanns ett visst driv där i berättelsen hela tiden, bara det att jag inte riktigt märkte det. Tecken på att det är bra skrivet.
För egentligen har denna bok ingen action alls. Största delen är monolog eller dialog. Hela beskrivningen av mordet på en liten flicka 25 år tidigare äger rum i form av ett samtal med huvudpersonen Lars Martin Johansson och hans bäste vän och fd. kollega Jarnebrink.

Sedan finns det ett antal bipersoner som piggar upp. Den piercade unga "hemhjälpen" med strulig mamma, den unge ryske "drängen" som har taskig barndom bakom sig men fått ordning på livet (båda hjälper Johansson efter hans stroke), Johanssons rike bror och den kvinnliga hjärtläkaren, som får Johansson att börja rota i det gamla mordfallet.

Och jag gillar hur Johanssons inre monologer är komponerade. Först kommer pratade ord och direkt därpå hans tankar. Rappt grepp.

Mordgåtan och dess lösning är ganska traditionellt skrivna. Ungefär; ärrad gammal polis (som kan se runt hörn) tar upp cold case, tittar på alla trådar igen och hittar givetvis något ingen annan har sett. Inget nytt där, förutom dilemmat att rättvisa inte kan skipas den vanliga rättsliga vägen eftersom fallet är preskriberat.

Rekommenderas!

Adlibris
Bokus

The Handmaid´s tale av Margaret ATWOOD

2011-11-24T09:33:00.000+01:00

Eftersom jag insåg att ett råmanus jag har liggande i min digitala skrivbordslåda faktiskt är en dystopi (lärde mig ordet ganska nyss, betyder negativ samhällsvision, motsatsen till utopi), så bestämde jag mig för att återigen ge mig i kast med dystopier. Karin Boyes Kallocain är väl mest känd i Sverige, liksom George Orwells 1984. En annan jag minns väl är Aldous Huxleys Brave New World, som jag läste som tonåring och skrämdes av.

Någon rekommenderade Margaret Atwoods The Handmaids Tale (Tjänarinnans Berättelse, Norstedts, 2004).
Så jag läste och skrämdes. För det är verkligen ett riktigt skrämmande berättelse, som så ofta med dystopier.
Atwoods berättargrepp är lysande. Hennes huvudperson lever i framtid, där USA är en diktatur, eller en kristen fundamentalistisk teokrati. Inte för att jag som kristen kan se mycket av min egen tro i den tro som gestaltas, men det är intressant ändå. Atwood har liksom plockat ut de ruttna russinen ur Bibeln och gjort en religion av det. Egentligen är det mer en gammaltestamentlig fundamentalistisk religion än en kristen. Jesus nämns inte en enda gång i romanen, bara som kraftuttryck. Men det var en parantes.
Den fiktiva diktaturen har också tydliga paralleller till nutida verkliga diktaturer, tex Iran.
Och självklart vill Atwood förmedla ett budskap, all fundamentalism är farlig, vilken grund den än har, och ett bra sätt att visa det är givetvis att ta det extrema ur fundamentalism och skriva en berättelse om det.

I denna inte alltför avlägsna framtid har mycket gått fel, miljömässigt eller genom krig, det är inte så tydligt vad det är som har hänt. Men "förbrytare" som inte avrättas skeppas till "kolonierna" svårt strålskadade områden.Republiken Gileads största problem är sjunkande nativitet, men i det nya patriarkaliska samhället kan inte problemet ligga hos männen, utan kvinnorna, säger man.

Huvudpersonen, kallad Offred, är sk. tjänarinna. Utvalda fruktsamma kvinnor (hon har en dotter som tagits ifrån henne) som ska alstra barn genom att ligga med ofruktsamma hustrurs män. Och då bara män ur den nya härskarklassen. Samlaget sker genom en absurd "ritual" där mannens fru ska vara närvarande och ha Offred mellan sina ben. Förödmjukande för alla parter.
Offreds föregångare i hushållet dit hon kommenderats, har "misslyckats", men ingen talar om att det kanske är mannen som är ofruktsam.
Hustruns lösning på problemet skulle få Offred hängd, om hon upptäcks.

Så långt handlingen, jag ska inte leverera mer spoilers.

Det här var första romanen jag läste av Margaret Atwood, men den verkligen mersmak. Jag är väldigt sugen på att läsa mer.

Den felande länken av Stefan TEGENFALK

2011-11-24T07:00:00.000+01:00

Det är svårt att recensera Den felande länken utan att lämna spoilers för de tidigare böckerna i Tegenfalks trilogi. Och jag hatar spoilers! Därför undviker jag handlingen. Det går bra att få teasers via länkarna.

Slutsatsen är alltså att Vredens tid, Nirvanaprojektet och Den felande länken bör läsas i ordning. Och inte med för mycket tid emellan. Alla romanerna innehåller nämligen så mycket detaljer och så många trådar som senare knyts samman att man råkar ut för måste-plocka-fram-förra-boken-syndromet om man har glömt för mycket.

Tegenfalks trilogi är en spännande och annorlunda deckartrilogi som förtjänar mycket mer uppmärksamhet än den har fått. Den har helt ignorerats av dagspressens recensenter.
Trilogin innehåller precis den där rätta kombinationen intressanta karaktärer, annorlunda intrig och en uns övernaturlighet som många läsare gillar. Och humor, inte att förglömma.

Det är späckade deckare, något som gör att jag känner att jag kanske borde läsa om, därför att jag missade för mycket, eftersom jag helt enkelt läste för fort (en dålig egenskap jag har, jag vill enkelt veta hur det går, snabbt...). Det är inget dåligt betyg, snarare tvärtom. Det är sällan jag läser om deckare. Har nog bara hänt med Stieg Larsson, Michael Connelly och Dennis Lehane.

Och SVT har köpt filmrättigheterna till Tegenfalks triologi. Det är bara att gratulera Stefan och Massolit förlag! Hoppas det blir film eller TV-serie!

Adlibris
Bokus

Bloggambassadör Bokmässan 2012

2011-11-23T20:14:00.001+01:00

Jag är en av Bokmässans bloggambassadörer nästa år!

Minnet av en smutsig ängel av Henning MANKELL

2011-10-28T10:23:00.000+02:00

Henning Mankell berättade på bokmässan att han, liksom Jan Guillou, planerade en romansvit om 1900-talet. En idé de tydligen fått helt oberoende av varandra.

Nu tror jag inte att det kommer att bli någon tävlan mellan dem, romanuppläggen är nämligen ganska olika varandra. Medan Guillou drar igång en stor familjekrönika med Arn-vibbar så planerar Mankell en romanserie som har kvinnor som huvudperson.

I Minnet av en smutsig ängel börjar han med svenskan Hanna som flyr ett fattigt och uthungrat Norrland. Hur hon hamnar i Portugisiska Östafrika (Mocambique) och blir ägare till en bordell är en historia i sig.
Intressant är att Mankell inspirerats av gamla dokument som en god vän fann i gamla koloniala arkiv i Maputo, där det stod att en svenska varit ägare till en av de största bordellerna i en staden under slutet av 1800-talet. Att hon fanns omnämnd berodde på att hon var stor skattebetalare.

Berättelsen om den unga Hannas resa från kalla Sverige till tropiska Afrika är fascinerande läsning och som med Mankell alltid oerhört välskrivet. Han tecknar ett annorlunda kvinnoporträtt i en annorlunda miljö, med många sidokaraktärer som sticker ut. Stundtals är det en sorglig och tragisk historia och precis som i Guillous Brobyggarna är sättet som kolonialmakterna behandlade den inhemska befolkningen upprörande. Snacka om rasism som institution.

Rekommenderas!

Bokus
Adlibris

Med Stalin som Gud av Magnus UTVIK

2011-10-14T20:56:00.002+02:00

Jag mer eller mindre snubblade över Med Stalin som Gud.
Rätt så matt efter en miniseminarium med Henning Mankell på bokmässan (ett mycket bra sådant, jag älskar att höra hur en roman kommer till, vilket Mankell berättade) råkade jag hamna på Se Människan (man kan inte undvika att gå förbi). Där blev Magnus Utvik, mest känd för mig som Gomorron Sveriges utmärkta bokrecensent, intervjuad av en teolog om sin bok om sin tid i en kommunistisk sekt. Jo, det var just det; en sekt. Utvik drogs som tonåring in i en extrem och manipulativ kommunistiskt grupp (hade bl a väpnad revolution på dagordningen). Deras idealland var Albanien och allt var toppstyrt, tex blev medlemmar beordrade att lämna jobb och flytta ifall ledningen krävde det.
Här hajar jag till. Det låter precis som en religiös sekt. Inget skiljer. Förutom att de hade Stalin som Gud i stället.

Jag köpte boken efter intervjun och läste ut den mycket snabbt.

Magnus Utvik betonar att boken är självbiografisk, men att den som alla självbiografiska böcker är författarens syn på det som skedde. Det är bra att ha i åtanke, eftersom Med Stalin som Gud fungerar som en roman. Om en person inte har fört utförliga dagboksanteckningar så är det omöjligt att minnas alla detaljer.
Men nog om detta, det fungerar. Och är välskrivet. Och mycket gripande. Jag känner igen mina tonår, på sätt och vis. Allt var svart och vitt. Så enkelt. Självklart. Sedan dukade man under för kraven.
Utvik skildrar hur han ägnades all sin lediga tid åt partiet, hur relationen med tjejen tog slut och hur dåligt han till slut mådde.

Egentligen vill jag veta mer. Hur överlevde han? Hur blev livet normalt igen? Blev det normalt igen? Är det normalt? Det förtäljer inte riktigt boken. Alla som vet något om hur det är att ta sig ur sekter vet att det kan ta lång tid.

Sammanfattningsvis; Med Stalin som Gud är mycket läsvärd, den ger en inblick i en värld man inte trodde fanns, och det under den tid jag själv var tonåring.

Bokus
Adlibris

Kepler och Connelly

2011-10-11T11:57:00.000+02:00

En gammal räv mot en nykompling.
En favorit mot en som jag känt mig så skeptisk mot.
Men det är ingen tävling.

Jag konstaterar bara att Michael Connelly gjort bra ifrån sig igen (jag sågade ju The Reversal lite).

The Fifth Witness är en av de bättre Mickey Haller-romanerna.

Det är dåliga tider, också för advokater. Men Mickey Haller tar på sig sk. foreclosure-cases (slarvigt översatt, de husägare som hamnar i fällan i ekonomiska krisen och riskerar förlora sina hus) och det är en hit. Han tjänar kanske inte storkovan, men har inte ont om ärenden.

Tills en av hans klienter anklagas för att ha mördat en bankman.

Och Connellys styrka, oväntade vändningar och förmågan att skildra aktuella samhällsproblem, kommer till sin rätt i den här romanen. Kanske inte så spännande som Connelly kan vara, men det räcker. Rekommenderas!
------------------------------------------------------

Jag kände länge ett motstånd att läsa Lars Keplers deckare. Generellt är jag skeptisk mot uphaussade "debutanter" som säljs till en massa länder innan de ens publiserats i Sverige. Se bara på Jan Wallentins Strindbergs Stjärna, en föga läsvärd thriller som inte alls var värd uppmärksamheten. Och utgiven på Det Stora Förlaget, något som fick mig att nästan helt tappa tron på ifall "de bästa romanerna blir alltid utgivna"-epitet verkligen är sant. Hur väljer de ut sina debutanter egentligen?

Så jag trodde att Lars Kepler var samma sak (trots att "riktiga" författare står bakom pseudonymen). Har inte ens läst första romanen.
Den andra, Paganinikontraktet , fick jag som ljudbok, och jag måste säga, rent spontant att jag blev väldigt positivt överraskad. Den har en rad udda och intressanta karaktärer (inte bara poliserna), rejält med spänning och en vass story. Vapenhandel är grundtemat, men sidointrigerna är också intressanta. Alltför utvecklade sidointriger i deckare kan stoppa upp läsningen/lyssnandet helt, men inte i Paganinikontraktet. Där är de berättigade.

Bokus
Adlibris

En Dag av David NICHOLLS

2011-09-07T11:58:00.002+02:00

Fast det är egentligen One Day av David Nicholls som jag har läst. Läser inte engelska böcker i svensk översättning, om jag kan slippa. Det känns liksom att jag går en omväg då.

En Dag gavs ut av ett litet nystartat förlag och blev en jättehit. Drömmen för alla småförlag, givetvis.

Framgången är förståelig.
Efter att chicklit och romance så kommer det här; den ultimata kärleksromanen. Den är faktiskt det. Romantisk, men utan att vara smörig. Rolig, man skrattar emellanåt. Tragisk, man tycker innerligt synd om huvudpersonerna.

Emma och Dexter. Em och Dex. Dex och Em.
Tillbringar en natt tillsammans när de precis har tagit examen. Och kan inte riktigt släppa varandra.
Det omaka paret, han; rik och charmig, hon; smart, med drömmar, men fattig.

Alla vet, från första början, läsare, samt karaktärernas vänner, att Emma och Dexter är som gjorda för varandra. Men Em och Dex fattar inte det. De fattar bara att de är bästa vänner (och egentligen inte klarar sig utan varandra)

En "Harry met Sally"-historia? Så beskrivs ofta En Dag, men jag håller inte riktigt med. En Dag innehåller så mycket mer.
Greppet är annorlunda. David Nicholls låter oss hoppa in i Emma och Dexters liv på samma dag (15 juli) varje år, i nästan tjugo år.
Han låter oss se hur Dexter får allt serverat på ett fat, men inte har förmåga att hantera det. Det blir en ond spiral av för många kvinnor, för mycket alkohol och droger.
Emma i sin tur har drömmar, men får gå den långa vägen, via ett tråkigt restaurangjobb och lärarjobb till att göra det hon helst vill; skriva.

Inhoppen samma dag, varje år, ger romanen ett alldeles speciellt driv. Vi "missar" vitala saker, ändå lyckas Nicholls knyta ihop det.

Jag älskar sådana här romaner. Som får mig att skratta och gråta, som får mig att vända blad snabbt, eftersom jag vill veta om de får varandra eller inte.
Läs, läs, läs!

Adlibris pocket, inbunden
Bokus pocket, inbunden

Brobyggarna av Jan GUILLOU

2011-09-03T15:36:00.001+02:00

Foto:Peter Knutson

Säga vad man vill om Jan Guillou, och alla turer runt honom, jag känner alltid en viss iver när jag får en ny Guillouroman i min hand. Han är och förblir en god berättare.
Brobyggarna är inget undantag, det är en bra berättelse, berättad av en god berättare, som vågar sig på projekt som ser helt annorlunda ut än de föregående.
Efter att ha gjort sig till bestsellerförfattare med ett antal spionthrillers helomvänder han och skriver en bok om medeltiden. Inklusive fromma kvinnor som Cecilia och tillika fromma korsriddare som Arn. Som dessutom står ut i 20 år utan varandra.

Brobyggarna är en ny helomvändning. Miljön är Europa och Afrika under tidigt nittonhundratal. En tid som kanske fallit lite i glömska.

Jag slukar.

Inte bara för att en stor del av boken handlar om Afrika, där jag har bott i flera år, och som jag själv skriver om.
Det är också en lärorik berättelse om det tidiga nittonhundratalet och alla drömmar man hade då. Tekniken tog språngsteg, krig skulle inte mer behövas. Trodde man.

Så även bokens huvudpersoner, de norska fiskarbröderna, som får chansen till god skolgång och ingenjörsutbildning på ett toppuniversitet i Tyskland. Allt pga att en välgörenhetsloge i Bergen vill att de ska komma tillbaka och bygga järnväg till Bergen över Hardangervidda.

I slutändan kommer bara Lauritz tillbaka. Oscar har blivit lurad av en lättfotad kvinna och flyr i skam till Tyska Östafrika, Tanganyika. Där han givetvis bygger järnväg. Sverre, som är homosexuell, flyr med sin älskare till London, och han försvinner ur berättelsen (återstår att se om han dyker upp i uppföljaren).

Vi får följa både Lauritz och Oscar i deras järnvägsbyggande. Och kärleksbekymmer. För det har de båda två.

Ibland kan jag tycka att Guillou är alltför korrekt i sitt språk. Det är nästan för perfekt. Men å andra sidan läser man utan att någonsin staka sig. Inte heller tappar man någonsin bort sig. Brobyggarna är en förhållandevis rakt-fram, rakt-på, roman. Allt sker i kronologisk ordning, inga flashbacks.
Även om det är lite för mycket detaljer ibland, om lejonjakt, och byggnation och krig, så är det ursäktat. (Man kan alltid skumma igenom krigsscener...)
Erotiken är inte heller Guillous bästa sida. Men det blir lite bättre i den här romanen. Det hettar till lite mer, i alla fall i skildringen av Oscars förälskelse i en afrikansk prinsessa.

Men en sak är säker. Jag ser fram emot fortsättningen. Vill gärna veta mer om hur det går för bröderna Lauritzsen. Och de intressanta bifigurerna, tex Lauritz tyska hustru Ingeborg, som kämpade sig till en läkarexamen i en tid då det ännu inte var accepterat att en kvinna var läkare.

Bokus
Adlibris

Möt mig i Estepona av Åke EDWARDSON

2011-09-02T09:19:00.001+02:00

Åke Edwardsons nya är annorlunda.

Möt mig i Estepona kändes som en kortroman (men den är på 350 sidor), men det är en av nackdelarna (eller fördelarna) med en ebok, man tappar lite känslan för om man har en tegelsten i handen eller inte.
Eller så är den snabbt slut för att den är lättläst. För lättläst? Vet inte, på något sätt känns det som om den har för lite motstånd. Det betyder inte att jag hängde med i alla svängar. Vet inte riktigt vem som var lierad med vem (men det kanske Peter inte visste heller...)
Visst är berättelsen spännande och man läser snabbt för att få reda på hur det går. En thriller, visst, men lite blek.
Huvudpersonen Peter har ett mörkt förflutet, som frun givetvis inte om (får lite Roslund&Hellströms Tre Sekunder-vibbar här), som till slut når i fatt honom. När frugan till sist dras in i dramat hjälper hon till, på sitt sätt (vad annars; barnen är ju i fara... kanske).
Så långt är Peter en trovärdig karaktär. Det finns gott om unga killar som drar i väg på "äventyr" och som fastnar i obskyra sammanhang; allt från serbiska mördargäng, till islamistiska grupper i Afghanistan eller som i denna thriller; baskiska separatister.
Men sedan blir han lite platt. Han verkar vara i chock hela tiden; för att de har hittat honom och pga vad han "måste" göra, för att sona det han gjort tjugotalet år tidigare. Han upprepar sig hela tiden när han talar, och det blir smått irriterande.
Han griper inte riktigt tag som karaktär, vet inte riktigt vad han vill (förutom att skydda familjen).

Berättelsen är stundtals så driven, och så komprimerad, att den känns för kort. Konstigt att säga så, den är ju på över trehundra sidor. Men någonstans känns det som om jag skulle vilja veta mer, att jag skulle vilja lära känna karaktärerna bättre. Nu "hann" jag inte riktigt med det, innan berättelsen tog slut.

Sammanfattning: Helt okej som underhållning, som spännande avkoppling, men den saknar det djup jag hade förväntat mig av Åke Edwardson. Dock uppskattar jag det nya greppet. Sverige översköljs fortfarande av deckare, men bra thrillers är det ont om. Och det är ett plus att den utspelar sig utanför Sverige.

Adlibris
Bokus

Theos Pompeij av Kim M KIMSELIUS

2011-08-30T09:49:00.001+02:00

Jag glömde en ungdomsbok i recenseringsyran nyss.
Theos Pompeij är den första av Kim M Kimselius som jag läst och det gav mersmak. Jag har inte läst barn-och ungdomsböcker på länge (förutom Harry Potter), men i somras blev det ändring.

Theos Pompeij är en bok för slukaråldern. Jag som växte upp med Fem-böckerna och Tintin får härliga nostalgivibbar. Det är spänning, historia, lite fantasy och annan miljö.
Jag som älskar vulkaner blev självklart begeistrad. Och så har jag inte läst den verkliga vulkanboken; Tillbaka till Pompeij, Kims debutbok, som kronologiskt kommer efter Theos Pompeij.

Jag blir imponerad när jag ser hur många böcker Kim har gett ut. Om olika tidsepoker och hon drar sig inte för att ta upp svåra ämnen; häxförföljelser, andra världskriget, franska revolutionen.
Jag vill läsa mer!

----------------------------

Adlibris e-boksversion

Skuggans spel av Lars Rambe

2011-08-24T13:23:00.000+02:00

Jag lyssnade på Lars Rambes debutbok, Spåren på bryggan, för ett bra tag sedan och vill minnas att jag tyckte det var en helt okej "normal" deckare. Mest var jag imponerad av att Lars Rambe lyckats inte bara egenpublicera, men också sälja riktigt bra. Och få boken såld till utländska förlag.

Uppföljaren, Skuggans spel, också den en "Strängnäsdeckare", är klart bättre. Nu utgiven under förlaget Kalla Kulors vingar. Som traditionell deckare är den kanske inte nyskapande, men den har en rad intressanta karaktärer, som varken är platta eller överdrivna.
Speciellt är det ett bra driv i berättelsen, boken är verkligen en sådan som man påbörjar och helst vill läsa ut så snart som möjligt.
En flykt ur fängelset, en brutalt bankrån, ja, det finns dramatik i berättelsen.

Och jag kunde faktiskt inte gissa mig till vem mördaren var. Det är väl tecknet på att det är en bra deckare?

Rekommenderas.

Adlibris, pocket
Bokus, pocket

Bluffen av Unni Drougge

2011-08-23T10:22:00.000+02:00

Jag känner mig lite splittrad inför Unni Drougges nya Bluffen. Jag har lyssnat på ljudboksversionen.
Ups and downs.

Stundtals kände jag mig tveksam över greppet att använda sig av verkliga personer i en fiktiv berättelse. De förekommer inte som huvudpersoner, men dock som starka bipersoner. Men det är klart, om det hade varit en uppdiktad känd författare som hade utsatts för mordförsök på Bokmässan, och inte Jan Guillou, då hade det antagligen inte varit lika underhållande. Men Drougge går hårt åt Guillou och Leif GW Persson (samt sig själv, Unni Drougge är en biperson, hon också).
Men Berit Hård är fiktiv. Och hon blir närmast en karikatyr på antihjälten. Den en gång så lovande journalisten som nu jobbar på en obskyr skvallertidning, knullar runt, dricker för mycket och även använder droger. Dessutom beskrivs hon som överviktig, även om det kanske är relativt. En av hennes älskare beskriver henne dock som väldigt sexig...

Sedan har jag svårt för perspektivbyten mitt i stycken. Jag har ju "fått lära mig" att man inte skriver så. Det sticker lite i ögonen.
Och någonstans i mitten tar Unni Drougge över som huvudperson ett tag. Det känns aningen konstigt, men å andra sidan vet jag inte hur man skulle skildra det som händer storyns Unni Drougge utan att skildra utifrån hennes perspektiv.

Men om man bortser från detta är Bluffen en väldigt underhållande skröna. Eller kriminalroman eller kriminalromansatir eller vad man nu ska kalla den. Unni Drougges skriver rätt så målande, om man säger så, även om det nästan är klichéartat ibland. Men det liksom passar till satiren.
Och ingen satir utan ett underliggande allvar. För det finns där.
Det finns åtskilliga underhållande bifigurer i berättelsen, tex Berit Hårds småkriminelle vän, som inte är så liten, men han är "snäll". Och inte att förglömma Berits husdjur, en pythonorm...

Kort om handlingen. Berit Hård, som är på Bokmässan för att få fram lite skvaller att skriva om, råkar få med på film när Jan Guillou blir utsatt för ett mordförsök. Men en penna... Efter mordförsöket bryter panik ut på Bokmässan, men dödlig utgång.
Hon säljer filmen för dyra pengar till en TV-kanal och får sedan ytterligare en stor summa pengar av Leif GW Persson för att undersöka vad för skit Unni Drougge skriver om honom (jo, Drougge påstod att hon höll på att skriva om honom, något som senare inte visar sig vara fallet).
Låter det förvirrat? Mja. Berit Hård dras i alla fall in i något större och mer invecklat, där både människohandel och barnporr ingår som ingredienser.

Om det blir spännande? Man lyssnar vidare i alla fall. Det är en "bladvändare". Även om intrigen spretar lite, så överraskar den i alla fall. Storyn är inte helt förutsägbar.

Största behållningen var dock uppläsaren Katarina Ewerlöfs fantastiska prestation. Hennes inläsning är stor underhållning. Det är nästan så att jag vill googla och se vilka övriga böcker hon har läst in. Suveränt! Inte konstigt att Bluffen har nominerats till bästa ljudbok 2011.

Bluffen som Mp3-version var ett recensionsexemplar från Massolit.

Adlibris
Mp3-version
Bokus
Mp3-version

Återupptäckande av fantasy

2011-08-19T20:07:00.002+02:00

Det är länge sedan jag läste fantasy (undantaget Harry Potter, höll nästan på att glömma det eftersom de hamnar i barn- och ungdomsbokfacket).

Återupptäckandet började med att jag läste Nene Ormes Udda verklighet. Jag hade längre varit intresserad av att läsa hennes debutroman, men eftersom jag inte trodde att jag skulle gilla genren "urban fantasy" så drog jag mig för att sätta igång.
Men jag blev angenämt överraskad. Drogs snabbt med i berättelsen och kunde inte sluta läsa.

Bokens jag, Udda, har egendomliga drömmar, och efter tag börjar hon undra om de kanske är sanna. Hon drömmer om en kvinna som försöker fly undan något. Och platsen där hon inte längre kan undkomma ligger inom spårområdet på Malmö Central. Därefter vaknar Udda. Hon och vännen Daniel beger sig dit och finner blodspår.

Daniel, som gillar äventyr, vill ta reda på mer, men Udda är rädd. Då börjar han efterforska på egen hand. Och försvinner.
Uddas kamp för att hitta sin vän leder henne in i en mystisk värld och föga förvånande visar det sig att även hon besitter övernaturliga krafter; hon kan sanndrömma.

Mer ska jag inte avslöja. Men det blir spännande. Rekommenderas!

Adlibris
Bokus

Och sedan tog jag mig an George RR Martins första del i serien A Song of Ice and Fire; Game of Thrones.
Jag hade aldrig hört talas om George RR Martin förrän någon sa på Facebook att han hade fastnat i serien och sträckläst.
Och jag förstår varför.
Det här är som Tolkien i modern tappning, storslaget, en hel påhittad värld, maktkamp, något övernaturligt som hotar. Som Tolkien, men utan kyskhetsbälte. Det finns en del sex i den här berättelsen, och det hör till. Berättelsen skulle bli fattig annars. Den är lite Ken Follett-känsla över det här. Lite Spiran och Svärdet, men med fantasyinslag.
Även den som inte vanligtvis gillar fantasy kan gilla det här. Episkt, tegelsten, mustigt och spännande!

Game of Thrones berättas ur flera olika perspektiv och man förstår att allt ska flätas samman någonstans i slutet. I femte boken? Den har precis kommit ut, efter att fansen har fått vänta länge.

Alla karaktärer har något som gör att man sympatiserar med dem. Eller ogillar dem. Eller både ock.
Jag ska inte ens försöka ge mig in på att sammanfatta berättelsen. Omöjligt.
LÄS!

Ps. Game of Thrones har precis haft premiär som TV-serie i USA. Hoppas vi får hit den till Europa snart.

Adlibris
Bokus

Fantasy- och ungdomsromansommar

2011-08-18T21:34:00.001+02:00

Det blev en sommar där jag ägnade mig åt att läsa genrer som jag vanligtvis inte läser, ungdomslitteratur (ja, undantaget Harry Potter, men jag läste litteratur som riktar sig mot äldre tonåringar) och fantasy. Jag var en gång Tolkienfantast, men det blev inte så mycket mer än det. Försökte mig på Stephen Donaldson, men det blev ingen hit.
Tills nu.

Det var inget medvetet val att ge mig på dessa genrer. George RR Martin hade jag aldrig hört talas om förrän en facebookvän berättade att han hade fastnat i Martins böcker. Martin är megastor och TV-versionen av första boken har just haft premiär. Stor succé även där.
Men jag har länge velat läsa Nene Ormes debutroman.

I samband med min jakt på lämpliga förlag att sända mitt snart färdiga romanmanus till blev jag nyfiken på Gilla böcker och så hittade jag till Jenny Jägerfelds och Sara Ohlssons ungdomsromaner. Av bara farten läste jag ytterligare en ungdomsbok, en av Johanna Lindbäck

Av de jag betade av var Jenny Jägerfelds Här ligger jag och blöder den största behållningen. Den har jag recenserat här.
Rekommenderas!

Anna Ohlssons Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag är jag lite mer tveksam över. Jag slukade den också, och gillade sättet den var skriven på. Och det var lätt att leva sig in i Olivia liv, en skickligt skapad karaktär, alltså.
Men efter ett tag började jag grubbla över vad som är bokens budskap. För jag kände att den hade det, men blev inte riktigt klar över vilket.

Olivia är dumpad av sin kille sedan flera år och spårar ut alldeles. Byter killar hela tiden och har flera samtidigt. Utan att egentligen vara kär. För egentligen vill hon ha tillbaka John. Till slut börjar ryktet spridas, att hon är en slampa. (Och bara tjejer tycks kunna få dåligt rykte, inte killar. Ett "faktum" som är lika irriterande nu som när jag var ung).
Och någonstans tycker jag mig se att budskapet är att en tjej ska "få ha rätt att vara kåt utan att vara kär".
Jag kanske missuppfattar, eller så är jag för mycket av en moraltant. Jag brukar i alla fall inpränta i mina barn att man aldrig ska ha sex om man inte är kär (och den andre måste vara det också). Men jag kanske är väldigt gammalmodig... Eller så missuppfattade jag boken.

Bokus
Adlibris

Johanna Lindbäcks En liten chock gav däremot mersmak. En romantisk berättelse med feelgood-karaktär om den lite annorlunda Gustav, som är vilsen efter moderns bortgång och som kämpar med relationen till sin pappa.
Han är lite kär i vikarien i engelska, Eva, men även intresserad av klasskamraten Elin, som redan har en pojkvän. I övrigt är hans erfarenhet av tjejer lika med noll.
Han hade hoppats att gymnasieåren skulle föra med sig flickvän, eller åtminstone en tjej som han kunde ha sex med (i alla fall en gång), samt många nya vänner. Dessutom önskade han sig en ny personlighet.
Men studenten är nära och ännu har inget infriats.
Men så ser Elin till att Gustav kommer med i skoltidningens redaktion och då börjar saker förändras till det bättre.
Ända tills han träffar pappas nya flickvän och får en liten chock när han inser vem det är.

Jag läser gärna mer av Johanna Lindbäck!

Bokus
Adlibris
----------------------------------------------------

Mer om fantasy i nästa inlägg

Sträckläsning i sommargrönskan

2011-07-20T14:09:00.002+02:00

Sommarledighet innebär mycket läsning och det tycker jag om. Jag sträckläser gärna, om jag har tid. Och även om boken inte är lämpad för sträckläsning. Det har mer att göra med att jag har tid.

Först ut;
Drömmen förde dig vilse av Anna JANSSON

Jag gillar vanligtvis Anna Janssons deckare. Det flyter på, lättläst,lika mycket om huvudkaraktärernas relationer som själva kriminalgåtan.
Men detta är elfte boken om Maria Wern. Det börjar kännas igen. Det mesta. Evighetsstrulet med kollegan Per. De får aldrig varann. Och så måste det till ett mord igen. Precis som med Fjällbacka, Midsomer osv, det kan inte finnas mycket folk kvar i Visby.

Duger som tidsfördriv. Inte mer.

Bokus
Adlibris

Här ligger jag och blöder av Jenny JÄGERFELD

Det var länge sedan jag läste en riktig ungdomsbok. Den här gav mersmak.
Rapp, humoristisk och med stort allvar i botten.
Maja, sjutton år, skär av sig toppen av tummen precis i början av boken. Därför ligger hon och blöder. Men hon blöder inombords också. Speciellt på grund av att allt inte är som det ska med hennes mamma. I själva verket är hon försvunnen.
Nej, det här är ingen kriminalgåta för ungdomar. Det är en ren och skär relationsroman. Men det är rysligt spännande ändå. Jag sträckläste. Njöt av språket.
Här ligger jag och blöder fick Augustpriset. Mycket välförtjänt.

Bokus
Adlibris

I havet finns så många stora fiskar av Sara LÖVESTAM

Sara Lövestams debut Udda gav mersmak, och jag såg fram emot nästa roman. Som visade sig vara av helt annorlunda slag. Förhoppningsvis ett tecken på att Lövestam har många romanidéer av varierande slag i antågande.
Udda hade feelgoodkänsla medan I havet finns så många stora fiskar har thrillersmak. Det är stundtals riktigt obehagligt. Att våga skriva om pedofiler är dessutom modigt. Finns det något svårare ämne?
Karaktärerna är återigen Lövestams starka sida. I denna roman har Iakttagaren en stor roll. En person, man eller kvinna, håller koll på saker och ting, tex vad som händer utanför dagiset mittemot. Iakttagaren har av olika skäl valt leva isolerad. Tills något händer på förskolan som påminner om något som hände Iakttagarens vän för många år sedan. Och ett agerande blir tvingas fram, för att skydda våra mest sårbara; barnen vars skyddsnät fungerar dåligt.
Det finns fler hjältar i historien, men mer ska jag inte avslöja här.
Det är en obehaglig, men viktig bok. Och synnerligen läsvärd.

Bokus
Adlibris

Vägen är smal men livet är brett av Carl-Henric JAKTLUND

2011-07-14T11:20:00.001+02:00

En recension av Carl-Henric Jaktlunds nya bok kan ni hitta på min blogg All I Want

Livet Deluxe av Jens LAPIDUS

2011-06-28T10:55:00.003+02:00

Jag stiftade första gången bekantskap med Jens Lapidus för några år sedan i samband med en skrivarkurs. Vi hade fått i uppdrag att läsa bland annat Snabba Cash samt Jo Nesbös Smärtans Hus. Lite orättvist för Lapidus kanske, han når ju inte alls upp till Nesbös klass.
Men jag kunde se att det var något nytt och fräscht med Lapidus.
Andra romanen, Aldrig fucka upp, lyssnade jag på en sommar (tror att man kunde ladda ned den gratis som Mp3 från DN, eller något) och den gav inte alls samma intryck. Fungerade inte alls. Kanske på grund av att några karaktärer helt enkelt kändes malplacerade. Romanen var för spretig.

Livet deluxe är lite mer tillbaka där Snabba Cash var. Framför allt är några av karaktärerna tillbaka, bland annat Jorge och JW. Båda vill ha tillbaka det liv de förut hade. Jorge efter att ha sysslat med "lagliga" saker ett tag, JW efter att ha muckat.

Men jag känner mig ändå splittrad inför Livet deluxe. Storyn är helt okej, karaktärerna har fått mer djup. De nya karaktärerna; Natalie, dotter till maffiabossen Radovan, och Hägerström, undercoverpolisen, är också bra sammanvävda med de övriga i stroyn. Jag kan dock tycka att det är lite osannolikt hur Natalie tar över pappans verksamhet, bara så där, utan erfarenhet. Och Hägerström handlar ganska oprofessionellt genom att förälska sig i en av de brottslingar han ska avslöja.

Och så var det språket. Jag minns för lite från Snabba Cash, borde kanske läsa om.

I första hand är det den korthuggna stilen som jag hakar upp mig på. Jag kan förstå användandet av korta meningar i aktionscener, de får upp farten, men Lapidus är korthuggen hela romanen. Så korthuggen att meningarna blir ofullständiga ibland. Visst kan man använda det i skönlitterär text, men jag hänger upp mig på meningar som; Jorge sovit dåligt i natt. Jag saknar hade någon vansinnigt.

Sedan är det Lapidus skriver dialoger på. Han använder väldigt ofta den stil man ser i filmmanus. Jorge sa: " Ska vi...", eller JW svarade: "Jag vet inte..."
För mig är det en stoppkloss, det hindrar flödet mycket mer än att avsluta dialogen med sa Jorge, svarade JW.

Men vad som hindrar flödet i läsningen ännu mer är kolonmissbruket. Jag kan inte förstå vad kolon har att göra i vanlig skönlitterär prosa. Kan man inte skriva hårdkokt utan kolon?
Ett typiskt exempel kan se ut så här:

Han: en snubbe som drev ett ställe.Han: en snubbe som ägde något.Samtidigt: fortfarande skumt.

Man stannar upp vid varje kolon. Det är väldigt irriterande.
Men faktum är att efter ett tag vänjer man sig. Läser på, glömmer att irritera sig. Och då blir berättelsen ganska rafflande. Den fungerar ganska bra hela vägen till slutet. Förutom en alldeles uselt skriven sexscen någonstans i andra hälften, mellan två av huvudkaraktärerna. Varje mening börjar med han eller hon.
Hon förde... Han kysste henne...Han tog av henne...Hon kände hur...Han förde upp...Hans tunga sökte sig...

Men i alla fall... Jag gillade tvisten på slutet. Hade faktiskt inte alls räknat ut det.

Adlibris
Bokus

Grundläggande genetik av Mikael Fant

2011-06-17T14:34:00.001+02:00

Jag blev rekommenderad att läsa Grundläggande genetik för att författaren var så bra på att gestalta.
Tror att jag började på romanen tre gånger, utan att komma in i den. Något annat kom antagligen i vägen.

Men så till sist. Jag bestämde mig för att den skulle läsas och upptäckte snart att den hade ett visst driv. Utan att vara spänningsroman.
Jo, den var ändå spännande. På ett annat sätt.
Till slut vill man så gärna att huvudpersonen Jakob ska få reda på vem som egentligen är hans pappa att man sträckläser.

I korthet; Jakobs mamma dör, alltför ung, och alltför alkoholiserad. En genetisk sjukdom förvärrade dessutom hennes tillstånd, så när hon tog lite för mycket paracetamol var det kört.
Så Jakob kan inte fråga henne längre. Inte heller mormor och morfar vet.

Berättelsen i nutid varvas skickligt med tillbakablickar och som läsare får man långsamt en inblick i vilken sorts person Jakob är, och vad han vill.

Jag glömde att fördjupa mig i gestaltningen, blev så absorberad av berättelsen att jag inte riktigt tänkte på det. Får bli en annan gång. Lånetiden gick ut och andra debutböcker väntar.

Vad jag förstår har Mikael Fant inte skrivit något mer. Synd. Hoppas det kommer fler romaner från honom.

Adlibris
Bokus

Den Drunknade av Therese Bohman

2011-06-15T09:55:00.000+02:00

En nackdel med eböcker är att man inte riktigt vet hur tjock boken är. Det är kanske den enda nackdelen (och ja, jag ligger inte med Ereadern i badet...)

Therese Bohmans Den Drunknade tog slut så plötsligt. Jag läste ut den på några timmar en regnig annandag pingst. Inte så att jag ville ha läst mer, snarare att det kändes som om något fattades. Punkten kanske.

Jag fick aldrig grepp om huvudpersonen Marina. Hon som studerar konst och ska skriva C-uppsats hemma hos systern Stella och hennes man Gabriel.
Vad vill Marina egentligen? Hon svävar runt i hela romanen, och det det enda som jag kan urskilja av vilja är att hon gärna har sex med systerns sambo. Trots att han tidigt visar att han har våldsamma drag i sin personlighet.

Inte heller när det tydligt spårar ut lägger hon i backen och säger nej, det här vill jag INTE. I stället verkar hon långsamt sugas in i något som hon inte kan ta sig ur. Det blir läskigt, men inte spännande.

En sådan story fungerar inte på mig. Jag har inget emot obehagskänslor när jag läser, men det måste leda något vart. Mysteriet måste lösas, hjältinnan måste räddas (eller rädda sig själv), eller gå under. Inte något mittemellan.

Så slutsatsen är att Therese Bohmans debut faller ganska platt, även om den är välskriven, nästan poetisk, och hon har lyckats skildra den sensuella stämningen (senare den obehagliga stämningen) på ett bra sätt.

Adlibris
Bokus

Änglavakter av Kristina Ohlsson

2011-06-13T12:00:00.001+02:00

En av Sveriges bästa författare i genren klassiska pusseldeckare är Kristina Ohlsson.
Hennes deckare är klassiska på mer än ett sätt. Har alla ingredienser; kommissarien som man tycker lite synd om, den yngre kvinnliga kollegan som egentligen är utredningsgruppens hjärna, plus någon sidekick som man ska tycka ganska illa om. Dessutom ett mord (eller flera) med mer än en möjlig gärningsman.

Sedan är det bara att pussla.

Ibland blir jag SÅ trött på denna genre, den känns så invand och gammal.
Men Kristina Ohlsson kan hantverket. Hennes karaktärer har tyngd, blir intressanta, och hennes berättelser har driv. Flera mysterier vävs samman.
Vad mer vill man ha i hängmattan/soffan/på stranden?

Det är bara att konstatera att hennes tredje, Änglavakter, är en värdig uppföljare till de två tidigare.

Jag började lyssna på Änglavakter som ljudbok på Elib. Det var ingen hit, tyvärr. Uppläsaren hade en irriterande vana att alltid prata med lite mörkare röst när hon gestaltade männen i boken. Det fungerade inte.
En bra uppläsare kan göra skillnad mellan karaktärerna. Men det får inte bli fånigt.

Sedan införskaffade jag min Sony Ereader, och laddade ned eboken från ELib i stället. Sträckläste.

En mörk välsignelse av Dennis LEHANE

2011-06-13T11:39:00.003+02:00

Det är alltid svårt, om inte omöjligt, att recensera favoriter.
En av mina är Dennis Lehane. Jag älskar hans hårdkokta deckare och även den mer episka Ett Land i Gryningen.
Och deckarparet Gennaro/Kenzie ligger extra varmt om hjärtat. I de tidigare romanerna byggde Lehane upp en tråd som höll igenom hela serien; relationen mellan Angie och Patrick.
Och jag levde med. Ville att de skulle få varandra.

En Mörk Välsignelse (jag har läst den engelska versionen Moonlight Mile) utspelar sig drygt tio år efter de övriga romanerna i serien. Vi vet redan på förhand att Angie och Patrick fortfarande är ihop, och att de har en liten dotter. Så för den som aldrig läst något ur serien, den nya är en enda stor spoiler.

Men, samtidigt, en klockren Lehane-thriller. Boston Noir (vad jag ogillar den staden...) med människor av kött och blod, och några udda karaktärer däremellan. Bubba, Patricks sidekick, finns med i alla romanerna, och har blivit något av en favorit. Ett muskelberg och en psykopat (antar jag), men inte helt korkad och utan honom hade antagligen Patrick aldrig överlevt.

Något annat som slår an hos mig, som socionom, är Lehanes insikt i socialt arbete. Det märks att han har jobbat inom socialt arbete innan han slog igenom som författare.
En Mörk Välsignelse hänger ihop med en tidigare roman, Gone Baby Gone (en av Lehanes bästa) där Gennaro/McKenzie letar rätt på en försvunnen flicka. Inte helt utan konsekvenser, flickan kommer tillbaka till hemförhållanden som inte är de allra bästa. Angie och Patrick blev så oense om vad som var bäst för flickan att de separerade. Patrick ville "följa lagen" och återlämna flickan till mamman, Angie ville strunta i det och låta henne stanna hos de som hade hand om henne, om än illegalt, som tog bättre hand om henne.

Nu, tio år senare, har hon försvunnit igen, och frågan är; är det frivilligt? Hemförhållandena är lika dåliga som tidigare, om inte sämre.

En Mörk Välsignelse en bladvändare, med mer än en oväntad vändning. Om detta nu är en avslutning av serien Gennaro/Kenzie så är det är fullvärdig sådan.

Den Enögda Kaninen av Christoffer Carlsson

2011-06-12T17:24:00.001+02:00

Jag minns hur jag i skrivarsajten Kapitel 1:s ungdom fastnade för en text av en ung kille. Texten hette Vincent Franke och under hela Bok-SM:s alla röstomgångar lade jag troget min röst på detta manus. Hade en känsla av att det var något visst med texten.
Och det stämde. Christoffer Carlsson vann inte Bok-SM, det gjorde Sara Lövestam (med underbara Udda), men fick ändå ett kontrakt med Piratförlaget. Helt välförtjänt.

Nu har Christoffer Carlssons nya roman kommit. Inte direkt en uppföljare, även om några karaktärer återkommer. Det är en helt fristående berättelse.
Jag sträckläste.

Den Enögda Kaninen kallas en Glesbygd Noir, och det är verkligen en mörk berättelse om en "typisk" svensk by. Jag kommer också från en by, och har jobbat i en kommun i Västergötland som hade flera byar som den fiktiva Dalen. Igenkännandets obehag, även om Christoffer Carlsson överdriver lite, självklart. Annars blir det ingen bra story.
David, som studerar i Stockholm, återförenas med sina gamla kompisar under sommaren, och inser ganska snart att de på ett ganska udda sätt försöker slå hål på tristessen hemma i Dalen. Men småbrottsligheten blir grov och David dras med innan han hinner lägga benen på ryggen (under hela läsningen grubblade jag över varför han aldrig gjorde det i tid).

Den Enögda Kaninen är liksom Vincent Franke en annorlunda spänningsroman. Fokuserar på "förövarna". Får en att sympatisera med dem, även om en del av dem är ganska udda, rentav obehagliga.

Tragiken ligger som en tung mantel över berättelsen. Man vet redan från början att det kommer att gå ut helvete, ändå läser man, för man måste ju veta veta hur.

Språket känns förvånansvärt fulländat för att komma från en så ung författare. Det stack ut redan i Vincent Franke, men har mognat i Den Enögda Kaninen. Det bådar gott. Hoppas Christoffer har mycket i skrivbordslådan, för jag tror att vi är många som vill läsa mer.

Dubbla slag av Malin PERSSON GIOLITO

2011-05-22T13:55:00.001+02:00

Första känslan när jag läser Dubbla Slag är; vad bra jag har det. Och mina barn. Ingen stress.
Jag skulle aldrig klara av ett så hektiskt liv som skildras i Dubbla Slag. Både huvudpersonen Hanna och Johan har krävande jobb, Hannas på en högt ansedd advokatbyrå.
Andra känslan är helt enkelt ilska. Så fort Hanna får barn har hon inte längre samma chanser till karriär som de manliga kollegorna (eller sin man).

Malin Persson Giolito har en driv i berättelsen som gör att man lätt läser vidare. Man vill veta hur det går för Hanna och familjen.

En sidointrig vävs in i texten, men den fungerar inte riktigt, speciellt inte om man, som jag, har noll insikt i finansvärlden och juristvärlden. Jag är förlorad ett antal gånger i berättelsen eftersom jag inte fattar vad de egentligen gör på advokatbyrån. Nu gör sidointrigen att det varken blir en spänningsromanen eller en relationsroman, utan något mittemellan.

Dubbla Slag är dock en helt okej debut, och jag ser fram emot att få läsa Persson Giolitos andra roman, Bara ett barn. Den ligger och väntar.

Bokus
Adlibris

Vredens tid och Nirvanaprojeket av STEFAN TEGENFALK

2011-05-22T13:30:00.001+02:00

Jag fick Nirvanaprojeket av Stefan Tegenfalk i min hand för ett bra tag sedan, och började läsa, men kom inte riktigt in i den. Men eftersom jag ogillar att lägga undan böcker, tog jag tag i den igen för någon vecka sedan. Och den tog fart efter ett tag och blev riktigt spännande, men jag insåg att den var andra delen i en trilogi och att jag borde ha läst ettan först.

Sagt och gjort, lånade Vredens tid på Elib (lagom till att jag fick min nya gadget, en Sony Reader läsplatta) och var ganska snart fast i en rafflande spänningsroman.
Ganska snart inser jag att Tegenfalk har fattat en något annorlunda grepp, i båda sina romaner, stundtals lite för osannolika vändningar, men inte så att det stör.

Jag ser en Stieg Larsson-aktigt mönster i de båda romanerna. Vredens tid är i första hand en "vanlig" spänningsroman. Ett antal människor, som inte har ett våldsamt förflutet, begår plötsligt våldsamma handlingar mot människor i sin omedelbara närhet, främst familjemedlemmar. Flera resulterar i mord. Efteråt kommer de inte ihåg vad de har gjort och inte heller varför. Snart kommer utredande poliser fram till att alla varit inblandade i samma rättsfall, de är alla nämndemän, åklagare eller domare i en rattfyllerimål, samt att de alla har drogats av en okänd substans, kallad Drog-X.

Andra delen är en fortsättning, men har precis som i Millenium-romanerna ett bredare perspektiv. Det är något större, mer internationellt, och mer invecklat, som är i görningen. Det är svårt att gå in på handlingen av Nirvanaprojeket utan att leverera en spoiler för Vredens tid, så jag låter bli att göra det. Men att båda böckerna slutar med en cliffhanger kommer inte som en överraskning.
Vredens tid serveras med en stor portion humor. Jag saknar det i Nirvanaprojeket, den är allvarligare i tonen.

Tegenfalk har skapat ett antal intressanta karaktärer, från poliserna Jonna och Walter, till den totalt skrupellöse journalisten Jörgen och något korkade brottslingen Tor. Plus ett antal bifigurer.

Tredje delen, Den Felande Länken, kommer i september. Ser fram emot det.

Genesis av Karin SLAUGHTER

2011-05-09T21:24:00.000+02:00

Jag har följt Karin Slaughter en längre tid, har läst alla böcker i Grant County-serien och har nu gett mig på den sk. Will Trent/Atlanta serien. Jag kan inte minnas hur jag hittade Karin Slaughter, men jag tror att det var via Michael Connelly, som vid något tillfälle rekommenderade denna kvinna som skriver hårdkokt och är mästare på att skapa intressanta karaktärer.

I Sverige har det varit väldigt tyst om Slaughter sedan Norstedt av okända skäl slutade ge ut efter nummer 3 i Grant County-serien. Nu har Telegram Förlag tagit upp den sedan länge tappade stafettpinnen. Triptyk kom 2009 och nu är det dags för Fraktur. Dessa har jag inte läst, däremot uppföljaren Genesis (Undone i USA), som är en mix mellan Will Trent/Atlanta-serien och Grant County. Will Trent möter Grant County-hjältinnan Sara Linton.

Äntligen börjar Karin Slaughter uppmärksammas. Gunilla Wedding, deckarrecensent på Skånska Dagbladet och medlem i Svenska Deckarakademin, tycker att Slaughter är "asbra" och Maria Neij på Corren tycker att "det är dags för Karin Slaughter att slå i Sverige". Magnus Utvik på SVT Gomorron Sverige anser att Karin Slaughter hade sopat mattan med 19 av 20 svenska deckarförfattare om hon hade varit svensk.
Dags för Karin Slaughter, alltså!

Slaughter är en av mina absoluta favoriter. Hon är inte rädd för att skriva om någonting. Gruvliga detaljer, heta kärleksscener, you name it. Inget för svagmagade, med andra ord. Den som inte tålde Jo Nesbös Pansarhjärta kommer inte att tåla Slaughter.
Hon skriver med ett driv och med en människokännedom som få andra amerikanska författare.
Genesis är inget undantag.

Om du ska ge dig på Karin Slaughter och vill börja med Grant County-serien, se till att börja i rätt ordning. Och börjar du med Genesis måste du vara medveten om att den innehåller en SPOILER med stora bokstäver, den avslöjar nämligen hur Grant County-serien slutar.

Hjärtblad av Aino TROSELL

2011-04-13T12:20:00.002+02:00

Hjärtblad, berättelsen om dalkullan Hulda, kan väl sägas var skriven lite i samma andra som Allt som återstår, som jag recenserade alldeles nyss.
Men Hjärtblad är ljusare till sin karaktär, förutom ett tag i slutet, och under korta episoder mitt i romanen. Men jag tycker inte synd om Hulda på samma sätt som jag tycker synd om Emma i Allt som återstår. Visst tycker man det är synd att Hulda aldrig riktigt får uppleva kärleken, men i stället är hon fri, nästan hela berättelsen igenom.
Läsaren lever med där på fäboden, under vandringen och under tiden i Stockholm, gläds åt hennes sätt att ta i tu med saker, ung som hon är.
Hulda är stark och handlingskraftig nästan hela boken igenom. Allt hon inte riktigt orkar i slutet passar inte riktigt in i hennes karaktär, men... Aino Trosell är förlåten; det här är en fantastisk berättelse.

Romanens Hulda är barn när romanen börjar och vuxen kvinna när den slutar. Hon ger sig som tonåring ut som vandringskulla, som så många andra, men hamnar i tjänst hos en fin familj i Stockholm i stället för att gå från by till by och sälja varor, som hennes jämnåriga vänner. I Stockholm förändras hennes liv totalt.

Jag lyssnade på Hjärtblad, men tror att det kanske är bättre att läsa romanen. Den är lång och Trosell är ibland alltför detaljerad. Det är svårt att skumma och bläddra vidare i en ljudbok om det blir för tradigt.
Samtidigt är det lite detaljerna som gör romanen. Man lever sig verkligen in i det tuffa vardagslivet där i Dalarna för nästan 150 år sedan.

Jag har läst mycket av Aino Trosell, men den här romanen är definitivt den bästa hittills.

Bokus

Allt som återstår av Elin BOARDY

2011-04-13T11:28:00.006+02:00

Den har stått i bokhyllan ett tag, väntat på att bli läst. Äntligen blev det av.
Det är sällan man får tag i en bok som handlar om ens hembygd, nästan ens hembygd i alla fall. Orust känns lite som hemma, uppväxt som jag är på fastlandssidan i Ödsmål. Från vår stuga ser vi Orust varje gång vi tittar ut genom köksfönstret.

Där på andra sidan; Orust

"Kvinnoskildring från västkusten skakad ur en norrländsk kappa" har Expressens recensent skrivit.
Det ligger något i det. Mycket fattigdom, slit och elände. Lite kärlek och lust däremellan. Men boken blir sorgligare så längre det lider. Jag avslutade boken med en klump i halsen. Inte riktigt den sortens bok jag behövde, just då. Det kan vara så där ibland.
Men man kan inte alltid läsa glada chicklit och spännande deckare.

Jag har mina rötter i det där eländet. Så långt tillbaka i tiden är det inte. Mina förfäder har också haft det så där slitsamt.
Jag skulle definitivt kunna skriva om det också, någon gång i framtiden.

När jag får tag i en debutantbok är jag alltid intresserad av hur den inleds. Vad är det i inledningen som fångade förlaget, som gjorde att boken gick igenom första gallringen, och andra, och tredje.... ?
I Elins fall är det definitivt språket. Där ligger definitivt tyngden. Och karaktärerna. Så vill du ha vackert språk, gripande karaktärer och en stor dos elände ska du läsa Allt som återstår.

Döden på blek häst av Amanda HELLBERG

2011-02-26T22:26:00.001+01:00

Jag var väldigt nyfiken på denna roman, eftersom jag är en flitig läsare av Amanda Hellbergs blogg och gillar den mycket.

Samtidigt tveksam. Det var det där med det övernaturliga. Det verkar vara inne att skriva romaner, speciellt spänningsromaner, med övernaturliga inslag. Jag har bara läst Offerrit och Strindbergs stjärna, och de slog inte an hos mig.

Men även om Döden på blek häst har övernaturliga inslag, så är det inte så att det stör. Centralt är ändå karaktärerna. De är tillräckligt mystiska för att fortfarande vara intressanta och interagerar på ett bra sätt.

Och jag tappar inte bort mig, som ofta är fallet i spänningsromaner med många karaktärer. Men det har antagligen att göra med att romanen är skriven i jagform, man följer nästan hela tiden Maja.

Miljön är också annorlunda; en konstkurs i Oxford. Eftersom jag har bott i England njuter jag av Amanda Hellbergs miljöbeskrivningar, igenkänningsfaktorn är hög.
Dessutom är man som läsare inte bortskämd med romaner som utspelar sig utanför Sverige. Det känns bra att åtminstone ett förlag vågar satsa på en "utländsk" story (jovisst, Maja är svensk, och hennes döda mamma, men i övrigt är boken inte "svensk")

Maja kommer till Oxford för att studera konst ungefär samtidigt som hennes sedan länge försvunna mamma hittas mördad i Brighton. Att Majas vistelse i Oxford har något att göra med hennes mamma tar man som självklart, redan från början. Men annars är storyn inte förutsägbar.

Dessutom bor hon i ett studenthus där flera unga kvinnor mystiskt dog för mer än 25 år sedan. Spökar det verkligen, har Maja paranormala gåvor eller är allt inbillning?

Jag sträckläste.
Rekommenderas, speciellt för den som gillar spänningsromaner som tänjer lite på de typiska spänningsromanreglerna. Döden på blek häst är inte stereotypisk.

Flickan från tjugotalet av Sophie KINSELLA

2011-02-26T22:11:00.001+01:00

Jag har två saker att erkänna:
1. Jag läser chicklitt emellanåt. Gärna. Som avkoppling.
2. Jag är lite (ganska?) trött på trenden med övernaturliga inslag i romaner nuförtiden. Vare sig det gäller spänningsromaner eller chicklitt. Har läst ett antal på sistone och har en som väntar. Hoppas trenden avtar något.

Åter till Twenties Girl av Sophie Kinsella.
Jag gillar Kinsella. Mycket. Men hon är ojämn. Den så omtycka Shopaholic-serien kan jag inte riktigt ta in. Den är för osannolik. Att någon är shopaholic kan jag förstå, men var kommer pengarna ifrån? Jo, hon gifter sig rikt, men innan dess?
Mina favoriter är Karriär och köksbesvär (vilken dålig titel, engelskans Undomestic Goddess är mycket bättre) och Mina Hemligheter (Can you keep a secret?)

Twenties Girl (Flickan från tjugotalet) är definitivt en av Kinsellas bättre. Trots spöket som ställer huvudpersonen Laras liv på ända.
Men historien är rolig, fyndig och spännande. Vad skulle man inte kunna göra med hjälp av ett spöke?
Invävd är mysteriet med gammelfaster Sadies (spökets) försvunna smycke. Varför vill farbror Bill förhindra att Lara inte får tag i det?

Nej, det är ingen spänningroman, inte på det traditionella sättet, men den är en bladvändare. Man vill veta hur det går med Lara, hennes jobb, Sadie och hennes smycke, den snygge Ed, och så vidare.
Ja, det är en typisk chicklitt. Lara är ganska naiv och spontan, som hjältinnorna i chicklitt brukar vara. Ed är smart, rik och snygg, givetvis. Kusinen Diamanté är odräglig och föräldrarna oförstående.

Men något gör den här romanen lite annorlunda. Är det spöket Sadie? Det lilla mysteriet med smycket?
Kanske.
Jag gillade den i alla fall.

Ps. Har läst alla Kinsellas romaner på engelska.

Sportlovsläsning 2011

2011-02-26T21:36:00.002+01:00

Mellan apfelstrudlarna, pudersnön och Alpernas spetsiga toppar har jag faktiskt hunnit läsa lite också. När jag inte orkar skida längre eftersom lårmuskler och knän protesterar.

Det blev en salig blandning.

Först;

Millennium, Stieg och jag av Eva Gabrielsson.

Jag är som så många andra fascinerad av hur de tre Millennium-böckerna har kunnat bli så stora och kan inte heller jag låta bli att filosofera över vad som kunde blivit om Stieg Larsson hade fått leva.

Eva Gabrielssons bok är inget litterärt mästerverk, låt mig säga det först. Så den där myten att Stieg inte kunde skriva, och att hans sambo egentligen stod bakom Millennium; den tror jag inte ett dugg på. Språket i Gabrielsson bok är ganska torrt och livlöst.

Men det är ändå intressant att läsa vad det var i Stiegs liv som inspirerade honom till att skriva Millennium, och allt annat han brann för. Tragiskt också att han inte hade tid för att ta hand om sig själv, och att han inte på ett bättre sätt sörjde för att Eva inte skulle stå lottlös om han dog. Men vem tror att man ska dö vid 50? Ändå sker det hela tiden, och gång efter annan tvistar släktingar om arv, stort eller litet.

Trots bristande litterära kvaliteter så dras man ändå med i dramat som startade i samband med Stiegs plötsliga död.

Millennium, Stieg och jag är hans sambos version av det som hände. Jag vet inte om jag vill veta något om eventuella andra sidor av levnadsödet Stieg Larsson. Detta räcker för att hålla myten levande, också för mig.

Sedan;

Smuts av Katarina Wennstam

Jag har inte läst något av Wennstam, inte heller hennes icke skönlitterära böcker. Men det känns ändå som om Wennstam vet vad hon skriver om. Smuts är späckad med fakta, men skickligt invävda i en story, som är spänningsroman, även om den är ganska befriad från klassiska spänningsromaningredienser.

Det är omöjligt att inte dras med i den här romanen om trafficking och utsatta kvinnor, de som utnyttjar dem och de som försöker hjälpa dem.

Smuts skildras ur flera personers synvinklar, vilket ofta kan vara förvirrande, men Wennstam gör det skickligt. Läsaren lär känna den framgångsrike advokaten som lever ett dubbelliv, hans tonåriga dotter vars sexualitet vaknar och åklagaren som kämpar mot trafficking i motvind.

Och till sist;

Twilight (Om jag kunde drömma) av Stephanie Meyer

Du måste läsa den här, sa tonårsdottern och jag höll med, trots att jag inte hade lust att läsa den. Man bör veta vad ens barn läser och jag ville gärna veta varför Meyers böcker blivit så populära, lite i kölvattnet av Harry Potter. En kärlekshistoria med vampyrer? Fungerar det?

Första boken ger inte riktigt svar på det. Jag vet att jag måste läsa fler böcker i serien. Det är lättläst och drivande, men till en början så detaljrikt att jag nästan storknade. Jag visste ju att det skulle bli både romantiskt och spännande, men när det efter 100 sidor knappt hade hänt något annat än att Bella flyttade från soliga Arizona till regniga Oregon, började ny skola och att det fanns en kille i klassen vid namn Edward som var lite konstig, förutom att han var fantastiskt snygg, vacker… hur man nu översätter gorgeous.

Jag tror att man hade kunnat kapa minst 100 sidor i Twilight utan att storyn hade förlorat på det.

Ja, jag ska läsa vidare. Dottern har hela serien på engelska. Jag återkommer med vampyrrecensionerna.

Udda av Sara LÖVESTAM

2011-02-08T20:15:00.000+01:00

Äntligen har jag läst Sara Lövestams Udda.
Äntligen, med betoning.
Jag var ganska aktiv på Kapitel 1 när det startade, men det manus jag skrev på då hann inte färdigt i tid för BokSM. Jag deltog med ett annat manus, utan framgång.
Min favorit Vincent Franke lyckades ta sig till final, och blev senare även utgiven av Piratförlaget, precis som vinnaren Udda.
Udda var däremot ett bidrag som jag hade missat, jag tror att Sara Lövestam la upp manuset på Kapitel 1 ganska sent, och inte förrän nu har jag fått chans att läsa.

Givande läsning. Berättelsen tog tag i min från första stund och det var ett bra driv i texten. Man var tvungen att fortsätta läsa för att få reda på hur det skulle gå för huvudpersonerna, trots att denna roman inte på något sätt är en spänningsroman. Det är bara kärlek och relationer (och lite förvecklingar) för hela slanten.

Grundtemat är att alla är udda på något sätt. Romanens Martin tänder på kvinnor som är "ofullständiga", med amputerade ben, tex.
Paula, med noll och ett halvt ben sedan födseln, sitter helst instängd i sin akademiska värld med sina partikelverb. Lelle är lesbisk, avverkar kvinnor på löpande band och har nästan inga hämningar (men verkar vara riktigt bra som lärare...).
Martin träffar Paula via Internet, blir förälskad, men när Lelle, hans bästa vän, också träffar Paula, ja, då blir det lite... komplicerat.
Mer ska jag inte säga. Läs själv.

I min förra recension klagade jag på att berättelsen skildras ur för många olika personers synvinkel.
Sara Lövestam låter flera olika personer komma till tals också. Och perspektivet skiftar ofta. Ändå funkar det. Karaktärerna har sina "egna röster" och inte någonstans blir det förvirrat. Skickligt av en debutant.

I mars kommer Sara Lövestams nya; I havet finns så många stora fiskar.
Jag läser gärna.

Offerrit av Johannes KÄLLSTRÖM

2011-02-08T13:39:00.002+01:00

Bara för att jag gillar förlaget Massolits satsning på bokbloggar, så känner jag mig lite tvungen att recensera Offerrit av Johannes Källström. Jag har ju faktiskt fått en bok gratis.
Att satsa på bokbloggar är framsynt, och ett bra grepp. Hade jag ett litet förlag skulle jag göra precis likadant. Med tanke på hur många träffar min lilla bokblogg har fått på vissa (i dagspressen icke recenserade) romaner som jag recenserat, så tror jag att små, och kanske även stora, förlag måste satsa på bloggrecensenter.
Jag är inte bortskämd med läsex, eftersom jag bor utomlands bryr jag mig inte ens om att fråga förlagen om att få ett. En del som hör av sig backar ur när de inser att jag inte bor i Sverige. Men Massolit passade på att skicka under min Sverigevistelse i julas.
Nu betyder inte detta att man automatiskt gillar det man får sig tillskickat, men alla kan ju inte gilla allt. Smaken är som...

Jag lyckades nästan inte ta mig igenom Offerrit. Den tog aldrig tag i mig.
Jag läser inte skräck, har inte ens läst mästare som Stephen King och John Ajvide Lindqvist, även om jag borde, det tillhör väl den litterära allmänbildningen.
Hela tiden väntar jag på att Offerrit ska bli riktigt läskig, men det blir den inte, i stället blir det mest fånigt. Varför? Jag är inte så säker. Källström lyckas tyvärr inte bygga upp någon tidig suggestiv spänning, i alla fall inte hos mig.

Upplägget är intressant. Litet svenskt samhälle i kris försöker hitta vägar ut och säljer samtidigt sin själ till djävulen, rent bokstavligt. Det är bokens innehåll, mycket kortfattat. Det som börjar som en kriminalroman får snart övernaturliga toner, ungefär som Wallentins Strindbergs Stjärna övergår till att bli en fantasy. Rent principiellt har jag inget emot genreblandning.

Men någonstans på vägen går jag vilse i Offerrit. Berättelsen skildras ur en mängd olika personers perspektiv. Jag har generellt svårt för det. På slutet är jag helt förvirrad, vet inte vem som är vem, vem som dör och vem som överlever. Och varför de överlever.
Om jag läser boken igen kanske saker och ting klarnar. Men nej, jag har ingen lust alls. Jag har så många böcker i min bokhylla som väntar på att bli lästa.

Huvudjägarna av Jo NESBÖ

2011-01-24T21:25:00.032+01:00

Det är svårt att recensera en favorit. Man är och förblir partisk, hur man än vänder och vrider på sig. Jag älskar Jo Nesbøs romaner om Harry Hole. Och jag älskar Harry Hole, trots att han är en stereotypisk missanpassad kriminalare, ni vet den där som har trubbel med chefen, kvinnorna och spriten.

När jag fick Huvudjägarna i handen, läsexemplar direkt från förlaget för att recensera här på bloggen, kände jag mig liksom priviligierad.
Jag har väntat länge på Huvudjägarna. Nesbøs första roman som inte handlar om Harry Hole (om man inte räknar barnböckerna). Kunde Nesbø skriva om något annat än Harry Hole?

I korthet kan man beskriva handlingen så här:
Roger Browns livsstil går inte ihop med den lön han får som sk. headhunter. Han är visserligen bra som headhunter, men inte så att han kan finansiera ett dyrt hus och vacker fru med dyra drömmar (ett lyxigt galleri). Förutom hennes dyra drömmar så känner Brown att han måste kompensera henne för något han tvingade henne att göra en tid tillbaka. Något som hon inte riktigt har förlåtit honom för (eller så är det han som inte har förlåtit sig själv). Om hon får ett galleri blir hon nog lycklig, trots allt.

Så han extraknäcker som konsttjuv. Välbeställda klienter som headhuntas luras till att berätta lite för mycket under intervjun hos Brown; tex vad de har för dyrbar konst hemma (och vilket villalarm de kör med). Sedan ser han till att boka upp klienten i ytterligare en intervju, med den intresserade arbetsgivaren, och slår till.

Då dyker den till synes perfekta klienten upp. Han som säger sig ha en Rubens hemma. En målning som sägs ha försvunnit när nazisterna tog han om dyrgriper under krigsåren.
Det är nästan för bra för att vara sant. Roger Browns fru kan få sitt galleri. Och mer.
Givetvis går det åt skogen. Den perfekte klienten är allt annat än perfekt. Han är livsfarlig.

Så långt handlingen utan att avslöja för mycket. Som så ofta med Nesbøs romaner gäller det att inte blinka för ofta, eller läsa för fort för man vill veta hur det går. Då missar man viktiga pusselbitar. Eller häftiga vändningar på slutet. Nesbø är en mästare på att spinna ihop intriger. Jag får ofta läsa om Nesbøs romaner, så även denna gång. Varje gång njuter jag andra gånger, av språket, klurigheterna, detaljerna.

En sak som man inte missar är Browns briljanta flykt undan fienden någonstans i mitten av berättelsen. Något som läsare utanför Norden antagligen kommer att svårt att föreställa sig. Det där med gammaldags utedass i form av en stor tunna under hålet är något som i alla fall holländare inte vet vad det är.
Jag säger inte mer. Det är skitbra skildrat, om man säger så...

Det är inte bara spänning. Nesbø har lyckats få till ett par bra karaktärer. Jag tror Huvudjägarna är den Nesbø som är mest karaktärsdriven. Och jag gillar det. Dessutom är Huvudjägarna skriven i jag-form, det är också ett lyckat grepp från Nesbø.
Annars försökte jag analysera boken och se vad det är med Nesbø som håller fast mig så när jag läser. Glömmer tid och rum-effekten.
Jag misslyckades denna gång också. Det är något med drivet i språket. Det finns inget man hakar upp sig på. Det flyter, och är kompakt. Inte för många sidor. Späckad. Inte en död stund. Som aspirerande författare skulle man vilja veta hur han bär sig åt.

Piratförlagets och Jo Nesbøs trailer:

En sannolik historia av Karin ALVTEGEN

2011-01-07T14:12:00.000+01:00

Jag lyssnade på Karin Alvtegens egen inläsning av En sannolik historia, som efter en lång rad spänningsromaner som ljudböcker var det en ganska uppfriskande nygammal bekantskap.
Nygammal, därför att jag har läst Alvtegen förut, med behållning, men genren är ny.
Alvtegen har nämligen övergett spänningsromangenren.

Många tycker det är tråkigt, eftersom hennes romaner var både spännande och välskrivna, med starka karaktärsskildringar.
Men jag tycker att man kan ge sig på hennes nya roman utan att vara rädd för att inte bli underhållen.
En sannolik historia är främst karaktärsdriven, men spänningen finns där, utan att något brott begås.

Helena har tillsammans med sin man köpt den gamla gård som Helena tillbringade flera somrar på, som sommarbarn, och har gjort om den till vildmarkshotell. Allt är inte färdigt när maken lämnar henne för en ny kvinna. Kvar på hotellet är Helena och tonårsdottern, som längtar tillbaka till Stockholm, och efter sin pappa, men som stannar hos mamma, underförstått för att "ta hand om henne". Den stora drömmen, att få bo där hon tillbringade ljuva somrar och driva ett hotell, håller på att gå i kras.

Finansmannen Anders har varit framgångsrik i allt han har företagit sig, men står nu inför en personlig kris och utmanar ödet. Trampar gasen i botten, krockar och hamnar på sjukhus. Efter att ha blivit utskriven tar han in på Helenas hotell och de lär känna varandra.

I berättelsen finns ett antal intressanta bifigurer, Verner en av dessa. En udda individ, som bor i byn där Helenas hotell ligger, men som ingen egentligen känner. Han är på sätt och vis berättelsens katalysator, han rör om, kan man säga. I sin ägo har han en värdefull gitarr, Lucy, som också spelar en liten roll i berättelsen.

Någonstans i mitten blev det lite trögt, och jag vet inte om det berodde på uppläsaren, Alvtegen, själv. Det är inte många författare som klarar av att läsa sina egna verk. Jag är inte så säker på att Alvtegen tillhör dem. Jag känner mig lite delad där.

Men så kommer knorren på slutet, lite oväntad, men kanske möjlig att förutse för vissa skärpta läsare. Allt knyts ihop.
Slutsats; klart läsvärd. Detta är definitivt mer än underhållningslitteratur, om man kan säga så.

Tre Sekunder av ROSLUND&HELLSTRÖM samt Tusenskönor av Kristina OHLSSON

2010-12-13T13:57:00.002+01:00

Jag har betat av två spänningsromaner som listats av Svenska Deckarakademin i år och förra året, och den ena, Tre Sekunder, vann dessutom titeln Bästa svenska kriminalroman 2009.

Så jag hade höga förväntningar.

Kanske för höga, i alla fall för Tre Sekunder. Jag hade väldigt svårt att komma in i boken, jag tyckte det tog väldigt lång tid innan jag kom in i storyn.

Sedan blev det spännande, inget tvivel om det. Och det fanns ett antal intressanta karaktärer. Och en annorlunda story om en polisinfiltatör. Slutet var överraskande, ett stort plus. Så jag kan rekommendera boken, med viss tvekan. Ha tålamod med början.

Då var Tusenskönor en positivare läserfarenhet. Eller hörerfarenhet. Jag lyssnande på den på Elib.

Kristina Ohlsson debutroman Askungar var lovande, men Tusenskönor är betydligt bättre.

Ohlsson väver samman ett par olika levnadsöden och gör det skickligt. Det handlar om människosmuggling, men också om störda personliga relationer. Man kan inte gissa sig till slutet. Skickligt komponerat av författaren.

Karaktärsteckningarna är bra, man grips av ett starkt behov av att lära känna personerna bättre. Till och med rötägget, polisen Peder, känner man motvilligt sympati för. Även det är snyggt gjort av Ohlsson.

Det kommer fler böcker om Fredrika och kollegorna. Det ser jag fram emot.

The Reversal av Michael CONNELLY

2010-11-18T12:34:00.002+01:00

Som stort Michael Connelly- och framför allt Harry Bosch-fan tycker jag alltid att det är svårt att recensera hans böcker.
Det känns som om man ska recensera en vän. Harry Bosch är den litterära figur som blivit mest levande för mig i deckarvärlden, och det är svårt att ta ur mig. Jag har inte heller lust att förändra det (jag är inte ensam, det är ganska kul att gå in på Connellys hemsida och läsa den interaktiva Message Board, där läsare ibland diskuterar böckernas karaktärer som om de vore riktiga personer...).
Och har man lyckats göra karaktärer riktigt levande för sina läsare, då måste man väl ändå kunna säga att man har lyckats som författare?

Det är en bedrift att lyckas hålla en karaktär vid liv i så många böcker. Och därtill lyckas få till en spännande historia.

Men Michael Connelly har sina svackor. Det går lite upp och ned. Jag kan nästan alltid hitta något bra i alla böcker, men det finns också några som inte riktigt tar tag.
The Reversal är en av dem. Harry Bosch är i team igen med halvbrodern Mickey Haller, försvarsadvokaten som i denna bok tillfället hoppar in som åklagare. Haller har kallats in som oberoende åklagare i ett fall där en barnmördare fått sin dom upphävd och satts på fri fot. Men polisen och åklagarmyndigheten vill pröva fallet på nytt och kallar in Haller, som får sin vassa och skickliga exfru som biträdande åklagare. Han begär att få Harry Bosch som utredare, och arbetet börjar med att lyckas få tillräckligt med bevis för en ny fällande dom.

Storyn är lite för förutsägbar, men när jag tittar på en annan Harry Bosch som var förutsägbar (man vet vem mördaren är), Echo Park (Räven), så konstaterar jag att Echo Park är betydligt bättre, faktum är att Echo Park är den bästa av de senare Harry Bosch-romanerna. The Scarecrow (Fågelskrämman), som kom förra året, är också en betydligt bättre spänningsroman (men det är ingen Harry Bosch) än The Reversal.

Detta är samtidigt den tredje Mickey Haller-romanen. Egentligen känns det som om det är mer än Mickey Haller än en Bosch. Kanske därför att Connelly växlar mellan första och tredjeperson, och Mickey Haller-episoderna berättas i första person, Bosch i tredje. Det ger mer tyngd åt Haller.
Även här konstaterar jag att vare sig tvåan eller trean når upp till ettans (The Lincoln Lawyer, som snart blir film) klass. Lincoln Lawyer (I Lagens Limo) är fortfarande en av Connellys bästa.

Connelly hade också kunnat fördjupa sig i Harry Bosch privatliv lite mer. Det finns ingen plats för romantik (även om man trodde att Bosch skulle få till det med The Reversals kvinnliga huvudrollsinnehavare, men se, det blev inget med det), eftersom Bosch är överväldigad av att plötsligt ha blivit pappa på heltid. Jag hade gärna läst lite mer om interaktionen mellan tonåriga dottern Maddie och Bosch som för en gångs skull är väldigt tafatt. Men läsaren får inte så mycket av det.
Inte heller Haller har så mycket tid över för romans och familjeliv.

Storyn i sig står inte för några större överraskningar. Det blir spännande till slut, men...
Det blir inte mer än en medelmåttig spänningsroman. Läsvärd, men Michael Connelly kan betydligt bättre.

Strindbergs Stjärna av Jan WALLENTIN

2010-10-24T13:45:00.003+02:00

Generellt blir jag skeptisk när jag hör om romaner som "redan är sålda till X antal länder" innan de publiceras i Sverige. Keplers Hypnotisören känner vi alla till (den har jag inte läst) och nu är Strindbergs Stjärna av fd SVT-journalisten Jan Wallentin (som sa upp sig från SVT för att skriva... jo, en del har självförtroende, alternativt pengar på banken eller rik partner) på tapeten.
Det betyder ju inte betyda annat än att författaragenturerna har bra kontakter utomlands, och att det just nu är en sug efter skandinaviska spänningsromaner. Men lite rädd blir man ju för att utlandsmarknaden skulle bli mattad, speciellt om den överöses med sådant som inte riktigt håller måttet. Vad nu "hålla måttet" betyder.

Jag kunde i alla fall inte låta bli att läsa, lockad av de utlovade "mystiska" inslagen.

Det är en bladvändare, inget snack om saken, men intrigflätningen är så komplicerad och så detaljrik att man nästan förlorar sig. (Filmversionen av Da Vincikoden hade ju effekten att om man blinkade, eller än värre, gick på toaletten, så hade man tappat tråden... en filmversion av Strindbergs Stjärna skulle antagligen vara likadan).

Det handlar om gamla nazistiska myter, Andrées ballongfärd, Sven Hedins Asienresor, hemliga sällskap, många populärhistoriska "myter" etc.
Jag fick ta till Wikipedia för att överhuvudtaget hänga med (eller snarare, jag litade inte på Wallentins faktauppgifter).
Parallellerna med Dan Brown är tydliga, men det är även lånat av Stieg Larsson. Det finns till och med två karaktärer som har tydliga Salander-drag.

Boken är väldigt "filmisk" och jag skulle bli förvånad om den inte filmades.

Det är inget fel på bladvändare, men karaktärerna får gärna vara lite mer djuplodade. Egentligen är det bara huvudpersonen Titelman (ständigt knaprande på diverse lugnande medel och med en judisk farmor med svåra erfarenheter i koncentrationsläger som spökar) som får lite substans. Den andra huvudpersonen Eva Strand, en synnerligen mystisk advokat, är betydligt ytligare skildrad.

Strindbergs Stjärna tituleras äventyrsroman, och det ska man inte förneka, den är ett äventyr. Dock lite för intrigrik och osannolik.
Och den som inte gillar äventyr, eller science fiction, göre sig inte besvär.
Jag har inget emot någon av genrerna, men är lite osäker på om kombinationen fungerar i den här romanen. Lite för mycket hopkok av Indiana Jones (nr 4), Dan Brown och gamla mästare som Jules Verne.

Svinhugg av Marianne CEDERWALL

2010-10-02T21:48:00.003+02:00

Vilken skröna!
Jag älskar sådana här berättelser; mustiga, spännande, oväntade vändningar.

Marianne Cederwalls Svinhugg lyssnade jag på via Elib. Världens bästa underhållning över den tråkiga mängden stryktvätt som en familj på fem personer genererar. Suveränt uppläst av två uppläsare, gotländska Susanne Alvengren och norrländska Gun Olofsson. Det ger berättelsen en speciellt dimension, dialogen blir mer levande, ja, nästan lite radioteater-feeling.

Två kvinnor, över femtio, kommer till Gotland där en av dem, Mirjam, har köpt ett gammalt kapell, som de ska renovera. Mirjam är tillbaka i sin hembygd efter lång bortavaro. Med sig har hon vännen Hervor, som har magiska gåvor. Påhejad av Hervor försöker sig även Mirjam på lite magi; affirmation, tankekraft, när hon vill hämnas på tre karlar som förpestade hennes liv ett antal år tidigare.
Till sin förvåning lyckas det över förväntan.
Kortfattad sammanfattning, men jag vill inte avslöja handlingen.

Ja, det är en skröna, men det fungerar. Jag blev genast indragen i denna berättelse och kunde inte släppa den.
Rekommenderas varmt!

Blev lite gotlandsgalen också, på köpet. Har inte varit på Gotland sedan jag var liten flicka.
Inspirerad av boken letade jag rätt på ett recept på Gotlandsbullar och bakade. Riktigt gott!

Ett litet snedsteg av Denise RUDBERG

2010-09-17T22:14:00.000+02:00

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av Denise Rudbergs nya. Kanske en deckare med chicklitt-touch. Eller en chicklitt med en deckarintrig.
Jag tycker inte att Ett litet snedsteg var något av de två. Elegant crime, kallas genren, men jag är inte riktigt säker på vad som är elegant med denna form av spänningsroman. Denise Rudberg är ganska bra på att skildra överklassens fram- och baksidor, men det märks inte så mycket av det i denna roman.

Det börjar rätt så bra med en huvudkaraktär som är ganska ny. Kvinna, 55 år, nybliven änka (och därtill något överviktig). Karaktären är tillräckligt komplex för att man ska bli intresserad. Varför väljer en jurist med goda framtidsutsikter man (som är notoriskt otrogen) och barn (som man faktiskt kan ha på dagis) framför en lovande karriär? Det måste ju vara något fel på denna Marianne.
Men man får inte mycket svar på det, tyvärr. I en följande bok?

Själva intrigen är ganska enkel, för att inte säga simpel. Några mord och en stalker verkar ha en del att göra med en obskyr newage-sekt. Men sekten är så dåligt skildrad att den inte bidrar med någon spänning alls.

Romanen är dessutom mycket trögstartad. Jag började läsa flera gånger, men den grep inte tag, och jag tvingade mig att läsa enbart för att jag ville recensera den.
Den är också alltför detaljerad. Till slut blir man innerligt irriterad på huvudpersonens inredning av sitt kontor, hennes diet och smygrökande, vilken färg hennes hår fick när hon färgade det och vilken mat hon lagar.
Dialogen är också ytterligt detaljerad, jag kan till exempel inte förstå vad det ska vara för nytta med att få ta del av varje ord som yttras när huvudpersonen försöker få tag i på en kollega som ligger på sjukhus. Via receptionist och sjuksköterska.

Hela romanen kändes som en enda lång startsträcka, för vad jag förstår kommer det mer i samma serie. Hoppas det blir bättre, för personligen tror jag att Rudberg kan bättre.

Askungar av Kristina OHLSSON

2010-09-14T21:16:00.000+02:00

Debuterande kvinnliga deckarförfattare finns det gott om, säkert vill en och annan bli en ny Camilla Läckberg.

Kristina Ohlsson känns inte som en sådan. Hur ska jag nu förklara det påståendet?

Hennes Askungar känns mer som en klassisk deckare, bra karaktärer, men inget överdrivet "vardagsdaltande", en bra story, utan att det känns som om man har "hört den förut". Jag kan ofta känna att den för deckaren typiska berättartekniken att parallellt följa mördaren ibland blir tradig. Jag letar efter något nytt. Eller gammalt. Pusselteckaren följer väl inte mördaren, eller har jag fel? Det är ju en gammal klassisk teknik, det också.

Även Askungar följer mördaren, och hantlangarna, parallellt, men jag konstaterar att det funkar.

Dessutom är det ett bra driv i berättelsen, jag hade svårt att lägga ned den.

Stundtals en riktigt otäck historia, det är otäckt när barn far illa.

Men sammanfattningsvis, jag läser gärna mer av Kristina Ohlsson, ser att Tusenskönor finns på Elib.

Italienska skor av Henning MANKELL

2010-09-10T12:56:00.003+02:00

Henning Mankell tillhör en av mina favoriter, även om jag bara har läst en enda Wallanderbok (den sista).

Italienska skor är en fristående roman, lite i samma stil som Den orolige mannen. Alltså; huvudperson som håller på att bli gammal/sjuklig/dement och som ser tillbaka på sina tillkortakommanden. Båda har jag lyssnat på som ljudbok och jag gillade Italienska skor bättre än den sista Wallanderhistorien. Båda två är ganska deprimerande, men okej, det får gå.
Jag gillar Mankells sätt att teckna karaktärer som man både tycker om, och inte. Italienska skor har en ensam eremit som huvudperson, fd. läkare som efter ett ödesdigert misstag som kirurg pensionerat sig i förtid och nu lever ensam på en ö. Han är avvisande, svekfull och vill inte ta sitt ansvar för det han har gjort. Det ensamma livet passar honom bäst.
Han vill att det så ska förbli, ändå tills en dag då hans gamla kärlek, som han övergav utan att säga ett ord, dyker upp.
Och det blir till att ta itu med tillkortakommandena, vare sig man vill eller inte.
Utan att vara en spänningsroman har den ett driv som gör att man vill veta hur det går. Så skriver en erfaren och skicklig författare.

Mer sommarläsning -Stephen FRY och Sofi FAHRMAN

2010-08-20T10:37:00.000+02:00

Att Stephen Fry har många talanger visste jag ju, komiker och supertwittrare bland annat och någonstans i bakhuvudet hade jag ju sett att han skrev också.

The Star´s tennisballs är den första jag läser. Den är i korthet en fyndig modern version av Greven av Montecristo.
En ung man, Ned, utsätts för en grovt practical joke av en vän som är sur på honom och en annan person som är ute efter hans flickvän. Men när han sitter hos polisen för att han har haft lite hasch på fickan, visar det sig att han har ett brev i fickan, och brevet visar sig vara ett kodat meddelande från IRA. Brevet har han lovat en döende man (segelinstruktören på båten han lite tidigare varit på) att lämna till en viss person, utan att han själv vet vad som står i brevet.
Men ansvarig man på underrättelsetjänsten vill inte att det avslöjas vem mottagaren är, så han ser till att Ned spärras in på ett obskyrt mentalsjukhus någonstans på en mystisk ö, för att förhindra att sanningen kommer ut.
Alla som känner till historien om Greven av Montecristo kan givetvis lista ut vad som händer sedan.
Och det är egentligen också romanens svaghet, man vet hur det ska gå. Dess styrka är berättandet och drivet i språket. Och sättet att omvandla den ursprungliga romanen av Dumas, givetvis.

Och så till lite chicklit. Och ganska bra sådan. Sofi Fahrman fick mig faktiskt att nästan sträckläsa Elsas Mode.
Som chicklitt har den allt; glamour, mycket fina kläder, inneklubbar, mycket dyr sprit, konstiga överklassfamiljer, sex och romantik. Jag grubblar alltid över hur folk utan vettig inkomst, som Elsa, lyckas leva detta lyxliv.

Alltså, bonniga Elsa, från Brämhult utanför Borås, kommer till Stockholm efter en kortare tur till i New York, jobbar på ett kafé och lyckas samtidigt starta en modeblogg som snabbt blir välläst. Hon får in foten i dörren till den lyxiga modevärlden och blir givetvis förälskad i dess mest eftertraktade ungkarl.
Sedan kan ni kanske räkna ut resten själv. Det går inte som på räls för Elsa hela tiden.
Men berättelsen är relativt välskriven (det är inget jag hakar upp mig på), befriad från besvärande anföringsadverb (jo, dem hittar man ofta i chicklitt, tyvärr) och dialogerna talar för sig själv.
Underhållande läsning i hängmattan, men inte så mycket mer, men det räcker ibland.

Sommarläsning 2010

2010-08-18T09:38:00.003+02:00

På sommaren läser jag, som många andra, mer än vanligt.
Så också detta år.
Den stora behållningen var Simona Ahrnstedts Överenskommelser
Kortfattat om det övriga jag hann med denna gång:

Penmarric av Susan HOWATCH

Susan Howatch är min absoluta favorit, men då menar jag hennes senare alster, de sk. Starbridge och St Benet-romanerna, de som handlar om präster och biskopar och andra med anknytning till Anglikanska kyrkan. Suveräna psykologiska thriller och en del kallar dem även själavårdsromaner. Mer här om detta.

Den andra genren som Howatch ägnar sig åt är sk. family sagas, och även om hon även där skriver drivna berättelser, så fastnar dessa inte så hos mig. Penmarric är en av hennes tidiga family sagas, och även i denna låter hon olika jag-personer berätta sin del. Precis som i några av Starbridge och St Benet romanerna.
Men Penmarric är flera hundra sidor för lång och berättelsen blir så deprimerade och eländig till slut att jag inte riktigt orkar med. Alla kassa relationer människor emellan och nästan ingen lycka någonstans.

Det som aldrig sker av Anne HOLT

Jag gillade föregångaren till denna roman, men Det som aldrig sker grep aldrig riktigt tag. Vet inte riktigt varför. Jag gillar dock huvudkaraktärerna. Hittade uppföljaren, Presidentens val, på en loppmarknad, och ska ge Anne Holt en chans till.

Den svarta löparen av Kristina APPELQVIST'

Appelqvist är en av många deckardebutanter i högen av nya böcker, och jag måste erkänna, när jag började läsa insåg jag att jag antagligen blivit lite trött på deckare för tillfället.
Alla förlag tycks leta efter nya deckarförfattare, varenda liten stad i Sverige verkar ha fått sin deckare och sammantaget; det mördas otroligt mycket i Sverige.
Den svarta löparen är inget undantag, och om jag ska var snäll ska jag säga att det här var i alla fall en riktigt hyfsad klassisk pusseldeckare.
Men den blir aldrig riktigt spännande, och jag, som är ganska romantiskt lagd och gärna ser lite romantik i en deckare också, åtminstone lite passion, blir irriterad när huvudkaraktärerna inte gör så mycket mer än tittar på varandra. Men det är klart, Appelqvist hade otur, jag läste henne bok alldeles efter Ahrnsteds Överenskommelser.

Babylons gator av Carina BURMAN

Det här var dock en positiv överraskning. Jag har aldrig läst något av Carina Burman förut, och trodde hon skrev torrt och tråkigt.

Men det här var något annorlunda. En svensk kvinnlig bästsäljande författare är i London på världsutställningen 1851 och tappar bort sin unga sällskapsdam (ja, fler än jag har undrat om sällskapsdamen var mer än det...) Om det nu fanns några bästsäljande svenska författarinnor översatta till engelska på 1850-talet kan man jag fråga, men jag struntar i det.
Berättelsen är driven, språket lite "gammaldags" utan att det blir fånigt, och huvudkaraktären en lagom excentrisk person. Hon leker lite undercover Sherlock Holmes i jakten på sin försvunna vän och får hjälp av en walesisk konstapel. Men de får inte ihop det, även om det antyds att de gillar varandra.
Men i alla fall. Jag gillar det här. Läser gärna mer Burman.¨

Half the Sky av Nicholas D. KRYSTOF och Sheryl WUDUNN

2010-07-19T19:06:00.005+02:00

Half the Sky har underrubriken Turning oppression into opportunity for women worldwide och handlar om att göra något åt det elände många kvinnor i världen lever i. New York Times-kolumnisten Nicholas D. Krystof (en av mina favoriter, mycket läsvärd) har skrivit Half the Sky tillsammans med sin fru Sheryl WuDunn. Krystof kommer från en invandrad polsk familj, Dunn från en kinesisk.
Uppdatering: Half the Sky finns nu på svenska; Halva Himlen.

Boken skildrar många gripande kvinnoöden och läsningen är stundtals mycket deprimerande. Läsaren får följa olika kvinnor över hela världen; Indien, Pakistan, Afghanistan, Kina, Kongo, Uganda. Det handlar om trafficking, slaveri, systematiska våldtäkter som ett vapen i krig, påtvingad prostitution, kvinnomisshandel, kvinnlig omskärelse, mödradödlighet, analfabetism bland kvinnor, hedersrelaterade brott, osv.

Men gemensamt i alla fallen är att kvinnorna som drabbats har lyckats vända sitt elände till något positivt. Som den pakistanska kvinnan som "dömdes" till gruppvåldtäkt som straff därför att en ung man i hennes släkt rymt med en kvinna från en annan, och förväntades begå självmord efteråt för att rädda familjens ära. Men när hennes familj vägrade acceptera traditionen och bevakade kvinnan så att hon inte fick chans att ta sitt liv. Dessutom fördömde den lokale imamen denna form av hedersrelaterade brott som ickeislamsk och gruppvåldtäkten blev nationellt uppmärksammad. Kvinnan fick ett "skadestånd" från regeringen och satsade genast pengarna på att bygga en skola för flickor. Hennes verksamhet växte sedan och många fler skolor byggdes med internationell hjälp.
För att ta bara ett exempel.

Det är gripande läsning, man chockas, men känner hopp samtidigt. Och börjar givetvis fundera på vad man kan göra själv. Författarnas slutsats är, mycket kort sammanfattat, att där flickor och kvinnor utbildas och får en chans att själva generera inkomst, utvecklas landet och ger alla en bättre framtid.
Men det är lättare sagt än gjort, och författarna sticker inte under stol med det. Många västerländska initiativ är naiva och misslyckas för att de inte känner till kulturen.

Det är svårt att med ett kort blogginlägg få fram allt Half the Sky innehåller och vill förmedla. Det är en viktig och läsvärd bok, och jag hoppas att den snart översätts till svenska.

Women hold up half the sky, är ett kinesiskt ordspråk.

Half the Sky - hemsida.
Nicholas D. Krystof- blog

Överenskommelser av Simona AHRNSTEDT

2010-07-13T21:31:00.008+02:00

Är Litteratursverige redo för en ny genre?

Det tyckte i alla fall Simona Ahrnstedt, och satte igång att skriva en svensk romance, eller en historisk romantisk roman, om man översätter lite snabbt. Historisk chicklitt för att vara lite vanvördig.

Vägen till publicering har inte varit helt spikrak för Simona, många förlag tyckte om romanen, men vågade inte satsa på den. Till slut fick hon napp, och sedan några veckor ligger Överenskommelser hos bokhandlarna.

Vad är då en romance? Sliskig romantik med uselt språk som i Harlekin? Mja, inte riktigt, romance håller definitivt avsevärt högre litterär klass. I utlandet säljer författare som Eloisa James och Julia Quinn mångmiljonupplagor och romance är lika populärt som deckare.

Romance har också mycket gemensamt med deckare. En hel del vet läsaren på förhand. I deckaren åker alltid the bad guy fast på slutet och i en romance får de alltid varandra.
Men vägen dit är ganska krokig.

Romance är liksom deckaren också ofta en genre som litteraturvärlden ser ned på. Därför är det inte förvånande att Simona Ahrnstedts roman inte har recenserats av en enda större dagstidning. Eftersom förlagen inte vågade satsa på att ge ut romanen kan man inte heller förvänta sig att De Stora Viktiga Recensenterna kommer att recensera den. Men å andra sidan är det väldigt få romaner som recenseras i dagspressen.

Romance har också liknats vid Jane Austen, men i modern tappning, med betoning på modern. Tex är sexskildringarna en stor skillnad. För sex har hjälten och hjältinnan i en romance. Så den som har nolltolerans mot sex i böcker ska inte läsa (nu har jag säkert lockat några läsare...)

Men alla ni andra, ni som älskar Jane Austen, böcker/filmer som A Room with a View och liknande, och har tröttnat på all litteratur i spänningsromanklassen; detta är något för er.

Nu blir jag alltför långrandig, åter till Simona Ahrnstedts roman. Ryktet hade gått före den; den är en bladvändare, och mer än så; man kan inte lägga den ifrån sig. Så jag sa till mig själv, det ska jag inte gå på.

Började läsa sent på kvällen, skulle bara läsa några kapitel… och höll på till 02.30 på morgonen. Var bara tvungen att veta om de skulle få varandra. Fastän jag egentligen redan visste. Men jag ville veta hur. Läste nog aningen för snabbt, så jag fick läsa om igen, lite långsammare andra gången.

I korthet; den rike uppkomlingen Seth och den strikt hållna borgarflickan Beatrice förälskar sig i varandra. Men Beatrices förmyndare har andra planer för henne. Mindre trevliga sådana. Stundtals, egentligen ganska ofta, är det dramatiskt och rysligt spännande.

Simona Ahrnstedt har lyckats att få till en välskriven driven berättelse, med intressanta karaktärer och en miljö som är ny för läsaren (slutet av 1800-talet). En mycket romantisk berättelse och med bra sexskildringar, utan att det blir fånigt. Och jag erkänner villigt; inte heller jag kunde lägga ned boken. Inte ens med en 24 timmars tågresa genom Europa bakom ryggen.
Jag älskar sådana här böcker, när man sugs in i dess eget lilla universum och fastnar där för ett tag.

Sammanfattningsvis: sådant här är vi inte bortskämda med i Sverige.

Jag läser gärna mer. Skaran som väntar på nya romaner av Simona Ahrnstedt växer. Hur mycket litteraturetablissemanget än ignorerar denna nya genre.

-----------------------

Så här marknadsför Simona sin roman på Youtube:

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Överenskommelser av Simona Ahrnstedt

Adlibris
Bokus

Restless av William Boyd

2010-06-05T22:51:00.001+02:00

Mer William Boyd!

Har ni inte upptäckt denne suveräne berättare ännu då avundas jag er. Ni har något framför er.

Jag har sträckläst min tredje William Boyd på kort tid. Han har varit och nosat på olika berättarstilar i varje bok. Brazzaville Beach var en något sorgsen berättelse, A Good Man in Africa smått burlesk och stundtals ganska rolig, och nu senast Restless, som måste stämplas som spionroman. Även om jag inte tycker att Restless når upp till de två förstnämnda i kvalité, så är det en driven berättelse som håller fast en. Och jag kan inte låta bli att fascineras av Boyds berättartekniska knep och metoder. Till exempel det här med att han växlar mellan första och tredje person.

I Restless är det dels huvudpersonen Evas vuxna dotter Ruth som berättar i jagform, när det handlar om henne själv och relationen till hennes mystiska mamma, som börjar bli dement (det är i alla fall vad dottern tror). Dels berättas det i tredjeperson när läsaren får följa Eva/Sally, rysk/engelskan/fransyskan som blir värvad av brittiska underrättelsetjänsten under andra världskriget. Den här delen, "spiondelen" är skriven som om det var Eva som hade skrivit den, men i tredje person.
Skiftet fungerar bra, "spiondelen" av romanen håller ett avstånd till huvudpersonen, medan "Ruth-delen", som utspelar sig 1976, är mycket mer personlig, eftersom den skildras i första person.

Ruth börjar misstänka att hennes mamma håller på bli dement. Modern tror nämligen att någon förföljer henne och vill döda henne. Men så ger hon dottern ett manus, berättelsen om sitt liv som spion.
Och Ruth lär att modern inte är engelska utan ursprungligen ryska, och att hon var spion under andra världskriget.

Sedan vävs de två delarna av berättelsen ihop. Och det blir spännande.

Det står ännu en oläst William Boyd i bokhyllan. Yes!!

Unbowed av Wangari MAATHAI

2010-06-05T22:03:00.000+02:00

Mer Afrika!

Fredspristagaren Wangari Maathai från Kenya är en kontroversiell kvinna. Oavsett vad hon har sagt eller inte om AIDS ursprung, så är hennes självbiografi Unbowed ett måste för alla som vill veta mer om Afrika, Kenya, kvinnors situation och miljökamp.
Född 1940 visade hon redan tidigt intresse för naturen och när hon fick chansen att studera blev det biologi hon valde. Efter Kenyas självständighet fick hon chansen till stipendium i USA, och senare doktorerade hon i Kenya.
Karriären tog fart, och Maathai beskriver sig som arbetsnarkoman. Samtidigt födde hon tre barn, tog hand om familjen och stöttade maken, som gav sig in i politiken. Kanske var det inte så konstigt att deras relation kollapsade, men en skilsmässa på sjuttiotalet i Kenya var ingen enkel sak. I allmänhetens ögon var en skilsmässa alltid kvinnans fel "hon hade inte lytt sin man och varit en god hustru", ungefär.
Kanske var hon "möjlig att kontrollera" som maken påstod.
Även i miljökampen.

Tyngdpunkten i hennes miljökamp lades på "the Green Belt-movement", organisationen som kämpade mot skogsskövling och för trädplantering. Men det var också i mycket en kvinnokamp, eftersom det ofta var kvinnorna som tog sig an plantskolor, trädplantering och skötsel av nyplanterade träd. Det visade sig att de var bättre på det än männen, kanske för att det traditionellt var kvinnorna som gjorde mycket i jordbruket, medan männen tog andra jobb i stan. "En person-ett träd" var mottot.

Och mer än en gång kom hon på kant med myndigheterna.

Jag ska inte berätta mer, men rekommenderar boken. Den är stundtals medryckande som en spänningsroman.

Pansarhjärta av Jo Nesbø

2010-05-21T14:45:00.005+02:00

Jag visste inte att Pansarhjärta var en tegelsten när jag började läsa. Ebok alltså.
Men jag läste och läste, tegelsten eller inte. Jo Nesbø är och förblir en favorit. Jag vet inte vad det är, kanske är jag lite kär i Jo Nesbø, eller åtminstone Harry Hole.
Är jag partisk på grund av detta?

Svenskan hade totalsågat, (men andra inte) så jag var nervös. Skulle denna Harry Hole-berättelse verkligen vara så dålig? Bland annat talar recensenten om en "idiotisk intrig".

Vad är då en idiotisk intrig? Jag vet inte säkert, kanske en med allt för många klichéer.
Och jag ska vara ärlig, Harry Hole-deckarna innehåller våldsamt många klichéer. Försupen hjälte, korrumperad poliskår, etc.
Men faktum är att Jo Nesbø enligt min mening alltid kommer undan, därför att han producerar så vansinnigt välskrivna, drivna berättelser.

Och det äckliga då? "Författarens sadism till läsaren", som Svenskans recensent skrev?
Då kan man ju hänvisa till intervjun med Nesbø i Gomorron Sverige, där han fick frågan om han "kände igen sig i den värld han skapade" (underförstått; det är ju så hemskt att det inte kan vara sant...) så svarade han att det har skett saker i Kongo som han aldrig skulle kunna ha med i boken. Med andra ord verkligheten överträffar alltid dikten.
Jo Nesbø är visserligen detaljrik, och tål man inte det ska man inte läsa hans böcker. Det börjar från början, det äckliga, jag varnar bara...

Nu har jag inte sagt så mycket om romanen i sig själv. Intrigrik, som en typisk Nesbøbok. Driven, denna gång också. Tegelsten, inga problem. Sträckläsning, precis som en typisk Nesbøbok. Mer här.

Tycke och smak? Kanske är det hela nyckeln till Svenskans sågning. Dagens deckare är fyllda med äckligheter, vill man inte ha det, får man läsa något annat. Jag har ganska stark mage, så jag läser.

Och finner att Pansarhjärta är välskriven, driven och intrigrik, full av intressanta karaktärer och med en genomgående, gastkramande spänning. Precis som sina föregångare. Vad mer kan man önska?

Personligen fann jag Nesbøs senaste extra intressant, eftersom jag själv håller på med ett romanprojekt som utspelar sig i Afrika. Så den senaste tiden har jag läst och andats Afrika, dagligen. Döm om min förvåning när Pansarhjärta också utspelar sig till viss del i Afrika.
Och jag är lite av en vulkannörd. Vulkaner har sin lilla plats i boken.

Sammanfattningsvis; Pansarhjärta är precis lika läsvärd som tidigare Nesbø.

The Mission Song av John LE CARRÉ

2010-05-21T13:58:00.001+02:00

Faktum är att jag aldrig har läst något av spionromanens mästare. Jag försökte med The Constant Gardener (tycker mycket om filmen!), men gick bet och vet inte varför.

The Mission Song (Den gode tolken) tog däremot tag direkt. En Afrikaroman, denna också, även om den egentligen inte utspelar sig i Afrika. Jag var fast från första sidan till sista.

När tolken Salvo, frukten av en förbindelse mellan en irländsk katolsk missionär och en vacker kongolesiska, expert på en rad udda centralafrikanska språk, får ett uppdrag av underrättelsetjänsten, ser han det först inte som något annat är ett vanligt tolkuppdrag. Han ska tolka på en hemlig konferens mellan olika kongolesiska "krigsherrar". Målet är att få dem att försonas och arbeta för att införa demokrati i Kivuprovinsen i östra Kongo-Kinshasa, en sedan länge svårt krigshärjat område.
Men Salvo inser snart att målet egentligen är något annat, och syftet är att få kontroll över de värdefulla mineraltillgångar, bla coltan. Demokrati är inte intressant, eftersom det inte förväntas främja utvinningen av mineralerna.

Vad som sedan händer ska jag inte i detalj berätta, men att Salvos samvete trycker på kan jag väl avslöja.

Sammanfattningsvis är det den subtila spänningen, som stegras långsamt, som jag minns mest. Och en slags underfundig humor, mitt i allt eländet. När Salvos far torteras av kongoleser, eftersom de tror att han egentligen är svart så de försöker piska av honom det vita skinnet, så är inte det främsta han tänker på att han ska överleva, utan att han aldrig har fått vara tillsammans med en kvinna. Så när han överlever, då kan man räkna ut vad det är han först och främst vill. Och Salvo är resultatet.
Salvo är överhuvudtaget en intressant sammansatt karaktär.Sexuellt ganska oerfaren gifter han sig med en
stjärnjournalist, men äktenskapet är bara på ytan lyckligt. Så när han under ett tolkuppdrag på ett sjukhus träffar en vacker kongolesisk sjuksköterska, är det kärlek vid första ögonkastet. Kvinnan inspirerar honom sedan att ta de steg han tar.

Minnesvärt citat: "There is people out there only God can love", säger Salvos far till sin oerfarne son.

Överhuvudtaget en riktig klassisk spänningsroman med flera nya grepp, och klart läsvärd.

Regnig semesterläsning

2010-05-10T21:16:00.002+02:00

En bortregnad, iskall och inkortad semesterresa till franska Alsace förde några bra saker saker med sig; vi köpte gott vin och jag hann läsa ut några böcker.

Först Marika Cobbold Hjörnes Aphodite´s workshop for reluctant lovers (Afrodites klinik för motvilliga älskade), en romantisk historia med en liten tvist.
Tvisten är den parallella historien om hur gudarna på Olympos (i första hand Eros och Afrodite) beklagar över sig hur illa det är ställt med den mänskliga kärleken. Och vad de än gör för att främja den romantiska kärleken blir det fel. Eros siktar kanske hyfsat, men det blir ändå inte som han vill.

Jordiska Rebecca, författare av romantiska romaner, lyckas inte speciellt bra i sitt eget kärleksliv. Hon tappar helt tron på den romantiska kärleken. Det går till och med så långt att hon officiellt deklarerar att hon inte "tror på det hon skriver" längre. Och fansen blir utom sig (liksom Afrodite).
Så kärleksgudarna vill ge henne en läxa (och samtidigt bevisa sig själva) genom att "sammanföra" henne med skilsmässoadvokaten John (givetvis kärleksgudarnas svurne fiende).

Låter detta lite luddigt?
Tro mig, det är det inte. Romanen är klart läsvärd. Underhållande och med glimten i ögat. Definitivt något annat än den vanliga kärleksromanen.

Sedan Håkan Nessers Berättelse om herr Roos.
Nesser är och förblir en favorit. Jag har inte läst några van Veeteren-romanerna, men har snart betat av alla Barbarotti-romanerna. Och älskade Kim Novak badade inte i Genesarets sjö (bara titeln...).

Jag tycker om Nessers sätt att bredda den klassiska spänningsromanen. Flera av hans romaner är inte alls några deckare, enligt min mening, trots närvaron av poliser som Barbarotti, och trots att de innehåller både oförklarlig död och spänning.
Det gäller i högsta grad Berättelse om herr Roos. De två huvudpersonerna får mycket uttrymme, på ett sätt man aldrig ser i klassiska deckare. I like!
Och det blir en gripande berättelse med långsamt stigande spänning.
Jag sträckläste.

Mer sådant.

A Good Man in Africa av William BOYD

2010-04-08T10:56:00.003+02:00

Jag fortsätter mitt upptäckande av brittiske författaren William Boyd, och ytterligare en Afrikaroman.
A Good Man in Africa får väl räknas till de moderna brittiska romanklassikerna. Dessutom filmad med Sean Connery i huvudrollen som den omutlige dr Murray, men filmversionen har jag inte sett.

Romanen A Good Man in Africa är väl vad engelsmännen skulle säga en fullkomligt hilarious roman. Jag hade mycket roligt när jag läste.
En annorlunda läsupplevelse än Brazzaville Beach, som jag också tyckte om, men jag kan inte säga att jag skrattade högt när jag läste den.

Berättartekniskt är den också bra. Boyd börjar mitt i handlingen, för att sedan ge en tillbakablick. Där får man en förklaring till varför huvudpersonen Morgan Leafy, en ung och ganska obetydlig diplomat i ett fiktivt afrikanskt land, snärjt in sig i mutor från den lokale afrikanske ledaren.

Leafy är en ganska patetisk person, som varken kan hålla sin karriär eller sina sexuella behov i styr. Han lägger sig hela tiden med fel kvinnor, låter sig hunsas av sin chef och råkar ut för de mest bisarra situationer.
Som att få i uppdrag att få bort ett lik, som ingen vill befatta sig med. Den döda har nämligen träffats av blixten och ingen i lokalbefolkningen vill ens ta i liket, eftersom de tror att de också kommer att träffas av blixten...
Ja, ni hör.

Romanen är full av roliga karaktärer (ta till exempel poeten från Yorkshire, som sitter i en taxi i åtta timmar, när det egentligen tar 20 min att åka från stationen, totalt blåst på alla sina pengar alltså).

Jag känner också igen Afrika på ett sätt där andra kanske inte hänger med, pga av att jag har bott några år där. Men den är inte mindre läsvärd för det. Med eller utan Afrikaerfarenhet.

Rekommenderas!

Min Boydläsning fortsätter. Jag inhandlade nämligen två nya romaner under mitt besök i London nyligen.

Brazzaville Beach av William BOYD

2010-03-29T22:10:00.003+02:00

Brazzaville Beach var en sån där bok man plockade med sig (från American Bookshop i Haag), därför att författaren lät bekant (hade antagligen hört något bra om honom någon gång), dels på grund av titeln.

Brazzaville Beach påminde mig om många långa timmar på liknande stränder i en afrikanskt land som ligger alldeles intill det som skildras i boken.

Sedan tog det ett tag innan jag läste den. Men när jag väl gjorde det var jag fast.
William Boyd har tre berättelser invävda i en. Bokens jag ser tillbaka på två episoder i sitt liv, det med excentriske maken och matematikern i England, och det som schimpansforskare i det land hon nu befinner sig i.
Och Boyd väver på ett skickligt sätt. Dels med ett rejält driv och spännande, fast på olika sätt. En intrig är riktigt spännande; bland schimpanser, forskare och senare rebeller och strider. Den tidigare är spännande på ett annat sätt; kärlekshistorien om Hope och hennes man är egentligen mer tragisk än spännande.
Den "första" delen, den där Hope ser tillbaka på sitt liv, är skriven i jagform och i presens, medan den om schimpansforskningen är skriven i jagform, imperfekt och den om hennes äktenskap med John i tredje person, imperfekt.
Låter det invecklat? Men faktum är att det fungerar. Jag blev jättefascinerad av detta sätt att berätta en berättelse och blev sugen på att läsa mer.

Brazzaville Beach blev starten i en plan att läsa mer om Afrika just nu. Jag har även lyckats få tag på Boyds andra Afrikabok; A good man i Africa (En hygglig man i Afrika. Vem kommer på en sådan översättning av en engelsk titel?)

Skiljevägar av Andre BRINK

2010-03-03T09:37:00.002+01:00

Jag fick boken A Fork in the Road (Skiljevägar) av André Brink i min hand för inte så länge sedan och när jag började läsa hade jag svårt att lägga ned den.

Som tonåring läste jag allt jag kom över av André Brink. Det är nog dags att läsa om dem nu, för jag minns väldigt lite av dem, annat än jag tyckte mycket om dem.

Det var 1980-tal och en tid av initierat apartheidmotstånd, i alla fall för mig som var aktiv inom Lutherhjälpen. Sydafrika stod som symbol för förtryck och skulle bekämpas.
Tänk vad världen ser annorlunda ut nu.
Eller kanske ändå inte.

André Brink är i slutet av sin självbiografi ganska bitter och mycket besviken över hur Sydafrika har blivit. Mycket våld, oerhört många mord och våldtäkter per år, korrupt svågerpolitik osv. Och om man har ägnat sitt liv åt kamp mot förtryck bara för att se att landet drabbats av en annan sorts förtryck, så måste det kännas bittert.

Men jag ska inte börja i slutet, även om inte heller Brink skriver sin självbiografi i kronologisk ordning. Det är stundtals förvirrande, eftersom han en stunden är gift och har barn, andra stunden är student i Paris och i tredje stunden är gift för andra gången och har ytterligare två barn.
Han håller sig snarare till teman. Åren i Paris, apartheidmotståndet, uppväxten osv. Han är ganska sparsam vad det gäller det personliga, men den stormiga relationen med poeten Ingrid Jonker ägnar han ett helt kapitel. Och berättelsen om den begåvade men psykiskt instabila Ingrid, som han inledde en sönderslitande relation med, är också en av de delar av boken som griper tag i mig mest (var tvungen att läsa kapitlet två gånger, men förstod ändå inte riktigt varför Brink övergav fru och barn för denna kvinna. André Brink verkar inte förstå det heller. Okontrollerbar passion handlar det om).
Men han var en kvinnoman, med tre (?) äktenskap och otaliga relationer bakom ryggen. Och på gamla dar gift för fjärde (?) gången med en vacker polska, yngre än hans egna barn.

Som afrikaaner (det är hur det stavas i den svenska översättningen) växte Andre Brink upp med apartheid inpräglad i ryggraden. Det är fascinerande läsning hur afrikanaanerna levde ett till synes "normalt" liv, men med det stora undantaget att de svarta inte inkluderades. Och de stöttade sig på Bibeln. Många gånger var reformerta präster de ivrigaste anhängarna till apartheid (visserligen var det ofta också så att de fanns reformerta präster som var motståndare, men ändå).
Därför var det var skribenter som Brink extra svårt att bryta sig lös och vända sin egen kultur ryggen. Författare som tex Nadine Gordimer hade det något lättare.

Åren i Paris på sextiotalet var ett vägskäl och sjuttio- och åttiotalen präglades så totalt av antiapartheidkampen att Andre Brink nästan inte hann skriva. Kapitlet som berättar om hur största delen av hans tid gick åt till att hjälpa andra är en av bokens bättre. Hur hans studenter tvingades "spionera" på medstudenter och lärare av säkerhetspolisen. Hur hans böcker bannlystes i Sydafrika (men smugglades ut och blev bästsäljare i utlandet).

Ett stycke modern afrikansk historia och en mycket läsvärt. Rekommenderas!

------

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas JONASSON

2010-02-02T10:04:00.002+01:00

Ibland ska läsande vara ren underhållning. Och då menar jag inte det man i första hand tänker på; underhållning i form av en spännande deckare eller romantik i form av en chicklitt.

Nej, jag menar underhållande, som i att ha riktigt kul. Skratta högt, så att familjen undrar vad man håller på med.

Ungefär så kände jag när jag läste (eller lyssnade på, snarare...) Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson.
Bara titeln är riktigt lovande. Långa boktitlar är i allmänhet tabu. Förutom här. Här säger titeln, om inte allt, men mycket.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann är en riktig skröna, en berättelse fylld med otroliga och halsbrytande (explosiva) händelser och roliga karaktärer. En svensk Forrest Gump om man så vill, även om Jonas Jonasson säger att han fick idéen till Hundraåringen långt innan Tom Hanks & co.

Hundraårige Allan Karlsson, vars liv avhandlas parallellt med vad som hände efter han klev ut, har tröttnat på ålderdomshemmet där han inte ens får ta sig en sup på sitt eget rum, och beslutar sig för att rymma på sin egen hundraårsdag.

I hundra år gjorde han världen osäker innan han blev gammal och togs in på ålderdomshem.
Nu är det dags igen. Han rymmer och tar bussen och "råkar" stjäla en resväska med "okänt" innehåll av en gangster. Sedan är äventyret i gång.

Jag lyssnade på boken som ljudbok. Suveränt uppläst av Björn Granath. Bra uppläsare av ljudböcker kan hjälpa eller stjälpa en bok. I detta fall var det ett lyft.

Rekommenderas! Du kommer att ha jätteroligt!

Postcard Killers av Liza MARKLUND och James PATTERSON

2010-01-28T14:23:00.004+01:00

Nu har jag läst.
Det gick fort. Men det är väl lite typiskt James Patterson. Jag har plöjt en hel del böcker ur serien Womens Murder Club, som utspelar sig i San Fransisco och har endast kvinnor som huvudpersoner. Gillade dem faktiskt.
Överhuvudtaget känns Postcard Killers rätt så Pattersonsk. Korta kapitel, snabbläst (det tog några timmar). Kortfattat, inga djupdykningar i karaktärerna (man får liksom "fylla i själv"). Cliffhangers. Sexscener. Ungefär så där.

Däremot har jag inte läst en enda bok av Liza Marklund, jo, det är faktiskt sant, och kan inte säga om delar av boken är mer Marklundsk än Pattersonsk.

Låt mig säga en sak först; om man inte kan lägga krav på hög litterär kvalité åt sidan och läsa bara för underhållningens skull, så ska man inte läsa den här boken. Det behövs ganska ofta i deckarvärlden. Med det vill jag inte säga att alla deckare och spänningsromaner är litterärt dåliga.

För det här är underhållningslitteratur. Låt det vara det. Punkt.
Fungerar för stunden. Inga bestående men. Inte heller någon Harry Bosch-crush på Jacob Kanon.

Klichéerna haglar. Huvudpersonen är en sorgsen amerikansk polis som dricker aningen för mycket och har självmordstankar. Han slår ihop påsarna med en bisexuell svensk journalist, med ett något egendomligt förflutet. Tycke uppstår, det förstår man direkt när han dyker upp på hennes tröskel och luktar unket.
Tillsammans jagar de seriemördare som är på turné i Europa. Ganska förutsägbart ibland. När det framkom att offren i Amsterdam fått öronen avskurna så stod det ganska klart för mig att mördarna härmade kända konstverk (Van Gogh målade av sig själv efter det att han hade skurit av sig sitt eget öra).

En sak tyckte jag var lite märklig. När jag gick in på Pattersons hemsida kunde jag inte hitta en rad om Postcard Killers. Enligt Amazon kommer inte boken ut på svenska förrän i augusti.

Mer Kate ATKINSON

2010-01-22T09:40:00.001+01:00

Efter att ha läst Case Histories (De Vilseförda) såg jag till att snabbt få tag i efterföljarna One Good Turn (En god gärning) och When will there be good news (ännu inte översatt till svenska). Alla tre är fristående, men de vinner på att läsas i rätt ordning.

Alla tre har exmilitären, expolisen och exprivatdeckaren Jackson Brodie som huvudperson, eller som den person som berättelserna lite har som nav. En lite stereotypisk hjälte, en sådan där man tycker synd om och som alltid verkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Och som aldrig lyckas få till det med kvinnan som läsaren tycker han ska ha. Med skillnaden att det fungerar, Atkinson bemästrar clichéerna, lite som Jo Nesbö med sin Harry Hole.

Kate Atkinson fortsätter som i Case Histories, som jag skrev om tidigare, hon berättar flera olika människoöden parallellt. Man vet att allt kommer att knytas ihop på slutet, men det är inte förutsägbart.

Framför allt älskar jag sättet som hon berättar på. Fullödiga karaktärer och fulländat språk.Och intrigvävandet är i bland så sofistikerat att man får läsa om för att se var tråden som knöts ihop på slutet först dök upp.

Ett starkt boktips för den som tröttnat på gamla vanliga deckare och vill ha något mer.

Läckberg på TV och i bokform

2010-01-07T10:18:00.002+01:00

Någon som såg Läckbergfilmerna på SVT i helgen? En hel del enligt tittarsiffrorna?
Vad tyckte ni?
Jag vet, det är alltid svårt att göra film av böcker. Speciellt så intrigfyllda som Camilla Läckbergs.

Det är ett tag sedan jag läste Olycksfågeln, så jag minns inte alla detaljer, men att den där dokussåpaidéen byttes ut i TV-filmen till någon slags "ungdomar-på-glid-ska-renovera-båt" funkade enligt min mening dåligt. Varför?
Jo, det var inte riktigt trovärdigt. Fast det är kanske jag som socionom som reagerar. Man plockar inte ut några ungdomar ur en sluten anstalt och sätter med en ensam psykolog för att renovera en båt. Det borde ha varit rätt så många fler anställda vårdare och psykologer inblandade.
Det rimmade lika illa som i förra tabben med Predikanten. Där satte de en lila prästskjorta (som bara biskopar har) på en frikyrkopastor. Research, hörrni, skulle inte skada...

Men dessa tabbar är knappast Läckbergs fel. Hon fortsätter att skriva intrigfyllda, drivna berättelser. Under helgen plöjde jag igenom Tyskungen och Sjöjungfrun. Jag retar mig på en del saker, många adverb och klyschor, alltför många. Och det är otroligt pratigt. Böckerna skulle vinna på om en del dialog omvandlades till berättande.
Kommer man över detta, ignorerar det helt enkelt, så är hennes böcker god underhållningslitteratur, även om de inte lämnar något bestående minne (jag har svårt att hålla isär vad som händer i vilken bok, men det är ju inte så ovanligt i långa kriminalserier). Jag gillar Tyskungen bäst hittills, eftersom den gräver djupare i karaktären Erika (och hennes mamma). Det behövs för att berättelserna ska lyfta.

Ibland har jag funderat på varför Läckbergs romaner har blivit så populära. Egentligen är de väl lite mer chicklit i krimformat? Många tycker antagligen om att läsa om det där vardagliga, förhållandet mellan Patrik och Erika, barn, graviditeter och giftermål etc.
Camilla Läckberg sticker inte under stol med att hon skriver underhållningslitteratur. Därför måste de också läsas på det sättet.

Case Histories av Kate ATKINSON

2009-12-07T12:52:00.001+01:00

Vad jag vet är det bara Atkinsons Behind the scenes of the Museum (I Museets dolda vrår) som har översatts till svenska, men jag kanske har fel. Jag har i alla fall sökt på Bokus och Adlibris och Google, men hittar inga svenska titlar, förutom överstående.

Om jag har rätt är det skandal.
Jag tipsades om Kate Atkinson och fick tag i Case Histories. Den kallas kriminalroman för att det finns några mord, försvinnanden och en privatdeckare i den.
Men där försvinner likheten med den traditionella deckaren eller spänningsromanen.
Romanen är spännande, men samtidigt tar den tid på sig. Berättar varje levnadsöde, varje case history, utförligt och ingående. Därför blir också varje karaktär levande för läsaren på ett sätt som man sällan ser i "vanliga" spänningsromaner.

Atkinsson flätar samman flera olika separata livsöden på ett skickligt sätt. Huvudperson är den före detta polisen Jackson Brodie, som har sadlat om till privatdetektiv. Han sysslar mest med typiska PI-fall, tex att ta reda på om någons partner är otrogen.
Men så får han ungefär samtidigt flera olika nya uppdrag; ett tio år gammalt mord och två gamla försvinnanden, som till en början inte tycks ha någon med varandra att göra.

Samtidigt spökar hans eget förflutna för honom; systerns död för många år sedan, och skilsmässan, lite närmare i tiden. Åttaåriga dottern är egentligen enda fasta punkten i tillvaron.

Jag fastnade i denna bok så fort jag började läsa. Det är precis så jag vill att en bok ska vara; man sugs in och hålls kvar. Och lockas att återvända när man väl är klar för att läsa igen.
Jag är så glad att jag har Kate Atkinsons alla andra böcker kvar att läsa.

Rekommenderas varmt!

--------------

Uppdatering:
Kate Atkinson är visst utgiven på svenska, på bokförlaget Forum

Vänner och älskare av Theodor KALLIFATIDES

2009-11-30T13:59:00.003+01:00

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har läst något av Theodor Kallifatides. Han har alltid funnit där i bakgrunden, bland de där författarna som "man borde läsa".

Vänner och älskare plockade jag upp i någon boklåda i somras och köpte. Den var ju i pocket och man måste ju köpa 4 för priset av 3.

När jag till slut började läsa visade det sig att det var en roman som jag genast tyckte om. Jag kom in i den snabbt och hölls kvar.
Som ganska stor konsument av spänningslitteratur är det är bra betyg för en bok. Jag har fått lite dåligt tålamod med åren. Ändå är jag hela tiden på jakt efter romaner som inte är spänningslitteratur, men som ändå är spännande. Om ni fattar vad jag menar.
Det finns egentligen ingen spänning i Kallifatides roman. Eller kanske ändå. Det är helt enkelt en bra berättelse och det är driv i den. Sorglig och glad på samma gång.
Enkelt och rättframt språk och intressanta karaktärer. Flera av dem med invandrarbakgrund och med en hel del i det mentala bagaget. Min favorit blir snabbt huvudpersonen Georgs bästa vän, Milan, som kom till Sverige från Ungern i samband med det som hände 1956. Man undrar om Milan är homosexuell och i hemlighet lite kär i Georg, eller om han lever i självvalt celibat av någon otäck anledning som kan spåras tillbaka till tortyrkamrar i Ungern. Och får svar i slutet av romanen.

Jag inser att det är en styrka att kunna skriva en kompakt kärleksroman, man läser snabbt ut den, och ändå få med allt det väsentliga.Kärlekshistorien, några bra karaktärer, ett par oväntade vändningar och det utan att det blir 500+ sidor.

Kallifatides har lyckats i Vänner och älskare.

Diverse spänningslitteratur- MICHAEL CONNELLY, ARNE DAHL och AINO TROSELL

2009-11-19T14:46:00.005+01:00

Mina berg av stryktvätt minskar snabbare när jag har något bra att lyssna på.
Via IStore hittade jag äntligen audioversionen av Michael Connellys Chasing the Dime (Framgångens pris).

Chasing the Dime räknas inte som en av Connellys stora spänningsromaner, ändå har den alltid varit en av mina favoriter. Historien om den naive vetenskapsmannen Henry Pierce, som börjar få telefonsamtal som egentligen är menade för en callgirl, upphör inte att fascinera mig.
Och som så ofta med ljudböcker, när man tvingas "lyssna till allt" och inte skummar igenom någon text, upptäcker jag saker som jag missat tidigare.
Jag tycker Connelly har skapat en intressant karaktär i Pierce. Den högintelligente men känslige mannen som har byggt upp ett företag som strävar efter att utveckla datorer som bygger på molekylär teknologi till skillnad från silikonchips. Stundtals vill man skumma igenom de delar som koncentrerar för mycket på det tekniska, men det får en ändå att bättre förstå hur passionerad Pierce är som yrkesman. Så passionerad att hans fleråriga relation med Nicole just tagit slut. Han tillbringade hellre nätterna i labbet än i sängen med henne. För att förenkla problemet med deras relation lite.

Nu har han precis flyttat till en egen lägenhet, fått nytt telefonnummer och så... börjar han få telefon till Lilly.
Lilly visar sig vara prostituerad och bjuder ut sina tjänster på en websida. Med Pierces nummer. Och hon visar sig vara omöjlig att få tag på.
För naivt nog ser inte Pierce till att snabbt byta nummer, han börjar istället leta efter Lilly. Vill hitta henne för att vara säker på att hon är okej. Vilket givetvis visar sig vara ett icke så klokt företagande. Snart tror polisen att han själv ligger bakom hennes försvinnande och Pierce ser hur karriär, viktigt patentsökande , hans egen frihet och kanske även hans liv riskerar att stryka med på grund av hans naiva sökande.
Det utvecklas till en bladvändare där Pierces bakgrund och barndom har viktig betydelse, den påverkar till stor del hans handlande.

-----

Arne Dahls romaner om A-gruppen har inte riktigt fungerat som bladvändare för mig. Men den senast lästa; Efterskalv, var helt okej. Speciellt på grund av några oväntade vändningar.
Men jag har problem med att det är så många karaktärer. Jag som inte har läst alla böcker i serien har inte lärt känna dem. Jag håller helt enkelt inte isär dem. Inte ens kvinnorna.
Men som spänningsroman får den ändå godkänt.

-------

Under en längre tid har jag också avverkat spänningromaner av Aino Trosell. Hon är ett exempel på en "vanlig författare" som kastat sig på spänningsromanen. I flera av böckerna har hon Siv Dahlin som huvudperson, en medelålders kvinna som dyker upp som städerska i en bok, som kokerska i en annan. Skapelsen av Siv som karaktär är på många sätt unik och det är böckernas styrka. Inga högutbildade hjältar/hjältinnor så långt ögat når. Men så är ju också Aino Trosell en sk. "proletärförfattare". Jag har inte sett Aino Trosells romaner på bästsäljarlistorna, men däremot har hon vunnit Deckarakademins pris för kriminalroman för Medan hjärtat ännu slår. Den har jag inte läst, men däremot Järngreppet och Se dem inte i ögonen. Prisad med inga bästsäljare alltså. Kan det beror på att de inte är riktiga bladvändare? Vad man nu menar med det. Läsvärda är de i alla fall och ett välkommet avbrott i den ganska stereotypa deckarvärlden.
Ytspänning, en roman om dykare på en oljeplattform är däremot en bladvändare, en genuin thriller, även om teknikaliteterna förefaller något fantastiska för min del (som har lite inblick i branschen). Klaustrofobin i dykarklockan blir nästan bokstavligt påtaglig när de hamnar i livsfara under ett rutindyk.
Ytspänning är vad jag skulle kalla en riktigt bra spänningsroman, utan vare sig poliser eller döda kroppar i intrigen. Rekommenderas! Ett tips är att lyssna på den via Elib, lysande inläst av Jakob Ekelund.

Nine Dragons av Michael CONNELLY

2009-10-13T22:30:00.007+02:00

Den mest personliga Harry Bosch-romanen hittills, lovar Michael Connelly i förhandsreklamen.
Det är i alla fall en annorlunda Harry Bosch-roman. Fortfarande en ganska klassisk spänningsroman, men mycket av det som händer sker utanför Harry Bosch´ kontroll. Han är utanför sitt revir, stundtals en fisk på torra land.

Bakgrunden hittar man i flera böcker bakåt i serien. Under loppet av åtta romaner skapade Connelly en karaktär som ingen kunde komma åt. En ensamvarg med uppdrag att bekämpa ondskan i form av den grova brottsligheten i Los Angeles.
Den osårbare Harry Bosch försvann i samma stund som han fick reda på att han hade en liten dotter, Madeline (Lost Light / Skuggspel).
Fem romaner senare har hans dotter blivit tonåring och bor med sin mamma i Hong Kong.

Nine Dragons börjar med ett mord i Los Angeles på en affärsinnehavare av kinesiskt ursprung. Under utredningens gång verkar det som om den kinesiska maffian har något att göra med mordet.

Samtidigt får Harry Bosch beskedet att hans dotter i Hong Kong är försvunnen. Han släpper allt för att resa dit och leta reda på henne, och det stora frågan är; har den kinesiska maffian något med försvinnandet att göra?

I och med att Harry Bosch reser till Hong Kong trappas tempot upp och innan man vet ordet av är boken slut. Efter ett par oväntade vändningar. Annars skulle det nog inte vara en Connelly-bok.
Stundtals känns boken lite förutsägbar. Eller är det så att jag känner Michael Connellys författarskap så väl nu att jag hade på känn vad som skulle hända?
Jag vet inte. Jag skulle gärna vilja veta vad andra läsare av romanen tänker om detta, skriv en kommentar. Men avslöja inget av handlingen. No spoilers, som man säger på engelska.

Connelly hade gärna kunnat djupdyka lite mer i skildrandet av Bosch´ relation med dottern Madeline, den karaktär som han enligt egen uppgift inte "känt sig redo att skriva om" förrän nu.
Jag upplevde att den Connellyroman som kom innan Nine Dragons, The Scarecrow, var kompaktare och mer innehållsrik, men den är också en mer typisk spänningsroman. Nine Dragons hade mycket väl kunnat vara rätt så mycket längre utan att det hade blivit för mycket. Kanske ovanligt att säga så, oftast behöver ju böcker kortas ned.

Mest personliga Harry Bosch-romanen? Kanske. Men den bästa personliga Harry Bosch-romanen? Jag vet inte. The Last Coyote/Den Sista Prärievargen är fortfarande min favorit.

Men ändå; boken rekommenderas varmt.

Intressant lång intervju med Michael Connelly om Harry Bosch här, tryck på On Demand på Video Player.
Michael Connelly fortsätter att ge intrycket av att vara en himla trevlig karl. Och han, Harry Bosch och jag har något gemensamt, en trettonårig dotter.
_____________________________________________

Diverse recensioner II - LEE CHILD,MARIAN KEYES, INGER ALVÉN, GEORGE PELECANOS

2009-09-27T13:37:00.002+02:00

Efter att ha skrivit mig trött under våren (och inte kunnat läsa) har nu läsivern tagit över. Jag började med Connellys nya, mycket läsvärda, The Scarecrow och fortsatte med alla Lee Childböcker som biblan hade på engelska.

Reaktionen över dessa spänningsromanen är lite, mja...

Childs hjälte exmilitärpolisen Jack Reacher är en något svårgreppbar typ. Efter fyra böcker är jag inte riktigt säker på varför han har valt att bli en vagabond. Någon tragisk händelse? Mentalt sammanbrott. Jag har velat ha mer insikt i karaktären. Mystiken runt Reacher gör att det blir en ytlig karaktärsbeskrivning. Långt från mina favoriter Connelly, Lehane och Pelecanos, som med små medel gör huvudpersonerna mer mänskliga.

I varje bok kommer Reacher till ett nytt ställe, och råkar givetvis ut för något. Löser mysteriet. Vandrar vidare, eller tar bussen.

Men efter ett tag blir det lite tjatigt när han för femtielfte gången lämnar kvinnan som han fått ihop det med i boken, och drar vidare.

Men det är spännande tidsfördriv, ganska bra bladvändare. Bäst hittills: Bad Luck & Trouble (Trubbel).

************

Chicklitt var nästa hållplats, och det i form av Marian Keyes. Började i fel ordning, med This Charming Man (En förtjusande man). En överraskande blandning av chicklitt och allvar. Jag hängde inte riktigt med när allvaret började smyga in. Boken var trögstartad och jag retade mig oerhört på typsnittsförändringarna (i engelska upplagan). Jag tycker det är oerhört jobbigt att läsa hela kapitel i sans serif-typsnitt (typsnitt med raka bokstäver typ Trebuchet).

Jag menar, läsaren är inte dum, man fattar att de är olika personer som berättar. Hoppas svenska översättningen var förskonad från detta.

Men på slutet hade har fastnat i berättelsen och den blev en bladvändare.

Vidare med Anybody out there (Är det någon där?).

Mer allvar än chicklitt måste jag säga. Jag var inte alls förberedd på storyns vridning där i mitten. Måste erkänna att jag grät. Det var länge sedan en bok fick mig att gråta. Ska inte avslöja mer. Jag är glad att baksidestexterna på boken inte avslöjade för mycket.

Men jag gillade berättelsen och den fick mig att ge mig på nästa bok, som egentligen är den första av Keyes, Watermelon. Och det är också en typisk första bok. En riktig chicklitt och jag måste säga, jag blev besviken. Chicklitt har ofta svårt med trovärdigheten. Också Watermelon. Historien om kvinnan vars man överger henne när hon precis fött deras första barn är kanske möjlig. Men för mig är det inte möjligt att du lever i flera år med en man utan att skymta någon av hans negativa sidor.

Men jag har inget emot att läsa fler chicklitt av Marian Keyes. Hoppas de i mitten är bättre än den första.

************

Hittade en pocket i bokhyllan som har stått där länge, men inte blivit läst. Mandelkärnan av Inger Alfvén.

Som så ofta är bortglömda böcker en positiv överraskning. Mandelkärnan är en vacker liten berättelse om en ganska trasig ung kvinna, Laura, som som tolvåring skickas från den döende modern i Argentina till den okände fadern i Sverige. Denna barndomsupplevelse präglar henne resten av livet. Men hade inte förlaget kunnat vara lite mer hemlighetsfull på baksidestexten. Inledningen, där flickan inte vet att hon kommer till sin pappa (hon tror morbror), är mycket bra, men hade varit mycket bättre om man som läsare inte visste om det där om pappan. Om man hade läst ur Lauras perspektiv.

Alfvén skriver vackert och även detta är en bladvändare. Jag inser att jag aldrig har läst något av Alfvén tidigare. Biblioteket i Stenungsund kommer att få många besök av mig i sommar. Alfvén står på listan.

**************

Tillbaka till spänningromanens värld.

En av dess mästare är definitivt George Pelecanos, författaren som jag tycker att jag står i tacksamhetsskuld till eftersom hans bok Drama City fick mig att börja skriva min bok. Jag har betat av en samlingsvolym bestående av Right As Rain (Vit som snö, ja vem kom på den titelöversättningen), Hell to Pay (Ett djävulskt pris) och Soul Circus (Svarta själar). Privatdeckarna Strange och Quinn är båda föredetta poliser, den ene svart och den andre vit, den ene runt femtio och den andre ungefär tjugo år yngre. Ett ganska udda par alltså.

Strange och Quinn rör sig i Washington DCs undre värld, en våldsam och deprimerande miljö. Pelecanos berättarstil är mustig och rak, han värjer sig inte för verkligheten, även om han inte ägnar sig åt att totalt gotta sig i blodiga detaljer. Snarare är han verklighetstrogen. Följaktligen låter han en mördare som just skjutit ut hjärnan på sitt offer kräkas därför han är så äcklad över det han just gjort.

Han kryddar också berättelserna med rätt så många sexscener. De känns inte överflödiga, de passar in för att beskriva karaktären, och de passar in i Pelecanos berättarstil. Det där med sexscener är ett vågspel, de måste ha en plats i berättelsen. Annars tillhör de den där gruppen episoder som bör ratas när man pysslar med det som i redigeringen kallas "kill your darlings".

Jag har förstått att Pelecanos tidiga deckare, de med Nick Stefanos som huvudperson, är närmast kultförklarade, men vet inte om de fortfarande går att få tag på. De finns inte översätta till svenska. Någon som har läst dem?

--

The Given Day av Dennis LEHANE

2009-09-27T13:35:00.000+02:00

Jag ser en viss trend i spänningsromangenren, och den har pågått ett tag. ”Vanliga” författare som ger sig på att skriva ”deckare” (Kerstin Ekman, Maria Küchen) och deckarförfattare som vill skriva ”vanlig” skönlitteratur (Håkan Nesser räknas väl kanske dit, även om hans romaner typ Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har en stark spänningstråd i sig).

Bra eller dåligt? Ja, det beror väl på boken. Jag tycker mycket om Nessers böcker som inte är deckare. Även Mankells Comedia Infantile fascinerade mig. Jag skulle gärna se Åke Edwardsson skriva en ickedeckare. Kanske på gång?
Eller varför inte Åsa Larsson?

För egentligen; varför placera i genrefack? Och varför så svårt att ta sig ur deckarfacket? (Med det menar jag inte att det är lätt att ta sig in i det).

Det beror på boken som sagt.

Har precis läst ut Dennis Lehanes The Given Day (Ett land i gryningen). Och förstår att Lehane är på väg att tvätta på deckarförfattarstämplen totalt, via Mystic River och Patient 67.
Men ändå förblir den där som en tråd heller tiden; den gamla lätt igenkända spänningen.

The Given Day (kan inte riktigt försona mig med den svenska titeln) är egentligen en historisk roman, utspelar sig 1918-1919. Fattigt och eländigt, även om man är polis, spanska sjukan, efterkrigstid, the Red Scare och så vidare. Jag fick söka på Wikipedia för att hänga med, och upptäckte att allt stämde (vad annars), ned till minsta bomb i Boston.

Berättelsens två huvudpersoner, polisen Danny Coughlin och den svarte diversearbetaren Luther Laurence, rör sig i två huvudspår, men möts någonstans i mitten av romanen. Danny tillhör polisens överklass eftersom hans far är en överordnad och Luther har fått fly Oklahoma därför att han dödat en man. Luther hamnar hos familjen Coughlin som hjälpreda och lär känna Danny. Viktig i berättelsen är också Dannys kärlek Nora, irländskan som bär på en mörk hemlighet. Nyanserade karaktärer som fascinerar en. Inga stereotyper, inte.
Danny dras mer eller mindre ofrivilligt in i fackligt arbete, som i slutändan leder fram till den stora polisstrejken i Boston 1919. Luther längtar hem till frun och sonen han aldrig har sett, men brottet han har begått hindrar honom från att resa hem.
Det finns så många trådar i den här historien att det är bäst att inte gå in på allt, för att inte förvirra. Men allt knyts ihop på slutet. Sårbara hjältar och nattsvarta bovar, allt finns med.

Och så språket. Det är något med Lehanes berättarstil som hakar tag i mig. Jag är fast. Det är vackert, det är gripande.
Och det känns så långt borta från deckaren. Även om det fanns episoder i Kenzie/Gennarodeckarna som jag känner igen.

Tänk den som kunde skriva så här. Som får en att sträckläsa en tegelsten på 700 sidor utan att tycka det är en enda sida för mycket.
Och vad bättre är; det sägs att detta är första delen i en trilogi.

The Scarecrow (Fågelskrämman) av Michael CONNELLY

2009-09-27T13:32:00.006+02:00

Tretton år efter The Poet (Poeten) kommer den riktiga uppföljaren till denna Michael Connellys första fristående roman, vid sidan om Harry Boschdeckarna alltså.

För även om The Narrows (Fällan) egentligen är en uppföljare, eftersom den också handlar om seriemördaren Poeten, så är den en roman där Poetens ena huvudperson, Jack McEvoy, fattas. Så det blir en halv uppföljare och en halv Harry Boschdeckare.

Men The Scarecrow (Fågelskrämman) har med dem båda, kriminalreportern Jack McEvoy och FBI-agenten Rachel Walling (jo, hon som hängde ihop med Harry Bosch i ett par böcker).

Jack McEvoys berömmelse efter Poetenhistorien och den bästsäljande bok han skrev om den har svalnat och dessutom har han blivit för dyr för den tidning han jobbar på, Los Angeles Times. I ett försök att stävja de ekonomiska konsekvenserna av vikande läsarsiffror har tidningen beslutat att avskeda 100 av sina garvade och högavlönade reportrar och ersätta dem med färre lågavlönade reportrar som kommer direkt från journalisthögskolan. McEvoy är nummer 99. Han får två veckor på sig att packa ihop och lära upp sin efterträdare, den unga, vackra Angela, multifunktionell och begåvad, men utan erfarenhet.

I ett sista försök att skriva en sista toppartikel i Pulitzerprisklass snubblar han, och kollegan Angela, över ett mord, som sägs har begåtts av en ung, svart kriminell knarklangare. Men de gräver djupare, inser att killens erkännande inte är ett sådant, och att liknade mord har begåtts i andra städer.

De är en seriemördare på spåren. Eller rättare sagt, han är dem på spåren. De googlar på en hemsida som visar sig vara en sk. IP-adressfälla, en hemsida endast skapad för att hålla koll på ifall någon googlar på ett visst specifikt ämne, och det får ödesdigra konsekvenser.

Någonstans där i början av berättelsen inser Jack McEvoy att han behöver hjälp, och han kontaktar sin gamla flamma, FBI-agenten Rachel Walling som i ett tidigare jobb var profiler, hon sysslade med att göra gärningsmannaprofiler.

Som läsare vet vi från första sidan vem som gjorde det. Sedan skådar man liksom från ovan hur McEvoy/Walling tuffar fram i ganska hög fart på ett spår som i slutändan kommer att leda till en frontalkrock med The Bad Guy. Och man sitter där och kan inte göra något. Frustrerande och vansinnigt spännande. Man är fast och boken blir en riktig genuin bladvändare av första klass.
Det är ett välkänt berättartekniskt knep, det där att låta läsaren följa mördaren parallellt med hjälten från början, inget nytt under solen. Även Connelly har provat på det, delvis i Poeten, och speciellt i Fällan. Men det krävs en viss skicklighet för att hålla spänningen på topp.
Och det fungerar i The Scarecrow.

Både McEvoy och Walling är sig lika. McEvoy, bokens jag, är fortfarande ganska cynisk och nu dessutom bitter efter motgångarna på tidningen. Walling handlar som vanligt intuitivt och ibland impulsivt och även denna gång håller hon på att bli tvungen att lämna in FBI-brickan för att hon ställer upp för McEvoy på mer än ett sätt. Något som FBI-ledningen inte gillar.

Och trots att de är tolv år äldre så visar det sig att gammal kärlek aldrig riktigt…

Connelly dyker djupare i karaktärerna McEvoy/Walling i Poeten, men undviker det i The Scarecrow. Bra eller dåligt? Vill man veta mer om dem är det bra att ha läst Poeten först, men inte en nödvändighet. The Scarecrow står på egna ben.

Man lär sig saker genom romanen också. Cyberspace är en farlig djungel. Plötsligt blir man osäker. Hur säkert är mitt email, min Facebooksida och hur utlämnande är jag egentligen på min blogg? Och kan jag lita på att mina personliga uppgifter, numera digitaliserade, tex i en medicinsk journal eller hos min advokat, är otillgängliga för obehöriga.

Och om man råkar hålla på att jaga seriemördare; innan man hoppar i säng för att ha sex med sin älskade, kolla under…

…äsch, ska inte avslöja mer.

Sammanfattning: Definitivt en av Michael Connellys bästa på många år. En värdig uppföljare till Poeten, som trots allt står i en klass för sig.

Och som sagt: en bladvändare.

----------
Andra recensioner av Fågelskrämman.
Alkb.se

Mer Stieg Larsson

2009-09-27T13:27:00.002+02:00

Jag har just avslutat sista delen av Millenium-serien av Stieg Larsson. Lite sen, jag vet, men jag vet också att många liksom jag har undvikit att läsa dessa böcker på grund av den stora hypen runt böckerna (nu filmen...)

Stieg Larssons alltför tidiga bortgång är givetvis en stor förlust för alla älskare av spänningslitteratur. Man kan ju inte låta bli att fantisera om hur en fortsättning skulle se ut.

Vi kommer aldrig att få veta.

Klart är att Larsson skapade karaktärer som kommer att leva kvar. Karaktären Lisbeth Salander var ett nyskapande, det är jag helt på det klara med. Samtidigt vet jag att alla nya udda karaktärer hos nya författare alltid kommer att jämföras med Salander. Och det kommer att bli bleka kopior.

Samtidigt har böckerna många brister, som man märkligt nog har överseende med. Allvarlig adverbsjuka och Larsson förklarar alldeles för mycket. Upprepningarna är många. Jag är övertygad om att en okänd debutant som lider av så stor adverbsjuka aldrig skulle bli utgiven.

Män som hatar kvinnor av Stieg LARSSON

2009-09-27T13:26:00.000+02:00

Så nu har jag läst den. Återstår att se filmen (lär dröja, vad jag vet kommer den inte till Holland).

Har känt stort motstånd i flera år. Ungefär liknade känslor inför Guillous Coq Rouge och Harry Potter-böckerna. Man skulle ha läst dem, därför ville jag inte läsa dem. När jag väl hade läst dem så var jag fast, liksom...

Jag skulle inte läsa den. Ända tills min holländska kompis, boende i Köpenhamn, lyckades traggla sig igenom den, på danska.

Då tänkte jag att jag kanske också borde...

Började säkert fyra gånger, men kom inte in i den.

Till slut bestämde jag mig. Ska läsas. Nu.

Efter halva boken hade fortfarande inte mycket hänt. Förutom att Lisbeth gav sin plågoande en permanent minnesbeta.

Men sedan tog det fart.

Slutsats: Klart godkänd.

Varför?

Efter långt funderande inser jag att det har med storyn att göra, och karaktärerna.

Det är en spänningsroman, inte en polisdeckare (tack och lov!). Jag inser att Stieg var lite föregångare där.

Ingen dör i prologen (tack och lov, jag är så trött på döda kroppar i prologen...)

Blomqvist biter inte på mig. Vad är det för man som inte ens behöver anstränga sig det allra minsta för att få kvinnor i säng? Jag menar, till och med Lisbeth hoppar i säng med honom på eget initiativ.

Och en reporter som löser mordgåtor. Nej, inget nytt. Jag föredrar tafatte Jack McEvoy (återuppstår i vår).

Så det är bara att erkänna, det är Lisbeth Salander som är navet i berättelsen. Det är henne man vill följa, vill veta mer om, fascineras av. Punkt.

Män som hatar kvinnor

---
Tidigare publicerad 16 mars 2009

Diverse recensioner I

2009-09-27T13:21:00.000+02:00

Det brukar bli en del efter skidåkningen, när knäna säger ifrån på eftermiddagen.

Och jag ska försöka mig på en par kortfattade recensioner:

Åke Edwardson: Erik Winterserien

Jag har betat av drygt hälften av Edwardssons kriminalromaner om kommissarie Winter. De flesta har jag lyssnat till på Elib. I sista delen, den sista delen i serien, ger Edwardsson läsaren en rejäl cliffhanger. Öppet slut. En del hoppas på en återkomst av kommissarie Winter.

Inte jag. Inte så att jag inte gillar Winter. Jag älskar honom och jag älskar Edwardssons språk. Men enough is enough, jag håller med Edwardsson. Dags att testa något nytt. Deckarförfattare som testar nya vägar är intressanta. Är det därför jag gillar Håkan Nesser? Antagligen.

Jag ser fram emot vad Edwardson ska hitta på härnäst.

Maria Küchen: Lycklig Hora

Ännu ett "deckarförsök" av en "vanlig" författare. Jag gillade Harhjärta och även Lycklig Hora är klart läsvärd. Det finns ett spänningsmoment i boken, men det är ingen deckare. Inga långdragna utläggningar om hur mordet blir löst. Inte alls några poliser, faktiskt.

Sådana här spänningsromaner ger genren spänningsroman ett bra rykte. Mer sådant.

Sophie Kinsella: Remember Me?

Jag älskar Kinsellas Can you keep a secret? och The Undomestic Goddess. Mer tveksam till Shopaholic-böckerna (jag undrade alltid var hon fick pengar till för att shoppa).

Remember Me? hör inte heller den till höjdpunkterna. Besviken. Varför? Jo, historien om tjejen som har 3 års minnesförlust efter en olycka är helt enkelt inte trovärdig. Lite som Shopaholic-böckerna.

Idéen att vakna upp och ha det till syntes perfekta livet (inkl. rik snygg man och toppjobb), utan att minnas något är kul, men känns inte... riktigt trovärdig, som sagt.

Snömannen av Jo Nesbø

2009-09-27T13:13:00.002+02:00

På ytan ser Jo Nesbøs huvudkaraktär ut som en riktigt klyschig deckarfigur. Ni vet; Den Ensamme Polisen.

Han med alkoholproblem, oförmåga till längre relationer med kvinnor (men han har en enda kärlek som han aldrig kommer över), alltid i konflikt med kollegor och överordnade.

Och så mitt i allt; han är givetvis en utmärkt brottsutredare. Vad annars?

Kort sagt, Harry Hole är en tragisk figur.

Om det hade varit så att Nesbø inte var en skicklig berättare och mästerlig intrigmakare, då hade han aldrig kommit undan med karaktären Harry Hole.

Dessutom spelar han på alla ömtåliga strängar och läsarskaran faller pladask. Speciellt kvinnor, antar jag. Det är så synd om Harry Hole. Får han aldrig sin Rakel? Måste alla hans avhållna kollegor stryka med? Och så vidare.

Lägg därtill ett målande språk, typ "han blinkade och kände gråten som en knytnäve som försökte tränga upp genom luftrören". Och man förstår precis vad han menar, utan att det blir klyschigt.

Senaste romanen Snömannen följer i samma spår som sina föregångare, och är om möjligt ännu bättre (fast Smärtans Hus är min favorit). Den följer många etablerade deckarmönster (inklusive många villospår) utan att man tycker att man "har hört den förut".

Och det är väl Nesbøs styrka; att kunna använda en vedertagen deckarmall, men ändå kännas "ny". Slutet är intressant, man får ganska tidigt reda på vem, men ändå är det gastkramande intill slutet.

En sak kommer jag inte ifrån; likheten med min andra favorit i spänningsromangenren; Michael Connelly. Och då inte bara för att en av huvudkaraktärerna heter Harry och är en ensamvarg. Det är något med Connellys och Nesbøs ganska ödmjuka utstrålning (har inte sett Connelly live, men en del intervjuer på webben). Och så det drivna berättandet och intrigsnickrandet, förstås.

Jag håller med Bokhoras Jessica att det skulle vara kul att få läsa en "roman-roman" av Nesbø. Jag är övertygad om att han skulle få ihop något intressant om han steg utanför deckargenren ett tag. Nya Huvudjägarna är väl inte en "roman-roman" utan en "vanlig" spänningsroman, någon som vet?

Post scriptum:

Såg Jo Nesbø på Bokmässan i september. Kunde inte låta bli att tycka lite synd om dessa bästsäljande författare som berättar samma historia gång efter gång.

Hur många gånger har till exempel Nesbø berättat om hur hans huvudperson fick namnet Hole? Att hans mormor skrämde barnbarnen med att om de inte kom hem i tid så skulle hon skicka länsman Hole efter dem. Så det fick bli Hole.

Och att han en gång efter det att han blivit känd författare träffade en gammal man som spände ögonen i honom, hälsade och sade att det var han som var länsman Hole.

Nåja, han kanske tycker om att berätta den historien.

Drottningflickan av Inga-Lina LINDQVIST

2009-09-27T13:11:00.002+02:00

Äntligen ska jag ge mig på att skriva lite om Inga-Lina Lindqvists böcker. Inte helt enkelt, därför att jag är medveten om att hennes och mitt skrivande tangerar varandra på mer än ett sätt. Och det som kommer nära inpå är svårt att skriva om.

Det är så gott omöjligt att skriva något om Inga-Lina Lindqvists nya Drottningflickan, och den tidigare Mirakelkuren, utan att först nämna något om Susan Howatch. Jag har skrivit om henne förut, men det tål att upprepas. Engelsk författare, som gjorde sig halvberömd genom att skriva sk. family sagas (nämn genren och de flesta recensenter får lika mycket utslag som när de hör chicklit). Någon gång i ganska mogen ålder blev Susan Howatch kristen och började skriva om något helt annat, nämligen anglikanska kyrkan, eller rättare sagt, deras präster och biskopar (de sk. Starbridgeromanerna). Och höjde sig samtidigt till en betydligt högre nivå.
På senare tid har hon även skrivit romaner som närmast skulle kunna kallas thrillers, men med ett intressant andligt djup. Den senaste The Heartbreaker, om en ung man som prostituerar sig, är en av mina favoriter.

Inga-Lina och jag hittade varandra över nätet på grund av Susan Howatch. Den ene googlade på nämnda författare och hittade till den andra. Det är alltid kul att hitta någon som har samma specialintresse som en själv.

För Howatch är ett specialintresse. Hennes Starbridgeromaner började komma ut på svenska, men blev ingen succé och utgivningen lades ned. Jag tycker det är tråkigt att inte ens ett kristet bokförlag är intresserade av Howatch. Kanske för stort projekt att ge sig på (men så många andra sötsliskiga happyendkristna romaner är de inte rädda för, och tveksamheter som Left Behind ger dig sig på utan eftertanke…)

Nåja, över till Inga-Lina. Det finns en hel del paralleller med Howatch. Jagform och stafetteknik till exempel. I Mirakelkuren och Drottningflickan berättas det i jagform av flera olika huvudpersoner, och de tar så att säga vid efter varandra. Skildrar inte samma skeende, utan hakar i efter varandra.

Howatch skildrar anglikanska kyrkan, Inga-Lina Svenska Kyrkan. Howatch drar sig inte för att skildra alla falanger inom anglikanska kyrkor, Inga-Lina blandar och ger hon också. Prästen Ludvig, som finns med i båda böckerna, har en kvinnoprästmotståndare till far, men har själv inte den uppfattningen (då hade han ju inte heller blivit prästvigd). Howatch låter ofta sin karaktärer röra sig i eller i närheten av ett kloster, Inga-Lina likaså. Den brokiga samling av människor som man finner i berättelsens kloster är fascinerande. En nunna som har varit judinna, två som är prästvigda (eftersom många prästvigda kvinnor lutar mer åt det liberala hållet så är det unikt att de finner sig tillrätta i ett konservativt kloster).

Sex är alltid närvarande på ett eller annat sätt i Howatch böcker. Ludvigs liv, och Ninas, kretsar i hög grad runt det också.

Det finns skillnader också. Howatch böcker är långa, gränsar till tegelstenar. Inga-Linas är tvärtom ganska kort och snabblästa. Efter första boken Mirakelkuren, fick jag känslan var det inte mer? Någon annan skrev rumphugget på Inga-Linas blogg. Jag är böjd att hålla med. Jag ville veta mer om karaktärerna. Drottningflickan, som tidsmässigt utspelar sig före Mirakelkuren, är mer fullständig, men jag hade gärna läst mer där också. Varje karaktär vill man veta mer om. Mer om nunnan Elisabeth och dottern som är ortodox judinna i Israel, socialsekreteraren Nina, som gärna byter karlar som andra byter skjorta, och den stackars prästen Ludvig, karismatisk och med vissa övernaturliga gåvor, men som tittar lite för djupt i flaskan. De två senare utslängda till en liten ort där ingenting tycks hända. Tills det börjar hända saker. Men sedan, vad händer sedan?

Nu har Inga-Lina avslöjat att hon antagligen ska skriva mer om Ludvig. Så det kommer kanske mer.

Ytterligare saker i Inga-Linas böcker intresserar mig. Inga-Lina är socionom och en av karaktärerna i Drottningflickan är socialsekreterare. Det skrivs inte mycket om socialsekreterare i dag. Inget alls, skulle jag vilja påstå. Drottningflickan är ett undantag. Inte heller skrivs det mycket om kyrkan. Präster dyker ofta upp som bifigurer, men oftast är de, liksom socialsekreterare, konstiga figurer, med en mörk agenda (i deckare är de ofta mördare).

Så jag och Inga-Lina har en hel del gemensamt; Howatch-fans och vi skriver (eller vill skriva) om socialsekreterare och kyrkan.

Många recensenter ställer sig oförstående till Mirakelkuren och Drottningflickan. Fast hade jag förväntat mig att Expressens recensent Nina Lekander skulle ha en aning om att Howatch skrivit något annat än family sagas. Nej, egentligen inte. Då kan man ju knappast förvänta sig att hon ska förstå sig på Drottningflickan. Men helt negativ var Lekaner inte, bör tilläggas.

Det slår mig att de positiva recensioner som finns är skrivna antingen av kristna tidningar, eller av recensenter som är kristna (Maria Küchen).
Så jag kan inte låta bli att undra, är det något som de andra (de som inte är kristna) inte förstår, eller inte vill förstå? Och vad är det då som jag förstår, och inte de?

Jag vet bara en sak, jag följer Ludvig, med följe, med intresse.

Mer Inga-Lina, mer, snälla!

-----

Uppdatering; Även Johanna Wistrand hade gärna läst 100 sidor mer.
Nog är det ett tecken på en bra bok om man vill läsa mer!

Men inte utan din dotter av Jan GUILLOU

2009-09-27T13:09:00.001+02:00

Jag läste ut mitt signerade exemplar av Jan Guillous Men inte utan din dotter redan på planet hem till Amsterdam. Jag hade fuskat lite, nämligen lyssnat på audioversionen över ELib, innan jag fick boken i min hand. Det där med ELib är förresten en hit för mig, stryka kläder är nu förknippat med att lyssna på audioböcker på den bärbara datorn. Så Tomas Bolmes behagliga stämma lotsade mig genom de första kapitlen.

Jag gör ofta ett misstag när jag läser spänningsromaner, jag skummar igenom för snabbt för att få veta hur det går. Och misstar en del ledtrådar ibland. När man audiolyssnar undviker man det, men det gäller att uppläsaren inte är för dålig. Så inte i Bolmes fall.

Åter till romanen. Jag gillar Guillous författarskap och jag gillar Hamilton. I denna bok är han inte riktigt huvudperson, det finns flera huvudpersoner.

Bakgrunden till boken fångar mitt intresse. Guillou hävdar att det är Saudiarabien som står bakom den islamistiska terrorismen. Jag är böjd att hålla med, även om jag inte kan rada upp faktabevis just nu. Under mina år i Mellanöstern har jag aldrig förstått USAs oheliga allians med Saudiarabien och dess iver att invadera Irak och hota Iran. Saudiarabien är ett av världens mest odemokratiska och kvinnoförtryckande länder, men eftersom de inte använder oljan som vapen i politiken, så är de välkomna i väst. Men det hindrar inte att det finns åtskilliga dollarstinna privata fundamentalister som inte tvekar att sprida sina extrema form av islam i länder som Afghanistan och Pakistan. Och i övriga världen. I tex Syrien var människor livrädda för den konservativa tolkningen av islam som Saudiarabien står för. De såg också baksidan av denna konservatism; horder av rika saudiarabier som besökte Damaskus på sommaren, mest för att handla billiga varor och ligga med östeuropeiska horor.

Det där var en liten politisk parantes.

Guillou blandar sin syn på Mellanösternpolitiken med händelser som drabbar nyfunna vänner till Carl Hamilton. Säpochefen Ewa Tanguys dotter blir kidnappad, på uppdrag av muslimska fundamentalister. Så när maken och fadern, den före detta främlingslegionären Pierre, vänder sig till Hamilton, som har hoppats att han aldrig ska behöva hålla i ett vapen igen, så blir svaret ungefär så här; Egentligen har jag ju sagt; inga mer militära operationer, men inte om det gäller din dotter.

Sedan drar räddningsaktionen igång, och, ja, det är spännande. Ganska förutsägbart, dock.

Guillou i sitt rätta medium, en internationell spänningsroman. Det är kul att se att så gott som alla aktörer i Hamiltonböckerna (de som lever...), dyker upp i denna bok.

Guillou har två svagheter; dialogerna och kärleksscenerna. De första är lite för akademiska, lite för lite varierade i stil och de senare existerar så gott som inte.

Varför låter han inte stackars Hamilton korka upp sin champagne med Mouna och därefter älska på hotellet i Moskva (eller var det nu var...). Bara en sån där liten parantes.

Det är kanske ett typiskt kvinnligt drag, det där att tycka synd om manliga huvudpersoner i spänningsromaner som inte får det de trånar efter. Jo Nesbö lär få många reaktioner från kvinnor som tycker synd om hans Harry Hole.

Jag undrar om Guillou någonsin kommer att lyckas ha ihjäl sin hjälte Hamilton? Antagligen inte.

--

14 år till salu av Caroline ENGVALL

2009-09-27T13:00:00.001+02:00

För första gången har jag fått en bok i min hand innan officiellt publiceringsdatum, direkt från förlaget.

Jag kände att jag helt enkelt var tvungen att läsa 14 år till salu. (Bokens egen blogg ).

Boken handlar om tonåriga Tessans liv som prostituerad och den är skriven med hjälp av journalisten Caroline Engvall (Kalla Kulor Förlag). Förlaget säger att boken är deras viktigaste någonsin.

Och jag kan förstå att de säger så. Berättelsen om Tessan skakar om en. Mycket.

Man känner sig ömsom upprörd, ömsom äcklad. Jag sov helkasst natten efter jag hade läst boken. Och jag hade sträckläst den.

14 år gammal blir Tessan våldtagen av en kille hon känner, men inte har haft någon närmare relation med.

Hon reagerar som så många våldtäktsoffer; skyller på sig själv, skäms, känner sig smutsig och "brukad". Och säger ingenting till någon.

När sedan kompisen Jenny slänger ur sig att de kanske skulle "hora" för att få lite pengar, så hänger Tessan på.

"Det kändes inte som en så stor grej. Jag kunde inte förlora mer än vad jag redan hade förlorat."

Kompisen äcklades och drog sig ur efter två möten med torskar, som Tessan och Jenny fått kontakt med via nätet och som inte hade några betänkligheter om att ha sex med två underåriga tjejer.

Men Tessan fortsatte. Och fastnade i nätprostitutionen. Under flera år. Och det utan att familjen, vänner eller någon annan visste.

Som läsare sitter man hela tiden och vill ropa:

Varför?!

Och hur kan det vara möjligt att ingen förstod vad som var på gång?

Tessan säger själv att hon var världens bästa skådespelare. Levde i två världar. Föräldrarna fanns där hela tiden, men hon stötte bort dem.

Där är Tessans levnadsöde inte unikt. Anorektiker är också ofta experter på att dölja, liksom ungdomar som hamnar i drogmissbruk. Och efter självmord eller självmordsförsök säger ofta omgivningen; jag hade ingen aning om att hon/han mådde så dåligt!

Och Tessan har paralleller med många av dessa. Istället för att skära sig hade hon sex mot betalning. Det var egentligen ingen skillnad.

En anorektiker strävar ofta efter kontroll. Det ville Tessan också ha.

Och samtidigt ville hon "straffa sig själv".

Som socionom har jag ibland stött på uttrycket: hellre negativ bekräftelse än ingen alls. Alla vill bli sedda. Och hellre på ett negativt sätt än inte alls.

Så var det med Tessan också.

"Eftersom de hade sex med mig trots att de hade familj blev det någon slags bekräftelse på att jag dög, i alla fall till att ha sex med. Jag var inte helt värdelös. - - - Sex var det enda jag kunde, det enda jag var bra på."

Att prostituera och förnedra sig blir som en drog för Tessan. Hon talar om "suget" efter att kontakta sina kunder, precis som en missbrukare talar om suget efter droger. Hon får "återfall" efter ett långt uppehåll.

"Och ju sämre det blev, desto mer bekräftelse sökte jag av männen. Det blev som en ond spiral."

Till slut lyckas Tessan ta sig ur prostitutionen, med hjälp av familjen, socialtjänst, lärare, psykologer och familjehem.

Boken avslutas med en rad tips vad man som anhörig eller annan närstående ska göra om man tycker att ett barn eller tonåring mår dåligt på något sätt.

Boken är ett definitivt MÅSTE för tonåringar och deras föräldrar, lärare, kuratorer, socialsekreterare, och alla andra som jobbar med ungdomar.

Läs Aftonbladets artikel om boken. En artikel som tydligen skakade om vissa bloggläsare så att de tvivlade på om historien är sann, se bloggkommentarerna.

För mig är det obegripligt att säga "skyll dig själv" eller "hon gjorde det frivilligt".

Om det var din egen dotter, skulle du säga "skyll dig själv"?

Skulle inte tro det.

---
Tidigare publicerad 17 aug 2008

Om jag inte misstar mig har 14 år till salu nu sålt mer än 100 000 ex bara i pocket. Grattis Caroline och Tessan!

Omvänd av Göran SKYTTE

2009-09-27T12:55:00.001+02:00

Jag kan inte komma på att jag har läst några positiva recensioner av Göran Skyttes självbiografiska Omvänd.
Inte så att jag hade förväntat en från Kyrkans Tidning:

"...men någonstans, trots författarens tydliga
vilja att vara öppen och ibland till och med självutlämnande, griper det mig ändå inte riktigt i hjärtat. Kanske har det ändå delvis med debattören och polemikern Skytte att göra, som man inte riktigt slipper ifrån. Slängarna mot det som Skytte
väljer att kalla det ”politiskt korrekta” inom kyrkan, och som han ser som det största hotet mot den ”äkta” kristendomen efterlämnar en lite obehaglig känsla."

Hoppsan! Det verkar som recensenten känner sig personligt påhoppad. Det är kanske inte så konstigt, jag antar att det är svårt att inte känna sig påhoppad, om man själv tillhör Svenska Kyrkans politiskt korrekta gren (räknar givetvis KT dit, som ni förstår).

Inte heller en från Göran Greider i DN. Greiders Jesus, som mer liknar en vishetslärare, kan kanske vara lätt att tro på. Behövs ingen riktig omvändelse där.

(Rättelse. Har hittat en positiv recension. Dagen förstås.)

----

Jag tror att det är svårt att vara objektiv när man recenserar Skyttes Omvänd. Jag gör inte anspråk på att vara objektiv.
Detta är en personlig recension. Låt mig förklara lite varför Skyttes texter berör mig så, på olika sätt:

Internet förde mig för några år sedan närmare Sverige. Efter en tid i Afrikas djungler och Mellanösterns öknar var jag plötsligt online och jag började söka mig hemåt.

Ett av de första whao-upplevelserna på internet var att genom SvDs ledarsida upptäcka att Göran Skytte hade blivit kristen och dessutom:
Han hade mage att sympatisera med kristna som de flesta andra ville sopa under mattan, vända ryggen till eller slänga ut ur kyrkan (och det ända bort till Rom, helst).
Han hade mage att sympatisera med dem, precis som jag.
Jo, jag har mage jag också, trots att jag inte tillhör den kristna rödvinshögern (epitet skapat av käre bloggvännen Schlaug. "Vad är då jag?" blev min reaktion. Kristen ölvänster?... Skämt åsido, mer om Skyttes politiska sida strax).

I alla fall, jag blev eld och lågor när jag läste tex. Dissidenterna fascinerar och Kul att vara kristen-det spirar och gror. Varför?
Jo, precis så kände jag också.

Skytte har själv sagt om den storm som krönikorna gav upphov till: ”frågan rör vid något som går långt utanför vad jag kan förstå”. Han hade helt enkelt kommit för nära elden.

Jag kan reta mig oerhört på vissa inslag i Skyttes lördagskrönikor i SvD. (Tröttsamt borgerliga till sin karaktär när hans krönikor handlar om något politiskt, även om en dos ömhet kan smyga sig in i bland). Andra tycker jag är lysande. Att jag hyser någon slags hatkärlek till det Skytte skriver, det sticker jag inte under stol med. Och jag konstaterar att när Skytte berör något andligt så läser jag med intresse, är det en politisk krönika "bläddrar" jag snabbt igenom. (Kanske har det med att göra att jag är utlandssvensk, för mycket inrikespolitik och jag hänger helt enkelt inte med).
Jag är inte, och kommer nog aldrig att bli, en riktig högermänniska, politiskt sett. Trots att många av mina åsikter är rent borgerliga. De röda generna sitter väl för hårt fast. Samtidigt ogillar jag den politiserade röda Svenska Kyrkan, för det är den, röd alltså, och där delar jag Skyttes åsikter.

Jag ogillar för övrigt politiseringen av kyrkan överhuvudtaget, så jag hade nog reagerat på samma sätt om den hade varit politiskt blåfärgad.

Greider påstod att Skytte tog kristendomen till hjälp för att försvara sitt byte av politisk ideologi. "Hålla Gud i handen", kallar han det.
Kvalificerat skitsnack, skulle jag säga. Vem är så galen att han blir kristen av den orsaken. Att Skytte var rädd för att bli kallad just galen vittnar han ju själv om: "jag var rädd för att bli stolle-förklarad", skriver han. Vilken person som helst i hans framträdande position skulle väl känna rädsla i en sådan situation. Och dessutom var han "rädd för vad allt det där skulle göra med" honom.

För när en annan, som inte står i rampljuset, tycker det är jobbigt, varför skulle då inte en kontroversiell toppjournalist tycka det?

(För det är ju ändå så, man blir gärna stolle-förklarad som kristen. Jag menar inte att man ska skämmas för det, bara att det är jobbigt att bli stolle-förklarad).

Tillbaka till Omvänd.

Skyttes omvändelse var inte lätt. Är inte lätt, borde jag kanske säga, riktigt färdig är man ju aldrig.
Jag tycker att det är gripande läsning. Det griper tag om hjärtat hos mig, i motsats till Kyrkans Tidnings recensent.
Skrivet med en rapp, ganska kortfattat stil. Och självutlämnande.
Den till det yttre starke och nästan bufflige Skytte är en helt annan inuti. Jag har svårt att fatta att han har kämpat så med dåligt självförtroende och depressioner och att han har haft så många personliga bakslag i livet.

En omvändelse är inte logisk.

Inte heller sker den för att man intellektuellt har resonerat sig fram till en tro (det finns säkert de som har lyckats med det, men jag tror personligen att de är i en minoritet).

I stället är det så tydligt att Gud griper in. Också i Skyttes fall. Gud är den som vänder en människa om, inte människan själv. Eller någon annan människa.

Den okända gamla damen, den typiska kyrktanten, som tar tag i Skytte och säger att hon ber för honom, är en av episoderna i boken som fastnar.
(Jag säger bara, sluta aldrig be för andras omvändelse!)

Det är en berättelse om en resa. Resan från skjutjärnsjournalisten som var söndrig inuti, till kolportören som reser runt med sina skrifter och berättar om sin glädje att tillhöra Jesus.

Och med hela Skyttes omvändelse klar för mig, så kan jag tänka;
Om nu Gud lyckades omvända Skytte...
...då borde han kunna omvända vem som helst.

Det gör mig hoppfull. Förtröstansfull. Och jag fortsätter att be för nära och kära, vänner i när och fjärran, som ännu inte har vänt om.

---

"... det räcker inte med att man blir omvänd en gång. Omvändelsen pågår hela tiden, oavbrutet, gång på gång.
Behovet av omvändelse är oändligt - och vi blir oändligen omvända.
Om vi vill det. Men ibland också om vi inte vill det."

Göran Skytte, Omvänd, s.195

---

Sex God av Rob BELL

2009-09-27T12:46:00.000+02:00

Never really being naked.
Nu har jag läst Rob Bells Sex God (Sexgud på svenska) två gånger och hoppas att jag ska kunna skriva något som liknar en recension. Det är svårt att få med hela bokens budskap i ett enda blogginlägg. Jag säger redan nu:
Läs själv.

Pastor Rob Bell i Grand Rapids, Michigan, USA tillhör Emergent church rörelsen.
Han skriver kort och lättläst. Hans tidigare bok Velvet Elvis (Elvis som hötorgskonst): Repainting the Christian Faith är skriven lite i samma stil. Annorlunda layout, text som ibland är närmast poetisk. Omanligt, skulle jag vilja säga, men då ger jag mig väl ut på svag is. Fullt av kärlek är hans språk i alla fall.
Trots att Sex God är lättläst så behöver man tid att läsa den. Tid för att fundera. Reflektera över sitt eget liv och sin egen relation. Och andras. Jag blev alldeles varm av lycka över boken. Andra som kanske har det svårare i sin kärleksrelation, reagerar antagligen annorlunda. För Bell stryker inte medhårs.
Rob Bell sätter ord på mycket av det jag känner och tänker om sexualitet. Det heliga, det som fulländar oss, och det som ibland kan göra oss så ont.

Ganska tidigt i boken skriver han:

”much of life is in some way connected with our sexuality
And when we begin to sort through all of the issues surrounding our sexuality
we quickly end up in the spiritual,
because this
is always about that.”

Vidare:
“Sex. God. They´re connected. And they can´t be separated.”

Bell börjar från början. Allra första början. Genesis. Skapelsen.
Om att människan är skapad till Guds avbild. Och med frihet. Vi vet hur det gick. Nästan rent åt helvete. Vad vi nu tror om helvete eller inte, jag tror ändå vi kan hålla med Bell när han säger:

"It´s possible for heaven to invade earth."

"And it´s possible for hell to invade earth."

Kanske kan man säga att vi bjuder in helvetet till jorden när vi slutar respektera människorna som Gud gjorde till sin avbild. När vi slutar respektera den gudomliga avbilden i andra. Bell tar ett exempel från koncentrationslägret Bergen-Belsen, det finns tusen, miljoner, andra exempel på hur människan slutar respektera andra. Och…

”We don´t respect the divine image in others just because we want to uphold their humanity.
It´s about us.
It´s about our humanity as well.”

I slutändan slutar vi att respektera oss själva också.
Vi förlorar vår mänsklighet när vi är inhumana mot andra.

Hur ska jag nu komma tillbaka till det här med sex och Gud?
Jo, vi måste gå tillbaka till där i början, nästan i början i alla fall, när människorna slutade respektera varandra. När de började att släppa in helvetet på jorden.
Bell säger att vår sexualitet har två dimensioner och att det i första hand handlar om vårt medvetande om att vi har tappat kontakten med Gud.
I andra hand är vår sexualitet alla vägar som vi prövar för att återuppta den kontakten.
De flesta tänker på sexualiet som bara det där fysiska man ägnar sig åt med en annan människa, men det är bara en liten procent av vår sexualitet. Vad det handlar om är egentligen vår strävan efter att åter kopplas ihop med världen, varandra och Gud.
Mängder av människor ”har sex” dag och natt, men mer är det inte, säger Rob Bell. ”There´s no connection.

När vi erbjuder vårt hjärta, vår kärlek, till en annan människa löper vi alltid risken att den personen inte är intresserad och inte tar emot vårt erbjudande. Resultatet: Det klassiska brustna hjärtat. Vi kan inte tvinga någon att älska oss.
Det kan inte Gud heller.
Vårt brustna hjärta är en del av Guds brustna hjärta, säger Bell. Vi kan kanske förstå lite hur han känner.
Och sedan går Bell in på att Gud blev människa genom Jesus och det faktum att andra människor är så speciella att de är värda att ge sitt liv för.
Rent bibliskt och också traditionellt i många kulturer gifter man sig när man har sex, alltså samlag, med varandra. Att påtala för någon som är sambo att de borde gifta sig inför Gud är ganska onödigt, i Guds ögon är de redan gifta med varandra.
Så det riktigt utmanande är alltså att reflektera över att varje gång man ”bara har sex” med någon utan någon vidare koppling, utan vidare löften, så ingår man ju äktenskap med varandra. För att sedan genast bryta upp. I jakt på någon ny. I jakt på något nytt. Och man är ensammare än någonsin.
Och man respekterar knappast den gudomliga avbilden i den andre.
Och inte i sig själv heller.

Jag vill avsluta med ett längre citat:

”It´s easy to take off your clothes and have sex. People do it all the time. But opening up your soul to someone, letting them into your spirit
and thoughts
and fears
and future
and hopes
and dreams…
that is being naked.

This is why when people sleep together after they´ve just met, they´re raising the chances significantly that the relationship will not survive. Racing ahead of the progression always costs something.

When there is no common mission, no shared task, no sense of bone of bone and flesh of flesh, no bonds that take years to develop, many end up moving from relationship to relationship, having sex but never really being naked.”

Litet tillägg: Det är andra gången som Rob Bell får igång inspirationsknölarna, eller vad man nu ska kalla dem, hos mig. Att en typisk kristen bok skulle ha något inflytande över romanskrivande. Märkligt, men så är det. Läs mer på Bokskrivarbloggen.

Grabben i kuvösen bredvid av Jonas HELGESSON

2009-09-27T12:39:00.002+02:00

Jag har länge tänkt skriva något om Jonas Helgessons självbiografiska bok Grabben i kuvösen bredvid. Jag har liksom inte kommit till skott, men efter att ha fått reda på att Jonas och hans mamma Lena var gäster i Gokväll i förra veckan (28 november, ligger väl ute på webben ett tag. Ni hittar Jonas så där 5 min in i programmet) så insåg jag att det var dags. "Jag lever ett slags bonusliv," säger Jonas i Gokväll. I boken skriver han om vad som hände när han föddes: "Pip... Pip... Pip.... Tystnad. 40 minuters tystnad. Pip... Pip... Pip... Yes, där kom andningen igång igen. Tack så mycket!" Navelsträngen var virad just halsen på den nyfödde Jonas och resultatet av den långa syrebristen blev en CP-skada. Man märker skadan i Jonas motorik och tal. Men det hindrade inte att Jonas utvecklades till en envis liten kille och som han säger själv i boken "jag är en livsnjutare". Jo, jag minns Jonas som en gladlynt elvaåring som alltid hade en massa kompisar hemma och gärna spelade lite golf ute på gräsmattan. Jag bodde nämligen ett antal år i den lilla lägenheten i familjen Helgessons villa, som det var meningen att Jonas skulle bo i en gång när han blev större och skulle kunna klara av att bo själv, men med familjen på nära håll. Att Jonas aldrig kom att bo i lägenheten behöver jag väl inte tillägga.

Nu bor han i Malmö och att läsa om hans liv från och med barnåren i villan i södra Göteborg, tills nu, med 24 i handikapp (i golf alltså), körkort, som egen företagare, föreläsare och standup-komiker är en läsupplevelse som gör en alldeles varm av glädje. I våras gifte sig Jonas med sin Hanna och som mamma Lena sade i Gokväll "då var det som om himlen kom ned på jorden." Det är klart att det inte alltid har varit lätt för Jonas. Lyckligtvis har han haft en familj som alltid har stöttat honom och jag minns hans kompisar som faktiskt inte alls brydde sig om hans handikapp. Det liksom försvann ur deras medvetande efter ett tag. Jonas berättar: "En kompis i min klass har berättat om ett förvirrat samtal han hamnade i en gång: -Du känner väl den där handikappade? frågade någon. Min kompis svarade: -Nä, vadå? Jag känner ingen handikappad... -Jo, men du vet... Han heter Jonas eller nåt... Efter att ha funderat en lång stund fattade min kompis till slut vem den andra syftade på. -Jaha, du menar Helge! Ja, honom känner jag ju såklart! Men någon handikappad kände han inte." Boken är full av ganska komiska situationer, men ibland fastnar skrattet i halsen lite. Tänk ändå hur lite människor vet och förstår om handikapp. Jonas berättelse är lärorik.

Jag kan inte låta bli att citera ännu en något dråplig situation, och man kan inte låta bli att tycka lite synd om Jonas. Han skulle nämligen fria till sin Hanna. Det blev inte riktigt som han ville (och det hade inte med Hanna att göra):

"I somras när vi hade bestämt oss för att förlova oss ville jag hitta på något extra för henne, något som hon skulle minnas.

Till slut kom jag på att jag skulle fria till henne högst upp i Turning Torso här i Malmö.

Jag gick dit och frågade personalen om det var okej att ta upp min flickvän till takvåningen vid ungefär klockan 22 den kvällen.

De fattade nog inte riktigt vad jag pratade om. De frågade om de fattat rätt.

-Vill du veta tidtabellen för buss 22?

Jonas gav upp och senare friade han till sin älskade Hanna på Ribersborgs sandstrand i stället.

Läs den här boken, jag rekommenderar den varmt. Jag avslutar med Jonas egna ord ur förordet:

"Jag borde enligt läkarna inte alls ha blivit den jag är idag. Enligt deras utvecklingskurvor skulle jag ha tillbringat resten av mitt liv sittande i en rullstol, dessutom helt oförmögen att tala.

Men ibland blir det inte som vetenskapen tror. I mitt fall blev det så ofantligt mycket bättre. Och är glad att kunna säga att bättre blir det, varje dag. Nu kan jag till och med ta på mig byxorna alldeles själv.

Den här boken är tänkt att vara en laddning färgglada klickar mitt i vardagens många gråa nyanser."

Ja, Jonas, färgglada klickar är din bok och tack för en härlig läsupplevelse.

Jonas har en egen hemsida, Vinna i livet och en blogg Cp-bloggen. Han är också kolumnist i Metro. Läs även en intervju med Jonas här.

Harry Potter 7-The Deathly Hallows av JK ROWLING

2009-09-27T12:37:00.002+02:00

Nu har jag läst den!

Jaha. Och vad ska jag skriva?

Låt mig först erkänna:

1.Jag är mycket subjektiv. Jag älskar Harry Potter-böckerna.

2. Jag tycker om fantasy. Annars kan man inte njuta av Harry Potter. Då blir böckerna bara dravel om dumma trollformler, häxor, trollkarlar. Eller man skulle också kunna säga: Tycker man inte om deckare, så begär jag inte heller att man ska tycka om Michael Connellys böcker.

Nu kommer VARNINGEN! Jag ska inte direkt avslöja vad som händer, men den som vill läsa Harry Potter 7 utan att veta; LÄS INTE DETTA INLÄGG. Mina läsare är nämligen smarta nog att läsa mellan raderna och räkna ut vad som händer i slutet i boken.

SLUTA LÄSA NU....

--------------------------

Jag fortsätter.

Otaliga har frågat sig; är Joanne Rowling kristen?

Nu kommer hon fram och talar om sin tro, hon kunde liksom inte göra det förut, då hade hon avslöjat vad som oundvikligen måste hända i sista boken.

Harry Potter and the Deathly Hallows är djupt symbolisk. Alla trådar från de tidigare böckerna vävs samman och läsaren förs obönhörligt mot stupet. Det är oerhört spännande, och välskrivet. Tårarna kommer och man känner med Harrys ångest.

En GOD läsupplevelse. Jag var alldeles matt efter jag var klar och var tvungen att gå tillbaka igen, eftersom jag hade missat en del ledtrådar i min iver att läsa färdigt.

JK Rowlings är inte predikant utan författare läste jag någonstans. Det håller jag med om.

Men...

För att ta ett exempel. Harry Potter lyckas äntligen besöka sina föräldrars grav. Inskriptionen på gravstenen är ett nästan ordagrant bibelcitat (men det står inte i boken...);

"Den siste fienden som förintas är döden" 1 Kor 15:26

Joel Halldorf fick mycket reaktioner på det han skrev om boken i Dagen (länk nedan). Han svarade och sade (och jag instämmer):

"Jag kan faktiskt inte, dyra bröder, förstå att ni inte ser att detta är en gestaltning av evangeliet! - för ni har väl läst boken?"

-------------
Tidigare publicerad 9 okt 2007

Generös Radikalitet av Brian McLAREN

2009-09-27T12:34:00.001+02:00

DÄRFÖR ÄR JAG EN missionell + evangelikal + post/protestantisk + liberal/konservativ + mystisk/poetisk + biblisk + karismatisk/kontemplativ + fundamentalistisk/kalvinistisk + (ana)baptistisk/anglikansk + metodistisk + katolsk + grön + förkroppsligande + nedstämd men ändå hoppfull + framväxande+ ännu inte färdig KRISTEN.

Så står det på framsidan av Brian McLarens bok Generös Radikalitet (eller Generous Orthodoxy, som den heter på engelska. Det är det engelska orginalet som jag har läst).
När jag fick boken i min hand och läste ovanstående "undertitel" (antagligen rekord i längd), så kände jag: Men det är ju jag!
Och sedan fick jag en klump i halsen och tårarna var på väg att tränga fram.

Eller som Emil (bakom bloggen Jord om jag inte misstar mig) säger i bokens förord:
Äntligen någon som verkar förstå den verklighet vi faktiskt lever i. Äntligen någon som sätter ord på det jag själv känt så länge. Äntligen någon som inte bara kritiserar. Äntligen någon som kan peka på en riktning och en väg att gå. Äntligen någon som kan ge hopp inför framtiden,"

Jag brukar inte reagera så över kristna böcker, jag läser faktiskt väldigt få kristna böcker, helt enkelt därför att jag har känslan: Jag har läst allt. Alla säger samma sak. När kommer något nytt?
Jag insåg när jag börjar läsa att här hade jag något nytt i min hand.

"Jag tror många desillusionerade, förhoppningsfulla och längtande och besvikna kristna känner igen sig. Många vill ha en kristendom som är större, djupare och bredare än den man vuxit upp i. McLaren granskar, hårt och med bitskt allvar och humor, framför allt sin egen kristna bakgrund i en ultrakonservativ riktning. Där lägger han mycket krut. Han har precis som jag under många år mött cyniska, men kanske framför allt besvikna och längtande pingstvänner, som i sin brottning med sin egen tradition ofta slängt ut ”barnet med badvattnet”. skriver Björne Erixson om McLarens bok i Dagen.

Egentligen säger McLaren inget nytt. I alla fall är det inte nytt för mig. Men han har formulerat mina tankar.
Jag håller inte med om allt i boken och jag erkänner villigt att jag måste läsa boken igen, en tredje gång faktist, för att få grepp om den. Men i stort känner jag att han har lyckats uttrycka det jag känner och tycker om min kristna tro.
Det tilltalar mig att McLaren inte är teolog. Pastor, ja, med inte teolog. Han har en bakgrund som lärare i engelska, på universitetnivå, tror jag. En språkets man alltså, åter känner jag samhörighet.
Missförstå mig inte, jag har i princip inget emot teologer. Men ibland tror jag att icketeologer skriver på ett annat sätt, de måste sätta sig in i ämnet på ett annat sätt, från en lekmans perspektiv. Så det är lättare att känna igen sig. Han kallar sig själv "confessed amateur".

Detta är nog den första bok som jag har läst som har ett kapitel 0 (noll).

Generös Radikalitet har kallats Emergent Church-rörelsens Manifest. Men EC är större än så, McLaren är en viktig del i den. Det finns mycket mer att läsa.
Jag är nästan helt grön vad det gäller EC. En mycket uppskattad upptäckt för min del. Emergent betyder framväxande, bland annat. Det är ett nytt ord, svårt att översätta.
Kritikerna är många, föga förvånande starkast från mer konservativt håll. McLaren är amerikan och han ger den kristna högerrörelsen rejäla kängor, utan att vara utslätat liberal, nej, han är uppfriskande bibeltrogen och Jesuscentrerad.
En kritiker jag hittade på Amazon hävdade att en ickekristen vän hade läst boken och fått belägg för att han inte "behövde" bli kristen, han skulle ju komma till himlen ändå.
Det vore att misstolka McLaren totalt. Han vill i första hand predika evangeliet om Jesus Kristus, men på ett nytt sätt.
Om man inte vill bli kristen så kan man säkert finna många ursäkter, även i Bibeln själv. Vill man inte, så vill man inte.

Jag har länge strävat efter ett nytt sätt att berätta om min tro. Bort från det stela konservativa och slappa liberala, bort från fundamentalism och in med en Jesuscentrerad tro. Egentligen har jag nog mer än en gång var medlem i en emergent-inspirerad församling, innan ordet fanns i vokabulären.

Några citat: "I´m naive in many ways, with an uncorrected leaning toward optimism and hope."

"I am a Christian because I have confidence in Jesus Christ-in all his dimensions (those I know, and those I don´t). I trust Jesus. I think Jesus is right because I believe God was in Jesus in an unprecedented way. Through Jesus I have entered into a real, experimental relationship with God as Father, and I have received God´s spirit into my life."

"For much of Western Christianity, the doctine of creation (a biblical term) has been eaten alive by the doctine of the fall (not a biblical term)."

Jag måste nog sluta här annars blir inlägget för långt.
Och jag skulle inte ha något emot att avsluta som Brian på sin hemsida:
Plotting Hope...
-------------------

Mer Brian McLaren här.

---
Tidigare publicerad 3 sep 2007 här

Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac av Birger SCHLAUG

2009-09-27T12:32:00.000+02:00

Det passar väl att skriva om Elvis den dag nyheten når oss att en annan med en stor röst har avlidit, Luciano Pavarotti (det är väl ingen tvekan om vem som är no.1 i detta framträdande, hur mycket jag än älskar no.2)

Pavarotti hade precis som Elvis en röst som stod ut, som man kände igen bland alla andra.

Min äldste son kom hem en dag i somras och utbrast: "Det är trettio år sedan som Elvis dog!"

Det hade han hört på bilradion. Minnena strömmade tillbaka. 1977, året då alla dog. Med alla menar jag Elvis, och min älskade mormor. Så 1977 kommer jag ihåg, inget kul år. Jag var ungefär lika gammal som min son är i dag, och vissa saker minns man väl från den tiden.

Sedan kom frågan från honom: "Vem var Elvis egentligen?"

Berättigad fråga från en nioåring. Att Elvis var någon hade han ju redan förstått. Bland annat på grund av boken han hade sett mamma läsa någon vecka tidigare. Hans pappa började rada upp Elvis tillsammans med ett antal samtida rockstjärnor. Jag tillade: "Men Elvis var störst! Tyvärr var han bara drygt fyrtio när han dog."

"Varför så ung?" För mycket vin, kvinnor och sång, höll jag på att säga, men det sade jag inte. "Han levde ett hårt liv, tog en hel del droger. Han dog av en hjärtattack, men antagligen var det drogerna som kroppen till slut inte klarade av..."

"Vad är droger egentligen?" fortsatte han och så var den diskussionen igång och den ska vi inte gå in på här.

När jag beställde Gud älskar att färdas i en rosa cadillac så hade jag inte en tanke på att det var trettio år sedan Elvis dog. Men det är klart att det var intressantare att läsa när TV och tidningar var fulla med program och artiklar om rockens kung. Plötsligt hade jag blivit familjens Elvisexpert.

Egentligen är jag en generation för ung för Elvis. Ändå vet man ju vem han är och det slår mig att varje gång man hör en Elvis-låt så känner man ju igen den, har hört den förut. Jag har också intrycket av att det har gjort oerhört få covers av hans låtar. I jämförelse med till exempel Beatles, där finns det ganska många. Det är som om det inte går att göra covers av Elvis-låtar. Bara Elvis kan sjunga Elvis.

Så varför köpte jag Gud älskar att färdas i en rosa cadillac? För att jag ville veta allt om Elvis? Jag vet inte. Snarare var jag nyfiken på varför en passionerad miljökämpe skulle skriva en bok om Elvis. Nåja, jag behöver inte gå så långt, vi har alla våra svagheter, jag också. Birger Schlaug är ett stort Elvis-fan, jag är ett stort U2-fan, vad är skillnaden? (Jo, jag ska inte skriva en roman i jag-form om Bono, jag hoppas att Bono ska leva till han blir nittio och skriva sina memoarer själv).

Romanen om Elvis och livet som var börjar så här:

"Jesus bad mig skriva den här boken.

Det kan ju låta aningen förmätet att skriva något sådant. Men jag gör det i alla fall. Av den enkla anledningen att det är alldeles sant."

Alltså, romanen är skriven i jag-form, om nu någon undrar. Det är alltså Elvis som berättar. Alltihop började som en biografi men blev så "himla tråkigt" att Schlaug skrev om alltihop. Och det var nog tur det. En biografi hade nog blivit om inte himla tråkig, så i alla fall en biografi bland alla andra (undrar hur många som har skrivits om Elvis?).

Efter den ovan citerade inledningen var jag tvungen att lägga bort boken och gå och sätta på kaffe. Jag insåg att jag skulle fastna i boken, bäst att bunkra upp.

Som sagt, jag är en generation för unga för Elvis. Lite har man ju hört, mest de smaskiga detaljerna från till exempel hans äktenskap med Priscilla och hur opassande hans häftiga höftrörelser ansågs vara. Men om hur karriären började visste jag nästan ingenting. På den tiden kunde man spela in sin egen skiva på lokala skivbolag och det var så det började. Elvis spelade in en skiva för att ge i present till sin mamma. Men det var inte förrän han satt och jämmade lite på måfå i studion och spelade en svart bluessång, That´s all right, mama, som skivbolagets ägare blev eld och lågor. Elvis var vit och sjöng de svartas musik. Det var något nytt.

Livet brände slut på Elvis. Han är inte ensam artist om att dö ung, det vet vi alla. Mozart och Chopin nämns bland annat i boken. Jag kan inte låta bli att tänka på vår egen Cornelis, som också uppmärksammades i somras eftersom han skulle ha fyllt sjuttio.

Men vi vet alla, Elvis är inte död.

Idéen att skriva i jag-form är lyckad, tycker jag. Men en sak funderar jag på. Boken har blivit en roman och inte en biografi och i en roman kan författaren ta sig friheter. I princip vilka som helst. I en biografi måste man hålla sig till fakta, i en roman kan man göra som man vill.

Jag kan inte låta bli att fråga; hur mycket är Elvis i denna bok och hur mycket är Birger Schlaug?

----
Jag hade vissa problem att kategorisera denna bok. Det är ju fiction och biografi på samma gång.

Tidigare publicerad 6 sep 2007

The Islamist av Ed HUSAIN

2009-09-27T12:25:00.003+02:00

På framsidan av boken skriver författaren Ed Husain:

”Why I joined radical Islam in Britain, what I saw inside and why I left.”

I förordet skriver han bland annat:

”This is the story of my journey from the inside, in the fullest sense of the world: inside today’s Islam, inside Britain’s Muslim communities, inside my own heart.”

Jag tipsades om boken på gudmundssons blogg. Han linkade till Sunday Times, där kan man läsa ett stycke ur Ed Husains självbiografi.
Jag hade förväntat mig att läsa om Husains upplevelser inom dagens islam och även inom Storbritanniens muslimska grupper, men resan in i Huseins eget hjärta var jag mindre förberedd på och berättelsen grep bokstavligen tag om mitt inre från första raden.

Det är resan in i Husains eget hjärta som berättelsen egentligen handlar om.

Ed Husains tonårsuppror bestod i att engagera sig inom politisk, och även extrem islam. Hans föräldrar var muslimer födda i Asien men Husain och hans systrar var födda i England. Typiska andra generationens invandrarbarn, som isolerade sig från ”vanliga” britter och i stället umgicks personer med liknande bakgrund. Föräldrarnas muslimska tro var innerlig och djupt andlig. De hade ingen sympati för politisk islam. Sonens vägval orsakade hans föräldrar många tårar genom åren.
Långsamt drogs Husain in i allt radikalare kretsar och inte förrän mer våldsamma yttringar smög sig in bland medlemmarna i den grupp han tillhörde, började han ifrågasätta.

Ungefär samtidigt upplevde han att han hade förlorat sin relation med Gud.
”Yet as I had become more active in the Hizb, my inner consciousness of God had hit an all-time-low. The presence of God in my life, a gift from my parents to me, was lost. Externally I portrayed signs of piety to maintain a standing among my target audience, but I was no longer an observant Muslim.”
När han gick med sina problem till medlemmarna i den grupp han tillhörde sade de att det var hans eget ansvar :

”Hizb ut-Tahrir was a political party, not a spiritual order.”

En hjälp på väg mot insikt var kärleken. Han mötte Faye, som hade samma etniska bakgrund som honom. Vad han attraherades av var hennes leende:

”As an islamist I had lost my ability to smile---- we were told to be serious people – how could we smile? Whenever I saw Faye, how could I not?”

Fayes talade om en gud som var nära, kärleksfull,förlåtande, nådefull…Ed, däremot trodde på en gud som var full av hämnd, en domare, en bestraffare…
När han lämnade sin ”cell-grupp” inom den radikala organisationen Hizb sade medlemmar till honom att inte kunde lämna dem så lättvindigt; att han bar på deras idéer:
”Carrying? – I felt like a woman pregnant with a violent partner’s child.”

En svår andlig kamp följde. Med hjälp av hustrun Faye, familjen och muslimska imamer och vänner med andra idéer än de han hade mött inom radikal islam, kom han på fötter igen, med sin muslimska tro i behåll.

En längtan fanns kvar, och den delade han med Faye; att lära sig klassisk arabiska, för att kunna läsa Koranen själv, på arabiska.

Så hamnade de i Damaskus, ungefär samtidigt som jag var där. Ed Husains upplevelse av Syrien och Damaskus, liknar min, fastän han är muslim och jag kristen.
Syrierna, kristna eller muslimer, tar emot med öppna armar.

Ed och Faye läste arabiska på universitetet och jobbade som engelsklärare på British Council. Ofta hamnade de i dialoger om kristendom och islam.
”Where better to bridge the gaps between Islam and Christianity that in Damascus – the city on the road to which St Paul saw the light?”

Efter två år i Syrien kände han sig mer fri än någonsin. Tiden hade varit helande.
Då reste han och Faye till Saudiarabien för att jobba på British Council. Ett land totalt annorlunda än Syrien. Han var medveten om att hade han inte varit så trygg i sin nyfunna tro, så hade det kanske inte gått så bra. Wahhabismen är en strikt tolkning av islam som Ed hade mött redan i England, men i Saudiarabien fick han se insidan. Den smutsiga insidan.
Läs mer om hans upplevelser på Sunday Times.
Till slut längtade han hem till England igen.

Det var där han ville att hans barn skulle växa upp.

Man kan knappast påstå att Ed Husain är objektiv. Det är en självbiografi, en självupplevd berättelse. En del av de organisationer han tillhörde förnekar all radikalitet. Vi har bara Ed Husains egen upplevelse att luta oss på. Det är ingen vetenskaplig undersökning.

Det är hans egen personliga berättelse.

Under läsandets gång funderade jag på varför boken berörde mig så. Sedan insåg jag att jag kände igen mig. Det där behovet som tonåring att tolka allt som svart och vitt, det radikala, det absoluta.
Radikalism finns inom kristendom också, även om man inte tar sig för att spränga bomber i Londons tunnelbana. Men när man tänker på hur radikal och konservativ kristendom yttrar sig i bland annat USA, så blir man nästan rädd. Likheten med det som Ed Husain upplevde är slående.
Jag rekommenderar boken till alla kristna, till alla som tillhör en mer konservativ eller fundamentalistisk kristendom. Till alla som liksom mig rör sig, eller har rört sig, i gränstrakterna. Till alla, som liksom mig, inte vet var de hör hemma. Även till dem som ser sig som liberalt kristna, men vars tro tar sig intoleranta uttryck.
Rekommenderas till alla icke troende, som har en övertygelse som också är konservativ och rigid, rentav extrem.
Slutligen rekommenderar jag boken till alla som har en stark inneboende rädsla för islam, som tror att alla muslimer sympatiserar med radikal islam.

Egentligen tycker jag nog att alla borde läsa denna bok...

Och till sist rekommenderar jag The islamist till George W Bush!

Måste läsas, Mr Bush!

Vad jag kom fram till var att vi inte är så olika, vi människor. Inom alla religioner och politiska strömningar finns extremism. Alla kan dras med i mer radikala rörelser. Som unga vuxna är vi extra sårbara.

Ed Husain hittade "tillbaka".

Jag har hittat tillbaka, det tror jag i alla fall.

------------------------

Boken finns hos bl a Amazon.

---
Tidigare publicerad 18 juni 2007

Gone, Baby, Gone av Dennis LEHANE

2009-09-27T12:14:00.000+02:00

"I looked up at the stained-glass Jesus, his arms held open above the gold tabernacle.
“Eight years old,” I whispered. “Explain that.”
I can’t.

Can't or won't?
No answer. God can clam up with the best of them.
You put a child on this earth, give him eight years of life. You allow him to be kidnapped, tortured, starved, and raped for fourteen days – over three hundred and thirty hours, nineteen thousand eight hundred long minutes – and then as a final image You provide with the faces of monsters who shove steel into his heart, cleave the flesh from his face, and open his throat on a bathroom floor.
What’s your point?
“What's Yours?” I said loudly, heard my voice echo off stone.
Silence.
“Why?” I whispered.
More silence.
“There is no goddamned answer. Is there?”
Don’t blaspheme. You're in church.
Now I knew the voice in my head wasn’t God’s. My mother’s probably, maybe a dead nun’s, but I doubted God would get hang up on technicalities during such a time of dire need.
Then again, what did I know? Maybe God, if He did exist, was as petty and trivial as the rest of us.
If so, He wasn’t a God I could follow."

Citatet ovan kommer från Dennis Lehanes roman Gone, Baby, Gone.
Lehane har innan han blev författare arbetat med utsatta barn, och i denna bok märks det att han vet vad han talar om.

Strax innan denna scen utspelas mellan huvudpersonen Patrick, privatdeckare, och Gud, om det nu är Gud han talar med, har en liten pojke blivit mördad på ett bestialiskt sätt. Patrick har dessutom samvetskval för att han kom en timme försent till huset där pojken hölls fången, kanske hade hans liv kunnat räddas.

Strax efteråt kommer han fram till att han tror på Gud, men han är inte säker på att han gillar honom.

Deckarförfattare är numera inte rädda för att ta in religiösa frågor i sina romaner. Inte bara att de har religiösa människor som romanfigurer, oftast som störda präster eller andra psykiskt instabila troende som begår brott på grund av "Gud har befallt dem till det", eller något liknande.
Men man hittar också huvudpersoner som brottas med Gud, som Lehanes Patrick McKenzie.
McKenzie tycks i alla fall ha kommit fram till något viktigt; om Gud var likadan som vi andra, så var det inte en Gud han kunde följa.
Jag satte hundöra på denna sida i boken och strök under meningen.
För så är det ju, om Gud vore så obetydlig och värdelös som jag, då var han ingenting för mig. Det är ju inte det jag vill ha. För om Gud vore som jag, då skulle han ju också kunna vara som de som gör allt det där hemska som inte bara sker i deckare, utan i verkligheten också.
Jag vill ha en Gud, som är Gud och står över allt det. En Gud som är godheten förkroppsligad, och kärleken, rättvisan, upprättelsen...

Men man förstår ju Patricks dilemma; hur kan en god God finnas när det finns så mycket ont i världen?

Eller kan man vända på det? Hur kan Gud inte finnas, när det ändå finns så mycket gott i världen. Och vackert.

---
Tidigare publicerad 1 maj 2007

The High Flyer & The Heartbreaker av Susan HOWATCH

2009-09-27T12:08:00.002+02:00

Det var ett tag sedan jag skrev om något jag har läst, men det betyder inte att jag inte läser. Den senaste tiden har jag beställt böcker över internet som en liten galning, och jag har upptäckt Amazons välsignade begagnade boksäljarvärld. Främst gällande Susan Howatch romaner om präster och biskopar (och några lekmän) i den Anglikanska kyrkan. Går nästan inte att få tag på i nyskick, men begagnat går bra.

Hennes nyaste serie, oftast kallad "St Benet" efter det själavårdscentrum som de tre senaste romanerna cirkulerar runt, går däremot utmärkt att få tag på. "A question of Integrity", "The Highflyer" och den senaste "The Heartbreaker" rekommenderas varmt! Spänningsromaner och psykologiska thrillers i ett. Och Howatch är inte rädd för att blanda in kyrka och tro, helande och psykisk sjukdom i sina böcker. Präster med äktenskapsproblem, präster som är inbitna kvinnoprästmotståndare, präster som både står för en konservativ kristendom och för en liberalare syn, präster som kämpar med sin sexuella läggning, personer som söker Gud och kämpar med dåligt självförtroende, olycklig kärlek, sexuella frestelser och övernaturliga gåvor.

Allt finns i Susan Howatch´ böcker! Tyvärr inte översatta till svenska, men om du är hemma i engelska och tycker om romaner med en öppen och insiktsfull relation till kristen tro, utan att vara överdrivet evangeliserande, läs dem!

Dessutom är de riktiga bladvändare.

Men som sagt, de Howatch-romaner som jag har plöjt igenom den senaste tiden är de äldre romanerna, som skildrar präster och biskopars liv och leverne i fiktiva Starbridge.

En av karaktärerna i "St Benet",Nick Darrow, dyker upp i denna serie som ung. Han är då en osäker prästson och präststudent, som liksom sin far har övernaturliga gåvor som han dåligt bemästrar. Senare i "St Benet"-trilogin, har han mognat något, men inte helt, och driver ett själavårdscentrum. De jobbar efter en helhetssyn; andlig och psykisk hälsa är viktig, men de är inte främmande för att låta gudomligt helande spela en stor roll. Präster, läkare och psykologer jobbar ihop. Men det är personerna som mer eller mindre av en slump kommer i kontakt med St Benet, som driver berättelserna framåt.

Bladvändare, jag säger det igen.

---
Tidigare publicerad 30 april 2007

Echo Park (Räven) av Michael CONNELLY

2009-09-27T12:05:00.001+02:00

Alla som har läst min blogg någorlunda noggrant har inte kunnat undvika att jag är lite svag för några olika saker. En svaghet är U2, en annan är Michael Connellys deckare och då speciellt de om den egensinnige Los Angeles-polisen Harry Bosch.
Nu har jag läst alla Connellys böcker. Som vanligt drabbas jag av en lättare depression varje gång en bok tar slut. Echo Park (Räven) inget undantag. En skickligt berättad spänningsroman, som alltid med Connelly.

Och som vanligt suckar alla Harry Bosch-fans och undrar om han någonsin ska lyckas hålla kvar en kvinna i sitt liv. Han närmar sig sextio, för guds skull, Connelly, give him a break! Men vi har hopp, alla vi som är lite hemligt förälskade i denna fiktiva polis, Connelly har på sin hemsida erkänt att han känner sig redo för att skriva en bok där Bosch har ett mer stadigt kärleksförhållande.

---
Tidigare publicerad här, 2 april 2007