Brazzaville Beach var en sån där bok man plockade med sig (från American Bookshop i Haag), därför att författaren lät bekant (hade antagligen hört något bra om honom någon gång), dels på grund av titeln.
Brazzaville Beach påminde mig om många långa timmar på liknande stränder i en afrikanskt land som ligger alldeles intill det som skildras i boken.
Sedan tog det ett tag innan jag läste den. Men när jag väl gjorde det var jag fast.
William Boyd har tre berättelser invävda i en. Bokens jag ser tillbaka på två episoder i sitt liv, det med excentriske maken och matematikern i England, och det som schimpansforskare i det land hon nu befinner sig i.
Och Boyd väver på ett skickligt sätt. Dels med ett rejält driv och spännande, fast på olika sätt. En intrig är riktigt spännande; bland schimpanser, forskare och senare rebeller och strider. Den tidigare är spännande på ett annat sätt; kärlekshistorien om Hope och hennes man är egentligen mer tragisk än spännande.
Den "första" delen, den där Hope ser tillbaka på sitt liv, är skriven i jagform och i presens, medan den om schimpansforskningen är skriven i jagform, imperfekt och den om hennes äktenskap med John i tredje person, imperfekt.
Låter det invecklat? Men faktum är att det fungerar. Jag blev jättefascinerad av detta sätt att berätta en berättelse och blev sugen på att läsa mer.
Brazzaville Beach blev starten i en plan att läsa mer om Afrika just nu. Jag har även lyckats få tag på Boyds andra Afrikabok; A good man i Africa (En hygglig man i Afrika. Vem kommer på en sådan översättning av en engelsk titel?)
måndag, mars 29, 2010
onsdag, mars 03, 2010
Skiljevägar av Andre BRINK
Jag fick boken A Fork in the Road (Skiljevägar) av André Brink i min hand för inte så länge sedan och när jag började läsa hade jag svårt att lägga ned den.
Som tonåring läste jag allt jag kom över av André Brink. Det är nog dags att läsa om dem nu, för jag minns väldigt lite av dem, annat än jag tyckte mycket om dem.
Det var 1980-tal och en tid av initierat apartheidmotstånd, i alla fall för mig som var aktiv inom Lutherhjälpen. Sydafrika stod som symbol för förtryck och skulle bekämpas.
Tänk vad världen ser annorlunda ut nu.
Eller kanske ändå inte.
André Brink är i slutet av sin självbiografi ganska bitter och mycket besviken över hur Sydafrika har blivit. Mycket våld, oerhört många mord och våldtäkter per år, korrupt svågerpolitik osv. Och om man har ägnat sitt liv åt kamp mot förtryck bara för att se att landet drabbats av en annan sorts förtryck, så måste det kännas bittert.
Men jag ska inte börja i slutet, även om inte heller Brink skriver sin självbiografi i kronologisk ordning. Det är stundtals förvirrande, eftersom han en stunden är gift och har barn, andra stunden är student i Paris och i tredje stunden är gift för andra gången och har ytterligare två barn.
Han håller sig snarare till teman. Åren i Paris, apartheidmotståndet, uppväxten osv. Han är ganska sparsam vad det gäller det personliga, men den stormiga relationen med poeten Ingrid Jonker ägnar han ett helt kapitel. Och berättelsen om den begåvade men psykiskt instabila Ingrid, som han inledde en sönderslitande relation med, är också en av de delar av boken som griper tag i mig mest (var tvungen att läsa kapitlet två gånger, men förstod ändå inte riktigt varför Brink övergav fru och barn för denna kvinna. André Brink verkar inte förstå det heller. Okontrollerbar passion handlar det om).
Men han var en kvinnoman, med tre (?) äktenskap och otaliga relationer bakom ryggen. Och på gamla dar gift för fjärde (?) gången med en vacker polska, yngre än hans egna barn.
Som afrikaaner (det är hur det stavas i den svenska översättningen) växte Andre Brink upp med apartheid inpräglad i ryggraden. Det är fascinerande läsning hur afrikanaanerna levde ett till synes "normalt" liv, men med det stora undantaget att de svarta inte inkluderades. Och de stöttade sig på Bibeln. Många gånger var reformerta präster de ivrigaste anhängarna till apartheid (visserligen var det ofta också så att de fanns reformerta präster som var motståndare, men ändå).
Därför var det var skribenter som Brink extra svårt att bryta sig lös och vända sin egen kultur ryggen. Författare som tex Nadine Gordimer hade det något lättare.
Åren i Paris på sextiotalet var ett vägskäl och sjuttio- och åttiotalen präglades så totalt av antiapartheidkampen att Andre Brink nästan inte hann skriva. Kapitlet som berättar om hur största delen av hans tid gick åt till att hjälpa andra är en av bokens bättre. Hur hans studenter tvingades "spionera" på medstudenter och lärare av säkerhetspolisen. Hur hans böcker bannlystes i Sydafrika (men smugglades ut och blev bästsäljare i utlandet).
Ett stycke modern afrikansk historia och en mycket läsvärt. Rekommenderas!
------
Som tonåring läste jag allt jag kom över av André Brink. Det är nog dags att läsa om dem nu, för jag minns väldigt lite av dem, annat än jag tyckte mycket om dem.
Det var 1980-tal och en tid av initierat apartheidmotstånd, i alla fall för mig som var aktiv inom Lutherhjälpen. Sydafrika stod som symbol för förtryck och skulle bekämpas.
Tänk vad världen ser annorlunda ut nu.
Eller kanske ändå inte.
André Brink är i slutet av sin självbiografi ganska bitter och mycket besviken över hur Sydafrika har blivit. Mycket våld, oerhört många mord och våldtäkter per år, korrupt svågerpolitik osv. Och om man har ägnat sitt liv åt kamp mot förtryck bara för att se att landet drabbats av en annan sorts förtryck, så måste det kännas bittert.
Men jag ska inte börja i slutet, även om inte heller Brink skriver sin självbiografi i kronologisk ordning. Det är stundtals förvirrande, eftersom han en stunden är gift och har barn, andra stunden är student i Paris och i tredje stunden är gift för andra gången och har ytterligare två barn.
Han håller sig snarare till teman. Åren i Paris, apartheidmotståndet, uppväxten osv. Han är ganska sparsam vad det gäller det personliga, men den stormiga relationen med poeten Ingrid Jonker ägnar han ett helt kapitel. Och berättelsen om den begåvade men psykiskt instabila Ingrid, som han inledde en sönderslitande relation med, är också en av de delar av boken som griper tag i mig mest (var tvungen att läsa kapitlet två gånger, men förstod ändå inte riktigt varför Brink övergav fru och barn för denna kvinna. André Brink verkar inte förstå det heller. Okontrollerbar passion handlar det om).
Men han var en kvinnoman, med tre (?) äktenskap och otaliga relationer bakom ryggen. Och på gamla dar gift för fjärde (?) gången med en vacker polska, yngre än hans egna barn.
Som afrikaaner (det är hur det stavas i den svenska översättningen) växte Andre Brink upp med apartheid inpräglad i ryggraden. Det är fascinerande läsning hur afrikanaanerna levde ett till synes "normalt" liv, men med det stora undantaget att de svarta inte inkluderades. Och de stöttade sig på Bibeln. Många gånger var reformerta präster de ivrigaste anhängarna till apartheid (visserligen var det ofta också så att de fanns reformerta präster som var motståndare, men ändå).
Därför var det var skribenter som Brink extra svårt att bryta sig lös och vända sin egen kultur ryggen. Författare som tex Nadine Gordimer hade det något lättare.
Åren i Paris på sextiotalet var ett vägskäl och sjuttio- och åttiotalen präglades så totalt av antiapartheidkampen att Andre Brink nästan inte hann skriva. Kapitlet som berättar om hur största delen av hans tid gick åt till att hjälpa andra är en av bokens bättre. Hur hans studenter tvingades "spionera" på medstudenter och lärare av säkerhetspolisen. Hur hans böcker bannlystes i Sydafrika (men smugglades ut och blev bästsäljare i utlandet).
Ett stycke modern afrikansk historia och en mycket läsvärt. Rekommenderas!
------
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)