fredag, augusti 20, 2010

Mer sommarläsning -Stephen FRY och Sofi FAHRMAN

Att Stephen Fry har många talanger visste jag ju, komiker och supertwittrare bland annat och någonstans i bakhuvudet hade jag ju sett att han skrev också.

The Star´s tennisballs är den första jag läser. Den är i korthet en fyndig modern version av Greven av Montecristo.
En ung man, Ned, utsätts för en grovt practical joke av en vän som är sur på honom och en annan person som är ute efter hans flickvän. Men när han sitter hos polisen för att han har haft lite hasch på fickan, visar det sig att han har ett brev i fickan, och brevet visar sig vara ett kodat meddelande från IRA. Brevet har han lovat en döende man (segelinstruktören på båten han lite tidigare varit på) att lämna till en viss person, utan att han själv vet vad som står i brevet.
Men ansvarig man på underrättelsetjänsten vill inte att det avslöjas vem mottagaren är, så han ser till att Ned spärras in på ett obskyrt mentalsjukhus någonstans på en mystisk ö, för att förhindra att sanningen kommer ut.
Alla som känner till historien om Greven av Montecristo kan givetvis lista ut vad som händer sedan.
Och det är egentligen också romanens svaghet, man vet hur det ska gå. Dess styrka är berättandet och drivet i språket. Och sättet att omvandla den ursprungliga romanen av Dumas, givetvis.

Och så till lite chicklit. Och ganska bra sådan. Sofi Fahrman fick mig faktiskt att nästan sträckläsa Elsas Mode.
Som chicklitt har den allt; glamour, mycket fina kläder, inneklubbar, mycket dyr sprit, konstiga överklassfamiljer, sex och romantik. Jag grubblar alltid över hur folk utan vettig inkomst, som Elsa, lyckas leva detta lyxliv.

Alltså, bonniga Elsa, från Brämhult utanför Borås, kommer till Stockholm efter en kortare tur till i New York, jobbar på ett kafé och lyckas samtidigt starta en modeblogg som snabbt blir välläst. Hon får in foten i dörren till den lyxiga modevärlden och blir givetvis förälskad i dess mest eftertraktade ungkarl.
Sedan kan ni kanske räkna ut resten själv. Det går inte som på räls för Elsa hela tiden.
Men berättelsen är relativt välskriven (det är inget jag hakar upp mig på), befriad från besvärande anföringsadverb (jo, dem hittar man ofta i chicklitt, tyvärr) och dialogerna talar för sig själv.
Underhållande läsning i hängmattan, men inte så mycket mer, men det räcker ibland.

onsdag, augusti 18, 2010

Sommarläsning 2010

På sommaren läser jag, som många andra, mer än vanligt.
Så också detta år.
Den stora behållningen var Simona Ahrnstedts Överenskommelser
Kortfattat om det övriga jag hann med denna gång:

Penmarric av Susan HOWATCH

Susan Howatch är min absoluta favorit, men då menar jag hennes senare alster, de sk. Starbridge och St Benet-romanerna, de som handlar om präster och biskopar och andra med anknytning till Anglikanska kyrkan. Suveräna psykologiska thriller och en del kallar dem även själavårdsromaner. Mer här om detta.

Den andra genren som Howatch ägnar sig åt är sk. family sagas, och även om hon även där skriver drivna berättelser, så fastnar dessa inte så hos mig. Penmarric är en av hennes tidiga family sagas, och även i denna låter hon olika jag-personer berätta sin del. Precis som i några av Starbridge och St Benet romanerna.
Men Penmarric är flera hundra sidor för lång och berättelsen blir så deprimerade och eländig till slut att jag inte riktigt orkar med. Alla kassa relationer människor emellan och nästan ingen lycka någonstans.

Det som aldrig sker av Anne HOLT

Jag gillade föregångaren till denna roman, men Det som aldrig sker grep aldrig riktigt tag. Vet inte riktigt varför. Jag gillar dock huvudkaraktärerna. Hittade uppföljaren, Presidentens val, på en loppmarknad, och ska ge Anne Holt en chans till.







Den svarta löparen av Kristina APPELQVIST'


Appelqvist är en av många deckardebutanter i högen av nya böcker, och jag måste erkänna, när jag började läsa insåg jag att jag antagligen blivit lite trött på deckare för tillfället.
Alla förlag tycks leta efter nya deckarförfattare, varenda liten stad i Sverige verkar ha fått sin deckare och sammantaget; det mördas otroligt mycket i Sverige.
Den svarta löparen är inget undantag, och om jag ska var snäll ska jag säga att det här var i alla fall en riktigt hyfsad klassisk pusseldeckare.
Men den blir aldrig riktigt spännande, och jag, som är ganska romantiskt lagd och gärna ser lite romantik i en deckare också, åtminstone lite passion, blir irriterad när huvudkaraktärerna inte gör så mycket mer än tittar på varandra. Men det är klart, Appelqvist hade otur, jag läste henne bok alldeles efter Ahrnsteds Överenskommelser.

Babylons gator av Carina BURMAN

Det här var dock en positiv överraskning. Jag har aldrig läst något av Carina Burman förut, och trodde hon skrev torrt och tråkigt.
Men det här var något annorlunda. En svensk kvinnlig bästsäljande författare är i London på världsutställningen 1851 och tappar bort sin unga sällskapsdam (ja, fler än jag har undrat om sällskapsdamen var mer än det...) Om det nu fanns några bästsäljande svenska författarinnor översatta till engelska på 1850-talet kan man jag fråga, men jag struntar i det.
Berättelsen är driven, språket lite "gammaldags" utan att det blir fånigt, och huvudkaraktären  en lagom excentrisk person. Hon leker lite undercover Sherlock Holmes i jakten på sin försvunna vän och får hjälp av en walesisk konstapel. Men de får inte ihop det, även om det antyds att de gillar varandra.
Men i alla fall. Jag gillar det här. Läser gärna mer Burman.¨