fredag, december 30, 2011

Charlotte Hassel av Frida SKYBÄCK

Att som bokbloggare, och skrivarbloggare, recensera en skrivarbloggares debutroman är något man gör med dubbla känslor. Dels är man å författarens vägnar oerhört glad över debuten, samtidigt som man vill skriva en opartisk recension. Det är i det närmaste omöjligt.

Charlotte Hassel av Frida Skybäck är en roman i genren romance något som verkligen ligger i tiden speciellt efter Simona Ahrnstedts underbara Överenskommelser (ett av de mest lästa inläggen på denna blogg är recensionen av denna bok).

Väldigt kortfattat "ska" en romance innehålla romantik (självklart), rätt så avancerade sexscener, kärlek med förhinder, smarta kvinnor, någon rätt så äcklig man som vill åt hjältinnan, förvecklingar, och så ska romanen helst utspela sig i historisk tid.
Charlotte Hassel har allt detta, precis som Överenskommelser, och är nästan precis lika driven. Jag läste ut den i ett sträck.
Ett plus är att författaren Frida Skybäck lagt ned lite mer tid på det historiska sammanhanget, intrigen är lite mer utvecklad. Det märks att Frida skrivit deckarmanus innan hon helt bytte genre. Och Frida är historielärare, det är klart att man då kan utnyttja sina kunskaper på ett bra sätt (och dessutom lära läsaren lite). Och det gör hon, utan att det stör.

Charlotte Hassel tvingades fly Sverige som ung flicka, och kommer tillbaka 1771, tretton år senare, för att förhindra ett bröllop. Där konfronteras hon med sitt förflutna, och då speciellt Axel, som hon var hemligt förlovad med. Och som hon inte har glömt.
Samtidigt försöker hon få tillbaka familjen Hassels egendom och dras in i politiskt maktspel.
Mer ska jag inte avslöja om romanen, läs själv!

Rekommenderas! Jag ser fram emot fler böcker av Frida Skybäck. Hennes språk är lätt och flytande, och intrigen hakar tag från början. Få döda stunder, jag gillar det. Och Frida har kämpat länge för att bli utgiven. Till slut fick hon napp, när hon helt bytte genre, och det var välförtjänt.

Adlibris
Bokus

The Drop av Michael CONNELLY


Lågmäld Harry Bosch-roman

Så har jag tänkt sätta rubriken. Men det var innan jag hade läst färdigt.

Först tänkte jag nämligen; The Drop är en lågmäld Harry Bosch. Han börjar bli gammal, lite soft (främst pga av att dottern Madeleine numera bor hos honom och har inflytande på honom). Kanske dags för pensionering?

Inte så att jag ogillade romanen, snarare tyckte jag att det är en av de bättre Harry Bosch-deckarna på länge. En ren deckare, ni vet; ordentligt inblick i polisarbetet. Och Harry Bosch har fått två ärenden på halsen; ett ”open unsolved” (DNA visar sig matcha ett gammal mord , men bara det att gärningsmannen i så fall skulle ha varit åtta år när han våldtog och mördade en ung kvinna…) och ett purfärskt (en man hoppar mot döden från balkongen på ett lyxhotell i Hollywood, men kanske är det inte självmord). Orsaken till att Harry måste ta det nya fallet är att pappan till den döde har begärt att han ska ta det. Och det är ingen mindre än Harrys gamla nemesis Irvin Irving, fd polischef, numera politiker.

Länge tror man att fallet Irving är romanens huvudfall, men inser snart att så inte är fallet.
På slutet får också Connelly upp tempot ordentligt.
Och jag tycker fortfarande att detta är en av de bättre Harry Bosch på senare år.

 Varför jag gillar Michael Connelly så mycket?
Jag antar att det är för att han skriver så smidigt. Vet inte hur jag ska förklara det, men han skriver så att man bara följer med, det flödar obehindrat. Sällan har man känslan av att ”här skulle de kunna kapa ett antal sidor för att få upp tempot”.
Gediget hantverk.

tisdag, december 06, 2011

Den döende detektiven av Leif GW PERSSON

Jag har lyssnat på Den döende detektiven som ljudbok och har hela tiden grubblat över vad det var som fick mig att lyssna ända till slutet. Ljudböcker som inte har en ordentligt driv brukar jag inte kunna ta mig igenom.

Jag tror att det dels är på grund av uppläsaren. Han var bra.

Dels tror jag att det fanns ett visst driv där i berättelsen hela tiden, bara det att jag inte riktigt märkte det. Tecken på att det är bra skrivet.
För egentligen har denna bok ingen action alls. Största delen är monolog eller dialog. Hela beskrivningen av mordet på en liten flicka 25 år tidigare äger rum i form av ett samtal med huvudpersonen Lars Martin Johansson och hans bäste vän och fd. kollega Jarnebrink.

Sedan finns det ett antal bipersoner som piggar upp. Den piercade unga "hemhjälpen" med strulig mamma, den unge ryske "drängen" som har taskig barndom bakom sig men fått ordning på livet (båda hjälper Johansson efter hans stroke), Johanssons rike bror och den kvinnliga hjärtläkaren, som får Johansson att börja rota i det gamla mordfallet.

Och jag gillar hur Johanssons inre monologer är komponerade. Först kommer pratade ord och direkt därpå hans tankar. Rappt grepp.

Mordgåtan och dess lösning är ganska traditionellt skrivna. Ungefär; ärrad gammal polis (som kan se runt hörn) tar upp cold case, tittar på alla trådar igen och hittar givetvis något ingen annan har sett. Inget nytt där, förutom dilemmat att rättvisa inte kan skipas den vanliga rättsliga vägen eftersom fallet är preskriberat.

Rekommenderas!

Adlibris
Bokus