Tillbaka till henne av Sara LÖVESTAM

Jag har dragit mig för att recensera Tillbaka till henne för jag har inte vetat hur jag ska formulera mig. Jag hyser en stor beundran för Sara Lövestams förmåga att hantera språket så att det blir vackert och flyter på lätt samtidigt. Och att hon lyckas få till en stilskillnad när hon skildrar tidigt nittonhundratal och nutid.
Då känns som att jag också måste formulera mig väl för att göra boken rättvisa.

Dessutom är det också svårt att sammanfatta romanen. Det är så många trådar som knyts samman, men centralt står Signe, småskolelärarinna runt 1910, och Hanna, en något desillusionerad ung kvinna som jobbar på arbetsförmedlingen.
Centralt står också ett par föremål, bland annat ett par skor, en brosch och en linjal, som Hanna får i sin ägo, och som till slut leder henne tillbaka till Signe, lärarinnan, som dras med i rösträttskampen för kvinnor.

Signe blir förälskad i en kvinna, som sviker henne och gifter sig med Signes vän Anders. Läsaren får följa Signes kamp för kärleken och för rätten att få rösta. Berättelsen spänner sig över  flera år och det enda man kan räkna ut på förhand, man vet det ju, är att kvinnor till slut för rösträtt 1921. Ett tag är jag rädd för att Signes kärlekssorg är så djup att hon inte ska orka. Men hon kämpar vidare och det är den förbjudna kärleken för Anna, och senare för ytterligare en kvinna, som driver hela berättelsen. Som läsare får man följa både Signe och hur Hanna, i nutid, med hjälp av en antikhandlare och några andra udda men intressanta typer, luskar vidare i Signes öden och äventyr.
Hanna växer också genom berättelsens gång.

 Piratförlaget
foto: Peter Knutson

Det är svårt att sammanfatta, som sagt, men Sara Lövestam är skicklig på att väva samman en berättelse, och jag njuter varje gång jag läser hennes romaner. Dessutom är de flesta av hennes karaktärer udda, för att anspela till Lövestams debutroman. (Snart kommer en ny roman, Hjärta av Jazz!).
Signes förhållanden till de kvinnor hon förälskar sig i är ömsint och vackert skildrat. Och gripande!
Man blir också upprörd över motståndet som fanns mot kvinnlig rösträtt, och man ställer sig helt oförstående till hur folk tänkte då. Många tycktes tro att om kvinnor skulle rösta fanns risken att de skulle vara mindre kvinnliga, eller något sådant. Det är intressant att Sara Lövestam skildrar den här kampen med lesbiska kärleksförhållanden som tema. De måste ha varit enormt svårt att vid den här tiden kämpa för kvinnlig rösträtt, och höra dessa knasiga argument, och samtidigt leva i ett (hemligt) lesbiskt förhållande. Lövestam skildrar alltihop med skicklig författarhand.

Det här är verkligen en läsvärd roman, spännande, gripande och viktig!

-------------------------------------

Adlibris (Pocket)
Bokus   (Pocket)

Sträckläsning i sommargrönskan

Sommarledighet innebär mycket läsning och det tycker jag om. Jag sträckläser gärna, om jag har tid. Och även om boken inte är lämpad för sträckläsning. Det har mer att göra med att jag har tid.

Först ut;
Drömmen förde dig vilse av Anna JANSSON


Jag gillar vanligtvis Anna Janssons deckare. Det flyter på, lättläst,lika mycket om huvudkaraktärernas relationer som själva kriminalgåtan.
Men detta är elfte boken om Maria Wern. Det börjar kännas igen. Det mesta. Evighetsstrulet med kollegan Per. De får aldrig varann. Och så måste det till ett mord igen. Precis som med Fjällbacka, Midsomer osv, det kan inte finnas mycket folk kvar i Visby.

Duger som tidsfördriv. Inte mer.

Bokus
Adlibris



Här ligger jag och blöder av Jenny JÄGERFELD



Det var länge sedan jag läste en riktig ungdomsbok. Den här gav mersmak.
Rapp, humoristisk och med stort allvar i botten.
Maja, sjutton år, skär av sig toppen av tummen precis i början av boken. Därför ligger hon och blöder. Men hon blöder inombords också. Speciellt på grund av att allt inte är som det ska med hennes mamma. I själva verket är hon försvunnen.
Nej, det här är ingen kriminalgåta för ungdomar. Det är en ren och skär relationsroman. Men det är rysligt spännande ändå. Jag sträckläste. Njöt av språket.
Här ligger jag och blöder fick Augustpriset. Mycket välförtjänt.




Bokus
Adlibris

I havet finns så många stora fiskar av Sara LÖVESTAM

Sara Lövestams debut Udda gav mersmak, och jag såg fram emot nästa roman. Som visade sig vara av helt annorlunda slag. Förhoppningsvis ett tecken på att Lövestam har många romanidéer av varierande slag i antågande.
Udda hade feelgoodkänsla medan I havet finns så många stora fiskar har thrillersmak. Det är stundtals riktigt obehagligt. Att våga skriva om pedofiler är dessutom modigt. Finns det något svårare ämne?
Karaktärerna är återigen Lövestams starka sida. I denna roman har Iakttagaren en stor roll. En person, man eller kvinna, håller koll på saker och ting, tex vad som händer utanför dagiset mittemot. Iakttagaren har av olika skäl valt leva isolerad. Tills något händer på förskolan som påminner om något som hände Iakttagarens vän för många år sedan. Och ett agerande blir tvingas fram, för att skydda våra mest sårbara; barnen vars skyddsnät fungerar dåligt.
Det finns fler hjältar i historien, men mer ska jag inte avslöja här.
Det är en obehaglig, men viktig bok. Och synnerligen läsvärd.

Bokus
Adlibris

Udda av Sara LÖVESTAM

Äntligen har jag läst Sara Lövestams Udda.
Äntligen, med betoning.
Jag var ganska aktiv på Kapitel 1 när det startade, men det manus jag skrev på då hann inte färdigt i tid för BokSM. Jag deltog med ett annat manus, utan framgång.
Min favorit Vincent Franke lyckades ta sig till final, och blev senare även utgiven av Piratförlaget, precis som vinnaren Udda.
Udda var däremot ett bidrag som jag hade missat, jag tror att Sara Lövestam la upp manuset på Kapitel 1 ganska sent, och inte förrän nu har jag fått chans att läsa.

Givande läsning. Berättelsen tog tag i min från första stund och det var ett bra driv i texten. Man var tvungen att fortsätta läsa för att få reda på hur det skulle gå för huvudpersonerna, trots att denna roman inte på något sätt är en spänningsroman. Det är bara kärlek och relationer (och lite förvecklingar) för hela slanten.

Grundtemat är att alla är udda på något sätt. Romanens Martin tänder på kvinnor som är "ofullständiga", med amputerade ben, tex.
Paula, med noll och ett halvt ben sedan födseln, sitter helst instängd i sin akademiska värld med sina partikelverb.  Lelle är lesbisk, avverkar kvinnor på löpande band och har nästan inga hämningar (men verkar vara riktigt bra som lärare...).
Martin träffar Paula via Internet, blir förälskad, men när Lelle, hans bästa vän, också träffar Paula, ja, då blir det lite... komplicerat.
Mer ska jag inte säga. Läs själv.

I min förra recension klagade jag på att berättelsen skildras ur för många olika personers synvinkel.
Sara Lövestam låter flera olika personer komma till tals också. Och perspektivet skiftar ofta. Ändå funkar det. Karaktärerna har sina "egna röster" och inte någonstans blir det förvirrat. Skickligt av en debutant.

I mars kommer Sara Lövestams nya; I havet finns så många stora fiskar.
Jag läser gärna.