Helena Thorfinns Innan floden tar oss fick jag i min hand och kunde nästan inte lägga undan den.
Igenkänningsfaktorn är enormt hög, trots att jag aldrig bott i Bangladesh. Men den där världen författaren rör sig i, den känner jag igen, som fd expat.
Jag känner igen kulturkrocken, det där med plötslig ha "tjänstefolk" från att ha varit en vanlig svensk, maid, chaufför, kille som jobbar i trädgården.
Thorfinn har skrivit en roman som är driven, spännande, initierad och som gör en arg. Arg över orättvisor som är så gigantiska att man känner sig enormt liten, samtidigt som man har mycket dåligt samvete för att man inte gjorde mer. Thorfinn säger också "den här romanen är skriven med ilska".
Två parallella berättelser vävs samman, klassiskt snitt, men det fungerar.
Svenska Sofia får jobb på ambassaden i Dhaka, men ansvar för svenskt bistånd. Maken Janne, lärare och de två barnen följer med. Läsaren får följa både Sofia, som kämpar med byråkrati och jobbiga kollegor, och inte minst med ett oerhört korrupt land, och Janne som måste vänja sig vid att vara "den medföljande" partnern, med ansvar för hemmet. Kulturkrocken är naturligtvis stor. Från en vanlig trea i Stockholm till ett stort hus i diplomatkvarteren i Dhaka som i det närmaste är ett palats. Inklusive egen kock, aya (barnvakt), vakter och chaufför. Medlemskap i exklusiva klubbar och otaliga fester med andra expats.
Vi får också följa de två unga bangladeshiska flickorna Nazrin och Mina, som efter det att storasystern mördats av sin svärfamilj (pga av hennes dowry, brudspeng, inte hade betalats i sin helhet) flyr sin by på landsbygden och hamnar i Dhaka. Det är inte lätt som ung kvinna att klara sig själv i den stora staden, något som speciellt Mina får känna på. Men Mina har en vilja av stål och sinne för affärer. Hon ska tjäna ihop till sin dowry själv och helst också välja sin make själv. Nazrin får först jobb på ett hotell men hamnar så småningom som aya hos Sofia och Janne.
Fotograf: Nille Leander |
Sofia och Janne som har haft trubbel i äktenskapet. Svenska ambassadören, som är en udda typ med sinne för lokala språket och sanskrit, men inte så mycket talang för sitt jobb, hans fru, som är ännu mer udda med förkärlek för New Age och aningen för mycket drinkar på alla fester diplomaterna hamnar på (men hon har ett gott hjärta). Danske Bjarne (ja, honom tycker man inte om) som byggt upp en ganska ljusskygg textilindustri med biståndspengar. Oäktingen Ruel som är väldigt kär i Mina, men som vet att han aldrig kan få henne ("det är alltid någon som står lägre än dig själv, och den kan man inte gifta sig med"). Flera modiga textilsömmerskor, människorrättskämpar, slemmiga män som inte klarar av att se en ung kvinna ta egna initiativ etc etc.
Thorfinns galleri av personer är omfattande, men inte så att man tappar bort sig. Och alla har en plats i berättelsen.
Miljön är skickligt skildrad, vare sig berättelsen tar läsaren till deltat på landsbygden, slummen i Dhaka eller mörkret i de farliga textilfabrikerna eller den lyxiga diplomatvärlden. Men jag förstår givetvis att verkligheten även här överträffar dikten. Thorfinn säger själv att Dhaka är en plats som är tung att leva på.
Det är en omfångsrik berättelse, men inte så att jag skulle kunna säga att det eller detta skulle man kunna stryka. Jag sträckläste och det gjorde inget att boken var lång.
Den här romanen rekommenderas varmt!
Fler recensioner:
SvD
HD
Expressen
Aftonbladet
Sydsvenskan
Bokus
Adlibris
Jag tyckte boken växte efterhand, men ibland var det väldigt mycket fakta.
SvaraRaderaJa, lite faktadokumentär blev det, men jag tyckte hon lyckades bra med att få till en roman av detta hela ändå!
SvaraRadera