Det var några dagar sedan jag läste ut The Casual Vacancy, men jag behövde tiden för att fundera på vad jag skulle skriva i min recension. Boken väcker nämligen så mycket tankar.
Den är väldigt annorlunda än Harry Potter (hade inte heller förväntat mig något annat).
Jag är dessutom stor fan av JK Rowling och var innan jag började läsa lite rädd; tänk om jag inte skulle tycka om boken.
Men det gjorde jag. Mycket.
Först måste jag säga att det är en välkomponerad och snyggt skriven roman. Men en mörk historia, skulle jag vilja säga. Harry Potter var ju också mörk emellanåt, men egentligen visste man hela tiden att det skulle sluta lyckligt. Det är annorlunda med The Casual Vacancy. Den är egentligen alltigenom mörk. Jag tror det är bra att veta på förhand, så att man är lite förberedd.
Romanen är också skriven ur flera olika perspektiv, något som jag ibland tyckte var lite förvirrande, men mestadels skickligt gjort. Däremot hade jag lite svårt i början att hålla reda på alla karaktärer, det tog ett tag innan jag fick grepp om Pagford och dess invånare. Men när man får det sugs man in i boken.
JK Rowling ger den brittiska medelklassen en rejäl känga för sitt hycklande (behöver jag tillägga att Rowling stödjer Labour) i den här berättelsen. För även om JK är en av världens rikaste personer idag, så har hon inte alltid varit det. Hon skrev första Harry Potterboken samtidigt som hon levde på socialbidrag.
The Casual Vacancy känns trovärdig, JK Rowling verkar veta vad hon talar om, speciellt när hon skildrar sociala problem och klasskillnader. Jag är inte ett dugg förvånad för att hon har fått kritik för att ge på medelklassens britter. Hon trampar säkert på en öm tå.
Kort om handlingen. Någonstans i sydvästra England ligger den lilla staden Pagford och man får till en början lite av en "Midsummer Murder-idyll" framför sig. Men Pagford är ingen idyll, det visar sig när en av ledamöterna i the Parish Council (svårt att översätta, ett slags kommunstyrelse, fast i mindre format, snarare en slags "sockenstämma") dör knall och fall och kampen om att ta hans plats, om att få lite makt i det lilla samhället, börjar. Det handlar dels om makt och inflytande, dels om att försöka bli av med de problem som the Fields, ett område med "council houses" där mest arbetslösa (eller arbetsovilliga som vissa i Pagford helst kallar dem) och socialbidragstagare bor. Många med missbruksproblem. Helst vill man bli av med den missbruksklinik som finns där.
Men de som slåss om den tomma stolen i kommunstyrelsen har sina egna små hemligheter. De lever i olyckliga äktenskap, bedrar frun, misshandlar både frun och ungarna, har pedosexuella böjelser etcetc...
Och någon hackar in på kommunens hemsida och avslöjar dessa hemligheter i kommentarskolumnen. Frågan är vem som ligger bakom avslöjandena... eller vilka... Och vilka syften de har.
Det finns nästan ingen i berättelsen som man tycker riktigt om. De är rätt så osympatiska typer allihop. Visst förståelse har man dock för dem (förutom kanske den där otäcke hustrumisshandlaren...) Mest känner man för tonåringarna, och kanske inte så förvånande då mest för Krystal, som växer upp med en heroinmissbrukande mamma och en lillebror som är i treårsåldern och som Krystal mest tar hand om själv. Men i skolan och bland andra tonåringar är hon ganska illa omtyckt.
Att jag kände mest för tonåringarna tolkar jag som att JK Rowling trots allt är bäst på att skriva om den åldersgruppen, även om vuxenkaraktärerna också är intressanta. Ett plus i kanten är att Rowling har med en socialarbetare i berättelsen, och hon skildrar hennes situation, arbete och klienter väldigt insiktsfullt (jag är socionom och har även jobbat en kort period i England, så jag känner igen mig). Det är ytterst sällan man ser positiva socialarbetarkaraktärer i romaner (de brukar oftast skildras som djävulens hantlangare, men inte av Rowling!), vare sig i Sverige eller i England.
Sammanfattningsvis: JK Rowlings första "vuxenbok" får mer än väl godkänt.
Men den är inget man ska läsa när man vill läsa något "upplyftande". Så vet ni det.
-----------
Intervju med JK Rowling i the Guardian
-----------
Adlibris, i svensk översättning Den tomma stolen, kommer ut i november
Bokus, Den tomma stolen.
torsdag, oktober 25, 2012
måndag, oktober 22, 2012
Augustprisnomineringarna
Jaha, säger jag (precis som Annika Koldenius) nomineringarna till årets Augustpris har tillkännagivits. Och jag konstaterar att jag inte läst en enda av de skönlitterära eller fackböckerna (en hastig koll bland bokbloggarkollegor visar att jag inte är den enda). Det betyder inte att jag inte tycker de är intressanta.
Låt mig ta dem en i sänder. Vill jag läsa eller inte?
Skönlitterärt
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, Norstedts.
Ja, definitivt. Berättelsen om pappan som kom från Uganda, där han var stridspilot, låter väldigt intressant (tillbringade ett halvår i Uganda som ganska ung, så det landet ligger mig varmt om hjärtat).
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, Norstedts.
Borde ha läst för länge sedan (är socionom). Men det har inte blivit av och jag vet inte... Får Svinalängorna-känsla. Så mycket elände. Men kanske en viktig bok.
Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling, Natur & Kultur.
Mja. Kanske.
Springa med åror av Cilla Naumann, Albert Bonniers Förlag.
Har aldrig hört talas om. Inte direkt intresserad.
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg, Albert Bonniers Förlag.
Jo, vill nog egentligen läsa. Någon gång.
Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag.
Att läsa dramatik är tyvärr inte min grej.
Fackbok:
Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin av Katrine Kielos, Albert Bonniers Förlag.
Nej, hjälp. Inte alls min grej.
Ur regnskogens skugga. Daniel Rolander och resan till Surinam av James Dobreff, Arne Jönsson, Helene Schmitz, Bokförlaget Max Ström.
Surinam var en holländsk koloni ända till 1980 och det finns många invandrare från Surinam i Holland, så den borde jag nog läsa.
”Det står ett rum här och väntar på dig…”. Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Norstedts.
Visst är Raoul Wallenberg fascinerande. Läser kanske.
Den amerikanska högern. Republikanernas revolution och USA:s framtid av Martin Gelin, Natur & Kultur.
Står ganska högt uppe på vill läsa-listan. Ämnet tycker jag definitivt intressant och jag tror Magnus Utvik rekommenderade denna bok i Gomorron Sverige för ett tag sedan. Säkert läsvärd. Speciellt eftersom det är stor risk att Romney vinner valet om inte Obama skärper sig i slutspurten.
Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz, Albert Bonniers Förlag.
Enda boken jag faktiskt har. Som ebok. I holländsk översättning. Köpte till fotbollstokige sonen, som annars inte läser böcker. Men den här läste han. Självklart. Själv föredrar jag att läsa på originalspråk, om det är möjligt, alltså får jag väl ta och låna den via Elib någon gång.
Sanningens vägar. Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen, Albert Bonniers Förlag.
Var på väg att gå på ett seminarium på bokmässan om Leffler. Men krockade med något annat. Boken verkar intressant.
----------------------------------------
Eftersom jag inte läser barn- och ungdomslitteratur i någon större utsträckning tar jag inte med de nomineringarna.
Låt mig ta dem en i sänder. Vill jag läsa eller inte?
Skönlitterärt
En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, Norstedts.
Ja, definitivt. Berättelsen om pappan som kom från Uganda, där han var stridspilot, låter väldigt intressant (tillbringade ett halvår i Uganda som ganska ung, så det landet ligger mig varmt om hjärtat).
Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson, Norstedts.
Borde ha läst för länge sedan (är socionom). Men det har inte blivit av och jag vet inte... Får Svinalängorna-känsla. Så mycket elände. Men kanske en viktig bok.
Sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling, Natur & Kultur.
Mja. Kanske.
Springa med åror av Cilla Naumann, Albert Bonniers Förlag.
Har aldrig hört talas om. Inte direkt intresserad.
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg, Albert Bonniers Förlag.
Jo, vill nog egentligen läsa. Någon gång.
Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg, Albert Bonniers Förlag.
Att läsa dramatik är tyvärr inte min grej.
Fackbok:
Det enda könet. Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin av Katrine Kielos, Albert Bonniers Förlag.
Nej, hjälp. Inte alls min grej.
Ur regnskogens skugga. Daniel Rolander och resan till Surinam av James Dobreff, Arne Jönsson, Helene Schmitz, Bokförlaget Max Ström.
Surinam var en holländsk koloni ända till 1980 och det finns många invandrare från Surinam i Holland, så den borde jag nog läsa.
”Det står ett rum här och väntar på dig…”. Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Norstedts.
Visst är Raoul Wallenberg fascinerande. Läser kanske.
Den amerikanska högern. Republikanernas revolution och USA:s framtid av Martin Gelin, Natur & Kultur.
Står ganska högt uppe på vill läsa-listan. Ämnet tycker jag definitivt intressant och jag tror Magnus Utvik rekommenderade denna bok i Gomorron Sverige för ett tag sedan. Säkert läsvärd. Speciellt eftersom det är stor risk att Romney vinner valet om inte Obama skärper sig i slutspurten.
Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz, Albert Bonniers Förlag.
Enda boken jag faktiskt har. Som ebok. I holländsk översättning. Köpte till fotbollstokige sonen, som annars inte läser böcker. Men den här läste han. Självklart. Själv föredrar jag att läsa på originalspråk, om det är möjligt, alltså får jag väl ta och låna den via Elib någon gång.
Sanningens vägar. Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen, Albert Bonniers Förlag.
Var på väg att gå på ett seminarium på bokmässan om Leffler. Men krockade med något annat. Boken verkar intressant.
Foto: Sören Andersson, hämtad fr Augustprisets hemsida. |
Eftersom jag inte läser barn- och ungdomslitteratur i någon större utsträckning tar jag inte med de nomineringarna.
torsdag, oktober 11, 2012
Nobelpriset i litteratur 2012
Kinesiske författaren Mo Yan fick litteraturpriset och som så ofta med Nobelpriset säger jag; vem är det? (förutom förra året, då...) och hänvisar till Bokbabbels Nobelbingo.
Noll poäng till mig där också.
Men han verkar vara en intressant författare, så han får stå på önskar läsa-listan.
-------
Ps. Ska passa på att ge en känga till Sveriges Television som inte ens gör litteraturpriset tillgängligt att ses live på Svtplay för utlandsbosatta!
Att Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar inte gick att se grät jag nästan av ilska över, men det har visst med sändningsrättigheter att göra, men nobelpriset. Ge er SVT!
På ExpressenTV (och andra tidningarnas webbsidor, antar jag) gick det utmärkt att se Peter England öppna den berömda dörren. LIVE!
Noll poäng till mig där också.
Men han verkar vara en intressant författare, så han får stå på önskar läsa-listan.
-------
Ps. Ska passa på att ge en känga till Sveriges Television som inte ens gör litteraturpriset tillgängligt att ses live på Svtplay för utlandsbosatta!
Att Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar inte gick att se grät jag nästan av ilska över, men det har visst med sändningsrättigheter att göra, men nobelpriset. Ge er SVT!
På ExpressenTV (och andra tidningarnas webbsidor, antar jag) gick det utmärkt att se Peter England öppna den berömda dörren. LIVE!
måndag, oktober 08, 2012
Underbara Clara-vintagepimp och hemmafix av Clara Lidström
Jag blev glad när jag upptäckte att vi som bloggambassadörer på Bokmässan hade fått var sitt rec ex av Underbara Clara-vintagepimp och hemmafix av Clara Lidström. Annars hade jag nog köpt den själv. Mest för att jag är en hängiven läsare av UnderbaraClara-bloggen. Inte så mycket för att jag är en stor fan av hemmafix och pusselböcker.
Bäst är bokens utformning och alla fina foton (Claras egna!). Texten i sig själv är okej, men har man följt bloggen längre är det lite upprepning (även om en del "husmoderstips" tål att upprepas, man får allt samlat på ett ställe).
Men jag gillar också återanvändartanken. Det är alldeles för mycket slit och släng i dagens samhälle och Clara står för en viktig motrörelse.
Jag minns när någon frågade hur hon och maken "hade råd att skaffa barn" så unga och hon skrev ett långt inlägg hur de rent praktiskt hade gjort (mycket begagnat givetvis). Intressant!
I boken finns också exempel på hur man inreder en gästtoalett för endast 5000 kr. Jag gillar och blir inspirerad.
Sedan kan jag tycka att Clara egentligen är en ganska dålig representant för den nya "hemmafrutrenden", så som media ibland utmålar henne (med visst förakt, tex från feministhåll). Clara är inte alls någon "hemmafru" (en som inte har egen inkomst utan "lever på sin man"), hon lever ju på sitt bloggande, pysslande i TV och deltagande i diverse radioprogram. Och nu bokskapande. Och det har inte skett över en natt, hon har säkert kämpat för att "göra sig ett namn".
Dessutom kan det vara lite vanskligt att jämföra Claras boende (billigt gammalt hus i Västerbottens inland), med medelsvenssons. De flesta bor närmare stora städer och har höga boendekostnader. Ett liv som Claras (frilansande) är svårt att rent ekonomiskt få att gå runt om du inte bor billigt. Om du inte är väldigt framgångsrik.
Det är klart att kvinnor i allmänhet som gillar att hålla på med det Clara håller på med inte kan leva på det.
Men det är ju inget som säger att man inte kan låta sig inspireras.
Jag blir inspirerad i alla fall!
Bokus
Adlibris
Bäst är bokens utformning och alla fina foton (Claras egna!). Texten i sig själv är okej, men har man följt bloggen längre är det lite upprepning (även om en del "husmoderstips" tål att upprepas, man får allt samlat på ett ställe).
Men jag gillar också återanvändartanken. Det är alldeles för mycket slit och släng i dagens samhälle och Clara står för en viktig motrörelse.
Jag minns när någon frågade hur hon och maken "hade råd att skaffa barn" så unga och hon skrev ett långt inlägg hur de rent praktiskt hade gjort (mycket begagnat givetvis). Intressant!
I boken finns också exempel på hur man inreder en gästtoalett för endast 5000 kr. Jag gillar och blir inspirerad.
Sedan kan jag tycka att Clara egentligen är en ganska dålig representant för den nya "hemmafrutrenden", så som media ibland utmålar henne (med visst förakt, tex från feministhåll). Clara är inte alls någon "hemmafru" (en som inte har egen inkomst utan "lever på sin man"), hon lever ju på sitt bloggande, pysslande i TV och deltagande i diverse radioprogram. Och nu bokskapande. Och det har inte skett över en natt, hon har säkert kämpat för att "göra sig ett namn".
Dessutom kan det vara lite vanskligt att jämföra Claras boende (billigt gammalt hus i Västerbottens inland), med medelsvenssons. De flesta bor närmare stora städer och har höga boendekostnader. Ett liv som Claras (frilansande) är svårt att rent ekonomiskt få att gå runt om du inte bor billigt. Om du inte är väldigt framgångsrik.
Det är klart att kvinnor i allmänhet som gillar att hålla på med det Clara håller på med inte kan leva på det.
Men det är ju inget som säger att man inte kan låta sig inspireras.
Jag blir inspirerad i alla fall!
Bokus
Adlibris
söndag, oktober 07, 2012
Viktig och välskriven bok om psykisk ohälsa
Det här är ingen regelrätt recension, eftersom jag anser att man inte kan recensera en bok man "hjälpt till att få fram" (jag har testläst och senare korrläst). Så det blir mer en bokrekommendation.
För Cecilia Asps Med mitt liv i mina händer är en viktig bok. Viktigt för alla, för jag tror att så gott som alla har någon i sin närhet som drabbats av psykisk ohälsa. Men speciellt viktig om du som läsare har ett jobb där du möter personer med psykisk ohälsa.
Få sjukdomar är så präglade av fördomar som psykiska sjukdomar och bipolär sjukdom (det man tidigare kallades manodepressivitet) i synnerhet.
När någon är depressiv får de ofta höra; det är ju bara att ta sig i kragen och rycka upp sig. Inte gå och älta. Se positivt.
Utan att egentligen veta vad de talar om. För faktum är att en svårt depressiv person inte kan "rycka upp sig". Han eller hon behöver professionell hjälp, för det är en sjukdom. Vi skulle aldrig få för oss att be en person med diskbråck att lyfta tunga saker, eller hur? Men någon som är "deppig" kan man be "rycka upp sig" utan närmare omtanke.
Jag har en bakgrund som socionom är inte helt obekant med psykisk ohälsa, ändå lärde jag mig mycket genom att läsa Cecilias bok. Det är informativt utan att vara tråkigt och Cecilia varvar texten med rena utdrag ur den medicinska journalen, något som fungerar väldigt bra. Hon skriver dessutom riktigt bra. Det är stundtals väldigt självutlämnande och jag tycker Cecilia är mycket modig som vågar. Boken visar också hur viktigt nätverket är för att bli frisk. Den hjälp som familj, vänner, kollegor, arbetsgivare, sjukvård och försäkringskassa ställt upp med har varit ovärdelig i Cecilias fall.
Jag lärde känna Cecilia på en skrivarkurs med författaren Hans-Olov Öberg (anordnad av Ann Ljungberg) i Sevilla 2008 och sedan dess har vi hållit kontakt. Då hade hon ännu inte fått diagnosen bipolär sjukdom.
Så här skrev jag när jag blurbade på bokens baksida:
Boken har fått ett väldigt positivt mottagande och Cecilia Asp håller även uppskattade föreläsningar.
Cecilias hemsida
Facebooksida.
För Cecilia Asps Med mitt liv i mina händer är en viktig bok. Viktigt för alla, för jag tror att så gott som alla har någon i sin närhet som drabbats av psykisk ohälsa. Men speciellt viktig om du som läsare har ett jobb där du möter personer med psykisk ohälsa.
Få sjukdomar är så präglade av fördomar som psykiska sjukdomar och bipolär sjukdom (det man tidigare kallades manodepressivitet) i synnerhet.
När någon är depressiv får de ofta höra; det är ju bara att ta sig i kragen och rycka upp sig. Inte gå och älta. Se positivt.
Utan att egentligen veta vad de talar om. För faktum är att en svårt depressiv person inte kan "rycka upp sig". Han eller hon behöver professionell hjälp, för det är en sjukdom. Vi skulle aldrig få för oss att be en person med diskbråck att lyfta tunga saker, eller hur? Men någon som är "deppig" kan man be "rycka upp sig" utan närmare omtanke.
Jag har en bakgrund som socionom är inte helt obekant med psykisk ohälsa, ändå lärde jag mig mycket genom att läsa Cecilias bok. Det är informativt utan att vara tråkigt och Cecilia varvar texten med rena utdrag ur den medicinska journalen, något som fungerar väldigt bra. Hon skriver dessutom riktigt bra. Det är stundtals väldigt självutlämnande och jag tycker Cecilia är mycket modig som vågar. Boken visar också hur viktigt nätverket är för att bli frisk. Den hjälp som familj, vänner, kollegor, arbetsgivare, sjukvård och försäkringskassa ställt upp med har varit ovärdelig i Cecilias fall.
Jag lärde känna Cecilia på en skrivarkurs med författaren Hans-Olov Öberg (anordnad av Ann Ljungberg) i Sevilla 2008 och sedan dess har vi hållit kontakt. Då hade hon ännu inte fått diagnosen bipolär sjukdom.
Så här skrev jag när jag blurbade på bokens baksida:
"Cecilia Asp lotsar läsaren genom sin bipolära sjukdoms alla irrgångar på ett personligt och insiktsfullt sätt. En gripande levnadsteckning och en viktig bok för att döda alla fördomar som fortfarande omger psykisk ohälsa."
Boken har fått ett väldigt positivt mottagande och Cecilia Asp håller även uppskattade föreläsningar.
Cecilias hemsida
Facebooksida.
bild från Cecilias facebooksida |
lördag, oktober 06, 2012
Bokmässans tredje och fjärde dag
Lördagen inleddes med ett öppet bokbloggarmingel, som även det blev välbesökt. Bland annat av Sören Olsson och Anders Jacobsson, författare till bland annat Sune-böckerna.
Sedan störtade jag iväg på Jonas Gardells långa seminarium, rädd för att det skulle vara fullt. Men han var i allra största seminarielokalen och jag var i tid. Fick plats långt fram. Och Jonas Gardell var jättebra. Intervjuaren, John Hilton från Expressen. behövde inte säga så mycket, Jonas var liksom självgående. Förutom att han någon gång skickligt ledde Jonas in på ett annat spår när det blev för känslosamt. För känslosamt blev det. Redan efter tio minuter kom tårarna hos honom.
Delade också ut priserna i vår stafettävling |
Det var många unga på seminariet, kanske födda på 80-talet och utan minne från den tid HIV och AIDS var en dödsdom, och dem riktade sig Jonas Gardell speciellt till; Lär er er historia!
För den som hade läst Torka aldrig tårar utan handskar var detta seminarium ett naturligt måste, en fortsättning på boken. Och för de som var på seminariet ville säkert läsa boken.
Tillbaka i bloggrummet satte jag mig för att förbereda intervjun med Frida Skybäck, men avbröts när det dök upp en journalist från Svensk Bokhandel och ville göra en intervju med några bloggambassadörer. Eftersom jag och Carina var de enda som var där blev det vi. Senare letade en fotograf från Svensk bokhandel upp oss och tog en kul bild. Resultatet finns att läsa här.
FOTO: Ola Kjelbye |
Jag gjorde min intervju med Frida Skybäck, och sedan var det mest golvet som gällde resten av lördagen. Denna dag åkte jag hem tidigt, men jag hann vara inne lite på ungdomsbloggarnas mingel i bloggambassadörernas rum, något som verkade vara en stor hit, stämningen var på topp! Det finns många entusiastiska unga bokbloggare.
SÖNDAG
Jag överdriver inte om jag säger att det började bli lite segt på söndagen. Fjärde intensiva dagen började tidigt med att jag packade (hälften av alla böcker fick stanna i stugan, jag var tvungen att välja ut de mest intressanta) och städade upp i vår stuga uppe i Stenungsund, pappa och mamma körde mig till bussen och jag anlände vid Korsvägen lagom till att höra en litet monterseminarium anordnat av Kulturrådet som handlade om att översätta Kersin Ekman. Översättare till engelska, nederländska, tyska och finska medverkade. Bland annat Janny Middelbeek-Oortgiesen, översättare till nederländska och "bokscout" för ett stort holländskt förlag. Jag träffade henne direkt efteråt över en kopp kaffe och vi pratade bland annat om vad det är som gör svensk litteratur populärt utomlands (speciellt i Nederländerna och då inte bara deckare).
Söndagens höjdpunkt var nog seminariet med Jonas Helgesson (CP-skadad vid födseln, numera gift, standuppare, författare och föreläsare. Lite hans egen beskrivning tror jag) och Camilla Westerdahl, (svårt skadad som 29-åring efter en bilolycka). Samtalet leddes av Kattis Ahlström och medverkade gjorde även sjukgymnasten Christina Hansson.
För mig var seminariet extra roligt, eftersom jag hyrde en lägenhet hos familjen Helgesson under ett antal år, när Jonas var barn. Jag minns honom redan då som väldigt energisk och levnadsglad, och han hade massor av kompisar (som enligt Jonas´ berättelse i Grabben i kuvösen bredvid helt "glömde bort" hans handikapp efter ett tags vänskap). Nu är Jonas väldigt underhållande att lyssna till, även om ämnet stundtals är ganska allvarligt.
Resten av dagen strosade jag trött runt, köpte ett par böcker på Sekwa (eftersom jag inte vet något om fransk litteratur) och tog sedan flygbussen till Landvetter vid 15-tiden. Checkade in 18 kg böcker.Tänkte sätta mig och blogga, men flygplatsen håller på att byggas om, så alla platser där man så praktiskt kunde sitta och skriva och ha tillågn till eluttag fanns inte mer. Till slut kunde jag sitta i puben vid gaten där KLM-planet skulle gå ifrån. Puben hade äntligen avfolkats, efter att ha varit fullknökad med passagerare som skulle till Helsingfors, med ett plan som avgick från Amsterdamgaten någon dryg halvtimma tidigare. Senare förstod jag att det var det berömda "finlandssvenska planet", fullt med finlandssvenskar som varit på bokmässan.
torsdag, oktober 04, 2012
Varför är svensk litteratur så populär utomlands?
Ett alltför allmänt ställd fråga, men jag frågade i alla fall Janny Middelbeek-Oortgiesen, nederländsk översättare och "bokscout" för ett holländskt bokförlag, varför svensk, och skandinavisk, litteratur säljer så bra i Nederländerna.
Hon trodde att det till stor del beror på att det finns många bra berättare här. Men sedan liknar den holländska kulturen den skandinaviska, så folk känner igen sig. Samtidigt finns det en viss exotism, som till exempel märks i naturbeskrivningar.
Janny Middelbeek-Oortgiesen |
Janny fortsatte och sa att svensk litteratur också gärna tar upp samhällsfrågor och samhällsproblem och det är något som attraherar holländska läsare.
Vi fortsatte att tala lite om aktuell svensk litteratur och vad vi för tillfället tyckte var bra. Jag sa att jag nog trodde att Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar var den bok som gjorde starkast intryck på mig under året som gått. Hon höll med och berättade att hon, i roll som bokscout (alltså en som "nosar upp" nya bra böcker för ett visst förlag), sett till att de Geus i Holland skrivit kontrakt för att ge ut Gardells bok i Holland. Hon trodde att Torka aldrig tårar utan handskar hade god chans att säljas till många länder (utländska bokscouter från olika länder har ofta kontakter med varandra och vet lite vad som är på gång). Ämnet är definitivt internationellt gångbart och det finns inte många liknande böcker (vi kunde inte komma på någon, när vi spånade).
Janny avslutade med att säga att för en bokscout inriktad på svensk litteratur var bokmässan ett måste. Chans att träffa kollegor från andra länder och författare man är intresserade av. Och som översättare har man ofta chans att träffa den författare man översätter.
Ps. Exempel på de otaliga svenska böcker som Janny har översatt till holländska är: Anna, Hanna och Johanna och Simon och ekarna av Marianne Fredriksson, Aprilhäxan av Majgull Axelsson, Happy Sally av Sara Stridsberg, Sin ensamma kropp av Elsie Johansson och Mordets praktik av Kerstin Ekman.
Ps. Exempel på de otaliga svenska böcker som Janny har översatt till holländska är: Anna, Hanna och Johanna och Simon och ekarna av Marianne Fredriksson, Aprilhäxan av Majgull Axelsson, Happy Sally av Sara Stridsberg, Sin ensamma kropp av Elsie Johansson och Mordets praktik av Kerstin Ekman.
Janny och andra översättare berättar om att översätta Kerstin Ekman, i Kulturrådets monter |
onsdag, oktober 03, 2012
Intervju med Frida Skybäck
På bokmässans lördag fick jag förmånen att intervjua författaren Frida Skybäck. författare till Charlotte Hassel och Den Vita Frun.
Men att säga intervjua känns lite förmätet, jag är ingen journalist, och även om man försöker strukturera en intervju blir det ofta mer ett samtal. Samtalsintervju kanske. Hoppas jag återger det någorlunda.
I mitt andra liv, vid sidan av bokbloggandet, skriver jag och då följer man många skrivarbloggar. Fridas var en av dem. Fick följa med från början till utgivning och vidare. Jag tog mitt avstamp där.
Frida började med att skriva deckare, och blev nästan utgiven. Varför deckare?
-Deckaren hade en tydlig struktur och det ville jag testa, sa Frida.
Hon skickade in manuset och fick till sin förvåning respons direkt. Efter några vändor med omskrivningar fick hon till slut nej, även om förlaget gillade hennes skrivande. Men hennes manus liknade andra författares böcker för mycket, dessutom hade hon känslan att deckarmarknaden var mättad just då. Och hon fick tipset; skriv något annat.
Det blev historiska kärleksromaner, om man nu måste peta in böckerna Charlotte Hassel och Den vita frun i en genre. Varför denna genre?
-Jag frågade mig själv: Vad tycker jag om att läsa? sa Frida.
Som dessutom är historiker. Sedan kom historien själv. Centralt kom tanken om att få komma tillbaka till den plats där man tidigare hade bott och få upprättelse. Charlotte Hassel handlar om en ung kvinna som måste fly, pga av något som hände, och långt senare kommer tillbaka.
Frida är väldigt produktiv, två böcker på mindre än två år och hon har en ny bok på gång som ska komma till sommaren. Hon jobbar på en serie om en herrskapsfamilj på 1800-talet i Skåne. Tre systrar är huvudpersoner. Hon är inspirerad av Downtown Abbey och Herrskap och tjänstefolk och det låter lovande för oss alla som älskar den typen av drama.
Kvinnor får gärna ta plats i Fridas berättelser.
-Jag gillar komplexa och intressanta kvinnor, sa hon.
I en av böckerna finns också ett sexuellt övergrepp med, något som bottnar i att Frida en gång själv utsattes för ett våldtäktsförsök.
I övrigt finns det mer sexscener i Charlotte Hassel än i Den vita frun, men det har mer att göra med berättelsernas uppbyggnad. Huvudpersonen i Den vita frun "hinner inte så långt".
Jag frågade också hur omslagen valdes (Båda bilder av en ung kvinna där man inte ser ögonen). Frida berättar att hon fick några förslag och fastnade för dem eftersom böckerna ändå handlar en hel del om identitetssökande och då var kvinnorna utan ögon en bra bild.
Och vad betyder då kontakten med läsarna?
-Mycket! Feedback är härligt.Att läsare längtar efter en ny bok är inspirerande.
--------------------------------------------------------------
Men att säga intervjua känns lite förmätet, jag är ingen journalist, och även om man försöker strukturera en intervju blir det ofta mer ett samtal. Samtalsintervju kanske. Hoppas jag återger det någorlunda.
I mitt andra liv, vid sidan av bokbloggandet, skriver jag och då följer man många skrivarbloggar. Fridas var en av dem. Fick följa med från början till utgivning och vidare. Jag tog mitt avstamp där.
Frida började med att skriva deckare, och blev nästan utgiven. Varför deckare?
-Deckaren hade en tydlig struktur och det ville jag testa, sa Frida.
Hon skickade in manuset och fick till sin förvåning respons direkt. Efter några vändor med omskrivningar fick hon till slut nej, även om förlaget gillade hennes skrivande. Men hennes manus liknade andra författares böcker för mycket, dessutom hade hon känslan att deckarmarknaden var mättad just då. Och hon fick tipset; skriv något annat.
Det blev historiska kärleksromaner, om man nu måste peta in böckerna Charlotte Hassel och Den vita frun i en genre. Varför denna genre?
-Jag frågade mig själv: Vad tycker jag om att läsa? sa Frida.
Som dessutom är historiker. Sedan kom historien själv. Centralt kom tanken om att få komma tillbaka till den plats där man tidigare hade bott och få upprättelse. Charlotte Hassel handlar om en ung kvinna som måste fly, pga av något som hände, och långt senare kommer tillbaka.
Frida är väldigt produktiv, två böcker på mindre än två år och hon har en ny bok på gång som ska komma till sommaren. Hon jobbar på en serie om en herrskapsfamilj på 1800-talet i Skåne. Tre systrar är huvudpersoner. Hon är inspirerad av Downtown Abbey och Herrskap och tjänstefolk och det låter lovande för oss alla som älskar den typen av drama.
Kvinnor får gärna ta plats i Fridas berättelser.
-Jag gillar komplexa och intressanta kvinnor, sa hon.
I en av böckerna finns också ett sexuellt övergrepp med, något som bottnar i att Frida en gång själv utsattes för ett våldtäktsförsök.
I övrigt finns det mer sexscener i Charlotte Hassel än i Den vita frun, men det har mer att göra med berättelsernas uppbyggnad. Huvudpersonen i Den vita frun "hinner inte så långt".
Jag frågade också hur omslagen valdes (Båda bilder av en ung kvinna där man inte ser ögonen). Frida berättar att hon fick några förslag och fastnade för dem eftersom böckerna ändå handlar en hel del om identitetssökande och då var kvinnorna utan ögon en bra bild.
Och vad betyder då kontakten med läsarna?
-Mycket! Feedback är härligt.Att läsare längtar efter en ny bok är inspirerande.
--------------------------------------------------------------
Jag och Frida. Tack för att jag fick intervjua. |
tisdag, oktober 02, 2012
Bokmässans andra dag
Fredagen började jag med att ströva lite på golvet, innan stormen, och sedan gick på en kortseminarium med Malin Persson Giolito. Kul att få träffas efter att ha mötts ett par gånger på nätet. Dessutom berättade Malin med inlevelse om hur det var att researcha inför nya boken. Och inte vilken research som helst, hon ville in på Norrtäljeanstalten för att se hur det var att vara livstidsdömd. Och det var en rätt så omskakande upplevelse.
Hon fick mig rejält intresserad av nya boken, måste bara läsa tvåan först...
En komplex frågeställning, det är inte lätt att vara kristen i Mellanöstern, och kanske ännu svårare att vara kvinna (den koptiska gemenskapen i Egypten är också ganska patriarkalisk jag fick lära mig att kvinnlig omskärelse förekommer både hos muslimer och kristna). Att kvinnor kämpar för frigörelse är inget nytt, men det har kommit fram i ljuset igen pga arabiska våren.
Fazlhashemi menar att vi inte kan bli av med politisk islam, men det är när de konservativa och salafisterna (de som "sponsras" av Saudiarabien) tar över som vi ska oroa oss. Att muslimska brödraskapet vann presidentvalet är inte så konstigt, det jobbar med gräsrötterna, med de allra fattigaste (och de är många!), medan demonstranterna på Tahrirtorget var en slags avantgarde inom proteströrelsen; unga och välutbildade. Och rika.
Mycket kan sägas om detta seminarium, det borde kanske få ett eget inlägg. Intressant var det i alla fall.
På eftermiddagen hade vi bloggambassadörer mingel med förlag. Väldigt trevligt. Träffade flera enskilda författare men också respresentanter från bla Bonnierförlagen och Forma.
Sofie Sarenbrandt |
Unni Drougge och Varg Gyllander mfl |
Thomas Eriksson och Birgitta |
Hans Olov Öberg, Kalla Kulor och Åsa Månsson, Isabergs förlag |
Varg igen och Lars Rambe |
Christin Ljungqvist, Ada Wester och Amanda Hellberg på Ung scen |
Lite senare smet jag in på Piratförlagets mingel och fick bland annat träffa Sara Lövestam, vars böcker jag gillar mycket.
Sara Lövestam |
På kvällen var alla bloggambassadörer inbjudna på Forma Books middag, mycket generöst! Trevligt sällskap och jättegod mat.
måndag, oktober 01, 2012
Bokmässan är över men jag har mer att skriva om...
Bokmässan är över och jag är hemma i vardagen igen. Men är inte alls färdig med bokmässan, så håll utkik!
Jag ska redogöra för alla dagar och en del seminarier. Samt en intervju med författaren Frida Skybäck och en med den holländska översättaren och "bokscouten" Janny Middelbeek Ortgiesen.
Faktum är att under själva mässan hinner man inte skriva mycket inlägg, man har ju fullt upp med att vara på bokmässan.
Jag försökte lösa det genom att fixa lite småinlägg, som Vad är det bästa med bokmässan?-frågan jag ställde till några medverkande, både författare och förlagsfolk.
Sedan var det en del mingel, vilket "stal tid", men som var grymt trevligt. Största succén verkar ha varit minglet för inbjudna unga bokbloggare, som jag inte deltog i, men jag kom in i rummet när det pågick och slogs av stämningen som var på topp. Hoppas andra bloggar mer om detta. Unga bokbloggare är bokbloggarnas framtid!
Men sammanfattat har jag har fantastiska dagar, och även om jag sa innan mässan att det här blir den sista på ett tag, så kanske jag åker nästa år igen (fick ju dessutom presentkort på ett 4 dagars seminariekort, så jag har ju hälften gratis redan).
Jag ska redogöra för alla dagar och en del seminarier. Samt en intervju med författaren Frida Skybäck och en med den holländska översättaren och "bokscouten" Janny Middelbeek Ortgiesen.
Faktum är att under själva mässan hinner man inte skriva mycket inlägg, man har ju fullt upp med att vara på bokmässan.
Jag försökte lösa det genom att fixa lite småinlägg, som Vad är det bästa med bokmässan?-frågan jag ställde till några medverkande, både författare och förlagsfolk.
Här har jag bara börjat rapportera från bokmässan, första dagen, pigg och alert (och hade just fått träffa favoritförfattaren Åsa Larsson så jag var glad). |
Men sammanfattat har jag har fantastiska dagar, och även om jag sa innan mässan att det här blir den sista på ett tag, så kanske jag åker nästa år igen (fick ju dessutom presentkort på ett 4 dagars seminariekort, så jag har ju hälften gratis redan).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)