lördag, juni 30, 2012

Liberty av Jakob EJERSBO

Det här är det sista i raden recension av bist litt, eller litteratur om problematiken inom biståndsarbete, postkolonialism etc. Och av alla jag har recenserat (tex romanerna av Thorfinn och Ardelius) så är Liberty den ultimata bist litt-en.
Men kanske måste jag läsa klassikern Mörkrets hjärta av Joseph Conrad, eftersom en del kallat Liberty en modern Mörkrets hjärta, för att jämföra. Då ska jag givetvis skriva något om den också.

Copyright/fotograf: Morten Langkilde
Jakob Ejersbo hann inte se sin roman färdig, han dog i cancer innan allt var klart. Han hade lämnat åtskilliga hundratals sidor manus till förlaget, och de fick något att bita i. De säger också att kanske hade en del kunnat göras annorlunda.
Det tror jag också. Framför allt är romanen extremt lång,över åttahundra sidor. Kanske hade den mått bättre av att delas upp i två delar, för en rejäl kapning av text är jag mer tveksam över. Men romanen känns för lång helt enkelt.

En mustig, kompakt berättelse som följer två tonåringar, danske Christian, vars pappa är biståndsarbetare i Tanzania, och tanzaniske Marcus, som passar barn och jobbar mer eller mindre oavlönat hos en svensk familj som umgås med Christians familj. Vi får följa Christian och Marcus under hela 1980-talet.
Romanen är skriven i jagform och växlar mellan Christian och Marcus.

I det stora hela är det en mörk skröna, en historia som närmar sig undergången i en långsamt vridande nedåtgående spiral. Språket är ganska korthugget, man får lite Jens Lapidus-känsla ibland.
Utlänningarna lever lyxliv jämfört med i hemlandet, deras moral är ganska låg, i vissa fall extremt låg, och så gott som alla är korrupta. Det försvinner biståndspengar i en jämn ström och det går inte att ha några kontakter med lokala myndigheter utan att muta. Det sups, röks lokal marijuna och knullas höger och vänster, med grannens fru eller med en lokal hora. Detta till bakgrunden att den nya okända sjukdomen, som gör en mager och som man sedan dör av, sprider sig. AIDS.

Lokalbefolkningen i sin tur, som den skildras främst via Marcus, är inte så mycket bättre. Det gäller att utnyttja alla möjligheter att tjäna pengar, och framför allt att utnyttja sina kontakter. Det är svårt att veta vem man kan lita på. Kanske kan man inte lita på någon.
Christians och Marcus vänskap, som mynnar ut i att de vill starta ett diskotek, Liberty, tillsammans, är dödsdömd, det går helt enkelt inte att ha en jämlik vänskap när den ene är vit (utan att för den skull vara rik) och den andre svart.
Likaså är Christians relation med Rachel, en lokal flicka med tvivelaktigt förflutet, aldrig jämställd. Han kan aldrig riktigt veta om hon verkligen älskar honom, eller bara ser honom som en biljett ut ur misären. Hon kan aldrig lita på att han är seriös. Kommer han att lämna henne när pengarna är slut och resa hem till Danmark? Ett Danmark som han egentligen inte känner, han är nästan uppväxt i Tanzania och vill vara "riktig" tanzanier.

Även om romanen tog väldigt lång tid att ta sig igenom så sträckläste jag vissa stycken. Berättelsen är gripande och lämnar efter en bitter eftersmak. Känns som en slags revansch mot Karen Blixens mer romantiska syn på Afrika.
Man vill helt enkelt inte att det ska vara så eländigt.

Om orkar dig ge dig på en ordentlig tegelsten eller vill ha en engagerande, välskriven berättelse som inte tar slut direkt; då är Liberty något för dig. Men det är ingen bok man blir glad av.

----------
Andra recensioner:
DN
Aftonbladet
GP
UNT

Adlibris
Bokus




fredag, juni 29, 2012

Ingen jord den andra lik av Varg GYLLANDER

Varg Gyllander är ett sådant där författarnamn som upprepade gånger dykt upp framför mig, på andra författarbloggar och även på Facebook. Men jag hade faktiskt aldrig läst något av honom.

Bild: Massolit förlag
Det var kanske dumt att ta tag i den sista (den innehåller ju spoilers för de tidigare...) romanen, Ingen jord den andra lik, men det var i alla fall det jag gjorde och som ljudbok.

Något överraskande fann jag att det var en angenäm läs/lyssnarerfarenhet. Jag trodde det skulle bli en i raden av alla deckare. En som inte sticker ut, som man läser slut och glömmer bort.

Men Varg Gyllander har både fått till en deckare av klassiskt snitt (inklusive en tråd, eller flera, i nutid, tillsammans med en i dåtid, som vävs ihop på slutet), och en med karaktärer som har lite djup. Inget bråddjup, men det räcker för mig. Som underhållning med lite mer eftersmak. Dessutom har Varg Gyllander god insyn i polisarbetet genom sitt jobb som pressekreterare på Rikskriminalen, vilket känns... tryggt. Inget hopkok av fantasier av någon som inte vet vad polisen gör. Samtidigt är kunskapen inte påträngande, det kan bli tjatigt med författare som vill briljera med sin kunskap eller sin research.

Kort om handlingen. På en ö i Mälaren där man håller på med utgrävningar upptäcks ett skelett som visar sig inte komma från vikingatid. Kriminaltekniker Ulf Holtz kallas dit därför att hans dotter är med och jobbar på utgrävningarna. I övrigt jobbar han egentligen inte, utbränd och sliten efter händelser som beskrivs i tidigare romaner av Varg Gyllander.

Samtidigt har hans kollega Pia Levin fått ta tag i utredningen efter att en skola bränts ned.

Och vi får samtidigt följa Kerstin, en vilsen flicka, i en tråd som utspelar sig flera årtionden tillbaka, som tillsammans med sin försupna mamma flyttar ut till den nybyggda förorten. Där hamnar Kertin, i brist på en vuxen som ser efter henne, snart i fel sällskap.
Att berättelsen om Kerstin har något med skelettfyndet att göra kan vem som helst tidigt räkna ut, men Varg Gyllanders berättelse är för övrigt inte helt enkel att förutsäga, och det uppskattas.
Trådarna knyts ihop på slutet, så mycket kan man säga utan att avslöja för mycket.

Det finns ännu en liten sidohandling i berättelsen, som mynnar ut i en ordentlig cliffhanger på slutet... Så skapar man ett sug efter att få läsa nästa bok...

Läsvärt för hängmattan/stranden/båten/inomhus när det regnar!


----------
Adlibris
Bokus

söndag, juni 17, 2012

Tegelstensläsning

Jag läser igen. Men det dröjer innan jag recenserar, jag har nämligen en tegelsten i handen. Inte för att jag märker att det är en tegelsten, jag läser på läsplattan. Med en PDF fil med över 800 sidor; det är en tegelsten. Liberty av Jakob Ejersbo. Bist litt ("biståndslitteratur"), som jag har recenserat på sistone, och nordisk litteratur i ett.

Men jag har också Hanne-Vibeke Holsts nya Förlåtelsen, som jag ser mycket fram emot att läsa. Det blir den första romanen av Holst som jag läser.

Dessutom håller jag på och lusläser seminarieprogrammet till Bokmässan! Som vanligt mycket intressant och seminarier som krockar. Jag tror att jag kommer att vara på plats alla dagar, och ska boka flygbiljetterna i veckan.


måndag, juni 11, 2012

Det blir inte så mycket läst...

...som jag skulle vilja.

Orsaken är att jag håller på och redigerar ett eget bokmanus. Efter att ha fått endast standardrefuseringar från ett stort antal förlag lyckades jag plötsligt få upp ögonen på ett. De har inte sagt ja, men inte nej heller, utan vill att jag skriver om en stor del av manuset. Det håller jag på med nu. (Mer om mitt skrivande på Bokskrivardagbok).

Responsen från förlaget kom lite oväntat, jag trodde helt enkelt att det var kört för manuset och hade börjat lägga det "på hyllan". Så jag hade redan bestämt mig för en skrivarpaus, för att hämta inspiration, och sett mig om efter något annat att göra. Jag beslutade mig för att satsa på bokbloggandet i år (och bokläsandet givetvis) och ambassadörsskapet för Bokmässan i höst.

I stället har jag ägnat mig åt att skriva igen, med den vetskapen att jag vet att manuset kommer att bli läst. Det är inspirerande och samtidigt utmanande. Det måste bli bra.
Så böckerna på "vill-läsa-listan" får vänta. Jag tar tag i lite emellanåt och koncentrerar mig just nu på nordiska författare, pga att bokmässans tema är Norden.