Mer William Boyd!
Har ni inte upptäckt denne suveräne berättare ännu då avundas jag er. Ni har något framför er.
Jag har sträckläst min tredje William Boyd på kort tid. Han har varit och nosat på olika berättarstilar i varje bok. Brazzaville Beach var en något sorgsen berättelse, A Good Man in Africa smått burlesk och stundtals ganska rolig, och nu senast Restless, som måste stämplas som spionroman. Även om jag inte tycker att Restless når upp till de två förstnämnda i kvalité, så är det en driven berättelse som håller fast en. Och jag kan inte låta bli att fascineras av Boyds berättartekniska knep och metoder. Till exempel det här med att han växlar mellan första och tredje person.
I Restless är det dels huvudpersonen Evas vuxna dotter Ruth som berättar i jagform, när det handlar om henne själv och relationen till hennes mystiska mamma, som börjar bli dement (det är i alla fall vad dottern tror). Dels berättas det i tredjeperson när läsaren får följa Eva/Sally, rysk/engelskan/fransyskan som blir värvad av brittiska underrättelsetjänsten under andra världskriget. Den här delen, "spiondelen" är skriven som om det var Eva som hade skrivit den, men i tredje person.
Skiftet fungerar bra, "spiondelen" av romanen håller ett avstånd till huvudpersonen, medan "Ruth-delen", som utspelar sig 1976, är mycket mer personlig, eftersom den skildras i första person.
Ruth börjar misstänka att hennes mamma håller på bli dement. Modern tror nämligen att någon förföljer henne och vill döda henne. Men så ger hon dottern ett manus, berättelsen om sitt liv som spion.
Och Ruth lär att modern inte är engelska utan ursprungligen ryska, och att hon var spion under andra världskriget.
Sedan vävs de två delarna av berättelsen ihop. Och det blir spännande.
Det står ännu en oläst William Boyd i bokhyllan. Yes!!
lördag, juni 05, 2010
Unbowed av Wangari MAATHAI
Mer Afrika!
Fredspristagaren Wangari Maathai från Kenya är en kontroversiell kvinna. Oavsett vad hon har sagt eller inte om AIDS ursprung, så är hennes självbiografi Unbowed ett måste för alla som vill veta mer om Afrika, Kenya, kvinnors situation och miljökamp.
Född 1940 visade hon redan tidigt intresse för naturen och när hon fick chansen att studera blev det biologi hon valde. Efter Kenyas självständighet fick hon chansen till stipendium i USA, och senare doktorerade hon i Kenya.
Karriären tog fart, och Maathai beskriver sig som arbetsnarkoman. Samtidigt födde hon tre barn, tog hand om familjen och stöttade maken, som gav sig in i politiken. Kanske var det inte så konstigt att deras relation kollapsade, men en skilsmässa på sjuttiotalet i Kenya var ingen enkel sak. I allmänhetens ögon var en skilsmässa alltid kvinnans fel "hon hade inte lytt sin man och varit en god hustru", ungefär.
Kanske var hon "möjlig att kontrollera" som maken påstod.
Även i miljökampen.
Tyngdpunkten i hennes miljökamp lades på "the Green Belt-movement", organisationen som kämpade mot skogsskövling och för trädplantering. Men det var också i mycket en kvinnokamp, eftersom det ofta var kvinnorna som tog sig an plantskolor, trädplantering och skötsel av nyplanterade träd. Det visade sig att de var bättre på det än männen, kanske för att det traditionellt var kvinnorna som gjorde mycket i jordbruket, medan männen tog andra jobb i stan. "En person-ett träd" var mottot.
Och mer än en gång kom hon på kant med myndigheterna.
Jag ska inte berätta mer, men rekommenderar boken. Den är stundtals medryckande som en spänningsroman.
Fredspristagaren Wangari Maathai från Kenya är en kontroversiell kvinna. Oavsett vad hon har sagt eller inte om AIDS ursprung, så är hennes självbiografi Unbowed ett måste för alla som vill veta mer om Afrika, Kenya, kvinnors situation och miljökamp.
Född 1940 visade hon redan tidigt intresse för naturen och när hon fick chansen att studera blev det biologi hon valde. Efter Kenyas självständighet fick hon chansen till stipendium i USA, och senare doktorerade hon i Kenya.
Karriären tog fart, och Maathai beskriver sig som arbetsnarkoman. Samtidigt födde hon tre barn, tog hand om familjen och stöttade maken, som gav sig in i politiken. Kanske var det inte så konstigt att deras relation kollapsade, men en skilsmässa på sjuttiotalet i Kenya var ingen enkel sak. I allmänhetens ögon var en skilsmässa alltid kvinnans fel "hon hade inte lytt sin man och varit en god hustru", ungefär.
Kanske var hon "möjlig att kontrollera" som maken påstod.
Även i miljökampen.
Tyngdpunkten i hennes miljökamp lades på "the Green Belt-movement", organisationen som kämpade mot skogsskövling och för trädplantering. Men det var också i mycket en kvinnokamp, eftersom det ofta var kvinnorna som tog sig an plantskolor, trädplantering och skötsel av nyplanterade träd. Det visade sig att de var bättre på det än männen, kanske för att det traditionellt var kvinnorna som gjorde mycket i jordbruket, medan männen tog andra jobb i stan. "En person-ett träd" var mottot.
Och mer än en gång kom hon på kant med myndigheterna.
Jag ska inte berätta mer, men rekommenderar boken. Den är stundtals medryckande som en spänningsroman.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)