Tre deckare på raken

Sommartid-Deckarläsartid

Vi börjar med den bästa:

Änglaröst av Arnaldur INDRIDASON

Detta är den första boken jag har läst av Indridason, uppmärksammad isländsk (nu fick jag med en nordisk författare till inför bokmässan!) deckarförfattare.
Och det gav mersmak. Innan jag började funderade jag på hur man får till deckare efter deckare med lilla Island som bakgrundsmiljö. Island har inte fler invånare än Göteborg. Men Göteborg med omnejd har ju i sin tur lyckats få fram ett antal deckarförfattare, så varför inte?
Indridasons deckare Änglaröst handlar om en udda och ensam figur som hittas mördad på ett fint hotell. Där har han jobbat som dörrvaktmästare under många år, och hotellets ledning lät honom även bo i ett rum i källaren. När polisen undersöker mordet visar det sig att mordoffret var firad barnstjärna som mycket ung, han var gosskörsolist (heter det så?). Ända tills han kom i målbrottet och karriären tog en abrupt slut.
Jag ska inte avslöja mer om handlingen. Jag vill bara tillägga att detta är perfekt hängmatteläsning.

Adlibris, Bokus
--------------------------------

Fortsätter med nästa:

Liv i överflöd av Kristina APPELQVIST

Tredje deckaren om kriminalkommissarie Filip Alexandersson och rektor Emma Lundgren i Skövde hakar inte riktigt tag i mig. Men det är så med mig ibland och det betyder inte att någon annan inte skulle gilla boken. Appelqvist skriver underhållande och för den som gillar klassiska pusseldeckare med stark feelgood-känsla är detta något som kommer att uppskattas. Ibland hör man ordet mysdeckare, och hit hör Appelqvists böcker. Med andra ord något för den som vill läsa deckare men inte klarar av äckligheter som man kan finna i tex Jo Nesbös deckare (jag älskar Nesbö, bör jag kanske tillägga, men kan också läsa en mysdeckare med behållning emellanåt).
Men jag kan ibland tycka att feelgood-känslan blir lite för dominerande, speciellt när folk mördas. Lite mer gråt och tandagnisslan, för att uttrycka sig lite vulgärt, hade inte varit helt fel. Jag saknar helt enkelt lite mer starka känslor, eller snarare lite bättre beskrivna starka känslor.

Adlibris, Bokus
----------------------------------

Och så den tredje:

Lyckohjulet av Ramona FRANSSON

Det är sällan jag skriver om böcker som jag inte alls kan rekommendera. Oftast är det någon som inte berör mig eller hakar tag (som ovan), men jag kan ändå se att berättelsen säkert kan passa någon. Det finns ett underhållningsvärde i de flesta deckare som ges ut i Sverige.

Men med Lyckohjulet går jag bet.Tyvärr. Jag tycker att Ramona Fransson är modig som ger ut på eget förlag och vill så gärna gilla hennes deckare, men det går inte. Jag kan inte rekommendera den här boken till någon läsare, annat än till någon som vill få exempel på hur man inte ska använda kommatecknet.

Själv älskar jag kommatecken. Rätt använt. Det är ett suveränt redskap i skapandet av meningar, speciellt längre sådana. Men jag tror att man skulle kunna skippa 90% av kommatecknen i Lyckohjulet. Samtidigt skulle boken bli läsbar. Det är den inte nu. Det dyker upp ett komma i alla omöjliga sammanhang. Redan på första sidan ser det ut så här: "Nu för tiden var det inte längre tal om, att på viga ben hoppa ned i båten". Lite senare: "Men hon hade omedelbart stuckit emellan med, att det kanske vore bra, om de tog ledigt från varandra, i några dagar" (mig veterligen kan man stryka alla komman i dessa två meningar). Och i andra fall handlar det inte bara om att komman måste strykas, utan också att ordföljden bör ändras: "I det här läget var det nog bättre att bror och syster, i lugn och ro, fick tid att ta adjö av varandra".

En genomläsning av en utomstående korrekturläsare hade kunnat rätta till sådana här fel. Och texten hade blivit läsbar. Nu stoppas flödet upp och språkpolisen inom mig gråter.

En annan svaghet är det ständiga perspektivbytet, ofta i samma stycke. Jag vet inte hur många karaktärer som får en egen röst i den här berättelsen. Stundtals mycket förvirrande. Man får veta allt om alla, och vad alla tänker. Läsaren får inte en chans att bilda sig en egen uppfattning eller att låta fantasin flöda. Allt serveras på fat.
En duktig redaktör hade löst det här problemet.

Boken börjar konstigt. Först får läsaren uppfattningen att huvudpersonen Greger är nöjd (det är en fin dag, han är ledig och ska ut på sjön), men inte så många sidor senare får läsaren reda på att han grälat ordentligt med sambon kvällen innan och att hon tillfälligt lämnat honom. Har svårt att förställa sig att någon skulle vara på gott humör dagen efter en separation.
Och slutligen, boken svämmas över att detaljerade beskrivningar av allt och alla. Även det stoppar upp läsandet. Vet inte hur många gånger en av huvudpersonerna kliar sig i håret. Och efter ett tag blir det väldigt tjatigt att alltid få reda på en persons ögonfärg så fort någon tittar på den personen. Helt onödigt.

Usch, det känns bedrövligt att såga en bok så här, och jag har faktiskt funderat på att inte skriva något alls om Lyckohjulet. Jag beslöt ändå att göra det.
Boken skulle kunna bli något med ordentlig utomstående redaktörshjälp och korrekturläsning.

Det är ingen fel att ge ut sin bok själv. Det är oerhört svårt att få förlag att nappa och många bra manus ratas. Nu för tiden är det fullt möjligt att ge ut själv och det utan att det kostar allt för mycket.
Men man ska aldrig tro att man kan göra allt själv. (Jag skriver själv och vet hur blind jag blir för min egen text efter ett tag).
Med inhyrda proffs kan boken bli lika bra som de som ges ut på etablerade förlag, eller till och med bättre. Jag tänker spontant på duktiga deckarförfattare som Lars Rambe.
(Jag tror inte att Ramona Fransson har haft hjälp av inhyrda redaktörer/korrekturläsare, borde jag kanske tillägga, men jag vet inte. Om så vore har de gjort ett dåligt jobb).
Deckare som Lyckohjulet ger tyvärr egenutgivare i allmänhet dåligt rykte.

A, B