Tarzans tårar av Katarina Mazetti

Det går trögt med läsande just nu, därför är det så tomt här på bloggen. Och när det går trögt kan det ibland vara bra att läsa en gammal goding. Jag har några böcker som jag läser om. Tarzans tårar är en av dem. En tunn, lättläst berättelse som jag tog till mitt hjärta för några år sedan. Helt otippat. Jag hade inte läst något av Mazetti, men kände till Grabben i graven bredvid (hade sett filmen, tror jag). Tarzans tårar hittade jag på en loppmarknad. När loppmarknaden var över, faktiskt. Ingen hade velat ha den. Så jag räddade den från sitt öde; att hamna i kontainern som skulle till tippen med allt som blev över som ingen ville ha...

Jag läser sällan om böcker, och då bara de som jag tagit till mitt hjärta. Och då för att försöka klura ut varför jag tagit boken till mitt hjärta. Det slutar alltid med att jag glömmer att fundera på den frågan och läser ännu en gång, bara för att njuta av berättelsen. Det är tecknet på en bra bok.

Jag vet fortfarande inte varför Tarzans tårar är så bra. Det är en kort roman, och ibland lite klichéartad.
Full fart från början, man kommer rätt i handlingen.

Katarina Mazetti

Det är kanske de klassiska greppen jag faller för; fattig möter rik, omöjlig kärlek mellan dessa två och de kulturkrockar kärleken medför. Och sedan hänger man kvar hela tiden för att se om de får varandra någon gång. Alltså på riktigt, inte bara har sex. För det finns givetvis en hinder för kärleken, i detta fall Marianas kille och barnens far (det tar ett tag innan man förstår varför han är frånvarande, ska inte avslöja det här), som Mariana inte kan glömma, hon hoppas hela tiden att han ska komma tillbaka till familjen.
Egentligen är detta en romance på många sätt, men när den skrevs, för nästan tio år sedan, var romance ett ganska okänt begrepp.
Och sedan tycker jag att Katarina Mazetti skildrar huvudpersonens Marianas fattigdom på ett så bra sätt. Och rike, men naive, Jannes totala oförmåga att förstå hur hon verkligen har det med sina två små barn.

Samtidigt lyckas Mazetti väva in mycket humor. Det är så vansinnigt roligt skrivet. Man skrattar högt i bland. Gråter nästan också, för det blir dramatiskt på slutet.

Suck, ja, inser även vid denna omläsning att jag älskar berättelsen. Skulle göra sig bra som film, synd att ingen nappat.
-------------------------------

Bokus
Adlibris