Gustavs grabb av Leif GW PERSSON

Som så många andra har jag ett komplicerat förhållande till självbiografier.
Någon av de bästa och intressanta böckerna jag har läst är självbiografier. Andra är besvikelser.
När man läser en självbiografi tittar man i bästa fall in i författarens själ. I sämsta fall läser man ett utvidgat CV på trehundra sidor eller mer. Ibland får man en blandning.

Jag gillar när författaren blir personlig, även på gränsen till privat. En självbiografi där författaren helt utlämnar sitt kärleksliv och sina nära relationer är rätt så tråkig. Fast jag medveten om att han kanske gör det för att skydda anhöriga för exponering.
Andre Brink skrev en sådan där blandning för ett tag sedan. Gripande skildring av den stormiga kärleksaffären med poeten Ingrid Jonkers (som senare tog livet av sig) men nästan inget om hans flera äktenskap.
Jan Guillous Ordets makt och vanmakt passar i utvidgat CV-kategorin, även om boken är helt klart mycket läsvärd och välskriven. Och Guillou utlovar heller ingen personlig självbiografi, det ser man redan i titeln som har underrubriken "mitt skrivande liv".

Leif GW Persson har knåpat ihop en rätt så personlig sak. I hans Vinterprat i P1 visade han upp en annan sida än jag tidigare sett av honom (tyckte han var en ganska stöddig typ...) och Gustavs grabb fortsätter lite i samma stil.
Mycket om förhållandet till fadern, som var innerligt, och till modern, som var mycket mer komplicerat. Om klassresan som inte var så enkel. Om Geijeraffären (och där lärde jag mig en del om modern svensk historia) som var oerhört påfrestande för honom. Och han drar sig inte för att skriva om sina problem med vikten och alkohol.
Gustavs grabb får klart godkänt. Inte minst för att den är så välskriven.



Bokus
Adlibris