Friheten förde oss hit av Gunnar ARDELIUS

Bist lit kallade hon det i Babel, Jessica Gedin. Svenska kolonialromaner, kallar Carina Waern i Helsingborgs dagblad det. Eller snarare postkoloniala romaner.
Alltså litteratur om biståndsarbetare och besläktade yrken, dvs när man jobbar för svenska företag som har verksamhet i fattigare länder, eller diplomater.
Den nya genren i år, kanske.
Varför dyker det upp så många sådana böcker just nu? (Varför skriver jag själv på en roman som tangerar denna genre? Borde jag kanske fråga mig själv).
Gunnar Ardelius Friheten förde oss hit är ett exempel.
Två andra är Helena Thorfinns Innan floden tar oss och den uppmärksammade Liberty av Jakob Ejersbo (båda väntar på att bli lästa av mig). Spänningsromanen Den nakne ambassadören av Magnus Zaar kan också fösas in i denna genre.
Kanske finns det något slags litterärt behov av att skaka av sig en något tvivelaktig verksamhet. Eller så finns det ett intresse för att skriva om andra miljöer.

Gunnar Ardelius skriver om bortglömd nutidshistoria, hur ett svenskt gruvföretag gav sig av till Liberia, i Västafrika, för att exploatera de rika malmfyndigheterna där. Svenska arbetare och deras familjer flögs dit, bodde i relativ lyx med tjänstefolk, svensk skola för barnen och en klubb där bara vita kunde bli medlemmar. De liberianska arbetarna levde och arbetade under knappa och farliga förhållanden, uselt betalda. Romanen utspelar sig i början av 1970-talet, som jag förstår det, men Lamco, som företaget hette, hade svenskt inblandning till 1988.

Gunnar Ardelius har tidigare skrivit ungdomsböcker, och det märks. Det är ingen svårläst bok och viss tyngd i berättelsen ligger på tonårige Mårtens upplevelser. Han blir vän med Ormpojken (varför han aldrig får något riktigt namn i boken förstår jag inte), en jämnårig liberian som har som (självpåtagen) uppgift att jaga bort ormar ur trädgården.
Runt sig har Mårten dessutom sin dysfunktionella familj, pappa Hektor som har svårt för företagens nedvärderande attityd och hårda tag mot de lokalt anställda, samt mamma Margret, som lämnat sin älskare i Sverige och har ganska svårt att tackla kulturchocken mellan Sverige och Liberia.

Ardelius är ganska bra på att skildra skillnaden mellan den lokala befolkningen och svenskar, som liksom bor någonstans i limbo i den afrikanska djungeln.
Det hade för mig gärna var mer miljöskildringar och mer om den lokala befolkningen. Jag har själv bott i Afrika i flera år och känner igen den här miljön, även om vi knappast hade en ormpojke i vår trädgård. Kulturkrocken känner jag igen.
Lamco etablerade sig i Liberia ganska nära efter kolonialismens fall, men Liberia var aldrig en koloni. Det gör det landet lite udda. Det består egentligen av en blandning människor som är ättlingar av frigivna slavar (som inte nödvändigtvis härstammar från Liberia, vad jag förstår). Men Lamco uppför sig som en enväldig kolonialherre (med regimens goda minne) och slår bland annat ner en strejk med hjälp av militär.

Mitt i detta hamnar Mårten och Ormpojken, med dramatiska konsekvenser.

Det är en spännande och driven berättelse. Nästan i kortaste laget, jag hade gärna läst lite mer, hade gärna sett karaktärerna lite mer utvecklade, då hade man nog känt lite mer för dem.
Men berättelsens största behållning är att den skildrar något bortglömt i svensk historia.

Ardelius pappa växte upp i Liberia, hans farfar arbetade för Lamco, så det är ganska mycket en skildring av familjens historia, även om berättelsen i sig är uppdiktad.

Andra recensioner:
HD
SvD
Arbetarbladet

Finns hos:
Adlibris
Bokus

Jag har läst ett recensionsexemplar från Norsteds