[Geim] av Anders de la Motte

Den har legat där ett tag i hyllan och tittat på mig, den där märkliga pocketen, med en baksida som ser ut att flaga.
När jag till slut började läsa [Geim] av Anders de la Motte (på en tågresa till Maastricht i helgen) var det svårt att lägga den ifrån sig. Inte en död stund och perfekt underhållning.

Geim är nästan som ett filmmanus. Korta stycken där man kastas från ena karaktären, HP, till den andra, Rebecca, hela tiden. Nästan för häftigt ibland, missar man en stjärna som skiljer styckena åt blir man förvirrad. Jag har en tendens att visuellt ignorera sådana där små tecken, så det blev lite konstigt i bland.

HP är en lite märklig karaktär, en strulig kille som suttit inne och ägnar sig lite åt det ena och det andra. Inte helt renhårig, men inte en fullblodsbrottsling heller. Han verkar till en början dummare än han är.

Foto: Peder Lingdén

Att han fastnar i ett Alternate Reality Game via en upphittad mobil är inte så konstigt. Adrenalinkickar verkar styra hans liv. Men när uppdragen går från lite småbus, som att se till att hjulen ramlar av en flott bil, till allvarligare saker är det är inte så roligt längre. Speciellt inte när nära och kära råkar komma ivägen.

Rebecca Normén, livvakt på SÄPO, dras in i detta game av en slump (?) och har dessutom mer att göra med HP än vad läsaren till och börja med tror.
Hon har ett litet tragiskt förflutet (det måste finnas med en sådan i en bok som denna) som präglar hennes liv. Lite mer om henne hade jag velat veta, men det kommer kanske i uppföljaren.

Idéen till intrigen är onekligen intressant. Man får lite Matrixkänsla. Kanske är det någon annan som styr allt. Vad är sant? Vad är verklighet?
Geim ger inte svar på alla frågor man ställer sig under läsningens gång. Men bjuder in till läsning av uppföljaren Buzz. Som antagligen är en liknande bladvändare.
Perfekt underhållning, som sagt. Inget fel i det. Jag läser gärna mer. Tydligen är även en tredje del, Bubble, på gång.