Det är svårt att skriva recensioner av böcker till författare vars författarsträvanden man har följt ett tag på skrivarsajter och bloggar. Christin Ljungqvist har jag följt sedan Kapitel 1 började och när hon äntligen fick ett manus antaget var jag säkert inte den enda som blev glad. Som hon kämpade! Väl förunnat, det där bokkontraktet.För jag tycker att Kaninhjärta är riktigt bra.
Trots att jag inte gillar berättelser om spöken och medium och sådant. Magisk realism kallas det väl. Det är inte min grej. Inte alls. Jag låter mig hellre förflyttas helt, eller nästan helt, in i en magisk värld. Hellre Harry Potter, typ.
Och trots att jag till en början hade svårt för Christins språk, hennes långa meningar med väldigt många och i. Men språket flyter ändå så lätt och så gripande. För det är en mörk bok. Och jag sträckläser. Ett betyg så gott som något.
Sedan är igenkänningsfaktorn ganska hög. Bodde inte så långt från Vallda under några år.
Centralt i berättelsen står tvillingsystrarna Mary och Anne. Två trasiga tonårsflickor vars föräldrar i början av berättelsen separerar, pappan har träffat en annan. Mary är utåtagerande, ligger med en massa killar och super sig gärna full, medan Anne är mer inåtvänd och hellre pysslar med sin kamera.
Mary brukar "låna ut" sin röst åt spöken (de talar genom henne) och Anne är den som "hör". I alla fall till en början. Hon visar sig ha fler gåvor än hon till en början visste. De hamnar i en medial grupp som försöker hitta en försvunnen liten flicka. Det låter som en spänningsroman med övernaturliga ingredienser, men det är det inte. Främst handlar boken om tvillingarnas relation och interaktion. Men visst är det en spökhistoria också.Det är lätt att tycka illa om Mary, hon är så elak och självcentrerad, och nästan lika illa om Anne för att hon är så mesig och inte sätter ned foten och säger stopp.
Det är skickligt av Christin att ändå lyckas få läsaren att känna något för systrarna.
Är lite matt när jag slutar läsa.
Adlibris
Bokus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar