Monicas BOKLÄSARDAGBOK: Torka aldrig tårar utan handskar. 1-Kärleken av Jonas GARDELL

måndag, augusti 27, 2012

Torka aldrig tårar utan handskar. 1-Kärleken av Jonas GARDELL

"Det är makalöst att gå tillbaka och se vad som faktiskt tilläts skrivas om oss. Och ingen har någonsin behövt rannsakas eller ställas till svars.----
De som kastade skit på oss i tidningarna visste att de inte skulle få spö för det. Det samma mentalitet som hos vilka mobbare som helst. Jag hatar dem allihopa. Må de brinna i helvetet. Jag är så arg!" Jonas Gardell

Citatet är ur Vi läser nr 4 2012 och på frågan varför det dröjde så länge, 25 år, innan Jonas Gardell skrev boken Torka aldrig tårar utan handskar- Del 1-Kärleken (det ska komma två delar till), svarar han att han behövde distans. Och även för att han bär på en sorg och en skuld att han överlevt.

"Jag har vetat i alla år att jag ska skriva den här boken. Lite är det så... att vem skulle annars skriva den?" Jonas Gardell i Vi Läser nr 4

Och nu har han skrivit den. Boken som alla borde läsa, oavsett vilken inställning man har till homosexualitet, AIDS osv. Måsteläsning!

Något förenklat är det en kärlekshistoria, en gripande berättelse om två vilsna unga killar, Rasmus och Benjamin, som träffas en julafton i början av 80-talet, och blir förälskade. Men deras lycka kommer att bli kort. Vi vet redan på förhand, på grund av sjukhusscenen i början av boken, hur det kommer att sluta. Ändå lever man med i berättelsen.

Rasmus kommer från Värmland och är väl medveten om att han är homosexuell, om än helt oerfaren, och att han aldrig har känt sig hemma där han är uppväxt. Han har alltid varit "udda", och utanför, och reser till Stockholm, så snart han har tagit studenten. Där söker han snart upp andra homosexuella och inleder ett antal sexuella relationer, många av dem typiska onenightstands med män han inte ens vet namnet på. Tills han tas om hand av bögen Paul, som tillhör ett gäng homosexuella män som umgås. De blir som en familj för Rasmus.
Benjamin, däremot, är ett Jehovas vittne, och har ingen aning om sin homosexualitet (eller snarare; han har förträngt vetskapen om den) ända tills den dagen då han knackar på hemma hos Paul, i Rikets tjänst. Paul ser direkt att han är bög och säger det till honom. Benjamin blir först alldeles förskräckt, men kommer snart på besök hos Paul igen.
På julafton, när gänget runt Paul samlas för att fira jul, bjuds Benjamin in, och han träffar Rasmus. Och allt faller på plats. Förälskelsen är omedelbar.

Men i mörkret lurar faran. Den nya sjukdomen. Den ska kallas både "bögpesten" och "Guds straff". Och fram till mitten av 90-talet, då bromsmediciner som fungerar för första gången kommer ut på marknaden, slår den nya sjukdomen skoningslöst. Även mot gruppen runt Paul.

AIDS.

Jonas Gardell väver skickligt samman tillbakablickar, från barndom och ungdom, fram till scener på sjukhus, där dödssjuka unga män ligger isolerade på infektionsavdelningar. En del helt ensamma. Avståndstagande från omvärlden, även sjukhuspersonalen är i många fall avståndstagande. Andra sjuka har sina älskade, eller någon annan homosexuell vän, vid sin sida.
Men ändå ensamma. Och rädda. Att dö i AIDS är plågsamt.Vidrigt.

Det är gripande och ångestfullt och så förbaskat snyggt skildrat att jag inte vet om jag ska applådera eller gråta.
Jag har aldrig läst något av Jonas Gardell förut och visste inte att han kunde skriva så.
Och inte att förglömma; de dokumentära avsnitten i romanen, där Gardell har lagt ned mycket stor möda att få allt exakt, och det är mycket informativt, men inte tråkigt läsa. Jag anar att han kommer att lägga ännu fler kort på bordet i de följande böckerna.

Jag minns den här tiden, jag var tonåring då, och såg mycket i svartvitt, och hade en helt annan syn på homosexualitet än jag har nu (även om jag aldrig tillhört de som sa att det var "Guds straff", jag tror inte att Gud straffar, oavsett vad du gjort). Låt mig vara ärlig med det. Okunskap var nyckelordet. Och är fortfarande.
Jag minns hur AIDS "bara var något som drabbade bögar, och det för att de hade så många sexuella relationer". Ända tills jag kom till Uganda 1989 och insåg att AIDS där inte alls var någon "bögsjukdom". Den drabbade alla.

Men inte någonstans fick man inblick i den värld som Jonas Gardell så skickligt berättar om. Det var ju en värld så främmande. Är egentligen fortfarande främmande. Jag uppskattar att han skriver om allt. Även det lössläppta sexuallivet; bastuklubbarna och knullandet på offentliga toaletter och i parker. Det som vi nu kanske inte riktigt vågar prata om. Av rädsla för att stämpla alla homosexuella som "sådana", dvs extremt utlevande. Jonas Gardells budskap är ganska klart; låt oss inte hymla om att den världen fanns. Och finns. Gardell oroar sig för att unga, homo och hetero, idag lever riskfullt, har sex utan kondom, därför att Aidsepidemin är något avlägset. Men Aids är inte borta.

Torka aldrig tårar utan handskar, är en viktig bok på många sätt. Det skildrar en tid vi kanske har glömt, eller förträngt, då stora övergrepp begicks, inte minst i media, mot en liten grupp människor. En tid med mycket smärta och sorg, i en tid då det "inte gick att sörja en bög".
Och man får en stor läsupplevelse samtidigt.

Jag ser fram emot att få läsa del 2 och 3.