Alltid du av Pernilla ALM

Som jag nyss har sagt; det är inte lätt att recensera böcker till författare som man på något "känner", tex via skrivarsajter, bloggar etc.
När jag börjar läsa är jag alltid rädd för att jag inte ska gilla boken. Vad ska jag säga då? Vara ärlig och såga? Det är lättare att såga en okänd.

Alltid du av Pernilla Alm läste jag ut på en dag. Berättelsen är driven och språket rättframt, inga krusiduller. Man läser snabbt för att man vill veta hur det går, dessutom.

Hela tiden är jag arg. Arg på huvudpersonen Caroline. Arg för att den inte slutar som jag vill. Utan att avslöja handlingen.

Först någon timme efter att jag avslutat läsningen inser jag att Pernilla Alm lyckats åstadkomma det jag gillar; nämligen att suga in mig i en berättelse och bli berörd.


Alltid du är en driven relationsthriller. Med betoning på relation, det finns inget våld eller liknande i berättelsen. Först trodde jag att det var en vriden chicklit, men det är det inte. Den saknar många chicklit-ingredienser (lyxliv tex, huvudpersonerna har det visserligen bra ekonomiskt, men det är inte överdrivet).

Jag tycker att Pernillas debutroman får helt klart godkänt.

Foto: Kristofer Samuelsson

Samtidigt irriterar jag mig lite på huvudpersonen Caroline. Hon hade gärna fått ha haft lite mer ryggrad. Nu vill hon egentligen ingenting. Allt "bara händer" och hon låter det hända. Det är lite för viljelöst från hennes sida. Men åandrasidan får hon vad hon förtjänar. Hade hon haft mer ryggrad hade berättelsen sett annorlunda ut, tror jag. Så det är inte helt enkelt, det där med att skapa en huvudperson läsaren verkligen känner för. Jag hade gärna tyckt lite mer om Caroline än jag gjorde.