Gud älskar att färdas i en rosa Cadillac av Birger SCHLAUG

Det passar väl att skriva om Elvis den dag nyheten når oss att en annan med en stor röst har avlidit, Luciano Pavarotti (det är väl ingen tvekan om vem som är no.1 i detta framträdande, hur mycket jag än älskar no.2)

Pavarotti hade precis som Elvis en röst som stod ut, som man kände igen bland alla andra.

Min äldste son kom hem en dag i somras och utbrast: "Det är trettio år sedan som Elvis dog!"

Det hade han hört på bilradion. Minnena strömmade tillbaka. 1977, året då alla dog. Med alla menar jag Elvis, och min älskade mormor. Så 1977 kommer jag ihåg, inget kul år. Jag var ungefär lika gammal som min son är i dag, och vissa saker minns man väl från den tiden.

Sedan kom frågan från honom: "Vem var Elvis egentligen?"

Berättigad fråga från en nioåring. Att Elvis var någon hade han ju redan förstått. Bland annat på grund av boken han hade sett mamma läsa någon vecka tidigare. Hans pappa började rada upp Elvis tillsammans med ett antal samtida rockstjärnor. Jag tillade: "Men Elvis var störst! Tyvärr var han bara drygt fyrtio när han dog."

"Varför så ung?" För mycket vin, kvinnor och sång, höll jag på att säga, men det sade jag inte. "Han levde ett hårt liv, tog en hel del droger. Han dog av en hjärtattack, men antagligen var det drogerna som kroppen till slut inte klarade av..."

"Vad är droger egentligen?" fortsatte han och så var den diskussionen igång och den ska vi inte gå in på här.

När jag beställde Gud älskar att färdas i en rosa cadillac så hade jag inte en tanke på att det var trettio år sedan Elvis dog. Men det är klart att det var intressantare att läsa när TV och tidningar var fulla med program och artiklar om rockens kung. Plötsligt hade jag blivit familjens Elvisexpert.

Egentligen är jag en generation för ung för Elvis. Ändå vet man ju vem han är och det slår mig att varje gång man hör en Elvis-låt så känner man ju igen den, har hört den förut. Jag har också intrycket av att det har gjort oerhört få covers av hans låtar. I jämförelse med till exempel Beatles, där finns det ganska många. Det är som om det inte går att göra covers av Elvis-låtar. Bara Elvis kan sjunga Elvis.

Så varför köpte jag Gud älskar att färdas i en rosa cadillac? För att jag ville veta allt om Elvis? Jag vet inte. Snarare var jag nyfiken på varför en passionerad miljökämpe skulle skriva en bok om Elvis. Nåja, jag behöver inte gå så långt, vi har alla våra svagheter, jag också. Birger Schlaug är ett stort Elvis-fan, jag är ett stort U2-fan, vad är skillnaden? (Jo, jag ska inte skriva en roman i jag-form om Bono, jag hoppas att Bono ska leva till han blir nittio och skriva sina memoarer själv).

Romanen om Elvis och livet som var börjar så här:

"Jesus bad mig skriva den här boken.

Det kan ju låta aningen förmätet att skriva något sådant. Men jag gör det i alla fall. Av den enkla anledningen att det är alldeles sant."

Alltså, romanen är skriven i jag-form, om nu någon undrar. Det är alltså Elvis som berättar. Alltihop började som en biografi men blev så "himla tråkigt" att Schlaug skrev om alltihop. Och det var nog tur det. En biografi hade nog blivit om inte himla tråkig, så i alla fall en biografi bland alla andra (undrar hur många som har skrivits om Elvis?).

Efter den ovan citerade inledningen var jag tvungen att lägga bort boken och gå och sätta på kaffe. Jag insåg att jag skulle fastna i boken, bäst att bunkra upp.

Som sagt, jag är en generation för unga för Elvis. Lite har man ju hört, mest de smaskiga detaljerna från till exempel hans äktenskap med Priscilla och hur opassande hans häftiga höftrörelser ansågs vara. Men om hur karriären började visste jag nästan ingenting. På den tiden kunde man spela in sin egen skiva på lokala skivbolag och det var så det började. Elvis spelade in en skiva för att ge i present till sin mamma. Men det var inte förrän han satt och jämmade lite på måfå i studion och spelade en svart bluessång, That´s all right, mama, som skivbolagets ägare blev eld och lågor. Elvis var vit och sjöng de svartas musik. Det var något nytt.

Livet brände slut på Elvis. Han är inte ensam artist om att dö ung, det vet vi alla. Mozart och Chopin nämns bland annat i boken. Jag kan inte låta bli att tänka på vår egen Cornelis, som också uppmärksammades i somras eftersom han skulle ha fyllt sjuttio.

Men vi vet alla, Elvis är inte död.

Idéen att skriva i jag-form är lyckad, tycker jag. Men en sak funderar jag på. Boken har blivit en roman och inte en biografi och i en roman kan författaren ta sig friheter. I princip vilka som helst. I en biografi måste man hålla sig till fakta, i en roman kan man göra som man vill.

Jag kan inte låta bli att fråga; hur mycket är Elvis i denna bok och hur mycket är Birger Schlaug?




----
Jag hade vissa problem att kategorisera denna bok. Det är ju fiction och biografi på samma gång.

Tidigare publicerad 6 sep 2007

The Islamist av Ed HUSAIN

På framsidan av boken skriver författaren Ed Husain:

”Why I joined radical Islam in Britain, what I saw inside and why I left.”

I förordet skriver han bland annat:

”This is the story of my journey from the inside, in the fullest sense of the world: inside today’s Islam, inside Britain’s Muslim communities, inside my own heart.”

Jag tipsades om boken på gudmundssons blogg. Han linkade till Sunday Times, där kan man läsa ett stycke ur Ed Husains självbiografi.
Jag hade förväntat mig att läsa om Husains upplevelser inom dagens islam och även inom Storbritanniens muslimska grupper, men resan in i Huseins eget hjärta var jag mindre förberedd på och berättelsen grep bokstavligen tag om mitt inre från första raden.

Det är resan in i Husains eget hjärta som berättelsen egentligen handlar om.

Ed Husains tonårsuppror bestod i att engagera sig inom politisk, och även extrem islam. Hans föräldrar var muslimer födda i Asien men Husain och hans systrar var födda i England. Typiska andra generationens invandrarbarn, som isolerade sig från ”vanliga” britter och i stället umgicks personer med liknande bakgrund. Föräldrarnas muslimska tro var innerlig och djupt andlig. De hade ingen sympati för politisk islam. Sonens vägval orsakade hans föräldrar många tårar genom åren.
Långsamt drogs Husain in i allt radikalare kretsar och inte förrän mer våldsamma yttringar smög sig in bland medlemmarna i den grupp han tillhörde, började han ifrågasätta.

Ungefär samtidigt upplevde han att han hade förlorat sin relation med Gud.
”Yet as I had become more active in the Hizb, my inner consciousness of God had hit an all-time-low. The presence of God in my life, a gift from my parents to me, was lost. Externally I portrayed signs of piety to maintain a standing among my target audience, but I was no longer an observant Muslim.”
När han gick med sina problem till medlemmarna i den grupp han tillhörde sade de att det var hans eget ansvar :

”Hizb ut-Tahrir was a political party, not a spiritual order.”

En hjälp på väg mot insikt var kärleken. Han mötte Faye, som hade samma etniska bakgrund som honom. Vad han attraherades av var hennes leende:

”As an islamist I had lost my ability to smile---- we were told to be serious people – how could we smile? Whenever I saw Faye, how could I not?”

Fayes talade om en gud som var nära, kärleksfull,förlåtande, nådefull…Ed, däremot trodde på en gud som var full av hämnd, en domare, en bestraffare…
När han lämnade sin ”cell-grupp” inom den radikala organisationen Hizb sade medlemmar till honom att inte kunde lämna dem så lättvindigt; att han bar på deras idéer:
”Carrying? – I felt like a woman pregnant with a violent partner’s child.”

En svår andlig kamp följde. Med hjälp av hustrun Faye, familjen och muslimska imamer och vänner med andra idéer än de han hade mött inom radikal islam, kom han på fötter igen, med sin muslimska tro i behåll.

En längtan fanns kvar, och den delade han med Faye; att lära sig klassisk arabiska, för att kunna läsa Koranen själv, på arabiska.

Så hamnade de i Damaskus, ungefär samtidigt som jag var där. Ed Husains upplevelse av Syrien och Damaskus, liknar min, fastän han är muslim och jag kristen.
Syrierna, kristna eller muslimer, tar emot med öppna armar.

Ed och Faye läste arabiska på universitetet och jobbade som engelsklärare på British Council. Ofta hamnade de i dialoger om kristendom och islam.
”Where better to bridge the gaps between Islam and Christianity that in Damascus – the city on the road to which St Paul saw the light?”

Efter två år i Syrien kände han sig mer fri än någonsin. Tiden hade varit helande.
Då reste han och Faye till Saudiarabien för att jobba på British Council. Ett land totalt annorlunda än Syrien. Han var medveten om att hade han inte varit så trygg i sin nyfunna tro, så hade det kanske inte gått så bra. Wahhabismen är en strikt tolkning av islam som Ed hade mött redan i England, men i Saudiarabien fick han se insidan. Den smutsiga insidan.
Läs mer om hans upplevelser på Sunday Times.
Till slut längtade han hem till England igen.

Det var där han ville att hans barn skulle växa upp.

Man kan knappast påstå att Ed Husain är objektiv. Det är en självbiografi, en självupplevd berättelse. En del av de organisationer han tillhörde förnekar all radikalitet. Vi har bara Ed Husains egen upplevelse att luta oss på. Det är ingen vetenskaplig undersökning.

Det är hans egen personliga berättelse.

Under läsandets gång funderade jag på varför boken berörde mig så. Sedan insåg jag att jag kände igen mig. Det där behovet som tonåring att tolka allt som svart och vitt, det radikala, det absoluta.
Radikalism finns inom kristendom också, även om man inte tar sig för att spränga bomber i Londons tunnelbana. Men när man tänker på hur radikal och konservativ kristendom yttrar sig i bland annat USA, så blir man nästan rädd. Likheten med det som Ed Husain upplevde är slående.
Jag rekommenderar boken till alla kristna, till alla som tillhör en mer konservativ eller fundamentalistisk kristendom. Till alla som liksom mig rör sig, eller har rört sig, i gränstrakterna. Till alla, som liksom mig, inte vet var de hör hemma. Även till dem som ser sig som liberalt kristna, men vars tro tar sig intoleranta uttryck.
Rekommenderas till alla icke troende, som har en övertygelse som också är konservativ och rigid, rentav extrem.
Slutligen rekommenderar jag boken till alla som har en stark inneboende rädsla för islam, som tror att alla muslimer sympatiserar med radikal islam.

Egentligen tycker jag nog att alla borde läsa denna bok...

Och till sist rekommenderar jag The islamist till George W Bush!

Måste läsas, Mr Bush!

Vad jag kom fram till var att vi inte är så olika, vi människor. Inom alla religioner och politiska strömningar finns extremism. Alla kan dras med i mer radikala rörelser. Som unga vuxna är vi extra sårbara.

Ed Husain hittade "tillbaka".

Jag har hittat tillbaka, det tror jag i alla fall.

------------------------

Boken finns hos bl a Amazon.

---
Tidigare publicerad 18 juni 2007

Gone, Baby, Gone av Dennis LEHANE

"I looked up at the stained-glass Jesus, his arms held open above the gold tabernacle.

“Eight years old,” I whispered. “Explain that.”

I can’t.

Can't or won't?
No answer. God can clam up with the best of them.
You put a child on this earth, give him eight years of life. You allow him to be kidnapped, tortured, starved, and raped for fourteen days – over three hundred and thirty hours, nineteen thousand eight hundred long minutes – and then as a final image You provide with the faces of monsters who shove steel into his heart, cleave the flesh from his face, and open his throat on a bathroom floor.
What’s your point?
“What's Yours?” I said loudly, heard my voice echo off stone.
Silence.
“Why?” I whispered.
More silence.
“There is no goddamned answer. Is there?”
Don’t blaspheme. You're in church.
Now I knew the voice in my head wasn’t God’s. My mother’s probably, maybe a dead nun’s, but I doubted God would get hang up on technicalities during such a time of dire need.
Then again, what did I know? Maybe God, if He did exist, was as petty and trivial as the rest of us.
If so, He wasn’t a God I could follow."

Citatet ovan kommer från Dennis Lehanes roman Gone, Baby, Gone.
Lehane har innan han blev författare arbetat med utsatta barn, och i denna bok märks det att han vet vad han talar om.

Strax innan denna scen utspelas mellan huvudpersonen Patrick, privatdeckare, och Gud, om det nu är Gud han talar med, har en liten pojke blivit mördad på ett bestialiskt sätt. Patrick har dessutom samvetskval för att han kom en timme försent till huset där pojken hölls fången, kanske hade hans liv kunnat räddas.

Strax efteråt kommer han fram till att han tror på Gud, men han är inte säker på att han gillar honom.

Deckarförfattare är numera inte rädda för att ta in religiösa frågor i sina romaner. Inte bara att de har religiösa människor som romanfigurer, oftast som störda präster eller andra psykiskt instabila troende som begår brott på grund av "Gud har befallt dem till det", eller något liknande.
Men man hittar också huvudpersoner som brottas med Gud, som Lehanes Patrick McKenzie.
McKenzie tycks i alla fall ha kommit fram till något viktigt; om Gud var likadan som vi andra, så var det inte en Gud han kunde följa.
Jag satte hundöra på denna sida i boken och strök under meningen.
För så är det ju, om Gud vore så obetydlig och värdelös som jag, då var han ingenting för mig. Det är ju inte det jag vill ha. För om Gud vore som jag, då skulle han ju också kunna vara som de som gör allt det där hemska som inte bara sker i deckare, utan i verkligheten också.
Jag vill ha en Gud, som är Gud och står över allt det. En Gud som är godheten förkroppsligad, och kärleken, rättvisan, upprättelsen...

Men man förstår ju Patricks dilemma; hur kan en god God finnas när det finns så mycket ont i världen?

Eller kan man vända på det? Hur kan Gud inte finnas, när det ändå finns så mycket gott i världen. Och vackert.

---
Tidigare publicerad 1 maj 2007

The High Flyer & The Heartbreaker av Susan HOWATCH

Det var ett tag sedan jag skrev om något jag har läst, men det betyder inte att jag inte läser. Den senaste tiden har jag beställt böcker över internet som en liten galning, och jag har upptäckt Amazons välsignade begagnade boksäljarvärld. Främst gällande Susan Howatch romaner om präster och biskopar (och några lekmän) i den Anglikanska kyrkan. Går nästan inte att få tag på i nyskick, men begagnat går bra.

Hennes nyaste serie, oftast kallad "St Benet" efter det själavårdscentrum som de tre senaste romanerna cirkulerar runt, går däremot utmärkt att få tag på. "A question of Integrity", "The Highflyer" och den senaste "The Heartbreaker" rekommenderas varmt! Spänningsromaner och psykologiska thrillers i ett. Och Howatch är inte rädd för att blanda in kyrka och tro, helande och psykisk sjukdom i sina böcker. Präster med äktenskapsproblem, präster som är inbitna kvinnoprästmotståndare, präster som både står för en konservativ kristendom och för en liberalare syn, präster som kämpar med sin sexuella läggning, personer som söker Gud och kämpar med dåligt självförtroende, olycklig kärlek, sexuella frestelser och övernaturliga gåvor.

Allt finns i Susan Howatch´ böcker! Tyvärr inte översatta till svenska, men om du är hemma i engelska och tycker om romaner med en öppen och insiktsfull relation till kristen tro, utan att vara överdrivet evangeliserande, läs dem!

Dessutom är de riktiga bladvändare.

Men som sagt, de Howatch-romaner som jag har plöjt igenom den senaste tiden är de äldre romanerna, som skildrar präster och biskopars liv och leverne i fiktiva Starbridge.

En av karaktärerna i "St Benet",Nick Darrow, dyker upp i denna serie som ung. Han är då en osäker prästson och präststudent, som liksom sin far har övernaturliga gåvor som han dåligt bemästrar. Senare i "St Benet"-trilogin, har han mognat något, men inte helt, och driver ett själavårdscentrum. De jobbar efter en helhetssyn; andlig och psykisk hälsa är viktig, men de är inte främmande för att låta gudomligt helande spela en stor roll. Präster, läkare och psykologer jobbar ihop. Men det är personerna som mer eller mindre av en slump kommer i kontakt med St Benet, som driver berättelserna framåt.

Bladvändare, jag säger det igen.

---
Tidigare publicerad 30 april 2007

Echo Park (Räven) av Michael CONNELLY

Alla som har läst min blogg någorlunda noggrant har inte kunnat undvika att jag är lite svag för några olika saker. En svaghet är U2, en annan är Michael Connellys deckare och då speciellt de om den egensinnige Los Angeles-polisen Harry Bosch.
Nu har jag läst alla Connellys böcker. Som vanligt drabbas jag av en lättare depression varje gång en bok tar slut. Echo Park (Räven) inget undantag. En skickligt berättad spänningsroman, som alltid med Connelly.

Och som vanligt suckar alla Harry Bosch-fans och undrar om han någonsin ska lyckas hålla kvar en kvinna i sitt liv. Han närmar sig sextio, för guds skull, Connelly, give him a break! Men vi har hopp, alla vi som är lite hemligt förälskade i denna fiktiva polis, Connelly har på sin hemsida erkänt att han känner sig redo för att skriva en bok där Bosch har ett mer stadigt kärleksförhållande.

---
Tidigare publicerad här, 2 april 2007

Drama City av George PELECANOS

Drama City av George Pelecanos

Jag har under den senaste tiden koncentrerat mig på deckare, mest amerikanska sådana, och för första gången har jag råkat på en som handlar om en socialarbetare. Som socionom har jag alltid funderat på varför socionomer sällan förekommer som litterära figurer, och om de gör det, så nämns de nästan alltid i negativa ordalag.
Pelecanos frivårdinspektör Rachel Lopes är ett undantag. Lägg till att hon själv har svåra personliga problem och du får en bra berättelse. Poliser är nästan helt frånvarande i denna bok, också ett annorlunda grepp.
Rekommenderas!
Bok om en äkta socialsekreterare efterlyses! Om du vet någon, tipsa mig.
Annars får jag väl skriva en själv...

--

Ursprungligt inlägg här   4 feb 2007

Alla bokrecensioner på ett ställe

Jag kommer att samla alla bokrecensioner på en enda blogg. Fortfarande kommer man att kunna hitta recensioner på min "vanliga" blogg, All I Want, men ännu lite mer här.

Precis som min Bokskrivardagbok är ett personligt reflekterade över mitt skrivande, så speglar denna blogg mina tankar om de böcker jag läser, och det är en logg för att hålla reda på vad jag har läst.

Jag ska börja med att importera det jag redan har skrivit på All I Want.'