Tistelblomman av Amanda HELLBERG

Låt mig först säga; skräck och spökerier och sådant is not my cup of tea.
Har inte läst en enda Stephen King tex.

Men detta är lite annorlunda. Jag gillade Amanda Hellbergs förra och jag gillade faktiskt Tistelblomman också. Trots spöken. Eller vad det nu var.

Mycket tackvare Amandas suveräna språk, det rinner så lätt, och härliga miljöbeskrivningar. Man ser allt framför sig, i alla fall jag och jag tror inte att det beror på att jag känner mig hemma i engelska/skotska miljöer. Men det kanske är lite lättare att föreställa sig Tistelblomman (huset i boken) om man vet hur hus ser ut in the UK.

Foto: Kristin Lindell

Detta trots att Amanda ger sig på ett antal klichéartade intriger och händelser (avlägset charmigt hus som visar sig vara rätt så kusligt, ensam kvinna i detta hus etc). Givetvis har någon dött (mördats?) och det spökar rejält, men det kanske har en naturlig förklaring.
Jag köper inte riktigt allt detta, lika lite som jag köper intrigen i vissa andra spänningsromaner, men man läser ju ändå. Dels för att det är underhållande och dels för att det är välskrivet. I spänningsromaner har ibland det senare utlämnats. Men i Tistelblommans fall är båda två närvarande och gör romanen till en bladvändare.

Amanda har en bra blogg också.

Adlibris
Bokus

Gustavs grabb av Leif GW PERSSON

Som så många andra har jag ett komplicerat förhållande till självbiografier.
Någon av de bästa och intressanta böckerna jag har läst är självbiografier. Andra är besvikelser.
När man läser en självbiografi tittar man i bästa fall in i författarens själ. I sämsta fall läser man ett utvidgat CV på trehundra sidor eller mer. Ibland får man en blandning.

Jag gillar när författaren blir personlig, även på gränsen till privat. En självbiografi där författaren helt utlämnar sitt kärleksliv och sina nära relationer är rätt så tråkig. Fast jag medveten om att han kanske gör det för att skydda anhöriga för exponering.
Andre Brink skrev en sådan där blandning för ett tag sedan. Gripande skildring av den stormiga kärleksaffären med poeten Ingrid Jonkers (som senare tog livet av sig) men nästan inget om hans flera äktenskap.
Jan Guillous Ordets makt och vanmakt passar i utvidgat CV-kategorin, även om boken är helt klart mycket läsvärd och välskriven. Och Guillou utlovar heller ingen personlig självbiografi, det ser man redan i titeln som har underrubriken "mitt skrivande liv".

Leif GW Persson har knåpat ihop en rätt så personlig sak. I hans Vinterprat i P1 visade han upp en annan sida än jag tidigare sett av honom (tyckte han var en ganska stöddig typ...) och Gustavs grabb fortsätter lite i samma stil.
Mycket om förhållandet till fadern, som var innerligt, och till modern, som var mycket mer komplicerat. Om klassresan som inte var så enkel. Om Geijeraffären (och där lärde jag mig en del om modern svensk historia) som var oerhört påfrestande för honom. Och han drar sig inte för att skriva om sina problem med vikten och alkohol.
Gustavs grabb får klart godkänt. Inte minst för att den är så välskriven.



Bokus
Adlibris

Tordyveln flyger i skymningen av Maria GRIPE

Barnradioteaterns Tordyveln Flyger i Skymningen är en av mina starkaste barndomsminnen. Minns hur jag låg i sängen med radion på morgon efter morgon, ivrig att höra hur det skulle gå. Så spännande det var!

Inte förrän ganska nyligen gick det upp för mig att radioteaterföreställningen kom till före boken, alltså Maria Gripe skrev boken med teaterföreställningen som grund. Så egentligen är det väl Kaj Pollaks verk också, litegrann.
Jag har faktiskt aldrig läst boken.

Inte sedan barndomen har jag lyckats höra Tordyveln igen, men till slut gavs den ut som CD, vilken dock tyvärr är slutsåld. Kanske är det dags för Sveriges Radio att släppa till lite och ge ut Tordyveln som MP3.

Och jag måste säga att den håller än.
Fast jag retar mig på ett par saker. Historien utspelar sig i Småland och många biroller spelas av smålänningar (eller sådana som försöker låta som smålänningar, Hans Alfredsson till exempel, som den lite virrige prästen). Men inte barnen. Det låter väldigt konstigt med småländska barn som talar med tydlig stockholmsdialekt (de kan tex inte säga ä. Väder blir veder...). Men annars är det inget fel på deras skådespelartalanger.

Lite besviken blir jag faktiskt på gåtans lösning. Utan att avslöja för den som inte har läst/hört, men det fattas fortfarande något på slutet. Det känns som att det skulle kunna komma en fortsättning.

Nordiska författare- läslista

Eftersom Norden är tema på Bokmässan i år skulle jag vilja läsa in mig lite.
Jag kastade ut en efterlysning för ett tag sedan och fick en del lästips. Nu har jag börjat sätta ihop en lista (en annan bra finns hos Lyrans Noblesser):

Gunnhild Öyehaug - Vänta blinka
Sofia Oksanen - Utresning
Ida Jessen - Det första jag tänker på
Erlend Loe -  Doppler
Hanne Östravik - Tiden det tar
Karl-Ove Knausgård - Min kamp (hur många delar finns det?)
Per Pettersson - Jag förbannar tidens flod
Arnaldur Indridason -  Kvinna i grönt
Något av Arto Paasalinna

Karl Ove får vänta

Sedan började jag att leta efter ovanstående romaner som eböcker. Tror ni att jag fann några? Icke!
Inte ens vår gode Knausgård.
Däremot kunde jag hitta Indridason och Oksanen utgivna som ebok på engelska, och det är klart, det är ju annars en utväg. Och Erlend Loes Doppler finns som ljudbok på Elib, så den går att låna som strömmande ljudbok.

Men som utlandssvensk kan/vill jag inte köpa vanliga böcker och jag lär inte hinna låna på biblioteket under sommarvistelsen i Sverige och läsa allt jag vill då.
Känns lite snopet. Jag var så taggad. Och kände min plikt som bloggambassadör att vara lite påläst. Men ebokrevolutionen har inte kommit så långt som jag trodde.

Bokmässans inspirationsträff Dag 2 Del 2

De flesta av bloggambassadörerna har redan redovisat vad vi gjorde måndag förmiddag (se länkarna till höger) och jag upprepar nog mest om jag går igenom allt igen.
Vad framför allt var roligt var att vi kände oss så välkomna, och tagna på allvar. Vad det gäller sociala medier visar bokmässan framfötterna, och det märkte vi också när vi diskuterade Bokmässan Community, hur den kan utvecklas och bli bättre. De vill gärna att den blir aktiv året om, inte bara runt bokmässetiden.

Under förmiddagen fick vi god inblick i hur bokmässans organiseras och hur mycket jobb som ligger bakom. Entusiastiska medarbetare berättade om hur mässan planeras, seminarierna inbokas och hur man försöker få tag i intressanta författare. De måste ha en av världens mest intressanta jobb; att hålla på med bokmässan året om.

Liten parantes: Bokmässans VD Anna Falck och jag gick på samma gymnasium en gång i världen, samma årgång, men olika linjer. Det var kul att träffas under inspirationsdagarna och upptäcka att man faktiskt känner igen varandra efter 25 år. Ingen av oss har dragit upp rötterna riktigt, Anna bor kvar inom kommunen och jag har en sommarstuga där

Bokmässans inspirationsträff Lite bilder

Jag har inte så många bra bilder, iphonen tar inga superfoton, men här är några:

Utsikt från hotellrummet på tionde våningen
över Korsvägen

Några av bloggambassadörerna, i bakgrunden några
av bokmässans berömda gäster

God medelhavsbuffé på kvällen

Jag ska skriva lite mer om inspirationsträffen senare, men först måste jag jobba. Att ge sig ut som brevbärare i 14 minusgrader, som vi har i Holland nu på morgonen (det var varmare i Göteborg!) är inte lockande. Men solen skiner i alla fall.

Bokmässans inspirationsträff Dag 2 Del 1

Här är vi allihop. Inklusive bokmässans bibelstolar.
Foto: Tomas Belfrage

Bokmässans inspirationsträff Dag 1

Jag kom till Göteborg redan kl. 13 och det var inga problem att checka in på Hotel Gothia Towers redan då. Så en lyxig eftermiddag på tionde våningen med utsikt över Korsvägen. Passade på att äta lunch på Heaven 23. Den klassiska räkmackan givetvis. När ändå resa och hotellrum är betalt får man väl ändå unna sig lite lyx. Räkmackan kostar en del...

Klockan 17 träffades vi allihop (alla inbjudna bokbloggare var där) i lobbyn, ledsagades till bokmässans kontor där det minglades, vi presenterade oss för varandra och bokmässans grundare Bertil Falck berättade entusiastiskt om bokmässans tillkomst och utveckling fram till nu.

Det var lite speciellt  att få vistas där i bokmässans hjärta. Stort på något sätt. Tänk alla berömda författare som inbjudits av bokmässan redan från starten 1985. Alla hundratusentals besökare. Det är stort.

Gengångare av Jo Nesbø

Jo Nesbø är en favorit, inget tvivel om saken. Men även favoriter kan ha svackor. Som min andra favorit, Michael Connelly.
Även om Nesbø inte har skrivit lika många romaner om Harry Hole som Connelly har skrivit om hans namne Bosch, är det kanske inte så konstigt att man får en svacka efter ett antal böcker.

För även om det välskrivet på igenkännbar Nesbønivå, spänningen är hög, intrigen intressant, slutet överraskande, och sist men inte minst; Holes stora kärlek Rakel dyker upp igen, så behöver inte det betyda att det blir en Nesbøhöjdare.
Gengångare når inte riktigt upp till samma höjd som Snömannen och Pansarhjärta. Jag fick inte samma sträckläsarkänsla med Gengångare. Det betyder inte att det är en dålig Hole-roman.

Jo Nesbø © Cato Lein

Jag är förfarande lika betuttad i Harry Hole.

Och märk väl; jag har inte sagt något om slutet. Ingenting.

Adlibris
Bokus

På svensk mark i alla fall

Jag är på svensk mark i alla fall. Hemma i stugan framför öppna spisen.
Resan från Holland i går var något äventyrlig.
Runt lunchtid började det snöa i Holland. Rejält. Som alltid faller då landet platt. Jag läste på internet att tågen hade problem och att man skulle räkna med förseningar så jag bestämde mig för att åka en timme tidigare. Men maken var inte hemma så jag fick ta lokalbussen. Som inte kom. Till slut kom en annan buss och i slutändan var jag inte mer än 20 min tidigare på stationen. Där tågen knappt gick eller inte alls. Men jag hade tur och ett tåg till Haag kom precis när jag satte foten på perrongen. Knökfullt, som göteborgarna säger, men jag kom med.
I Haag sattes vi av vid en perrong som var för kort (det stod flera tåg före), så halva tåget fick först gå framåt i vagnen för att kunna gå ut på perrongen. Sedan fick vi gå kilometer (kändes det som) för att komma in på stationen.
Tåget till Schiphol gick som tur var (om det är något tåg i hela Holland som går så är det tåget till flygplatsen), fullt det också, men jag var på Schiphol i tid. Checkade in och tog en matbit.

Dags för boarding 20.30, men då visade det sig att en av flygets steward inte hade dykt upp. Så vi fick vänta tills han hade trotsat vädrets makter och anlänt. Han fick en applåd av passagerarna (varav de flesta var passagerare som skulle ha flugit 15.15, men det flyget blev inställt...) när han dök upp vid gaten.
Två timmar försenade lyfte vi och jag var inte hemma i stugan förrän 02.30. Puu! Och kallt var det i Sverige.

Enda fördelen med att vänta så länge var att jag hann läsa en rejäl bit av Jo Nesbös Gengångare. Recension kommer ganska snart.

Till Göteborg

I kväll flyger jag till Göteborg. Först två nätter hemma i stugan (framför öppna spisen!) i Ödsmål, sedan till Bokmässans inspirationsträff på söndag eftermiddag. Vi hörs!

#prataomdet - boken

Twitterflödet #prataomdet fick stor uppmärksamhet, både i Sverige och utomlands. En del hånande kommentarer hördes (speciellt av Assange-fans), men #prataomdets största förtjänst är givetvis att man faktiskt började prata om det.

Nu har ett utvalt antal tweets samlats i bokform, utgivet av Kalla Kulor förlag. Det är en rätt så väl utvald blandning, skriva av män och kvinnor, av offer och förövare, av hetero- och homosexuella personer, om händelser i fasta relationer och i one night stands.

Stundtals chockerande läsning, och viktig. Och det är bra att några av #prataomdet-tweetsen kommer ut i bokform.

Samtidigt tror jag att det här en bok som alla borde läsa, eftersom det kan hjälpa oss att prata om det, så att gråzonen förintas.

För mig är det en främmande värld som uppenbaras. Jag som efter tjugo år fortfarande är tillsammans med min första kärlek, och ja, vi kan prata om det. Och för att vara riktigt personlig; sex har blivit bättre och bättre med åren, tack vare att vi har lärt känna varandra och varandras behov. Och vi kan prata om det bättre nu än för tjugo år sedan.

Jag har svårt att sätta mig in i den gråzonvärld som beskrivs, jag har ingen erfarenhet om vare sig onenightstands eller att vara i en relation där ens vilja inte hörsammans. Eller tvärtom. Jag har heller ingen erfarenhet av vad för mycket alkohol kan innebära när det handlar om sex och nära relationer. För en gemensam sak som en majoritet av #prataomdet-tweets har är att övergreppen sker under inflytande av för mycket alkohol, oavsett om det sker i en tillfällig relation eller med en permanent partner.

Vad som upprör mig är alla dessa män och kvinnor som inte säger ifrån, som inte ser var gränserna går, som tillåter att andra gör vad de vill med en, som inte klarar av att tolka tydliga signaler om nej, och mycket ursäktas med att att man var full.

Man kan ha vilka åsikter som helst om Assange-fallet, men det är ju inte det #prataomdet handlar om.
Kanske kommer vi att få veta mer om vad som hände mellan honom och de två kvinnorna. Kanske inte. Själv tror jag att han är en person som var van vid att ha sex med sina "groupies" och sex på hans villkor. Där skiljer han sig inte så mycket mot andra kändisar, rockstjärnor, sportstjärnor etc som beter sig  på samma sätt.

Men det är bra att man börjar #prataomdet.
-------------------------------------------------------------
Andra recensioner:
SvD

Adlibris
Bokus
Bokus e-bok

Efterlysning - tips om bra nordisk litteratur

Eftersom temat för bokmässan 2012 är Norden och nordisk litteratur tänkte jag, som en av bokmässan bloggambassadörer, att det är dags att uppdatera sig på god nutida nordisk litteratur. Jag är rätt nollställd på detta område, anglofil som jag är.

Så jag vill gärna ha tips för att sammanställa en läslista. Alla sorters genrer. Men helst modern litteratur, klassikerna har jag betat av tidigare.
Skriv om dina favoriter i kommentarerna.


Och om du representerar ett förlag som har nordiska författare i ditt stall, jag tar gärna emot recensionexemplar. Helst som PDF/ebok.


Mailadress i vänsterkolumnen.

Karenstid på eböcker på biblioteken

Flera stora förlag har infört karenstid för eböcker som lånas på biblioteken.

Även om jag kan förstå dem så är det samtidigt trist, jag kan inte längre recensera purfärska böcker. Det är endast en bråkdel av förlagen som skickar recensionsexemplar till bokbloggar som inte har jättehöga läsarsiffror.

Bokmässans bloggambassadörer...

...samlas till inspirationsträff första helgen i februari. Jag har precis bokat biljett och ser verkligen fram emot den här lilla utflykten. Jag åker redan på fredagen och spenderar helgen i stugan, förhoppningsvis med att skriva, och träffa föräldrarna. Söndag tar jag bussen till Göteborg och jag hoppas även hinna se en lunchfilm under filmfestivalen, innan inspirationsträffen drar igång söndag kväll.

Jag ska ägna de återstående veckorna innan träffen till att läsa in mig lite på mina "kollegor" (vi är ca 20 st bloggambassadörer).

Läsa böcker har det inte blivit mycket av på sistone. Jag har inte riktigt kunnat komma till ro. Dessutom har jag drabbats av två kraftiga förkylningar den senaste månaden och konditionen är helt i botten.

Charlotte Hassel av Frida SKYBÄCK

Att som bokbloggare, och skrivarbloggare, recensera en skrivarbloggares debutroman är något man gör med dubbla känslor. Dels är man å författarens vägnar oerhört glad över debuten, samtidigt som man vill skriva en opartisk recension. Det är i det närmaste omöjligt.

Charlotte Hassel av Frida Skybäck är en roman i genren romance något som verkligen ligger i tiden speciellt efter Simona Ahrnstedts underbara Överenskommelser (ett av de mest lästa inläggen på denna blogg är recensionen av denna bok).

Väldigt kortfattat "ska" en romance innehålla romantik (självklart), rätt så avancerade sexscener, kärlek med förhinder, smarta kvinnor, någon rätt så äcklig man som vill åt hjältinnan, förvecklingar, och så ska romanen helst utspela sig i historisk tid.
Charlotte Hassel har allt detta, precis som Överenskommelser, och är nästan precis lika driven. Jag läste ut den i ett sträck.
Ett plus är att författaren Frida Skybäck lagt ned lite mer tid på det historiska sammanhanget, intrigen är lite mer utvecklad. Det märks att Frida skrivit deckarmanus innan hon helt bytte genre. Och Frida är historielärare, det är klart att man då kan utnyttja sina kunskaper på ett bra sätt (och dessutom lära läsaren lite). Och det gör hon, utan att det stör.

Charlotte Hassel tvingades fly Sverige som ung flicka, och kommer tillbaka 1771, tretton år senare, för att förhindra ett bröllop. Där konfronteras hon med sitt förflutna, och då speciellt Axel, som hon var hemligt förlovad med. Och som hon inte har glömt.
Samtidigt försöker hon få tillbaka familjen Hassels egendom och dras in i politiskt maktspel.
Mer ska jag inte avslöja om romanen, läs själv!

Rekommenderas! Jag ser fram emot fler böcker av Frida Skybäck. Hennes språk är lätt och flytande, och intrigen hakar tag från början. Få döda stunder, jag gillar det. Och Frida har kämpat länge för att bli utgiven. Till slut fick hon napp, när hon helt bytte genre, och det var välförtjänt.

Adlibris
Bokus

The Drop av Michael CONNELLY

Lågmäld Harry Bosch-roman

Så har jag tänkt sätta rubriken. Men det var innan jag hade läst färdigt.

Först tänkte jag nämligen; The Drop är en lågmäld Harry Bosch. Han börjar bli gammal, lite soft (främst pga av att dottern Madeleine numera bor hos honom och har inflytande på honom). Kanske dags för pensionering?

Inte så att jag ogillade romanen, snarare tyckte jag att det är en av de bättre Harry Bosch-deckarna på länge. En ren deckare, ni vet; ordentligt inblick i polisarbetet. Och Harry Bosch har fått två ärenden på halsen; ett ”open unsolved” (DNA visar sig matcha ett gammal mord , men bara det att gärningsmannen i så fall skulle ha varit åtta år när han våldtog och mördade en ung kvinna…) och ett purfärskt (en man hoppar mot döden från balkongen på ett lyxhotell i Hollywood, men kanske är det inte självmord). Orsaken till att Harry måste ta det nya fallet är att pappan till den döde har begärt att han ska ta det. Och det är ingen mindre än Harrys gamla nemesis Irvin Irving, fd polischef, numera politiker.

Länge tror man att fallet Irving är romanens huvudfall, men inser snart att så inte är fallet.

På slutet får också Connelly upp tempot ordentligt.

Och jag tycker fortfarande att detta är en av de bättre Harry Bosch på senare år.

 Varför jag gillar Michael Connelly så mycket?

Jag antar att det är för att han skriver så smidigt. Vet inte hur jag ska förklara det, men han skriver så att man bara följer med, det flödar obehindrat. Sällan har man känslan av att ”här skulle de kunna kapa ett antal sidor för att få upp tempot”.

Gediget hantverk.

Adlibris

Bokus

GOD JUL

Den döende detektiven av Leif GW PERSSON

Jag har lyssnat på Den döende detektiven som ljudbok och har hela tiden grubblat över vad det var som fick mig att lyssna ända till slutet. Ljudböcker som inte har en ordentligt driv brukar jag inte kunna ta mig igenom.

Jag tror att det dels är på grund av uppläsaren. Han var bra.

Dels tror jag att det fanns ett visst driv där i berättelsen hela tiden, bara det att jag inte riktigt märkte det. Tecken på att det är bra skrivet.
För egentligen har denna bok ingen action alls. Största delen är monolog eller dialog. Hela beskrivningen av mordet på en liten flicka 25 år tidigare äger rum i form av ett samtal med huvudpersonen Lars Martin Johansson och hans bäste vän och fd. kollega Jarnebrink.

Sedan finns det ett antal bipersoner som piggar upp. Den piercade unga "hemhjälpen" med strulig mamma, den unge ryske "drängen" som har taskig barndom bakom sig men fått ordning på livet (båda hjälper Johansson efter hans stroke), Johanssons rike bror och den kvinnliga hjärtläkaren, som får Johansson att börja rota i det gamla mordfallet.

Och jag gillar hur Johanssons inre monologer är komponerade. Först kommer pratade ord och direkt därpå hans tankar. Rappt grepp.

Mordgåtan och dess lösning är ganska traditionellt skrivna. Ungefär; ärrad gammal polis (som kan se runt hörn) tar upp cold case, tittar på alla trådar igen och hittar givetvis något ingen annan har sett. Inget nytt där, förutom dilemmat att rättvisa inte kan skipas den vanliga rättsliga vägen eftersom fallet är preskriberat.

Rekommenderas!

Adlibris
Bokus

The Handmaid´s tale av Margaret ATWOOD

Eftersom jag insåg att ett råmanus jag har liggande i min digitala skrivbordslåda faktiskt är en dystopi (lärde mig ordet ganska nyss, betyder negativ samhällsvision, motsatsen till utopi), så bestämde jag mig för att återigen ge mig i kast med dystopier. Karin Boyes Kallocain är väl mest känd i Sverige, liksom George Orwells 1984. En annan jag minns väl är Aldous Huxleys Brave New World, som jag läste som tonåring och skrämdes av.

Någon rekommenderade Margaret Atwoods The Handmaids Tale (Tjänarinnans Berättelse, Norstedts, 2004).
Så jag läste och skrämdes. För det är verkligen ett riktigt skrämmande berättelse, som så ofta med dystopier.
Atwoods berättargrepp är lysande. Hennes huvudperson lever i framtid, där USA är en diktatur, eller en kristen fundamentalistisk teokrati. Inte för att jag som kristen kan se mycket av min egen tro i den tro som gestaltas, men det är intressant ändå. Atwood har liksom plockat ut de ruttna russinen ur Bibeln och gjort en religion av det. Egentligen är det mer en gammaltestamentlig fundamentalistisk religion än en kristen. Jesus nämns inte en enda gång i romanen, bara som kraftuttryck. Men det var en parantes.
Den fiktiva diktaturen har också tydliga paralleller till nutida verkliga diktaturer, tex Iran.
Och självklart vill Atwood förmedla ett budskap, all fundamentalism är farlig, vilken grund den än har, och ett bra sätt att visa det är givetvis att ta det extrema ur fundamentalism och skriva en berättelse om det.

I denna inte alltför avlägsna framtid har mycket gått fel, miljömässigt eller genom krig, det är inte så tydligt vad det är som har hänt. Men "förbrytare" som inte avrättas skeppas till "kolonierna" svårt strålskadade områden.Republiken Gileads största problem är sjunkande nativitet, men i det nya patriarkaliska samhället kan inte problemet ligga hos männen, utan kvinnorna, säger man.

Huvudpersonen, kallad Offred, är sk. tjänarinna. Utvalda fruktsamma kvinnor (hon har en dotter som tagits ifrån henne) som ska alstra barn genom att ligga med ofruktsamma hustrurs män. Och då bara män ur den nya härskarklassen. Samlaget sker genom en absurd "ritual" där mannens fru ska vara närvarande och ha Offred mellan sina ben. Förödmjukande för alla parter.
Offreds föregångare i hushållet dit hon kommenderats, har "misslyckats", men ingen talar om att det kanske är mannen som är ofruktsam.
Hustruns lösning på problemet skulle få Offred hängd, om hon upptäcks.

Så långt handlingen, jag ska inte leverera mer spoilers.

Det här var första romanen jag läste av Margaret Atwood, men den verkligen mersmak. Jag är väldigt sugen på att läsa mer.

Den felande länken av Stefan TEGENFALK

Det är svårt att recensera Den felande länken utan att lämna spoilers för de tidigare böckerna i Tegenfalks trilogi. Och jag hatar spoilers! Därför undviker jag handlingen. Det går bra att få teasers via länkarna.

Slutsatsen är alltså att Vredens tid, Nirvanaprojektet och Den felande länken bör läsas i ordning. Och inte med för mycket tid emellan. Alla romanerna innehåller nämligen så mycket detaljer och så många trådar som senare knyts samman att man råkar ut för måste-plocka-fram-förra-boken-syndromet om man har glömt för mycket.

Tegenfalks trilogi är en spännande och annorlunda deckartrilogi som förtjänar mycket mer uppmärksamhet än den har fått. Den har helt ignorerats av dagspressens recensenter.
Trilogin innehåller precis den där rätta kombinationen intressanta karaktärer, annorlunda intrig och en uns övernaturlighet som många läsare gillar. Och humor, inte att förglömma.

Det är späckade deckare, något som gör att jag känner att jag kanske borde läsa om, därför att jag missade för mycket, eftersom jag helt enkelt läste för fort (en dålig egenskap jag har, jag vill enkelt veta hur det går, snabbt...). Det är inget dåligt betyg, snarare tvärtom. Det är sällan jag läser om deckare. Har nog bara hänt med Stieg Larsson, Michael Connelly och Dennis Lehane.

Och SVT har köpt filmrättigheterna till Tegenfalks triologi. Det är bara att gratulera Stefan och Massolit förlag! Hoppas det blir film eller TV-serie!

Adlibris
Bokus

Bloggambassadör Bokmässan 2012

Jag är en av Bokmässans bloggambassadörer nästa år!

Minnet av en smutsig ängel av Henning MANKELL

Henning Mankell berättade på bokmässan att han, liksom Jan Guillou, planerade en romansvit om 1900-talet. En idé de tydligen fått helt oberoende av varandra.

Nu tror jag inte att det kommer att bli någon tävlan mellan dem, romanuppläggen är nämligen ganska olika varandra. Medan Guillou drar igång en stor familjekrönika med Arn-vibbar så planerar Mankell en romanserie som har kvinnor som huvudperson.


I Minnet av en smutsig ängel börjar han med svenskan Hanna som flyr ett fattigt och uthungrat Norrland. Hur hon hamnar i Portugisiska Östafrika (Mocambique) och blir ägare till en bordell är en historia i sig.
Intressant är att Mankell inspirerats av gamla dokument som en god vän fann i gamla koloniala arkiv i Maputo, där det stod att en svenska varit ägare till en av de största bordellerna i en staden under slutet av 1800-talet. Att hon fanns omnämnd berodde på att hon var stor skattebetalare.

Berättelsen om den unga Hannas resa från kalla Sverige till tropiska Afrika är fascinerande läsning och som med Mankell alltid oerhört välskrivet. Han tecknar ett annorlunda kvinnoporträtt i en annorlunda miljö, med många sidokaraktärer som sticker ut. Stundtals är det en sorglig och tragisk historia och precis som i Guillous Brobyggarna är sättet som kolonialmakterna behandlade den inhemska befolkningen upprörande. Snacka om rasism som institution.

Rekommenderas!

Bokus
Adlibris

Med Stalin som Gud av Magnus UTVIK

Jag mer eller mindre snubblade över Med Stalin som Gud.
Rätt så matt efter en miniseminarium med Henning Mankell på bokmässan (ett mycket bra sådant, jag älskar att höra hur en roman kommer till, vilket Mankell berättade) råkade jag hamna på Se Människan (man kan inte undvika att gå förbi). Där blev Magnus Utvik, mest känd för mig som Gomorron Sveriges utmärkta bokrecensent, intervjuad av en teolog om sin bok om sin tid i en kommunistisk sekt. Jo, det var just det; en sekt. Utvik drogs som tonåring in i en extrem och manipulativ kommunistiskt grupp (hade bl a väpnad revolution på dagordningen). Deras idealland var Albanien och allt var toppstyrt, tex blev medlemmar beordrade att lämna jobb och flytta ifall ledningen krävde det.
Här hajar jag till. Det låter precis som en religiös sekt. Inget skiljer. Förutom att de hade Stalin som Gud i stället.

Jag köpte boken efter intervjun och läste ut den mycket snabbt.

Magnus Utvik betonar att boken är självbiografisk, men att den som alla självbiografiska böcker är författarens syn på det som skedde. Det är bra att ha i åtanke, eftersom Med Stalin som Gud fungerar som en roman. Om en person inte har fört utförliga dagboksanteckningar så är det omöjligt att minnas alla detaljer.
Men nog om detta, det fungerar. Och är välskrivet. Och mycket gripande. Jag känner igen mina tonår, på sätt och vis. Allt var svart och vitt. Så enkelt. Självklart. Sedan dukade man under för kraven.
Utvik skildrar hur han ägnades all sin lediga tid åt partiet, hur relationen med tjejen tog slut och hur dåligt han till slut mådde.

Egentligen vill jag veta mer. Hur överlevde han? Hur blev livet normalt igen? Blev det normalt igen? Är det normalt? Det förtäljer inte riktigt boken. Alla som vet något om hur det är att ta sig ur sekter vet att det kan ta lång tid.

Sammanfattningsvis; Med Stalin som Gud är mycket läsvärd, den ger en inblick i en värld man inte trodde fanns, och det under den tid jag själv var tonåring.

Bokus
Adlibris

Kepler och Connelly

En gammal räv mot en nykompling.
En favorit mot en som jag känt mig så skeptisk mot.
Men det är ingen tävling.

Jag konstaterar bara att Michael Connelly gjort bra ifrån sig igen (jag sågade ju The Reversal lite).

The Fifth Witness är en av de bättre Mickey Haller-romanerna.

Det är dåliga tider, också för advokater. Men Mickey Haller tar på sig sk. foreclosure-cases (slarvigt översatt, de husägare som hamnar i fällan i ekonomiska krisen och riskerar förlora sina hus) och det är en hit. Han tjänar kanske inte storkovan, men har inte ont om ärenden.

Tills en av hans klienter anklagas för att ha mördat en bankman.

Och Connellys styrka, oväntade vändningar och förmågan att skildra aktuella samhällsproblem, kommer till sin rätt i den här romanen. Kanske inte så spännande som Connelly kan vara, men det räcker. Rekommenderas!
------------------------------------------------------


Jag kände länge ett motstånd att läsa Lars Keplers deckare. Generellt är jag skeptisk mot uphaussade "debutanter" som säljs till en massa länder innan de ens publiserats i Sverige. Se bara på Jan Wallentins Strindbergs Stjärna, en föga läsvärd thriller som inte alls var värd uppmärksamheten. Och utgiven på Det Stora Förlaget, något som fick mig att nästan helt tappa tron på ifall "de bästa romanerna blir alltid utgivna"-epitet verkligen är sant. Hur väljer de ut sina debutanter egentligen?

Så jag trodde att Lars Kepler var samma sak (trots att "riktiga" författare står bakom pseudonymen). Har inte ens läst första romanen.
Den andra, Paganinikontraktet , fick jag som ljudbok, och jag måste säga, rent spontant att jag blev väldigt positivt överraskad. Den har en rad udda och intressanta karaktärer (inte bara poliserna), rejält med spänning och en vass story. Vapenhandel är grundtemat, men sidointrigerna är också intressanta. Alltför utvecklade sidointriger i deckare kan stoppa upp läsningen/lyssnandet helt, men inte i Paganinikontraktet. Där är de berättigade.

Bokus
Adlibris

En Dag av David NICHOLLS

Fast det är egentligen One Day av David Nicholls som jag har läst. Läser inte engelska böcker i svensk översättning, om jag kan slippa. Det känns liksom att jag går en omväg då.

En Dag gavs ut av ett litet nystartat förlag och blev en jättehit. Drömmen för alla småförlag, givetvis.

Framgången är förståelig.
Efter att chicklit och romance så kommer det här; den ultimata kärleksromanen. Den är faktiskt det. Romantisk, men utan att vara smörig. Rolig, man skrattar emellanåt. Tragisk, man tycker innerligt synd om huvudpersonerna.

Emma och Dexter. Em och Dex. Dex och Em.
Tillbringar en natt tillsammans när de precis har tagit examen. Och kan inte riktigt släppa varandra.
Det omaka paret, han; rik och charmig, hon; smart, med drömmar, men fattig.

Alla vet, från första början, läsare, samt karaktärernas vänner, att Emma och Dexter är som gjorda för varandra. Men Em och Dex fattar inte det. De fattar bara att de är bästa vänner (och egentligen inte klarar sig utan varandra)

En "Harry met Sally"-historia? Så beskrivs ofta En Dag, men jag håller inte riktigt med. En Dag innehåller så mycket mer.
Greppet är annorlunda. David Nicholls låter oss hoppa in i Emma och Dexters liv på samma dag (15 juli) varje år, i nästan tjugo år.
Han låter oss se hur Dexter får allt serverat på ett fat, men inte har förmåga att hantera det. Det blir en ond spiral av för många kvinnor, för mycket alkohol och droger.
Emma i sin tur har drömmar, men får gå den långa vägen, via ett tråkigt restaurangjobb och lärarjobb till att göra det hon helst vill; skriva.

Inhoppen samma dag, varje år, ger romanen ett alldeles speciellt driv. Vi "missar" vitala saker, ändå lyckas Nicholls knyta ihop det.

Jag älskar sådana här romaner. Som får mig att skratta och gråta, som får mig att vända blad snabbt, eftersom jag vill veta om de får varandra eller inte.
Läs, läs, läs!


Adlibris pocket, inbunden
Bokus pocket, inbunden

Brobyggarna av Jan GUILLOU

Foto. Peter Knutson

Säga vad man vill om Jan Guillou, och alla turer runt honom, jag känner alltid en viss iver när jag får en ny Guillouroman i min hand. Han är och förblir en god berättare.
 Brobyggarna är inget undantag, det är en bra berättelse, berättad av en god berättare, som vågar sig på projekt som ser helt annorlunda ut än de föregående.
Efter att ha gjort sig till bestsellerförfattare med ett antal spionthrillers helomvänder han och skriver en bok om medeltiden. Inklusive fromma kvinnor som Cecilia och tillika fromma korsriddare som Arn. Som dessutom står ut i 20 år utan varandra.

Brobyggarna är en ny helomvändning. Miljön är Europa och Afrika  under tidigt nittonhundratal. En tid som kanske fallit lite i glömska.

Jag slukar.

Inte bara för att en stor del av boken handlar om Afrika, där jag har bott i flera år, och som jag själv skriver om.
Det är också en lärorik berättelse om det tidiga nittonhundratalet och alla drömmar man hade då. Tekniken tog språngsteg, krig skulle inte mer behövas. Trodde man.

Så även bokens huvudpersoner, de norska fiskarbröderna, som får chansen till god skolgång och ingenjörsutbildning på ett toppuniversitet i Tyskland. Allt pga att en välgörenhetsloge i Bergen vill att de ska komma tillbaka och bygga järnväg till Bergen över Hardangervidda.

I slutändan kommer bara Lauritz tillbaka. Oscar har blivit lurad av en lättfotad kvinna och flyr i skam till Tyska Östafrika, Tanganyika. Där han givetvis bygger järnväg. Sverre, som är homosexuell, flyr med sin älskare till London, och han försvinner ur berättelsen (återstår att se om han dyker upp i uppföljaren).

Vi får följa både Lauritz och Oscar i deras järnvägsbyggande. Och kärleksbekymmer. För det har de båda två.

Ibland kan jag tycka att Guillou är alltför korrekt i sitt språk. Det är nästan för perfekt. Men å andra sidan läser man utan att någonsin staka sig. Inte heller tappar man någonsin bort sig. Brobyggarna är en förhållandevis rakt-fram, rakt-på, roman. Allt sker i kronologisk ordning, inga flashbacks.
Även om det är lite för mycket detaljer ibland, om lejonjakt, och byggnation och krig, så är det ursäktat. (Man kan alltid skumma igenom krigsscener...)
Erotiken är inte heller Guillous bästa sida. Men det blir lite bättre i den här romanen. Det hettar till lite mer, i alla fall i skildringen av Oscars förälskelse i en afrikansk prinsessa.

Men en sak är säker. Jag ser fram emot fortsättningen. Vill gärna veta mer om hur det går för bröderna Lauritzsen. Och de intressanta bifigurerna, tex Lauritz tyska hustru Ingeborg, som kämpade sig till en läkarexamen i en tid då det ännu inte var accepterat att en kvinna var läkare.

Bokus
Adlibris

Möt mig i Estepona av Åke EDWARDSON

Åke Edwardsons nya är annorlunda.

Möt mig i Estepona kändes som en kortroman (men den är på 350 sidor), men det är en av nackdelarna (eller fördelarna) med en ebok, man tappar lite känslan för om man har en tegelsten i handen eller inte.
Eller så är den snabbt slut för att den är lättläst. För lättläst? Vet inte, på något sätt känns det som om den har för lite motstånd. Det betyder inte att jag hängde med i alla svängar. Vet inte riktigt vem som var lierad med vem (men det kanske Peter inte visste heller...)
Visst är berättelsen spännande och man läser snabbt för att få reda på hur det går. En thriller, visst, men lite blek.
Huvudpersonen Peter har ett mörkt förflutet, som frun givetvis inte om (får lite Roslund&Hellströms Tre Sekunder-vibbar här), som till slut når i fatt honom. När frugan till sist dras in i dramat hjälper hon till, på sitt sätt (vad annars; barnen är ju i fara... kanske).
Så långt är Peter en trovärdig karaktär. Det finns gott om unga killar som drar i väg på "äventyr" och som fastnar i obskyra sammanhang; allt från serbiska mördargäng, till islamistiska grupper i Afghanistan eller som i denna thriller; baskiska separatister.
Men sedan blir han lite platt. Han verkar vara i chock hela tiden; för att de har hittat honom och pga vad han "måste" göra, för att sona det han gjort tjugotalet år tidigare. Han upprepar sig hela tiden när han talar, och det blir smått irriterande.
Han griper inte riktigt tag som karaktär, vet inte riktigt vad han vill (förutom att skydda familjen).

Berättelsen är stundtals så driven, och så komprimerad, att den känns för kort. Konstigt att säga så, den är ju på över trehundra sidor. Men någonstans känns det som om jag skulle vilja veta mer, att jag skulle vilja lära känna karaktärerna bättre. Nu "hann" jag inte riktigt med det, innan berättelsen tog slut.

Sammanfattning: Helt okej som underhållning, som spännande avkoppling, men den saknar det djup jag hade förväntat mig av Åke Edwardson. Dock uppskattar jag det nya greppet. Sverige översköljs fortfarande av deckare, men bra thrillers är det ont om. Och det är ett plus att den utspelar sig utanför Sverige.

Adlibris
Bokus

Theos Pompeij av Kim M KIMSELIUS

Jag glömde en ungdomsbok i recenseringsyran nyss.
Theos Pompeij är den första av Kim M Kimselius som jag läst och det gav mersmak. Jag har inte läst barn-och ungdomsböcker på länge (förutom Harry Potter), men i somras blev det ändring.

Theos Pompeij är en bok för slukaråldern. Jag som växte upp med Fem-böckerna och Tintin får härliga nostalgivibbar. Det är spänning, historia, lite fantasy och annan miljö.
Jag som älskar vulkaner blev självklart begeistrad. Och så har jag inte läst den verkliga vulkanboken; Tillbaka till Pompeij, Kims debutbok, som kronologiskt kommer efter Theos Pompeij.

Jag blir imponerad när jag ser hur många böcker Kim har gett ut. Om olika tidsepoker och hon drar sig inte för att ta upp svåra ämnen; häxförföljelser, andra världskriget, franska revolutionen.
Jag vill läsa mer!

----------------------------

Adlibris e-boksversion

Skuggans spel av Lars Rambe

Jag lyssnade på Lars Rambes debutbok, Spåren på bryggan, för ett bra tag sedan och vill minnas att jag tyckte det var en helt okej "normal" deckare. Mest var jag imponerad av att Lars Rambe lyckats inte bara egenpublicera, men också sälja riktigt bra. Och få boken såld till utländska förlag.

Uppföljaren, Skuggans spel, också den en "Strängnäsdeckare", är klart bättre. Nu utgiven under förlaget Kalla Kulors vingar. Som traditionell deckare är den kanske inte nyskapande, men den har en rad intressanta karaktärer, som varken är platta eller överdrivna.
Speciellt är det ett bra driv i berättelsen, boken är verkligen en sådan som man påbörjar och helst vill läsa ut så snart som möjligt.
En flykt ur fängelset, en brutalt bankrån, ja, det finns dramatik i berättelsen.


Och jag kunde faktiskt inte gissa mig till vem mördaren var. Det är väl tecknet på att det är en bra deckare?

Rekommenderas.


Adlibris, pocket
Bokus, pocket