Jag fick lite
småångest inför att skriva den här recensionen, eftersom jag har enorm sympati med debuterande författare och deras stora behov att få positiva recensioner. Om man dessutom "känner" författaren lite via skrivarbloggen (läser bloggen alltså), så känns det extra svårt. Och jag vill inte att det ska verka som att jag helt sågar
Solviken för det gör jag absolut inte.
Jag sträckläste mer eller mindre, jag ville så gärna veta hur det skulle gå för Marie och Niklas.
Kortfattat: Boken rör sig runt navet som är ett litet sommarställe i Roslagen, Solviken, som huvudpersonen Marie ärver. Hon är älskarinna till en gift man, som hon hoppas ska lämna sin fru för henne.
Niklas, är separerad från sin dotters mor, Ylva, som fortfarande maniskt försöker styra hans liv (och se till att ingen ny kärlek kommer in i hans liv). Niklas längtar efter en ny kärlek, men Ylva vill ha tillbaka honom, trots att hon satsar på en ny relation med Rolf, änkling med två tonårsbarn som inte riktigt kan acceptera henne.
Marie säger upp sig för att bo på Solviken och snart korsas hennes väg med Niklas. Upplagt för problem, förvecklingar och heta känslor.
Jag har
svårt för språket till och börja med och vet inte riktigt varför. Det är lättläst men känns också stelt, och försök till att föra in humor fungerar inte riktigt. Lite halvhjärtade försök att hitta nya metaforer och bilder faller ganska platt. "
Tankarna på att förlora Niklas var lika skrämmande som den största av muränorna på Aquaria" (jag vet inte vad Aquaria är, men kan gissa, och muränan kommer tillbaka igen så den metaforen funkar rätt så okej...),
"halvnaken Adonis som fick pulsen och rusa och äggstockarna att dra ihop sig" (att saker händer därnere när man stöter på en Adonis vet vi alla, men att äggstockarna drar ihop sig... hm),
"ögonbryn lika höga som Annapurna" (mja... främst för att jag inte vet om genomsnittsläsaren vet vad Annapurna är, ett högt berg i Himalaya, tror jag).
Jag har svårt att känna något för en av huvudpersonerna, Marie. Inte så att man
alltid måste gilla huvudpersonen (man kan tycka illa om också), men det klickar inte riktigt mellan Marie och mig. Främst på grund av hennes
naivitet. Boken börjar med att hon är älskarinna till en gift man, och vägrar att se att han inte alls har planer att lämna sin fru för henne. Jag har svårt för den där naiviteten
"en dag... då ska han bli min på riktigt" när det är uppenbart för alla utom henne att han aldrig haft sådana planer.
Att hon dessutom ärver ett hus av en släktingar och inte bemödar sig läsa igenom papperen ordentligt, det går inte heller hem hos mig. Men det är kanske en personlig grej. Visst kan boken hjälte missa saker ibland, men Marie gör det lite för mycket. Känns inte trovärdigt för mig.
Den andra huvudpersonen, Niklas, är det lättare att ta till sitt hjärta. Han sitter i kläm mellan sin ex (som också är en av huvudpersonerna, en riktig ragata, men förmodligen är hon inte riktigt mentalt frisk, så hon är
lite ursäktad) och sin lilla dotter. I rädsla att strula till det i umgänget med dottern går han med på allt hans ex kräver. Att hon dessutom maniskt vill styra hans liv och är svartsjuk, trots nytt förhållande, är det som ger hela
Solviken nerv och spänning. Niklas
vill verkligen något; nämligen att relationen med dottern ska fungera (och han vill gärna hitta kärleken igen)
Men personporträtten är aningen ytliga och bifigurerna ganska endimensionella (förutom nyfikna granntanten Rut, henne gillar jag), problemen detsamma som i liknande romaner (kärleksförvecklingar, arga ex, mamma som inte tycker att barnbarnet ska "flytta fram och tillbaka", väninnan som stöttar i alla väder, bäste vännen som roar sig med tillfälliga förbindelser trots att han egentligen inte kan glömma sin fru som lämnat honom etc, etc).
Det känns också som om Annika Estassy har försökt pressa in lite för mycket i en och samma roman, (debutantfel, kanske, jag, i mina romanskrivarförsök, gör det
jämt...)
Det är ett tag sedan jag läste
chicklit (räknar Solviken dit, andra kallar det feel good-roman eller relationsroman) så jag är kanske lite ovan. Och jag har just läst Sara Lövestams tredje roman
Tillbaka till henne (suveränt flödande språk och en vacker kärlekshistoria, recension kommer) och då är det lite svårt att ställa om (och orättvist att jämföra
Solviken med
Tillbaka till henne).
Dessutom hade jag läst rätt så många positiva recensioner på flera bokbloggar, så jag hade kanske för höga förväntningar.
Men i alla fall, bortsett från att jag hängde upp mig på en par saker, så lyckades jag koppla bort det här med språket (det måste man göra med bästsäljande författare som Dan Brown och Jens Lapidus också!) och dras med av berättelsen i sig. Den växte efter ett tag och språket tycktes även flyta på lite bättre. Som läsare dras med med mot dess klimax med spänning.
Ytterligare en sak som jag gillade (som sommarstugeägare) var att man fick följa Solviken (huset alltså) under nästan hela året och de olika årstidsskiftningarna.
 |
Annika Estassy
foto Magnus Fond,
Frank Förlag |
Med andra ord;
ros och ris alltså. Annika Estassy har skrivit en lättläst roman perfekt för hängmattan/stranden, och det är inte alls fel. Underhållningslitteratur i sin rätta bemärkelse. Men jag tror att om hon skriver mer komprimerat (alltså inte "korvstoppa") och skildrar varje huvudperson lite mer ingående, så skulle hennes berättelser lyfta.
Adlibris
Bokus
Seminarium med Christin Ljungqvist
