måndag, april 23, 2012

Till Offer åt Molok av Åsa Larsson

Åh, Åsa Larsson, säger jag bara!
Är detta hennes bästa hittills?

Och är det någon favoritförfattare som jag skulle vilja träffa är det Åsa Larsson. Hon verkar så härlig, så full av berättelser. En riktig berättare. Jag minns att hon var med i Sommar för några år sedan, en höjdpunkt det året, och även nya intervjuer, som i Babel och Efter tio är hon fascinerande att lyssna på.

Jag vet, det är vanskligt att recensera favoriter. Man är ofta för snäll. Men jag har faktiskt lyckats såga favoriter som Michael Connelly, så helt snäll är jag inte.

Men vad det gäller Till Offer åt Molok, av Åsa Larsson har jag bara lovord.

Vad jag förstår har det inte varit helt lätt att skriva den här romanen, utgivningsdatumet flyttades fram i tiden, och faktum är att det är fyra år mellan den förra boken och denna. Men resultatet är en genomarbetad och kompakt berättelse, inte en död stund. Det är ett fulländat författar- och redaktionsarbete.

Åsa Larsson väver skickligt ihop en modern kriminalhistoria med något som hände i början av nittonhundratalet. Just den där historiska biten, som kort sammanfattat är en tragisk kärlekshistoria (det utan att avslöja för mycket, men redan tidigt i romanen vet vi att det går illa), är något många recensenter tyckt om. Jag också. Och jag ser små frön där, som kanske kommer att gro och växa till och bli till en egen roman. Kommer Åsa Larsson att skriva en historisk roman förlagd till Kiruna? Det skulle jag se fram emot i så fall.
Jag älskar hennes skildringar av Kiruna. Jag har aldrig varit där och det är exotiskt för mig, jättespännande att läsa om. Speciellt fascinerande är det där med Kirunas Klondykekaraktär, staden gick från att vara ingenting till att bli ett stort samhälle, pga av malmfyndigheterna. Mer om detta, Åsa!

Copyright/fotograf: Orlando G Boström 
Och karaktärerna, både i nutid och i dåtid, är finmejslade. Speciellt tycker jag att hon skildrar Rebecka Martinsson skickligt, och hon har portionerat ut lite om Rebecka i varje bok, men inte allt. Det gör att man med intresse ser fram emot nästa bok, eftersom man vill veta mer.
Eller hundpolisen Krister, som man bara älskar. Han har ett vanställt ansikte efter en brand,  är godhjärtad och, givetvis, hemligt kär i Rebecka. Han tar om hand om en liten pojke i boken och gör det med en sån kärlek, udda och ljuvlig. När pojken inte vågar sova någon annanstans än i hundkojan, trots att det är höst och kallt, så slår Krister upp tältet utanför och sover där, för att hålla koll på pojken. Bara det.

Språket. Så flytande och nästan poetiskt, jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Jag sträckläser med sådan njutning, och blir nästan arg när boken är slut (läste på läsplatta och hade inte koll på hur nära slutet jag var).
Det här är en bok alla borde läsa, även de som vanligtvis inte gillar deckare.

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Till offer åt Molok av Åsa Larsson


Adlibris
Bokus





onsdag, april 11, 2012

Den Nakne Ambassadören av Magnus Zaar

Jag fortsätter min bist litt- runda (böcker om bistånd, diplomati och likn, andra kallar det postkoloniala böcker) med Den Nakne Ambassadören av Magnus Zaar, även om detta egentligen inte är en bist litt på samma sätt som de tidigare, utan en "vanlig" spänningsroman.
Men den är inte vanlig, eftersom den utspelar sig i en annan miljö, ett fiktivt land i Afrika, Östkongo. Som har stora likheter med Uganda, inte så förvånande, eftersom författare tillbringade några år där som "medföljande partner". Hustrun jobbade för UD.

Som spänningsroman är den ganska stereotypisk; någon ser ut att ha begått självmord, vilken någon annan inte tror är sant och vill undersöka. Men ingen är den de utger sig för att vara och givetvis är många inblandade högt uppe i hierarkin.
Mönstret känns igen från många polisromaner och skulle detta vara en vanlig kriminalhistoria hade romanen bara vara en blek kopia av Michael Connellys och Peter Robinsons romaner.

Men det är ingen polisroman.

Handlingen i korthet. 
Unga Clara skickas tillbaka till det land hon tidigare jobbat i, Östkongo, för att sopa igen spåren av den svenske ambassadörens självmord. UD säger utåt att han dog av en hjärtinfarkt.
Clara upptäcker att det är mycket som inte stämmer och försöker ta reda på mer.
Snart stämmer ingenting och biståndspengar verkar ha försnillats. Och då inte bara av den korrupta regimen.
Det blir spännande och som spänningshistoria är romanen helt okej. Men som sagt intrigen känns igen. Det är den annorlunda miljön som är behållningen. Karaktärerna är inte heller de speciellt djuplodade, men det är lätt att tycka om den energiska Clara.

Det finns några saker jag inte riktigt köper. Clara måste hals över huvud sticka Afrika för jobbet. Och tar med sig lilla dottern på 2 år. (Fadern finns inte riktigt i bilden, men däremot en sambo). För mig som har bott flera år i Afrika är det inte riktigt något som man gör, sätter sig på ett plan nästa dag med barnet. Vanligtvis föregås resan av en läkarbesök, vaccinationer, en eller två veckor som man måste äta malariamedicin innan man åker, osv. Det känns inte riktigt trovärdigt att ta med dottern. Det känns som om hon bara är med för att göra Clara lite mer utsatt. Utan att avslöja för mycket av handlingen.

Magnus Zaar
bild. Sveriges Radio
Sedan är det ett par scener med den kursive mördaren (även om texten inte är kursiv) som känns väldigt klichéartade. En scen börjar så här: Mannen som inte alls ansåg sig vara en mördare hade följt efter henne till ambassaden...
Det känns lite påklistrat och som att författaren inte riktigt litar på att läsaren förstår att någon är ute efter Clara ändå. Som om det var taget ur en film där man ser någon smyga efter huvudpersonen.
Även om man låter en scen vara med där någon uppenbart planerar något som kan vara en fara för huvudpersonen så behöver man inte vara övertydlig. Det är att skriva läsaren på näsan.

Men i det stora hela är detta en underhållande spänningsromanen i annorlunda miljö. Det känns väldigt fräscht efter att svenska författarkåren har vänt ut och in på sig i flera år i jakt efter något nytt på svensk mark. Tills nu har det verkat som om svenska förlag varit väldigt rädda för att anta romaner från nya författare som utspelar sig utomlands, men det håller kanske på att ändras.

Den Nakne Ambassadören ska tydligen bli film. Det passar den utmärkt som.

Fler recensioner:

Borås Tidning
Skånska Dagbladet
Bokhora
DAST


Adlibris
Bokus

måndag, april 02, 2012

Innan floden tar oss av Helena THORFINN

Jag fortsätter min bist litt-recensionsrunda (bist litt=litteratur om biståndsarbete och likn).

Helena Thorfinns Innan floden tar oss fick jag i min hand och kunde nästan inte lägga undan den.

Igenkänningsfaktorn är enormt hög, trots att jag aldrig bott i Bangladesh. Men den där världen författaren rör sig i, den känner jag igen, som fd expat.
Jag känner igen kulturkrocken, det där med plötslig ha "tjänstefolk" från att ha varit en vanlig svensk, maid, chaufför, kille som jobbar i trädgården.

Thorfinn har skrivit en roman som är driven, spännande, initierad och som gör en arg. Arg över orättvisor som är så gigantiska att man känner sig enormt liten, samtidigt som man har mycket dåligt samvete för att man inte gjorde mer. Thorfinn säger också "den här romanen är skriven med ilska".

Två parallella berättelser vävs samman, klassiskt snitt, men det fungerar.
Svenska Sofia får jobb på ambassaden i Dhaka, men ansvar för svenskt bistånd. Maken Janne, lärare och de två barnen följer med. Läsaren får följa både Sofia, som kämpar med byråkrati och jobbiga kollegor, och inte minst med ett oerhört korrupt land, och Janne som måste vänja sig vid att vara "den medföljande" partnern, med ansvar för hemmet. Kulturkrocken är naturligtvis stor. Från en vanlig trea i Stockholm till ett stort hus i diplomatkvarteren i Dhaka som i det närmaste är ett palats. Inklusive egen kock, aya (barnvakt), vakter och chaufför. Medlemskap i exklusiva klubbar och otaliga fester med andra  expats.

Vi får också följa de två unga bangladeshiska flickorna Nazrin och Mina, som efter det att storasystern mördats av sin svärfamilj (pga av hennes dowry, brudspeng, inte hade betalats i sin helhet) flyr sin by på landsbygden och hamnar i Dhaka. Det är inte lätt som ung kvinna att klara sig själv i den stora staden, något som speciellt Mina får känna på. Men Mina har en vilja av stål och sinne för affärer. Hon ska tjäna ihop till sin dowry själv och helst också välja sin make själv. Nazrin får först jobb på ett hotell men hamnar så småningom som aya hos Sofia och Janne.

Fotograf: Nille Leander
Det finns så mycket att säga om den här romanen, men det är svårt att få med allt. Karaktärerna är intressanta och man fattar snabbt tyckte för flera av dem eller ogillar andra intensivt.
Sofia och Janne som har haft trubbel i äktenskapet. Svenska ambassadören, som är en udda typ med sinne för lokala språket och sanskrit, men inte så mycket talang för sitt jobb, hans fru, som är ännu mer udda med förkärlek för New Age och aningen för mycket drinkar på alla fester diplomaterna hamnar på (men hon har ett gott hjärta). Danske Bjarne (ja, honom tycker man inte om) som byggt upp en ganska ljusskygg textilindustri med biståndspengar. Oäktingen Ruel som är väldigt kär i Mina, men som vet att han aldrig kan få henne ("det är alltid någon som står lägre än dig själv, och den kan man inte gifta sig med"). Flera modiga textilsömmerskor, människorrättskämpar, slemmiga män som inte klarar av att se en ung kvinna ta egna initiativ etc etc.
Thorfinns galleri av personer är omfattande, men inte så att man tappar bort sig. Och alla har en plats i berättelsen.
Miljön är skickligt skildrad, vare sig berättelsen tar läsaren till deltat på landsbygden, slummen i Dhaka eller mörkret i de farliga textilfabrikerna eller den lyxiga diplomatvärlden. Men jag förstår givetvis att verkligheten även här överträffar dikten. Thorfinn säger själv att Dhaka är en plats som är tung att leva på.

Det är en omfångsrik berättelse, men inte så att jag skulle kunna säga att det eller detta skulle man kunna stryka. Jag sträckläste och det gjorde inget att boken var lång.
Den här romanen rekommenderas varmt!


Fler recensioner:
SvD
HD
Expressen
Aftonbladet
Sydsvenskan


Bokus
Adlibris