En mörk välsignelse av Dennis LEHANE

Copyright: Kalle Assbring

Det är alltid svårt, om inte omöjligt, att recensera favoriter.
En av mina är Dennis Lehane. Jag älskar hans hårdkokta deckare och även den mer episka Ett Land i Gryningen.
Och deckarparet Gennaro/Kenzie ligger extra varmt om hjärtat. I de tidigare romanerna byggde Lehane upp en tråd som höll igenom hela serien; relationen mellan Angie och Patrick.
Och jag levde med. Ville att de skulle få varandra.

En Mörk Välsignelse (jag har läst den engelska versionen Moonlight Mile) utspelar sig drygt tio år efter de övriga romanerna i serien. Vi vet redan på förhand att Angie och Patrick fortfarande är ihop, och att de har en liten dotter. Så för den som aldrig läst något ur serien, den nya är en enda stor spoiler.

Men, samtidigt, en klockren Lehane-thriller. Boston Noir (vad jag ogillar den staden...) med människor av kött och blod, och några udda karaktärer däremellan. Bubba, Patricks sidekick, finns med i alla romanerna, och har blivit något av en favorit. Ett muskelberg och en psykopat (antar jag), men inte helt korkad och utan honom hade antagligen Patrick aldrig överlevt.

Något annat som slår an hos mig, som socionom, är Lehanes insikt i socialt arbete. Det märks att han har jobbat inom socialt arbete innan han slog igenom som författare.
En Mörk Välsignelse hänger ihop med en tidigare roman, Gone Baby Gone (en av Lehanes bästa) där Gennaro/McKenzie letar rätt på en försvunnen flicka. Inte helt utan konsekvenser, flickan kommer tillbaka till hemförhållanden som inte är de allra bästa. Angie och Patrick blev så oense om vad som var bäst för flickan att de separerade. Patrick ville "följa lagen" och återlämna flickan till mamman, Angie ville strunta i det och låta henne stanna hos de som hade hand om henne, om än illegalt, som tog bättre hand om henne.

Nu, tio år senare, har hon försvunnit igen, och frågan är; är det frivilligt? Hemförhållandena är lika dåliga som tidigare, om inte sämre.

En Mörk Välsignelse en bladvändare, med mer än en oväntad vändning. Om detta nu är en avslutning av serien Gennaro/Kenzie så är det är fullvärdig sådan.

The Given Day av Dennis LEHANE

Jag ser en viss trend i spänningsromangenren, och den har pågått ett tag. ”Vanliga” författare som ger sig på att skriva ”deckare” (Kerstin Ekman, Maria Küchen) och deckarförfattare som vill skriva ”vanlig” skönlitteratur (Håkan Nesser räknas väl kanske dit, även om hans romaner typ Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har en stark spänningstråd i sig).

Bra eller dåligt? Ja, det beror väl på boken. Jag tycker mycket om Nessers böcker som inte är deckare. Även Mankells Comedia Infantile fascinerade mig. Jag skulle gärna se Åke Edwardsson skriva en ickedeckare. Kanske på gång?
Eller varför inte Åsa Larsson?

För egentligen; varför placera i genrefack? Och varför så svårt att ta sig ur deckarfacket? (Med det menar jag inte att det är lätt att ta sig in i det).

Det beror på boken som sagt.

Har precis läst ut Dennis Lehanes The Given Day (Ett land i gryningen). Och förstår att Lehane är på väg att tvätta på deckarförfattarstämplen totalt, via Mystic River och Patient 67.
Men ändå förblir den där som en tråd heller tiden; den gamla lätt igenkända spänningen.

The Given Day (kan inte riktigt försona mig med den svenska titeln) är egentligen en historisk roman, utspelar sig 1918-1919. Fattigt och eländigt, även om man är polis, spanska sjukan, efterkrigstid, the Red Scare och så vidare. Jag fick söka på Wikipedia för att hänga med, och upptäckte att allt stämde (vad annars), ned till minsta bomb i Boston.

Berättelsens två huvudpersoner, polisen Danny Coughlin och den svarte diversearbetaren Luther Laurence, rör sig i två huvudspår, men möts någonstans i mitten av romanen. Danny tillhör polisens överklass eftersom hans far är en överordnad och Luther har fått fly Oklahoma därför att han dödat en man. Luther hamnar hos familjen Coughlin som hjälpreda och lär känna Danny. Viktig i berättelsen är också Dannys kärlek Nora, irländskan som bär på en mörk hemlighet. Nyanserade karaktärer som fascinerar en. Inga stereotyper, inte.
Danny dras mer eller mindre ofrivilligt in i fackligt arbete, som i slutändan leder fram till den stora polisstrejken i Boston 1919. Luther längtar hem till frun och sonen han aldrig har sett, men brottet han har begått hindrar honom från att resa hem.
Det finns så många trådar i den här historien att det är bäst att inte gå in på allt, för att inte förvirra. Men allt knyts ihop på slutet. Sårbara hjältar och nattsvarta bovar, allt finns med.

Och så språket. Det är något med Lehanes berättarstil som hakar tag i mig. Jag är fast. Det är vackert, det är gripande.
Och det känns så långt borta från deckaren. Även om det fanns episoder i Kenzie/Gennarodeckarna som jag känner igen.

Tänk den som kunde skriva så här. Som får en att sträckläsa en tegelsten på 700 sidor utan att tycka det är en enda sida för mycket.
Och vad bättre är; det sägs att detta är första delen i en trilogi.

Gone, Baby, Gone av Dennis LEHANE

"I looked up at the stained-glass Jesus, his arms held open above the gold tabernacle.

“Eight years old,” I whispered. “Explain that.”

I can’t.

Can't or won't?
No answer. God can clam up with the best of them.
You put a child on this earth, give him eight years of life. You allow him to be kidnapped, tortured, starved, and raped for fourteen days – over three hundred and thirty hours, nineteen thousand eight hundred long minutes – and then as a final image You provide with the faces of monsters who shove steel into his heart, cleave the flesh from his face, and open his throat on a bathroom floor.
What’s your point?
“What's Yours?” I said loudly, heard my voice echo off stone.
Silence.
“Why?” I whispered.
More silence.
“There is no goddamned answer. Is there?”
Don’t blaspheme. You're in church.
Now I knew the voice in my head wasn’t God’s. My mother’s probably, maybe a dead nun’s, but I doubted God would get hang up on technicalities during such a time of dire need.
Then again, what did I know? Maybe God, if He did exist, was as petty and trivial as the rest of us.
If so, He wasn’t a God I could follow."

Citatet ovan kommer från Dennis Lehanes roman Gone, Baby, Gone.
Lehane har innan han blev författare arbetat med utsatta barn, och i denna bok märks det att han vet vad han talar om.

Strax innan denna scen utspelas mellan huvudpersonen Patrick, privatdeckare, och Gud, om det nu är Gud han talar med, har en liten pojke blivit mördad på ett bestialiskt sätt. Patrick har dessutom samvetskval för att han kom en timme försent till huset där pojken hölls fången, kanske hade hans liv kunnat räddas.

Strax efteråt kommer han fram till att han tror på Gud, men han är inte säker på att han gillar honom.

Deckarförfattare är numera inte rädda för att ta in religiösa frågor i sina romaner. Inte bara att de har religiösa människor som romanfigurer, oftast som störda präster eller andra psykiskt instabila troende som begår brott på grund av "Gud har befallt dem till det", eller något liknande.
Men man hittar också huvudpersoner som brottas med Gud, som Lehanes Patrick McKenzie.
McKenzie tycks i alla fall ha kommit fram till något viktigt; om Gud var likadan som vi andra, så var det inte en Gud han kunde följa.
Jag satte hundöra på denna sida i boken och strök under meningen.
För så är det ju, om Gud vore så obetydlig och värdelös som jag, då var han ingenting för mig. Det är ju inte det jag vill ha. För om Gud vore som jag, då skulle han ju också kunna vara som de som gör allt det där hemska som inte bara sker i deckare, utan i verkligheten också.
Jag vill ha en Gud, som är Gud och står över allt det. En Gud som är godheten förkroppsligad, och kärleken, rättvisan, upprättelsen...

Men man förstår ju Patricks dilemma; hur kan en god God finnas när det finns så mycket ont i världen?

Eller kan man vända på det? Hur kan Gud inte finnas, när det ändå finns så mycket gott i världen. Och vackert.

---
Tidigare publicerad 1 maj 2007