The Black Box av Michael CONNELLY

Min favorit Michael Connelly har varit lite svajig de senaste åren. Han har producerat toppar som Fågelskrämman och Räven, men andra har varit mer intetsägande. De har inte riktigt tagit tag i mig, men de är alltid välskrivna och välredigerade.

Men den allra senaste, The Black Box, tycker jag om. Den har en genomtänkt intrig, lockar till sträckläsning och så anar man en utveckling av Harry Bosch-karaktären. Han ska snart gå i pension, men hans dotter, Madeleine, som i The Black Box är sexton år, har bestämt sig för att bli polis precis som pappa (och mamma var naturligtvis en gång FBI-agent). Inte för att pappa Harry är så pigg på idéen, men är på det klara på att han nog inte kan stoppa sin viljestarka dotter.
Kommer Connelly att följa Madeleine mer än pappa Harry i fortsättningen kanske?

Tillbaka till handlingen. Harry Bosch håller på och utreder ett gammalt mord från början av 1990-talet, en ung kvinnlig dansk journalist som sköts till döds i Los Angeles i samband med oroligheterna efter Rodney King-målet (googla på Rodney King om ni inte minns det fallet). Har hon varit på fel plats vid fel tillfälle, eller är det något annat som ligger bakom? Bosch börjar nysta och kommer snart fram till att mordet har något med den första Irakkriget att göra; Desert Storm. Där har den danska journalisten också varit.
Det är för övrigt något av ett tema i Connellys senaste böcker, att han tar upp något aktuellt.
Krigveteraner från Irakkrigen, i denna bok, i en tidigare fastighetskrisen och det faktum att många amerikaner inte längre kan betala sina huslån, och i Fågelskämman cybercrime, för att ta några exempel. Intressant för en som inte är amerikan, man får lite insikt i det amerikanska samhället. Man kan knappast säga att Connelly tar politisk ställning, han koncentrerar sig mer på konsekvenserna av till exempel skuldkrisen, irakkrigen, farorna med internet etc.
The Black Box är ganska lågmäld i början, den koncentrerar sig mest på polisarbetet, men så tar utredningen några oväntade vändningar och det blir ganska omedelbart spännande. Men någon riktig action är inte denna Harry Bosch-roman, med undantag av slutet.
Och givetvis har Bosch återigen svårt att komma överens med sin nye chef (ingen som känner karaktären är förvånad).

Rekommenderas till alla Harry Bosch-fan, eller om du aldrig läst något av Michael Connelly.

The Drop av Michael CONNELLY

Lågmäld Harry Bosch-roman

Så har jag tänkt sätta rubriken. Men det var innan jag hade läst färdigt.

Först tänkte jag nämligen; The Drop är en lågmäld Harry Bosch. Han börjar bli gammal, lite soft (främst pga av att dottern Madeleine numera bor hos honom och har inflytande på honom). Kanske dags för pensionering?

Inte så att jag ogillade romanen, snarare tyckte jag att det är en av de bättre Harry Bosch-deckarna på länge. En ren deckare, ni vet; ordentligt inblick i polisarbetet. Och Harry Bosch har fått två ärenden på halsen; ett ”open unsolved” (DNA visar sig matcha ett gammal mord , men bara det att gärningsmannen i så fall skulle ha varit åtta år när han våldtog och mördade en ung kvinna…) och ett purfärskt (en man hoppar mot döden från balkongen på ett lyxhotell i Hollywood, men kanske är det inte självmord). Orsaken till att Harry måste ta det nya fallet är att pappan till den döde har begärt att han ska ta det. Och det är ingen mindre än Harrys gamla nemesis Irvin Irving, fd polischef, numera politiker.

Länge tror man att fallet Irving är romanens huvudfall, men inser snart att så inte är fallet.

På slutet får också Connelly upp tempot ordentligt.

Och jag tycker fortfarande att detta är en av de bättre Harry Bosch på senare år.

 Varför jag gillar Michael Connelly så mycket?

Jag antar att det är för att han skriver så smidigt. Vet inte hur jag ska förklara det, men han skriver så att man bara följer med, det flödar obehindrat. Sällan har man känslan av att ”här skulle de kunna kapa ett antal sidor för att få upp tempot”.

Gediget hantverk.

Adlibris

Bokus

Kepler och Connelly

En gammal räv mot en nykompling.
En favorit mot en som jag känt mig så skeptisk mot.
Men det är ingen tävling.

Jag konstaterar bara att Michael Connelly gjort bra ifrån sig igen (jag sågade ju The Reversal lite).

The Fifth Witness är en av de bättre Mickey Haller-romanerna.

Det är dåliga tider, också för advokater. Men Mickey Haller tar på sig sk. foreclosure-cases (slarvigt översatt, de husägare som hamnar i fällan i ekonomiska krisen och riskerar förlora sina hus) och det är en hit. Han tjänar kanske inte storkovan, men har inte ont om ärenden.

Tills en av hans klienter anklagas för att ha mördat en bankman.

Och Connellys styrka, oväntade vändningar och förmågan att skildra aktuella samhällsproblem, kommer till sin rätt i den här romanen. Kanske inte så spännande som Connelly kan vara, men det räcker. Rekommenderas!
------------------------------------------------------


Jag kände länge ett motstånd att läsa Lars Keplers deckare. Generellt är jag skeptisk mot uphaussade "debutanter" som säljs till en massa länder innan de ens publiserats i Sverige. Se bara på Jan Wallentins Strindbergs Stjärna, en föga läsvärd thriller som inte alls var värd uppmärksamheten. Och utgiven på Det Stora Förlaget, något som fick mig att nästan helt tappa tron på ifall "de bästa romanerna blir alltid utgivna"-epitet verkligen är sant. Hur väljer de ut sina debutanter egentligen?

Så jag trodde att Lars Kepler var samma sak (trots att "riktiga" författare står bakom pseudonymen). Har inte ens läst första romanen.
Den andra, Paganinikontraktet , fick jag som ljudbok, och jag måste säga, rent spontant att jag blev väldigt positivt överraskad. Den har en rad udda och intressanta karaktärer (inte bara poliserna), rejält med spänning och en vass story. Vapenhandel är grundtemat, men sidointrigerna är också intressanta. Alltför utvecklade sidointriger i deckare kan stoppa upp läsningen/lyssnandet helt, men inte i Paganinikontraktet. Där är de berättigade.

Bokus
Adlibris

The Reversal av Michael CONNELLY

Som stort Michael Connelly- och framför allt Harry Bosch-fan tycker jag alltid att det är svårt att recensera hans böcker.
Det känns som om man ska recensera en vän. Harry Bosch är den litterära figur som blivit mest levande för mig i deckarvärlden, och det är svårt att ta ur mig. Jag har inte heller lust att förändra det (jag är inte ensam, det är ganska kul att gå in på Connellys hemsida och läsa den interaktiva Message Board, där läsare ibland diskuterar böckernas karaktärer som om de vore riktiga personer...).
Och har man lyckats göra karaktärer riktigt levande för sina läsare, då måste man väl ändå kunna säga att man har lyckats som författare?

Det är en bedrift att lyckas hålla en karaktär vid liv i så många böcker. Och därtill lyckas få till en spännande historia.

Men Michael Connelly har sina svackor. Det går lite upp och ned. Jag kan nästan alltid hitta något bra i alla böcker, men det finns också några som inte riktigt tar tag.
The Reversal är en av dem. Harry Bosch är i team igen med halvbrodern Mickey Haller, försvarsadvokaten som i denna bok tillfället hoppar in som åklagare. Haller har kallats in som oberoende åklagare i ett fall där en  barnmördare fått sin dom upphävd och satts på fri fot. Men polisen och åklagarmyndigheten vill pröva fallet på nytt och kallar in Haller, som får sin vassa och skickliga exfru som biträdande åklagare. Han begär att få Harry Bosch som utredare, och arbetet börjar med att lyckas få tillräckligt med bevis för en ny fällande dom.

Storyn är lite för förutsägbar, men när jag tittar på en annan Harry Bosch som var förutsägbar (man vet vem mördaren är), Echo Park (Räven), så konstaterar jag att Echo Park är betydligt bättre, faktum är att Echo Park är den bästa av de senare Harry Bosch-romanerna. The Scarecrow (Fågelskrämman), som kom förra året, är också en betydligt bättre spänningsroman (men det är ingen Harry Bosch) än The Reversal.

Detta är samtidigt den tredje Mickey Haller-romanen. Egentligen känns det som om det är mer än Mickey Haller än en Bosch. Kanske därför att Connelly växlar mellan första och tredjeperson, och Mickey Haller-episoderna berättas i första person, Bosch i tredje. Det ger mer tyngd åt Haller.
Även här konstaterar jag att vare sig tvåan eller trean når upp till ettans (The Lincoln Lawyer, som snart blir film) klass. Lincoln Lawyer (I Lagens Limo) är fortfarande en av Connellys bästa.

Connelly hade också kunnat fördjupa sig i Harry Bosch privatliv lite mer. Det finns ingen plats för romantik (även om man trodde att Bosch skulle få till det med The Reversals kvinnliga huvudrollsinnehavare, men se, det blev inget med det), eftersom Bosch är överväldigad av att plötsligt ha blivit pappa på heltid. Jag hade gärna läst lite mer om interaktionen mellan tonåriga dottern Maddie och Bosch som för en gångs skull är väldigt tafatt. Men läsaren får inte så mycket av det.
Inte heller Haller har så mycket tid över för romans och familjeliv.

Storyn i sig står inte för några större överraskningar. Det blir spännande till slut, men...
Det blir inte mer än en medelmåttig spänningsroman. Läsvärd, men Michael Connelly kan betydligt bättre.

Diverse spänningslitteratur- MICHAEL CONNELLY, ARNE DAHL och AINO TROSELL

Mina berg av stryktvätt minskar snabbare när jag har något bra att lyssna på.
Via IStore hittade jag äntligen audioversionen av Michael Connellys Chasing the Dime (Framgångens pris).

Chasing the Dime räknas inte som en av Connellys stora spänningsromaner, ändå har den alltid varit en av mina favoriter. Historien om den naive vetenskapsmannen Henry Pierce, som börjar få telefonsamtal som egentligen är menade för en callgirl, upphör inte att fascinera mig.
Och som så ofta med ljudböcker, när man tvingas "lyssna till allt" och inte skummar igenom någon text, upptäcker jag saker som jag missat tidigare.
Jag tycker Connelly har skapat en  intressant karaktär i Pierce. Den högintelligente men känslige mannen som har byggt upp ett företag som strävar efter att utveckla datorer som bygger på molekylär teknologi till skillnad från silikonchips. Stundtals vill man skumma igenom de delar som koncentrerar för mycket på det tekniska, men det får en ändå att bättre förstå hur passionerad Pierce är som yrkesman. Så passionerad att hans fleråriga relation med Nicole just tagit slut. Han tillbringade hellre nätterna i labbet än i sängen med henne. För att förenkla problemet med deras relation lite.

Nu har han precis flyttat till en egen lägenhet, fått nytt telefonnummer och så... börjar han få telefon till Lilly.
Lilly visar sig vara prostituerad och bjuder ut sina tjänster på en websida. Med Pierces nummer. Och hon visar sig vara omöjlig att få tag på.
För naivt nog ser inte Pierce till att snabbt byta nummer, han börjar istället leta efter Lilly. Vill hitta henne för att vara säker på att hon är okej. Vilket givetvis visar sig vara ett icke så klokt företagande. Snart tror polisen att han själv ligger bakom hennes försvinnande och Pierce ser  hur karriär, viktigt patentsökande , hans egen frihet och kanske även hans liv riskerar att stryka med på grund av hans naiva sökande.
Det utvecklas till en bladvändare där Pierces bakgrund och barndom har viktig betydelse, den påverkar till stor del hans handlande.

-----

Arne Dahls romaner om A-gruppen har inte riktigt fungerat som bladvändare för mig. Men den senast lästa; Efterskalv, var helt okej. Speciellt på grund av några oväntade vändningar.
Men jag har problem med att det är så många karaktärer. Jag som inte har läst alla böcker i serien har inte lärt känna dem. Jag håller helt enkelt inte isär dem. Inte ens kvinnorna.
Men som spänningsroman får den ändå godkänt.

-------

Under en längre tid har jag också avverkat spänningromaner av Aino Trosell. Hon är ett exempel på en "vanlig författare" som kastat sig på spänningsromanen. I flera av böckerna har hon Siv Dahlin som huvudperson, en medelålders kvinna som dyker upp som städerska i en bok, som kokerska i en annan. Skapelsen av Siv som karaktär är på många sätt unik och det är böckernas styrka. Inga högutbildade hjältar/hjältinnor så långt ögat når. Men så är ju också Aino Trosell en sk. "proletärförfattare". Jag har inte sett Aino Trosells romaner på bästsäljarlistorna, men däremot har hon vunnit Deckarakademins pris för kriminalroman för Medan hjärtat ännu slår. Den har jag inte läst, men däremot Järngreppet och Se dem inte i ögonen. Prisad med inga bästsäljare alltså. Kan det beror på att de inte är riktiga bladvändare? Vad man nu menar med det. Läsvärda är de i alla fall och ett välkommet avbrott i den ganska stereotypa deckarvärlden.
Ytspänning, en roman om dykare på en oljeplattform är däremot en bladvändare, en genuin thriller, även om teknikaliteterna förefaller något fantastiska för min del (som har lite inblick i branschen). Klaustrofobin i dykarklockan blir nästan bokstavligt påtaglig när de hamnar i livsfara under ett rutindyk.
Ytspänning är vad jag skulle kalla en riktigt bra spänningsroman, utan vare sig poliser eller döda kroppar i intrigen. Rekommenderas! Ett tips är att lyssna på den via Elib, lysande inläst av Jakob Ekelund.

Nine Dragons av Michael CONNELLY

Den mest personliga Harry Bosch-romanen hittills, lovar Michael Connelly i förhandsreklamen.
Det är i alla fall en annorlunda Harry Bosch-roman. Fortfarande en ganska klassisk spänningsroman, men mycket av det som händer sker utanför Harry Bosch´ kontroll. Han är utanför sitt revir, stundtals en fisk på torra land.

Bakgrunden hittar man i flera böcker bakåt i serien. Under loppet av åtta romaner skapade Connelly en karaktär som ingen kunde komma åt. En ensamvarg med uppdrag att bekämpa ondskan i form av den grova brottsligheten i Los Angeles.
Den osårbare Harry Bosch försvann i samma stund som han fick reda på att han hade en liten dotter, Madeline (Lost Light / Skuggspel).
Fem romaner senare har hans dotter blivit tonåring och bor med sin mamma i Hong Kong.

Nine Dragons börjar med ett mord i Los Angeles på en affärsinnehavare av kinesiskt ursprung. Under utredningens gång verkar det som om den kinesiska maffian har något att göra med mordet.

Samtidigt får Harry Bosch beskedet att hans dotter i Hong Kong är försvunnen. Han släpper allt för att resa dit och leta reda på henne, och det stora frågan är; har den kinesiska maffian något med försvinnandet att göra?

I och med att Harry Bosch reser till Hong Kong trappas tempot upp och innan man vet ordet av är boken slut. Efter ett par oväntade vändningar. Annars skulle det nog inte vara en Connelly-bok.
Stundtals känns boken lite förutsägbar. Eller är det så att jag känner Michael Connellys författarskap så väl nu att jag hade på känn vad som skulle hända?
Jag vet inte. Jag skulle gärna vilja veta vad andra läsare av romanen tänker om detta, skriv en kommentar. Men avslöja inget av handlingen. No spoilers, som man säger på engelska.

Connelly hade gärna kunnat djupdyka lite mer i skildrandet av Bosch´ relation med dottern Madeline, den karaktär som han enligt egen uppgift inte "känt sig redo att skriva om" förrän nu.
Jag upplevde att den Connellyroman som kom innan Nine Dragons, The Scarecrow, var kompaktare och mer innehållsrik, men den är också en mer typisk spänningsroman. Nine Dragons hade mycket väl kunnat vara rätt så mycket längre utan att det hade blivit för mycket. Kanske ovanligt att säga så, oftast behöver ju böcker kortas ned.

Mest personliga Harry Bosch-romanen? Kanske. Men den bästa personliga Harry Bosch-romanen? Jag vet inte. The Last Coyote/Den Sista Prärievargen är fortfarande min favorit.

Men ändå; boken rekommenderas varmt.





Intressant lång intervju med Michael Connelly om Harry Bosch här, tryck på On Demand på Video Player.
Michael Connelly fortsätter att ge intrycket av att vara en himla trevlig karl. Och han, Harry Bosch och jag har något gemensamt, en trettonårig dotter.
_____________________________________________

The Scarecrow (Fågelskrämman) av Michael CONNELLY

Tretton år efter The Poet (Poeten) kommer den riktiga uppföljaren till denna Michael Connellys första fristående roman, vid sidan om Harry Boschdeckarna alltså.

För även om The Narrows (Fällan) egentligen är en uppföljare, eftersom den också handlar om seriemördaren Poeten, så är den en roman där Poetens ena huvudperson, Jack McEvoy, fattas. Så det blir en halv uppföljare och en halv Harry Boschdeckare.

Men The Scarecrow (Fågelskrämman) har med dem båda, kriminalreportern Jack McEvoy och FBI-agenten Rachel Walling (jo, hon som hängde ihop med Harry Bosch i ett par böcker).

Jack McEvoys berömmelse efter Poetenhistorien och den bästsäljande bok han skrev om den har svalnat och dessutom har han blivit för dyr för den tidning han jobbar på, Los Angeles Times. I ett försök att stävja de ekonomiska konsekvenserna av vikande läsarsiffror har tidningen beslutat att avskeda 100 av sina garvade och högavlönade reportrar och ersätta dem med färre lågavlönade reportrar som kommer direkt från journalisthögskolan. McEvoy är nummer 99. Han får två veckor på sig att packa ihop och lära upp sin efterträdare, den unga, vackra Angela, multifunktionell och begåvad, men utan erfarenhet.

I ett sista försök att skriva en sista toppartikel i Pulitzerprisklass snubblar han, och kollegan Angela, över ett mord, som sägs har begåtts av en ung, svart kriminell knarklangare. Men de gräver djupare, inser att killens erkännande inte är ett sådant, och att liknade mord har begåtts i andra städer.

De är en seriemördare på spåren. Eller rättare sagt, han är dem på spåren. De googlar på en hemsida som visar sig vara en sk. IP-adressfälla, en hemsida endast skapad för att hålla koll på ifall någon googlar på ett visst specifikt ämne, och det får ödesdigra konsekvenser.

Någonstans där i början av berättelsen inser Jack McEvoy att han behöver hjälp, och han kontaktar sin gamla flamma, FBI-agenten Rachel Walling som i ett tidigare jobb var profiler, hon sysslade med att göra gärningsmannaprofiler.

Som läsare vet vi från första sidan vem som gjorde det. Sedan skådar man liksom från ovan hur McEvoy/Walling tuffar fram i ganska hög fart på ett spår som i slutändan kommer att leda till en frontalkrock med The Bad Guy. Och man sitter där och kan inte göra något. Frustrerande och vansinnigt spännande. Man är fast och boken blir en riktig genuin bladvändare av första klass.
Det är ett välkänt berättartekniskt knep, det där att låta läsaren följa mördaren parallellt med hjälten från början, inget nytt under solen. Även Connelly har provat på det, delvis i Poeten, och speciellt i Fällan. Men det krävs en viss skicklighet för att hålla spänningen på topp.
Och det fungerar i The Scarecrow.

Både McEvoy och Walling är sig lika. McEvoy, bokens jag, är fortfarande ganska cynisk och nu dessutom bitter efter motgångarna på tidningen. Walling handlar som vanligt intuitivt och ibland impulsivt och även denna gång håller hon på att bli tvungen att lämna in FBI-brickan för att hon ställer upp för McEvoy på mer än ett sätt. Något som FBI-ledningen inte gillar.

Och trots att de är tolv år äldre så visar det sig att gammal kärlek aldrig riktigt…

Connelly dyker djupare i karaktärerna McEvoy/Walling i Poeten, men undviker det i The Scarecrow. Bra eller dåligt? Vill man veta mer om dem är det bra att ha läst Poeten först, men inte en nödvändighet. The Scarecrow står på egna ben.

Man lär sig saker genom romanen också. Cyberspace är en farlig djungel. Plötsligt blir man osäker. Hur säkert är mitt email, min Facebooksida och hur utlämnande är jag egentligen på min blogg? Och kan jag lita på att mina personliga uppgifter, numera digitaliserade, tex i en medicinsk journal eller hos min advokat, är otillgängliga för obehöriga.

Och om man råkar hålla på att jaga seriemördare; innan man hoppar i säng för att ha sex med sin älskade, kolla under…

…äsch, ska inte avslöja mer.

Sammanfattning: Definitivt en av Michael Connellys bästa på många år. En värdig uppföljare till Poeten, som trots allt står i en klass för sig.

Och som sagt: en bladvändare.


----------
Andra recensioner av Fågelskrämman.
Alkb.se

Echo Park (Räven) av Michael CONNELLY

Alla som har läst min blogg någorlunda noggrant har inte kunnat undvika att jag är lite svag för några olika saker. En svaghet är U2, en annan är Michael Connellys deckare och då speciellt de om den egensinnige Los Angeles-polisen Harry Bosch.
Nu har jag läst alla Connellys böcker. Som vanligt drabbas jag av en lättare depression varje gång en bok tar slut. Echo Park (Räven) inget undantag. En skickligt berättad spänningsroman, som alltid med Connelly.

Och som vanligt suckar alla Harry Bosch-fans och undrar om han någonsin ska lyckas hålla kvar en kvinna i sitt liv. Han närmar sig sextio, för guds skull, Connelly, give him a break! Men vi har hopp, alla vi som är lite hemligt förälskade i denna fiktiva polis, Connelly har på sin hemsida erkänt att han känner sig redo för att skriva en bok där Bosch har ett mer stadigt kärleksförhållande.

---
Tidigare publicerad här, 2 april 2007