tisdag, juni 28, 2011

Livet Deluxe av Jens LAPIDUS

Jag stiftade första gången bekantskap med Jens Lapidus för några år sedan i samband med en skrivarkurs. Vi hade fått i uppdrag att läsa bland annat Snabba Cash samt Jo Nesbös Smärtans Hus. Lite orättvist för Lapidus kanske, han når ju inte alls upp till Nesbös klass.
Men jag kunde se att det var något nytt och fräscht med Lapidus.
Andra romanen, Aldrig fucka upp, lyssnade jag på en sommar (tror att man kunde ladda ned den gratis som Mp3 från DN, eller något) och den gav inte alls samma intryck. Fungerade inte alls. Kanske på grund av att några karaktärer helt enkelt kändes malplacerade. Romanen var för spretig.

Livet deluxe är lite mer tillbaka där Snabba Cash var. Framför allt är några av karaktärerna tillbaka, bland annat Jorge och JW. Båda vill ha tillbaka det liv de förut hade. Jorge efter att ha sysslat med "lagliga" saker ett tag, JW efter att ha muckat.

Men jag känner mig ändå splittrad inför Livet deluxe. Storyn är helt okej, karaktärerna har fått mer djup. De nya karaktärerna; Natalie, dotter till maffiabossen Radovan, och Hägerström, undercoverpolisen, är också bra sammanvävda med de övriga i stroyn. Jag kan dock tycka att det är lite osannolikt hur Natalie tar över pappans verksamhet, bara så där, utan erfarenhet. Och Hägerström handlar ganska oprofessionellt genom att förälska sig i en av de brottslingar han ska avslöja.

Och så var det språket. Jag minns för lite från Snabba Cash, borde kanske läsa om.
I första hand är det den korthuggna stilen som jag hakar upp mig på. Jag kan förstå användandet av korta meningar i aktionscener, de får upp farten, men Lapidus är korthuggen hela romanen. Så korthuggen att meningarna blir ofullständiga ibland. Visst kan man använda det i skönlitterär text, men jag hänger upp mig på meningar som; Jorge sovit dåligt i natt.  Jag saknar hade någon vansinnigt.


Sedan är det Lapidus skriver dialoger på. Han använder väldigt ofta den stil man ser i filmmanus. Jorge sa: " Ska vi...", eller JW svarade: "Jag vet inte..."
För mig är det en stoppkloss, det hindrar flödet mycket mer än att avsluta dialogen med sa Jorge, svarade JW.

Men vad som hindrar flödet i läsningen ännu mer är kolonmissbruket. Jag kan inte förstå vad kolon har att göra i vanlig skönlitterär prosa. Kan man inte skriva hårdkokt utan kolon?
Ett typiskt exempel kan se ut så här:
Han: en snubbe som drev ett ställe.Han: en snubbe som ägde något.Samtidigt: fortfarande skumt.
Man stannar upp vid varje kolon. Det är väldigt irriterande.
Men faktum är att efter ett tag vänjer man sig. Läser på, glömmer att irritera sig. Och då blir berättelsen ganska rafflande. Den fungerar ganska bra hela vägen till slutet. Förutom en alldeles uselt skriven sexscen någonstans i andra hälften, mellan två av huvudkaraktärerna. Varje mening börjar med han eller hon.
Hon förde... Han kysste henne...Han tog av henne...Hon kände hur...Han förde upp...Hans tunga sökte sig...


Men i alla fall... Jag gillade tvisten på slutet. Hade faktiskt inte alls räknat ut det.

Adlibris
Bokus

fredag, juni 17, 2011

Grundläggande genetik av Mikael Fant

Jag blev rekommenderad att läsa Grundläggande genetik för att författaren var så bra på att gestalta.
Tror att jag började på romanen tre gånger, utan att komma in i den. Något annat kom antagligen i vägen.

Men så till sist. Jag bestämde mig för att den skulle läsas och upptäckte snart att den hade ett visst driv. Utan att vara spänningsroman.
Jo, den var ändå spännande. På ett annat sätt.
Till slut vill man så gärna att huvudpersonen Jakob ska få reda på vem som egentligen är hans pappa att man sträckläser.

I korthet; Jakobs mamma dör, alltför ung, och alltför alkoholiserad. En genetisk sjukdom förvärrade dessutom hennes tillstånd, så när hon tog lite för mycket paracetamol var det kört.
Så Jakob kan inte fråga henne längre. Inte heller mormor och morfar vet.

Berättelsen i nutid varvas skickligt med tillbakablickar och som läsare får man långsamt en inblick i vilken sorts person Jakob är, och vad han vill.

Jag glömde att fördjupa mig i gestaltningen, blev så absorberad av berättelsen att jag inte riktigt tänkte på det. Får bli en annan gång. Lånetiden gick ut och andra debutböcker väntar.

Vad jag förstår har Mikael Fant inte skrivit något mer. Synd. Hoppas det kommer fler romaner från honom.


Adlibris
Bokus

onsdag, juni 15, 2011

Den Drunknade av Therese Bohman

En nackdel med eböcker är att man inte riktigt vet hur tjock boken är. Det är kanske den enda nackdelen (och ja, jag ligger inte med Ereadern i badet...)

Therese Bohmans Den Drunknade tog slut så plötsligt. Jag läste ut den på några timmar en regnig annandag pingst. Inte så att jag ville ha läst mer, snarare att det kändes som om något fattades. Punkten kanske.

Jag fick aldrig grepp om huvudpersonen Marina. Hon som studerar konst och ska skriva C-uppsats hemma hos systern Stella och hennes man Gabriel.
Vad vill Marina egentligen? Hon svävar runt i hela romanen, och det det enda som jag kan urskilja av vilja är att hon gärna har sex med systerns sambo. Trots att han tidigt visar att han har våldsamma drag i sin personlighet.

Inte heller när det tydligt spårar ut lägger hon i backen och säger nej, det här vill jag INTE. I stället verkar hon långsamt sugas in i något som hon inte kan ta sig ur. Det blir läskigt, men inte spännande.

En sådan story fungerar inte på mig. Jag har inget emot obehagskänslor när jag läser, men det måste leda något vart. Mysteriet måste lösas, hjältinnan måste räddas (eller rädda sig själv), eller gå under. Inte något mittemellan.

Så slutsatsen är att Therese Bohmans debut faller ganska platt, även om den är välskriven, nästan poetisk, och hon har lyckats skildra den sensuella stämningen (senare den obehagliga stämningen) på ett bra sätt.

Adlibris
Bokus

måndag, juni 13, 2011

Änglavakter av Kristina Ohlsson

En av Sveriges bästa författare i genren klassiska pusseldeckare är Kristina Ohlsson.
Hennes deckare är klassiska på mer än ett sätt. Har alla ingredienser; kommissarien som man tycker lite synd om, den yngre kvinnliga kollegan som egentligen är utredningsgruppens hjärna, plus någon sidekick som man ska tycka ganska illa om. Dessutom ett mord (eller flera) med mer än en möjlig gärningsman.

Sedan är det bara att pussla.

Ibland blir jag SÅ trött på denna genre, den känns så invand och gammal.
Men Kristina Ohlsson kan hantverket. Hennes karaktärer har tyngd, blir intressanta, och hennes berättelser har driv. Flera mysterier vävs samman.
Vad mer vill man ha i hängmattan/soffan/på stranden?

Det är bara att konstatera att hennes tredje, Änglavakter, är en värdig uppföljare till de två tidigare.

Jag började lyssna på Änglavakter som ljudbok på Elib. Det var ingen hit, tyvärr. Uppläsaren hade en irriterande vana att alltid prata med lite mörkare röst när hon gestaltade männen i boken. Det fungerade inte.
En bra uppläsare kan göra skillnad mellan karaktärerna. Men det får inte bli fånigt.

Sedan införskaffade jag min Sony Ereader, och laddade ned eboken från ELib i stället. Sträckläste.

En mörk välsignelse av Dennis LEHANE

Copyright: Kalle Assbring
Det är alltid svårt, om inte omöjligt, att recensera favoriter.
En av mina är Dennis Lehane. Jag älskar hans hårdkokta deckare och även den mer episka Ett Land i Gryningen.
Och deckarparet Gennaro/Kenzie ligger extra varmt om hjärtat. I de tidigare romanerna byggde Lehane upp en tråd som höll igenom hela serien; relationen mellan Angie och Patrick.
Och jag levde med. Ville att de skulle få varandra.

En Mörk Välsignelse (jag har läst den engelska versionen Moonlight Mile) utspelar sig drygt tio år efter de övriga romanerna i serien. Vi vet redan på förhand att Angie och Patrick fortfarande är ihop, och att de har en liten dotter. Så för den som aldrig läst något ur serien, den nya är en enda stor spoiler.

Men, samtidigt, en klockren Lehane-thriller. Boston Noir (vad jag ogillar den staden...) med människor av kött och blod, och några udda karaktärer däremellan. Bubba, Patricks sidekick, finns med i alla romanerna, och har blivit något av en favorit. Ett muskelberg och en psykopat (antar jag), men inte helt korkad och utan honom hade antagligen Patrick aldrig överlevt.

Något annat som slår an hos mig, som socionom, är Lehanes insikt i socialt arbete. Det märks att han har jobbat inom socialt arbete innan han slog igenom som författare.
En Mörk Välsignelse hänger ihop med en tidigare roman, Gone Baby Gone (en av Lehanes bästa) där Gennaro/McKenzie letar rätt på en försvunnen flicka. Inte helt utan konsekvenser, flickan kommer tillbaka till hemförhållanden som inte är de allra bästa. Angie och Patrick blev så oense om vad som var bäst för flickan att de separerade. Patrick ville "följa lagen" och återlämna flickan till mamman, Angie ville strunta i det och låta henne stanna hos de som hade hand om henne, om än illegalt, som tog bättre hand om henne.

Nu, tio år senare, har hon försvunnit igen, och frågan är; är det frivilligt? Hemförhållandena är lika dåliga som tidigare, om inte sämre.

En Mörk Välsignelse en bladvändare, med mer än en oväntad vändning. Om detta nu är en avslutning av serien Gennaro/Kenzie så är det är fullvärdig sådan.

söndag, juni 12, 2011

Den Enögda Kaninen av Christoffer Carlsson

Jag minns hur jag i skrivarsajten Kapitel 1:s ungdom fastnade för en text av en ung kille. Texten hette Vincent Franke och under hela Bok-SM:s alla röstomgångar lade jag troget min röst på detta manus. Hade en känsla av att det var något visst med texten.
Och det stämde. Christoffer Carlsson vann inte Bok-SM, det gjorde Sara Lövestam (med underbara Udda), men fick ändå ett kontrakt med Piratförlaget. Helt välförtjänt.

Nu har Christoffer Carlssons nya roman kommit. Inte direkt en uppföljare, även om några karaktärer återkommer. Det är en helt fristående berättelse.
Jag sträckläste.

Den Enögda Kaninen kallas en Glesbygd Noir, och det är verkligen en mörk berättelse om en "typisk" svensk by. Jag kommer också från en by, och har jobbat i en kommun i Västergötland som hade flera byar som den fiktiva Dalen. Igenkännandets obehag, även om Christoffer Carlsson överdriver lite, självklart. Annars blir det ingen bra story.
David, som studerar i Stockholm, återförenas med sina gamla kompisar under sommaren, och inser ganska snart att de på ett ganska udda sätt försöker slå hål på tristessen hemma i Dalen. Men småbrottsligheten blir grov och David dras med innan han hinner lägga benen på ryggen (under hela läsningen grubblade jag över varför han aldrig gjorde det i tid).

Den Enögda Kaninen är liksom Vincent Franke en annorlunda spänningsroman. Fokuserar på "förövarna". Får en att sympatisera med dem, även om en del av dem är ganska udda, rentav obehagliga.

Tragiken ligger som en tung mantel över berättelsen. Man vet redan från början att det kommer att gå ut helvete, ändå läser man, för man måste ju veta veta hur.

Språket känns förvånansvärt fulländat för att komma från en så ung författare. Det stack ut redan i Vincent Franke, men har mognat i Den Enögda Kaninen. Det bådar gott. Hoppas Christoffer har mycket i skrivbordslådan, för jag tror att vi är många som vill läsa mer.