måndag, januari 24, 2011

Huvudjägarna av Jo NESBÖ

Det är svårt att recensera en favorit. Man är och förblir partisk, hur man än vänder och vrider på sig. Jag älskar Jo Nesbøs romaner om Harry Hole. Och jag älskar Harry Hole, trots att han är en stereotypisk missanpassad kriminalare, ni vet den där som har trubbel med chefen, kvinnorna och spriten.

När jag fick Huvudjägarna i handen, läsexemplar direkt från förlaget för att recensera här på bloggen, kände jag mig liksom priviligierad.
Jag har väntat länge på Huvudjägarna. Nesbøs första roman som inte handlar om Harry Hole (om man inte räknar barnböckerna). Kunde Nesbø skriva om något annat än Harry Hole?

I korthet kan man beskriva handlingen så här:
Roger Browns livsstil går inte ihop med den lön han får som sk. headhunter. Han är visserligen bra som headhunter, men inte så att han kan finansiera ett dyrt hus och vacker fru med dyra drömmar (ett lyxigt galleri). Förutom hennes dyra drömmar så känner Brown att han måste kompensera henne för något han tvingade henne att göra en tid tillbaka. Något som hon inte riktigt har förlåtit honom för (eller så är det han som inte har förlåtit sig själv). Om hon får ett galleri blir hon nog lycklig, trots allt.

Så han extraknäcker som konsttjuv. Välbeställda klienter som headhuntas luras till att berätta lite för mycket under intervjun hos Brown; tex vad de har för dyrbar konst hemma (och vilket villalarm de kör med). Sedan ser han till att boka upp klienten i ytterligare en intervju, med den intresserade arbetsgivaren, och slår till.

Då dyker den till synes perfekta klienten upp. Han som säger sig ha en Rubens hemma. En målning som sägs ha försvunnit när nazisterna tog han om dyrgriper under krigsåren.
Det är nästan för bra för att vara sant. Roger Browns fru kan få sitt galleri. Och mer.
Givetvis går det åt skogen. Den perfekte klienten är allt annat än perfekt. Han är livsfarlig.

Så långt handlingen utan att avslöja för mycket. Som så ofta med Nesbøs romaner gäller det att inte blinka för ofta, eller läsa för fort för man vill veta hur det går. Då missar man viktiga pusselbitar. Eller häftiga vändningar på slutet. Nesbø är en mästare på att spinna ihop intriger. Jag får ofta läsa om Nesbøs romaner, så även denna gång. Varje gång njuter jag andra gånger, av språket, klurigheterna, detaljerna.

En sak som man inte missar är Browns briljanta flykt undan fienden någonstans i mitten av berättelsen. Något som läsare utanför Norden antagligen kommer att svårt att föreställa sig. Det där med gammaldags utedass i form av en stor tunna under hålet är något som i alla fall holländare inte vet vad det är.
Jag säger inte mer. Det är skitbra skildrat, om man säger så...

Det är inte bara spänning. Nesbø har lyckats få till ett par bra karaktärer. Jag tror Huvudjägarna är den Nesbø som är mest karaktärsdriven. Och jag gillar det. Dessutom är Huvudjägarna skriven i jag-form, det är också ett lyckat grepp från Nesbø.
Annars försökte jag analysera boken och se vad det är med Nesbø som håller fast mig så när jag läser. Glömmer tid och rum-effekten.
Jag misslyckades denna gång också. Det är något med drivet i språket. Det finns inget man hakar upp sig på. Det flyter, och är kompakt. Inte för många sidor. Späckad. Inte en död stund. Som aspirerande författare skulle man vilja veta hur han bär sig åt.

Piratförlagets och Jo Nesbøs trailer:

fredag, januari 07, 2011

En sannolik historia av Karin ALVTEGEN

Jag lyssnade på Karin Alvtegens egen inläsning av En sannolik historia, som efter en lång rad spänningsromaner som ljudböcker var det en ganska uppfriskande nygammal bekantskap.
Nygammal, därför att jag har läst Alvtegen förut, med behållning, men genren är ny.
Alvtegen har nämligen övergett spänningsromangenren.

Många tycker det är tråkigt, eftersom hennes romaner var både spännande och välskrivna, med starka karaktärsskildringar.
Men jag tycker att man kan ge sig på hennes nya roman utan att vara rädd för att inte bli underhållen.
En sannolik historia är främst karaktärsdriven, men spänningen finns där, utan att något brott begås.

Helena har tillsammans med sin man köpt den gamla gård som Helena tillbringade flera somrar på, som sommarbarn, och har gjort om den till vildmarkshotell. Allt är inte färdigt när maken lämnar henne för en ny kvinna. Kvar på hotellet är Helena och tonårsdottern, som längtar tillbaka till Stockholm, och efter sin pappa, men som stannar hos mamma, underförstått för att "ta hand om henne". Den stora drömmen, att få bo där hon tillbringade ljuva somrar och driva ett hotell, håller på att gå i kras.

Finansmannen Anders har varit framgångsrik i allt han har företagit sig, men står nu inför en personlig kris och utmanar ödet. Trampar gasen i botten, krockar och hamnar på sjukhus. Efter att ha blivit utskriven tar han in på Helenas hotell och de lär känna varandra.

I berättelsen finns ett antal intressanta bifigurer, Verner en av dessa. En udda individ, som bor i byn där Helenas hotell ligger, men som ingen egentligen känner. Han är på sätt och vis berättelsens katalysator, han rör om, kan man säga. I sin ägo har han en värdefull gitarr, Lucy, som också spelar en liten roll i berättelsen.

Någonstans i mitten blev det lite trögt, och jag vet inte om det berodde på uppläsaren, Alvtegen, själv. Det är inte många författare som klarar av att läsa sina egna verk. Jag är inte så säker på att Alvtegen tillhör dem. Jag känner mig lite delad där.

Men så kommer knorren på slutet, lite oväntad, men kanske möjlig att förutse för vissa skärpta läsare. Allt knyts ihop.
Slutsats; klart läsvärd. Detta är definitivt mer än underhållningslitteratur, om man kan säga så.