lördag, februari 26, 2011

Döden på blek häst av Amanda HELLBERG



Jag var väldigt nyfiken på denna roman, eftersom jag är en flitig läsare av Amanda Hellbergs blogg och gillar den mycket.

Samtidigt tveksam. Det var det där med det övernaturliga. Det verkar vara inne att skriva romaner, speciellt spänningsromaner, med övernaturliga inslag. Jag har bara läst Offerrit och Strindbergs stjärna, och de slog inte an hos mig.

Men även om Döden på blek häst har övernaturliga inslag, så är det inte så att det stör. Centralt är ändå karaktärerna. De är tillräckligt mystiska för att fortfarande vara intressanta och interagerar på ett bra sätt. 
Och jag tappar inte bort mig, som ofta är fallet i spänningsromaner med många karaktärer. Men det har antagligen att göra med att romanen är skriven i jagform, man följer nästan hela tiden Maja.

Miljön är också annorlunda; en konstkurs i Oxford. Eftersom jag har bott i England njuter jag av Amanda Hellbergs miljöbeskrivningar, igenkänningsfaktorn är hög.
Dessutom är man som läsare inte bortskämd med romaner som utspelar sig utanför Sverige. Det känns bra att åtminstone ett förlag vågar satsa på en "utländsk" story (jovisst, Maja är svensk, och hennes döda mamma, men i övrigt är boken inte "svensk")

Maja kommer till Oxford för att studera konst ungefär samtidigt som hennes sedan länge försvunna mamma hittas mördad i Brighton. Att Majas vistelse i Oxford har något att göra med hennes mamma tar man som självklart, redan från början. Men annars är storyn inte förutsägbar.
Dessutom bor hon i ett studenthus där flera unga kvinnor mystiskt dog för mer än 25 år sedan. Spökar det verkligen, har Maja paranormala gåvor eller är allt inbillning?

Jag sträckläste. 
Rekommenderas, speciellt för den som gillar spänningsromaner som tänjer lite på de typiska spänningsromanreglerna. Döden på blek häst är inte stereotypisk.

Flickan från tjugotalet av Sophie KINSELLA

Jag har två saker att erkänna:
1. Jag läser chicklitt emellanåt. Gärna. Som avkoppling.
2. Jag är lite (ganska?) trött på trenden med övernaturliga inslag i romaner nuförtiden. Vare sig det gäller spänningsromaner eller chicklitt. Har läst ett antal på sistone och har en som väntar. Hoppas trenden avtar något.

Åter till Twenties Girl av Sophie Kinsella.
Jag gillar Kinsella. Mycket. Men hon är ojämn. Den så omtycka Shopaholic-serien kan jag inte riktigt ta in. Den är för osannolik. Att någon är shopaholic kan jag förstå, men var kommer pengarna ifrån? Jo, hon gifter sig rikt, men innan dess?
Mina favoriter är Karriär och köksbesvär (vilken dålig titel, engelskans Undomestic Goddess är mycket bättre) och Mina Hemligheter (Can you keep a secret?)

Twenties Girl (Flickan från tjugotalet) är definitivt en av Kinsellas bättre. Trots spöket som ställer huvudpersonen Laras liv på ända.
Men historien är rolig, fyndig och spännande. Vad skulle man inte kunna göra med hjälp av ett spöke?
Invävd är mysteriet med gammelfaster Sadies (spökets) försvunna smycke. Varför vill farbror Bill förhindra att Lara inte får tag i det?

Nej, det är ingen spänningroman, inte på det traditionella sättet, men den är en bladvändare. Man vill veta hur det går med Lara, hennes jobb, Sadie och hennes smycke, den snygge Ed, och så vidare.
Ja, det är en typisk chicklitt. Lara är ganska naiv och spontan, som hjältinnorna i chicklitt brukar vara. Ed är smart, rik och snygg, givetvis. Kusinen Diamanté är odräglig och föräldrarna oförstående.

Men något gör den här romanen lite annorlunda. Är det spöket Sadie? Det lilla mysteriet med smycket?
Kanske.
Jag gillade den i alla fall.

Ps. Har läst alla Kinsellas romaner på engelska.

Sportlovsläsning 2011

Mellan apfelstrudlarna, pudersnön och Alpernas spetsiga toppar har jag faktiskt hunnit läsa lite också. När jag inte orkar skida längre eftersom lårmuskler och knän protesterar.
Det blev en salig blandning.

Först;
Millennium, Stieg och jag av Eva Gabrielsson.
Jag är som så många andra fascinerad av hur de tre Millennium-böckerna har kunnat bli så stora och kan inte heller jag låta bli att filosofera över vad som kunde blivit om Stieg Larsson hade fått leva.

Eva Gabrielssons bok är inget litterärt mästerverk, låt mig säga det först. Så den där myten att Stieg inte kunde skriva, och att hans sambo egentligen stod bakom Millennium; den tror jag inte ett dugg på. Språket i Gabrielsson bok är ganska torrt och livlöst.

Men det är ändå intressant att läsa vad det var i Stiegs liv som inspirerade honom till att skriva Millennium, och allt annat han brann för. Tragiskt också att han inte hade tid för att ta hand om sig själv, och att han inte på ett bättre sätt sörjde för att Eva inte skulle stå lottlös om han dog. Men vem tror att man ska dö vid 50? Ändå sker det hela tiden, och gång efter annan tvistar släktingar om arv, stort eller litet.
Trots bristande litterära kvaliteter så dras man ändå med i dramat som startade i samband med Stiegs plötsliga död.

Millennium, Stieg och jag är hans sambos version av det som hände. Jag vet inte om jag vill veta något om eventuella andra sidor av levnadsödet Stieg Larsson. Detta räcker för att hålla myten levande, också för mig.

Sedan;
Smuts av Katarina Wennstam
Jag har inte läst något av Wennstam, inte heller hennes icke skönlitterära böcker. Men det känns ändå som om Wennstam vet vad hon skriver om. Smuts är späckad med fakta, men skickligt invävda i en story, som är spänningsroman, även om den är ganska befriad från klassiska spänningsromaningredienser.
Det är omöjligt att inte dras med i den här romanen om trafficking och utsatta kvinnor, de som utnyttjar dem och de som försöker hjälpa dem.
Smuts skildras ur flera personers synvinklar, vilket ofta kan vara förvirrande, men Wennstam gör det skickligt. Läsaren lär känna den framgångsrike advokaten som lever ett dubbelliv, hans tonåriga dotter vars sexualitet vaknar och åklagaren som kämpar mot trafficking i motvind.

Och till sist;
Twilight (Om jag kunde drömmaav Stephanie Meyer
Du måste läsa den här, sa tonårsdottern och jag höll med, trots att jag inte hade lust att läsa den. Man bör veta vad ens barn läser och jag ville gärna veta varför Meyers böcker blivit så populära, lite i kölvattnet av Harry Potter. En kärlekshistoria med vampyrer? Fungerar det?
Första boken ger inte riktigt svar på det. Jag vet att jag måste läsa fler böcker i serien. Det är lättläst och drivande, men till en början så detaljrikt att jag nästan storknade. Jag visste ju att det skulle bli både romantiskt och spännande, men när det efter 100 sidor knappt hade hänt något annat än att Bella flyttade från soliga Arizona till regniga Oregon, började ny skola och att det fanns en kille i klassen vid namn Edward som var lite konstig, förutom att han var fantastiskt snygg, vacker…  hur man nu översätter gorgeous.

Jag tror att man hade kunnat kapa minst 100 sidor i Twilight utan att storyn hade förlorat på det.
Ja, jag ska läsa vidare. Dottern har hela serien på engelska. Jag återkommer med vampyrrecensionerna.

tisdag, februari 08, 2011

Udda av Sara LÖVESTAM

Äntligen har jag läst Sara Lövestams Udda.
Äntligen, med betoning.
Jag var ganska aktiv på Kapitel 1 när det startade, men det manus jag skrev på då hann inte färdigt i tid för BokSM. Jag deltog med ett annat manus, utan framgång.
Min favorit Vincent Franke lyckades ta sig till final, och blev senare även utgiven av Piratförlaget, precis som vinnaren Udda.
Udda var däremot ett bidrag som jag hade missat, jag tror att Sara Lövestam la upp manuset på Kapitel 1 ganska sent, och inte förrän nu har jag fått chans att läsa.

Givande läsning. Berättelsen tog tag i min från första stund och det var ett bra driv i texten. Man var tvungen att fortsätta läsa för att få reda på hur det skulle gå för huvudpersonerna, trots att denna roman inte på något sätt är en spänningsroman. Det är bara kärlek och relationer (och lite förvecklingar) för hela slanten.

Grundtemat är att alla är udda på något sätt. Romanens Martin tänder på kvinnor som är "ofullständiga", med amputerade ben, tex.
Paula, med noll och ett halvt ben sedan födseln, sitter helst instängd i sin akademiska värld med sina partikelverb.  Lelle är lesbisk, avverkar kvinnor på löpande band och har nästan inga hämningar (men verkar vara riktigt bra som lärare...).
Martin träffar Paula via Internet, blir förälskad, men när Lelle, hans bästa vän, också träffar Paula, ja, då blir det lite... komplicerat.
Mer ska jag inte säga. Läs själv.

I min förra recension klagade jag på att berättelsen skildras ur för många olika personers synvinkel.
Sara Lövestam låter flera olika personer komma till tals också. Och perspektivet skiftar ofta. Ändå funkar det. Karaktärerna har sina "egna röster" och inte någonstans blir det förvirrat. Skickligt av en debutant.

I mars kommer Sara Lövestams nya; I havet finns så många stora fiskar.
Jag läser gärna.

Offerrit av Johannes KÄLLSTRÖM

Bara för att jag gillar förlaget Massolits satsning på bokbloggar, så känner jag mig lite tvungen att recensera Offerrit av Johannes Källström. Jag har ju faktiskt fått en bok gratis.
Att satsa på bokbloggar är framsynt, och ett bra grepp. Hade jag ett litet förlag skulle jag göra precis likadant. Med tanke på hur många träffar min lilla bokblogg har fått på vissa (i dagspressen icke recenserade) romaner som jag recenserat, så tror jag att små, och kanske även stora, förlag måste satsa på bloggrecensenter.
Jag är inte bortskämd med läsex, eftersom jag bor utomlands bryr jag mig inte ens om att fråga förlagen om att få ett. En del som hör av sig backar ur när de inser att jag inte bor i Sverige. Men Massolit passade på att skicka under min Sverigevistelse i julas.
Nu betyder inte detta att man automatiskt gillar det man får sig tillskickat, men alla kan ju inte gilla allt. Smaken är som...

Jag lyckades nästan inte ta mig igenom Offerrit. Den tog aldrig tag i mig.
Jag läser inte skräck, har inte ens läst mästare som Stephen King och John Ajvide Lindqvist, även om jag borde, det tillhör väl den litterära allmänbildningen.
Hela tiden väntar jag på att Offerrit ska bli riktigt läskig, men det blir den inte, i stället blir det mest fånigt. Varför? Jag är inte så säker. Källström lyckas tyvärr inte bygga upp någon tidig suggestiv spänning, i alla fall inte hos mig.

Upplägget är intressant. Litet svenskt samhälle i kris försöker hitta vägar ut och säljer samtidigt sin själ till djävulen, rent bokstavligt. Det är bokens innehåll, mycket kortfattat. Det som börjar som en kriminalroman får snart övernaturliga toner, ungefär som Wallentins Strindbergs Stjärna övergår till att bli en fantasy. Rent principiellt har jag inget emot genreblandning.

Men någonstans på vägen går jag vilse i Offerrit. Berättelsen skildras ur en mängd olika personers perspektiv. Jag har generellt svårt för det. På slutet är jag helt förvirrad, vet inte vem som är vem, vem som dör och vem som överlever. Och varför de överlever.
Om jag läser boken igen kanske saker och ting klarnar. Men nej, jag har ingen lust alls. Jag har så många böcker i min bokhylla som väntar på att bli lästa.