fredag, maj 21, 2010

Pansarhjärta av Jo Nesbø


Jag visste inte att Pansarhjärta var en tegelsten när jag började läsa. Ebok alltså.
Men jag läste och läste, tegelsten eller inte. Jo Nesbø är och förblir en favorit. Jag vet inte vad det är, kanske är jag lite kär i Jo Nesbø, eller åtminstone Harry Hole.
Är jag partisk på grund av detta?

Svenskan hade totalsågat, (men andra inte) så jag var nervös. Skulle denna Harry Hole-berättelse verkligen vara dålig? Bland annat talar recensenten om en "idiotisk intrig".

Vad är då en idiotisk intrig? Jag vet inte säkert, kanske en med allt för många klichéer.
Och jag ska vara ärlig, Harry Hole-deckarna innehåller våldsamt många klichéer. Försupen hjälte, korrumperad poliskår, etc.
Men faktum är att Jo Nesbø enligt min mening alltid kommer undan, därför att han producerar så vansinnigt välskrivna, drivna berättelser.

Och det äckliga då? "Författarens sadism till läsaren", som Svenskans recensent skrev?
Då kan man ju hänvisa till intervjun med Nesbø i Gomorron Sverige, där han fick frågan om han "kände igen sig i den värld han skapade" (underförstått; det är ju så hemskt att det inte kan vara sant...) så svarade han att det har skett saker i Kongo som han aldrig skulle kunna ha med i boken. Med andra ord verkligheten överträffar alltid dikten.
Jo Nesbø är visserligen detaljrik, och tål man inte det ska man inte läsa hans böcker. Det börjar från början, det äckliga, jag varnar bara...

Nu har jag inte sagt så mycket om romanen i sig själv. Intrigrik, som en typisk Nesbøbok. Driven, denna gång också. Tegelsten, inga problem. Sträckläsning, precis som en typisk Nesbøbok. Mer här.

Tycke och smak? Kanske är det hela nyckeln till Svenskans sågning. Dagens deckare är fyllda med äckligheter, vill man inte ha det, får man läsa något annat. Jag har ganska stark mage, så jag läser.

Och finner att Pansarhjärta är välskriven, driven och intrigrik, full av intressanta karaktärer och med en genomgående, gastkramande spänning. Precis som sina föregångare. Vad mer kan man önska?

Personligen fann jag Nesbøs senaste extra intressant, eftersom jag själv håller på med ett romanprojekt som utspelar sig i Afrika. Så den senaste tiden har jag läst och andats Afrika, dagligen. Döm om min förvåning när Pansarhjärta också utspelar sig till viss del i Afrika.
Och jag är lite av en vulkannörd. Vulkaner har sin lilla plats i boken.

Sammanfattningsvis; Pansarhjärta är precis lika läsvärd som tidigare Nesbø.

The Mission Song av John LE CARRÉ

Faktum är att jag aldrig har läst något av spionromanens mästare. Jag försökte med The Constant Gardener (tycker mycket om filmen!), men gick bet och vet inte varför.

The Mission Song (Den gode tolken) tog däremot tag direkt. En Afrikaroman, denna också, även om den egentligen inte utspelar sig i Afrika. Jag var fast från första sidan till sista.

När tolken Salvo, frukten av en förbindelse mellan en irländsk katolsk missionär och en vacker kongolesiska, expert på en rad udda centralafrikanska språk, får ett uppdrag av underrättelsetjänsten, ser han det först inte som något annat är ett vanligt tolkuppdrag. Han ska tolka på en hemlig konferens mellan olika kongolesiska "krigsherrar". Målet är att få dem att försonas och arbeta för att införa demokrati i Kivuprovinsen i östra Kongo-Kinshasa, en sedan länge svårt krigshärjat område.
Men Salvo inser snart att målet egentligen är något annat, och syftet är att få kontroll över de värdefulla mineraltillgångar, bla coltan. Demokrati är inte intressant, eftersom det inte förväntas främja utvinningen av mineralerna.

Vad som sedan händer ska jag inte i detalj berätta, men att Salvos samvete trycker på kan jag väl avslöja.

Sammanfattningsvis är det den subtila spänningen, som stegras långsamt, som jag minns mest. Och en slags underfundig humor, mitt i allt eländet. När Salvos far torteras av kongoleser, eftersom de tror att han egentligen är svart så de försöker piska av honom det vita skinnet, så är inte det främsta han tänker på att han ska överleva, utan att han aldrig har fått vara tillsammans med en kvinna. Så när han överlever, då kan man räkna ut vad det är han först och främst vill. Och Salvo är resultatet.
Salvo är överhuvudtaget en intressant sammansatt karaktär.Sexuellt ganska oerfaren gifter han sig med en
stjärnjournalist, men äktenskapet är bara på ytan lyckligt. Så när han under ett tolkuppdrag på ett sjukhus träffar en vacker kongolesisk sjuksköterska, är det kärlek vid första ögonkastet. Kvinnan inspirerar honom sedan att ta de steg han tar.

Minnesvärt citat: "There is people out there only God can love", säger Salvos far till sin oerfarne son.

Överhuvudtaget en riktig klassisk spänningsroman med flera nya grepp, och klart läsvärd.

måndag, maj 10, 2010

Regnig semesterläsning


En bortregnad, iskall och inkortad semesterresa till franska Alsace förde några bra saker saker med sig; vi köpte gott vin och jag hann läsa ut några böcker.

Först Marika Cobbold Hjörnes Aphodite´s workshop for reluctant lovers (Afrodites klinik för motvilliga älskade), en romantisk historia med en liten tvist.
Tvisten är den parallella historien om hur gudarna på Olympos (i första hand Eros och Afrodite) beklagar över sig hur illa det är ställt med den mänskliga kärleken. Och vad de än gör för att främja den romantiska kärleken blir det fel. Eros siktar kanske hyfsat, men det blir ändå inte som han vill.

Jordiska Rebecca, författare av romantiska romaner, lyckas inte speciellt bra i sitt eget kärleksliv. Hon tappar helt tron på den romantiska kärleken. Det går till och med så långt att hon officiellt deklarerar att hon inte "tror på det hon skriver" längre. Och fansen blir utom sig (liksom Afrodite).
Så kärleksgudarna vill ge henne en läxa (och samtidigt bevisa sig själva) genom att "sammanföra" henne med skilsmässoadvokaten John (givetvis kärleksgudarnas svurne fiende).

Låter detta lite luddigt?
Tro mig, det är det inte. Romanen är klart läsvärd. Underhållande och med glimten i ögat. Definitivt något annat än den vanliga kärleksromanen.

Sedan Håkan Nessers Berättelse om herr Roos.
Nesser är och förblir en favorit. Jag har inte läst några van Veeteren-romanerna, men har snart betat av alla Barbarotti-romanerna. Och älskade Kim Novak badade inte i Genesarets sjö (bara titeln...).

Jag tycker om Nessers sätt att bredda den klassiska spänningsromanen. Flera av hans romaner är inte alls några deckare, enligt min mening, trots närvaron av poliser som Barbarotti, och trots att de innehåller både oförklarlig död och spänning.
Det gäller i högsta grad Berättelse om herr Roos. De två huvudpersonerna får mycket uttrymme, på ett sätt man aldrig ser i klassiska deckare. I like!
Och det blir en gripande berättelse med långsamt stigande spänning.
Jag sträckläste.

Mer sådant.