fredag, september 17, 2010

Ett litet snedsteg av Denise RUDBERG

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig av Denise Rudbergs nya. Kanske en deckare med chicklitt-touch. Eller en chicklitt med en deckarintrig.
Jag tycker inte att Ett litet snedsteg var något av de två. Elegant crime, kallas genren, men jag är inte riktigt säker på vad som är elegant med denna form av spänningsroman. Denise Rudberg är ganska bra på att skildra överklassens fram- och baksidor, men det märks inte så mycket av det i denna roman.

Det börjar rätt så bra med en huvudkaraktär som är ganska ny. Kvinna, 55 år, nybliven änka (och därtill något överviktig). Karaktären är tillräckligt komplex för att man ska bli intresserad. Varför väljer en jurist med goda framtidsutsikter man (som är notoriskt otrogen) och barn (som man faktiskt kan ha på dagis) framför en lovande karriär? Det måste ju vara något fel på denna Marianne.
Men man får inte mycket svar på det, tyvärr. I en följande bok?

Själva intrigen är ganska enkel, för att inte säga simpel. Några mord och en stalker verkar ha en del att göra med en obskyr newage-sekt. Men sekten är så dåligt skildrad att den inte bidrar med någon spänning alls.

Romanen är dessutom mycket trögstartad. Jag började läsa flera gånger, men den grep inte tag, och jag tvingade mig att läsa enbart för att jag ville recensera den.
Den är också alltför detaljerad. Till slut blir man innerligt irriterad på huvudpersonens inredning av sitt kontor, hennes diet och smygrökande, vilken färg hennes hår fick när hon färgade det och vilken mat hon lagar.
Dialogen är också ytterligt detaljerad, jag kan till exempel inte förstå vad det ska vara för nytta med att få ta del av varje ord som yttras när huvudpersonen försöker få tag i på en kollega som ligger på sjukhus. Via receptionist och sjuksköterska.

Hela romanen kändes som en enda lång startsträcka, för vad jag förstår kommer det mer i samma serie. Hoppas det blir bättre, för personligen tror jag att Rudberg kan bättre.

tisdag, september 14, 2010

Askungar av Kristina OHLSSON

Debuterande kvinnliga deckarförfattare finns det gott om, säkert vill en och annan bli en ny Camilla Läckberg.

Kristina Ohlsson känns inte som en sådan. Hur ska jag nu förklara det påståendet?

Hennes Askungar känns mer som en klassisk deckare, bra karaktärer, men inget överdrivet "vardagsdaltande", en bra story, utan att det känns som om man har "hört den förut". Jag kan ofta känna att den för deckaren typiska berättartekniken att parallellt följa mördaren ibland blir tradig. Jag letar efter något nytt. Eller gammalt. Pusselteckaren följer väl inte mördaren, eller har jag fel? Det är ju en gammal klassisk teknik, det också.

Även Askungar följer mördaren, och hantlangarna, parallellt, men jag konstaterar att det funkar.

Dessutom är det ett bra driv i berättelsen, jag hade svårt att lägga ned den.

Stundtals en riktigt otäck historia, det är otäckt när barn far illa.

Men sammanfattningsvis, jag läser gärna mer av Kristina Ohlsson, ser att Tusenskönor finns på Elib.

fredag, september 10, 2010

Italienska skor av Henning MANKELL

Henning Mankell tillhör en av mina favoriter, även om jag bara har läst en enda Wallanderbok (den sista).

Italienska skor är en fristående roman, lite i samma stil som Den orolige mannen. Alltså; huvudperson som håller på att bli gammal/sjuklig/dement och som ser tillbaka på sina tillkortakommanden. Båda har jag lyssnat på som ljudbok och jag gillade Italienska skor bättre än den sista Wallanderhistorien. Båda två är ganska deprimerande, men okej, det får gå.
Jag gillar Mankells sätt att teckna karaktärer som man både tycker om, och inte. Italienska skor har en ensam eremit som huvudperson, fd. läkare som efter ett ödesdigert misstag som kirurg pensionerat sig i förtid och nu lever ensam på en ö. Han är avvisande, svekfull och vill inte ta sitt ansvar för det han har gjort. Det ensamma livet passar honom bäst.
Han vill att det så ska förbli, ändå tills en dag då hans gamla kärlek, som han övergav utan att säga ett ord, dyker upp.
Och det blir till att ta itu med tillkortakommandena, vare sig man vill eller inte.
Utan att vara en spänningsroman har den ett driv som gör att man vill veta hur det går. Så skriver en erfaren och skicklig författare.