fredag, augusti 31, 2012

tisdag, augusti 28, 2012

Betvingade av Simona AHRNSTEDT

Låt oss först göra ett liten test, för att se om det är någon idé att du, som begynnande läsare av detta inlägg, bör fortsätta läsa detta inlägg eller inte.
Tillhör du den kategori som bara döööör, eller åtminstone suckar och blir lite knäsvag, när en genomblöt Mr Darcy (han har just tagit sig ett dopp i en damm på sitt magnifika slotts ägor) plötsligt stöter ihop med  vår hjärtinna Elisabeth (som aldrig hade kommit till slottet med sin morbror och moster för att "titta på det" om hon inte varit övertygad om att Mr Darcy inte var hemma)? Jag snackar alltså om Mr Darcy i BBCs Stolthet och Fördom i Colin Firths skepnad, ingen annan Darcy.

I så fall får du grönt ljus. (Om så inte är fallet får du givetvis läsa ändå, jag bara varnar lite... det handlar om ROMANTIK nu, eller Jane Austin med speed som en Bokhorabloggare sa om Simona Ahnstedts första roman).


Bokbloggande innebär tvära kast. I går recension av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar.
Idag Simona Ahrnstedts Betvingade.
Bokbloggarlivet är HÄRLIGT (för att inte tala om läsandet!)!

Det är många som har väntat länge och otåligt på Simonas andra. Nu är den här.

Det är full speed från första stund i Betvingade, som utspelar sig på 1300-talet. Den kanske inte så vackra Illiana misstas för att vara en lättfotad kvinna från byn. Det är den ökände riddaren, och kungens närmsta man, Markus Järv, som är vill ha sällskap för natten. Hans något fumlige väpnare är den som ska hämta kvinnan och gör ett misstag och mer eller mindre kidnappar den unga Iliana, dotter till en inflytelserik man i trakten. Det hjälper inte att hon för tillfället är helt naken (hon badade i en sjö när väpnaren tog henne) och riddarens försök att eskortera Illiana hem igen går inte så bra som han tänkt.
För att göra en sammanfattning av den rafflande inledningen något kortare; Ilianas anseende anses vara så skadat att kungen och hennes familj tvingar henne och riddar Järv att gifta sig med varandra, trots att de båda vid det laget hatar varandra.
Men som läsare gissar man ganska snart att det inte kommer att bli så ( kom igen, det är ju en romance!). Fast vägen till att trots allt hitta varandra är givetvis kantad av intriger, fiendskap, och berättelsen skulle inte vara komplett utan en riktigt ond person någonstans. Samt lite tjusiga kläder, slott och en huvudperson som inte är tappad bakom en vagn.

Betvingade är godis för romantikälskare som kräver lite mer.
Och vad är då lite mer?
Jo, framför allt ett drivet språk och få döda moment. Spänning. Det är sträckläsning som gäller.
Därtill en intrig som är lite annorlunda. Det krävs lite mer än tjejen som möter A-killen och kämpar för att få honom. Och det räcker inte med att snabbt förlägga handlingen till historisk tid. Det måste också vara trovärdigt och man måste känna att man är där och förstår hur det var (lite i alla fall) att vara där, i detta fall i ett Sverige på 1300-talet.
Simona Ahrnstedt lägger ned mycket tid på research. Det märks. Utan att det är tråkigt. Det är snyggt invävt i berättelsen, allt kunnande hon har.

Ger man dessutom ut andra boken (efter en första, Överenskommelser, som tog väldigt många läsare med storm, recenserad här) gäller det att våga. Och det gör Simona. Hon hade kunnat göra det enkelt för sig och skriva en slags uppföljare till Överenskommelser. Det hade varit frestande att göra som många kända romanceförfattare gör, dvs att skriva en hel serie om en familj, där varje bok handlar om olika familjemedlemmar. Researchen är färdig, 1800-talet kan man, det är bara att skriva. Fortsätta med ett vinnande koncept.

Men Simona väljer istället att hoppa tillbaka flera hundra år i tiden. Den enda anknytning som finns med första romanen är ett slott.
Och jag tycker hoppet är tjusigt.
Lägg till att intrigen är annorlunda, jag gillar det där med den inte alls liknar Överenskommelser, det handlar inte om två personer som direkt förälskar sig, och kämpar hela tiden för att få varandra.
I Betvingade är det lite tvärtom. Två personer ogillar varandra intensivt (även om viss kroppslig lust finns med redan tidigt) och tvingas lära känna varandra.

Och så är det alla kärleksscener. Jag säger inte sexscener. Det är klart att det handlar om sex. Men främst om kärlek. Men har du som läsare har nolltolerans mot sex i böcker, läs inte.
Alla vi andra, som suktar efter lite hetta, kan njuta. Det här är romance och Simona Ahrnstedt. Punkt.
Simona Ahrnstedt
Bild Elisabeth Olsson-Wallin


Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Betvingade av Simona Ahrnstedt
--------------------------------------------

Bokus
Adlibris

måndag, augusti 27, 2012

Torka aldrig tårar utan handskar. 1-Kärleken av Jonas GARDELL

"Det är makalöst att gå tillbaka och se vad som faktiskt tilläts skrivas om oss. Och ingen har någonsin behövt rannsakas eller ställas till svars.----
De som kastade skit på oss i tidningarna visste att de inte skulle få spö för det. Det samma mentalitet som hos vilka mobbare som helst. Jag hatar dem allihopa. Må de brinna i helvetet. Jag är så arg!"
Jonas Gardell

Citatet är ur Vi läser nr 4 2012 och på frågan varför det dröjde så länge, 25 år, innan Jonas Gardell skrev boken Torka aldrig tårar utan handskar- Del 1-Kärleken (det ska komma två delar till), svarar han att han behövde distans. Och även för att han bär på en sorg och en skuld att han överlevt.
"Jag har vetat i alla år att jag ska skriva den här boken. Lite är det så... att vem skulle annars skriva den?" Jonas Gardell i Vi Läser nr 4
Och nu har han skrivit den. Boken som alla borde läsa, oavsett vilken inställning man har till homosexualitet, AIDS osv. Måsteläsning!

Något förenklat är det en kärlekshistoria, en gripande berättelse om två vilsna unga killar, Rasmus och Benjamin, som träffas en julafton i början av 80-talet, och blir förälskade. Men deras lycka kommer att bli kort. Vi vet redan på förhand, på grund av sjukhusscenen i början av boken, hur det kommer att sluta. Ändå lever man med i berättelsen.

Rasmus kommer från Värmland och är väl medveten om att han är homosexuell, om än helt oerfaren, och att han aldrig har känt sig hemma där han är uppväxt. Han har alltid varit "udda", och utanför, och reser till Stockholm, så snart han har tagit studenten. Där söker han snart upp andra homosexuella och inleder ett antal sexuella relationer, många av dem typiska onenightstands med män han inte ens vet namnet på. Tills han tas om hand av bögen Paul, som tillhör ett gäng homosexuella män som umgås. De blir som en familj för Rasmus.
Benjamin, däremot, är ett Jehovas vittne, och har ingen aning om sin homosexualitet (eller snarare; han har förträngt vetskapen om den) ända tills den dagen då han knackar på hemma hos Paul, i Rikets tjänst. Paul ser direkt att han är bög och säger det till honom. Benjamin blir först alldeles förskräckt, men kommer snart på besök hos Paul igen.
På julafton, när gänget runt Paul samlas för att fira jul, bjuds Benjamin in, och han träffar Rasmus. Och allt faller på plats. Förälskelsen är omedelbar.

Men i mörkret lurar faran. Den nya sjukdomen. Den ska kallas både "bögpesten" och "Guds straff". Och fram till mitten av 90-talet, då bromsmediciner som fungerar för första gången kommer ut på marknaden, slår den nya sjukdomen skoningslöst. Även mot gruppen runt Paul.

AIDS.

Jonas Gardell väver skickligt samman tillbakablickar, från barndom och ungdom, fram till scener på sjukhus, där dödssjuka unga män ligger isolerade på infektionsavdelningar. En del helt ensamma. Avståndstagande från omvärlden, även sjukhuspersonalen är i många fall avståndstagande. Andra sjuka har sina älskade, eller någon annan homosexuell vän, vid sin sida.
Men ändå ensamma. Och rädda. Att dö i AIDS är plågsamt.Vidrigt.

Det är gripande och ångestfullt och så förbaskat snyggt skildrat att jag inte vet om jag ska applådera eller gråta.
Jag har aldrig läst något av Jonas Gardell förut och visste inte att han kunde skriva så.
Och inte att förglömma; de dokumentära avsnitten i romanen, där Gardell har lagt ned mycket stor möda att få allt exakt, och det är mycket informativt, men inte tråkigt läsa. Jag anar att han kommer att lägga ännu fler kort på bordet i de följande böckerna.

Jag minns den här tiden, jag var tonåring då, och såg mycket i svartvitt, och hade en helt annan syn på homosexualitet än jag har nu (även om jag aldrig tillhört de som sa att det var "Guds straff", jag tror inte att Gud straffar, oavsett vad du gjort). Låt mig vara ärlig med det. Okunskap var nyckelordet. Och är fortfarande.
Jag minns hur AIDS "bara var något som drabbade bögar, och det för att de hade så många sexuella relationer". Ända tills jag kom till Uganda 1989 och insåg att AIDS där inte alls var någon "bögsjukdom". Den drabbade alla.

Men inte någonstans fick man inblick i den värld som Jonas Gardell så skickligt berättar om. Det var ju en värld så främmande. Är egentligen fortfarande främmande. Jag uppskattar att han skriver om allt. Även det lössläppta sexuallivet; bastuklubbarna och knullandet på offentliga toaletter och i parker. Det som vi nu kanske inte riktigt vågar prata om. Av rädsla för att stämpla alla homosexuella som "sådana", dvs extremt utlevande. Jonas Gardells budskap är ganska klart; låt oss inte hymla om att den världen fanns. Och finns. Gardell oroar sig för att unga, homo och hetero, idag lever riskfullt, har sex utan kondom, därför att Aidsepidemin är något avlägset. Men Aids är inte borta.

Torka aldrig tårar utan handskar, är en viktig bok på många sätt. Det skildrar en tid vi kanske har glömt, eller förträngt, då stora övergrepp begicks, inte minst i media, mot en liten grupp människor. En tid med mycket smärta och sorg, i en tid då det "inte gick att sörja en bög".
Och man får en stor läsupplevelse samtidigt.

Jag ser fram emot att få läsa del 2 och 3.

Jonas Gardell
Bild: Thron Ullberg/Norstedts
------------
Andra recensioner:
Skånskan
SvD
Litteraturmagazinet/Henrik Elstad
DN
HD
Sydsvenskan
Pocketlover
Bokhora
Bokbabbel
Aftonbladet
GP
Expressen


-------
Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Torka aldrig tårar utan handskar - 1, Kärleken av Jonas Gardell
--------------------------------------------------------


Adlibris
Bokus


onsdag, augusti 15, 2012

Kim M Kimselius lottar ut bok om skrivande

Härliga Kim M Kimselius är förutom en väldigt produktiv ungdomsboksförfattare även idog bloggare. Få författare uttrycker sådan skrivarglädje. Nu har hon skrivit en bok om skrivande; Att skriva med glädje, som jag är väldigt nyfiken på.

Nu lottar hon ut boken, läs mer här. Ta chansen och var med i utlottningen!
Bild från Kims hemsida kimselius.se

lördag, augusti 11, 2012

Norstedt ber om ursäkt till bloggrecensent

Efter att en författare uttryckt sig otrevligt efter att bokbloggaren Malin Johansson sågat hans bok (som han skrivit ihop med Stefan Lövgren) så har Norstedt bett om ursäkt.

Så långt är allt bra, men författaren själv är inte riktigt villig att ursäkta sig. I stället skyller han på sitt italienska tänkande (där han har bott i många år). Jag vet inget om italienskt tänkande och har ingen aning om ifall det är normalt i Italien att en sågad författaren (rättelse; det är boken man ev. sågar, inte författaren, men jag är inte säker på att författaren i det här fallet vet det) säger att recensenten behöver mer kuk. Om han säger det till sina polare må vara hänt (det händer säkert i Sverige också...), men detta skrevs i kommentarerna på den aktuella bloggrecensionen (och på bloggarens facebooks-sida).
Dessutom säger "författaren" att han inte skrivit ett enda ord (eftersom han inte är bra på att skriva), utan skyller på Stefan Lövgren. I så fall fattar jag inte varför han reagerar som han gör. Han har ju ändå inte skrivit texten. (Och varför gick han med på att ge ut boken om han inte var nöjd med den?)

En sak vet jag i alla fall. Jag kommer inte att läsa boken.

Om all negativ reklam får boken att sälja bättre vet jag inte. Men det är bra att Norstedt tar avstånd. Det vore kanske bra om de gav sina "författare" en lektion i nätetikett också. Speciellt om deras författare bor i ett land där nätetiketten kanske ser annorlunda ut än i Sverige.

torsdag, augusti 09, 2012

Tre deckare på raken

Sommartid-Deckarläsartid

Vi börjar med den bästa:

Änglaröst av Arnaldur INDRIDASON

Detta är den första boken jag har läst av Indridason, uppmärksammad isländsk (nu fick jag med en nordisk författare till inför bokmässan!) deckarförfattare.
Och det gav mersmak. Innan jag började funderade jag på hur man får till deckare efter deckare med lilla Island som bakgrundsmiljö. Island har inte fler invånare än Göteborg. Men Göteborg med omnejd har ju i sin tur lyckats få fram ett antal deckarförfattare, så varför inte?
Indridasons deckare Änglaröst handlar om en udda och ensam figur som hittas mördad på ett fint hotell. Där har han jobbat som dörrvaktmästare under många år, och hotellets ledning lät honom även bo i ett rum i källaren. När polisen undersöker mordet visar det sig att mordoffret var firad barnstjärna som mycket ung, han var gosskörsolist (heter det så?). Ända tills han kom i målbrottet och karriären tog en abrupt slut.
Jag ska inte avslöja mer om handlingen. Jag vill bara tillägga att detta är perfekt hängmatteläsning.

Adlibris, Bokus
--------------------------------

Fortsätter med nästa:

Liv i överflöd av Kristina APPELQVIST

Tredje deckaren om kriminalkommissarie Filip Alexandersson och rektor Emma Lundgren i Skövde hakar inte riktigt tag i mig. Men det är så med mig ibland och det betyder inte att någon annan inte skulle gilla boken. Appelqvist skriver underhållande och för den som gillar klassiska pusseldeckare med stark feelgood-känsla är detta något som kommer att uppskattas. Ibland hör man ordet mysdeckare, och hit hör Appelqvists böcker. Med andra ord något för den som vill läsa deckare men inte klarar av äckligheter som man kan finna i tex Jo Nesbös deckare (jag älskar Nesbö, bör jag kanske tillägga, men kan också läsa en mysdeckare med behållning emellanåt).
Men jag kan ibland tycka att feelgood-känslan blir lite för dominerande, speciellt när folk mördas. Lite mer gråt och tandagnisslan, för att uttrycka sig lite vulgärt, hade inte varit helt fel. Jag saknar helt enkelt lite mer starka känslor, eller snarare lite bättre beskrivna starka känslor.

Adlibris, Bokus
----------------------------------

Och så den tredje:

Lyckohjulet av Ramona FRANSSON

Det är sällan jag skriver om böcker som jag inte alls kan rekommendera. Oftast är det någon som inte berör mig eller hakar tag (som ovan), men jag kan ändå se att berättelsen säkert kan passa någon. Det finns ett underhållningsvärde i de flesta deckare som ges ut i Sverige.

Men med Lyckohjulet går jag bet.Tyvärr. Jag tycker att Ramona Fransson är modig som ger ut på eget förlag och vill så gärna gilla hennes deckare, men det går inte. Jag kan inte rekommendera den här boken till någon läsare, annat än till någon som vill få exempel på hur man inte ska använda kommatecknet.

Själv älskar jag kommatecken. Rätt använt. Det är ett suveränt redskap i skapandet av meningar, speciellt längre sådana. Men jag tror att man skulle kunna skippa 90% av kommatecknen i Lyckohjulet. Samtidigt skulle boken bli läsbar. Det är den inte nu. Det dyker upp ett komma i alla omöjliga sammanhang. Redan på första sidan ser det ut så här: "Nu för tiden var det inte längre tal om, att på viga ben hoppa ned i båten". Lite senare: "Men hon hade omedelbart stuckit emellan med, att det kanske vore bra, om de tog ledigt från varandra, i några dagar" (mig veterligen kan man stryka alla komman i dessa två meningar). Och i andra fall handlar det inte bara om att komman måste strykas, utan också att ordföljden bör ändras: "I det här läget var det nog bättre att bror och syster, i lugn och ro, fick tid att ta adjö av varandra".

En genomläsning av en utomstående korrekturläsare hade kunnat rätta till sådana här fel. Och texten hade blivit läsbar. Nu stoppas flödet upp och språkpolisen inom mig gråter.

En annan svaghet är det ständiga perspektivbytet, ofta i samma stycke. Jag vet inte hur många karaktärer som får en egen röst i den här berättelsen. Stundtals mycket förvirrande. Man får veta allt om alla, och vad alla tänker. Läsaren får inte en chans att bilda sig en egen uppfattning eller att låta fantasin flöda. Allt serveras på fat.
En duktig redaktör hade löst det här problemet.

Boken börjar konstigt. Först får läsaren uppfattningen att huvudpersonen Greger är nöjd (det är en fin dag, han är ledig och ska ut på sjön), men inte så många sidor senare får läsaren reda på att han grälat ordentligt med sambon kvällen innan och att hon tillfälligt lämnat honom. Har svårt att förställa sig att någon skulle vara på gott humör dagen efter en separation.
Och slutligen, boken svämmas över att detaljerade beskrivningar av allt och alla. Även det stoppar upp läsandet. Vet inte hur många gånger en av huvudpersonerna kliar sig i håret. Och efter ett tag blir det väldigt tjatigt att alltid få reda på en persons ögonfärg så fort någon tittar på den personen. Helt onödigt.

Usch, det känns bedrövligt att såga en bok så här, och jag har faktiskt funderat på att inte skriva något alls om Lyckohjulet. Jag beslöt ändå att göra det.
Boken skulle kunna bli något med ordentlig utomstående redaktörshjälp och korrekturläsning.

Det är ingen fel att ge ut sin bok själv. Det är oerhört svårt att få förlag att nappa och många bra manus ratas. Nu för tiden är det fullt möjligt att ge ut själv och det utan att det kostar allt för mycket.
Men man ska aldrig tro att man kan göra allt själv. (Jag skriver själv och vet hur blind jag blir för min egen text efter ett tag).
Med inhyrda proffs kan boken bli lika bra som de som ges ut på etablerade förlag, eller till och med bättre. Jag tänker spontant på duktiga deckarförfattare som Lars Rambe.
(Jag tror inte att Ramona Fransson har haft hjälp av inhyrda redaktörer/korrekturläsare, borde jag kanske tillägga, men jag vet inte. Om så vore har de gjort ett dåligt jobb).
Deckare som Lyckohjulet ger tyvärr egenutgivare i allmänhet dåligt rykte.

A, B




söndag, augusti 05, 2012

Alltid du av Pernilla ALM

Som jag nyss har sagt; det är inte lätt att recensera böcker till författare som man på något "känner", tex via skrivarsajter, bloggar etc.
När jag börjar läsa är jag alltid rädd för att jag inte ska gilla boken. Vad ska jag säga då? Vara ärlig och såga? Det är lättare att såga en okänd.

Alltid du av Pernilla Alm läste jag ut på en dag. Berättelsen är driven och språket rättframt, inga krusiduller. Man läser snabbt för att man vill veta hur det går, dessutom.

Hela tiden är jag arg. Arg på huvudpersonen Caroline. Arg för att den inte slutar som jag vill. Utan att avslöja handlingen.

Först någon timme efter att jag avslutat läsningen inser jag att Pernilla Alm lyckats åstadkomma det jag gillar; nämligen att suga in mig i en berättelse och bli berörd.


Alltid du är en driven relationsthriller. Med betoning på relation, det finns inget våld eller liknande i berättelsen. Först trodde jag att det var en vriden chicklit, men det är det inte. Den saknar många chicklit-ingredienser (lyxliv tex, huvudpersonerna har det visserligen bra ekonomiskt, men det är inte överdrivet).

Jag tycker att Pernillas debutroman får helt klart godkänt.

Foto: Kristofer Samuelsson
Samtidigt irriterar jag mig lite på huvudpersonen Caroline. Hon hade gärna fått ha haft lite mer ryggrad. Nu vill hon egentligen ingenting. Allt "bara händer" och hon låter det hända. Det är lite för viljelöst från hennes sida. Men åandrasidan får hon vad hon förtjänar. Hade hon haft mer ryggrad hade berättelsen sett annorlunda ut, tror jag. Så det är inte helt enkelt, det där med att skapa en huvudperson läsaren verkligen känner för. Jag hade gärna tyckt lite mer om Caroline än jag gjorde.

fredag, augusti 03, 2012

Utrensning av Sofie OKSANEN

Jag fortsätter min Nordenrunda inför bokmässan och Finland är på tur. Sofie Oksanens Utrensing kunde jag tyvärr inte hitta på svenska som ebok. Däremot på engelska, så det är den jag här läst, The Purge. Stor miss av Bonniers tycker jag.

Jag hade väldigt höga förväntningar, efter alla recensioner jag läst, och kanske var det därför som jag tyckte att Utresning inte riktigt höjde sig över mängden. Kanske kommer jag att ändra mig när berättelsen sjunkit in. För det är en skickligt hopvävd berättelse som växlar mellan scener i kommunistiska Sovjet-Estland och Estland i början av 1990-talet, när förändringen tagit sin början.

Alla sitter fångna på något sätt; Aliide i kommunismens terror på 40- och 50-talet och Zara i mer moderna människohandlares klor.
Foto: Toni Hörkönen/
Salomonsson Agency
Boken börjar med att Zara har flytt och att den gamla gumman Aliide hittar henne utanför sitt lilla torp. Att Zara har kommit till Aliide har givetvis en orsak.

Det är en väldigt mörk bok och en spännande thriller. Den största behållningen tycker jag är att man får en god inblick i hur det var i forna Sovjet, med angiveri och liknande, och även med kapitalismens baksida, där oanade unga kvinnor lockas till väst med löfte om jobb, men handlar i påtvingad prostitution och människohandel.
Det finns nästan ingen karaktär i berättelsen som man verkligen tycker om. Zara kanske, hon är ju ett offer. Eller den stackars Hans. Utan att avslöja för mycket.

Och visst är det läsvärt.

------------

Adlibris
Bokus






onsdag, augusti 01, 2012

Djävulens tonsteg av Hans-Olov ÖBERG


Gammal note to self: Recensera aldrig din skrivarkursledares böcker!

Men jag gör ett kort undantag nu. En kort liten recension, så kanske han inte ser den...

Jag tycker nämligen om Djävulens Tonsteg och tycker att alla som läser denna blogg borde veta om det.

Hans-Olov Öberg
Bild stulen lånad från
Kalla Kulors hemsida
Hans-Olov Öberg har nämligen lyckats med att blanda sin feelgood-deckar-stil med lite mörkare tema. Utan att förlora spänsten och humorn.

Men främst gillar jag igenkänningsfaktorn. Ljuva 70-tal, eller var det det? Jag var i alla fall barn då, och minns allt det där som huvudpersonerna pysslar med. Tittar på MASH, spelar flipper och så. Och sjunger i kör! (Vilken deckare har en gosskör som huvudkaraktär förresten? Ingen!)

Dessutom är Djävulens Tonsteg (fyndig titel, man måste läsa boken för att fatta...) först i en serie på tre.
Det kommer alltså fler! Kul!

-----
Adlibris
Bokus