Nu har jag läst.
Det gick fort. Men det är väl lite typiskt James Patterson. Jag har plöjt en hel del böcker ur serien Womens Murder Club, som utspelar sig i San Fransisco och har endast kvinnor som huvudpersoner. Gillade dem faktiskt.
Överhuvudtaget känns Postcard Killers rätt så Pattersonsk. Korta kapitel, snabbläst (det tog några timmar). Kortfattat, inga djupdykningar i karaktärerna (man får liksom "fylla i själv"). Cliffhangers. Sexscener. Ungefär så där.
Däremot har jag inte läst en enda bok av Liza Marklund, jo, det är faktiskt sant, och kan inte säga om delar av boken är mer Marklundsk än Pattersonsk.
Låt mig säga en sak först; om man inte kan lägga krav på hög litterär kvalité åt sidan och läsa bara för underhållningens skull, så ska man inte läsa den här boken. Det behövs ganska ofta i deckarvärlden. Med det vill jag inte säga att alla deckare och spänningsromaner är litterärt dåliga.
För det här är underhållningslitteratur. Låt det vara det. Punkt.
Fungerar för stunden. Inga bestående men. Inte heller någon Harry Bosch-crush på Jacob Kanon.
Klichéerna haglar. Huvudpersonen är en sorgsen amerikansk polis som dricker aningen för mycket och har självmordstankar. Han slår ihop påsarna med en bisexuell svensk journalist, med ett något egendomligt förflutet. Tycke uppstår, det förstår man direkt när han dyker upp på hennes tröskel och luktar unket.
Tillsammans jagar de seriemördare som är på turné i Europa. Ganska förutsägbart ibland. När det framkom att offren i Amsterdam fått öronen avskurna så stod det ganska klart för mig att mördarna härmade kända konstverk (Van Gogh målade av sig själv efter det att han hade skurit av sig sitt eget öra).
En sak tyckte jag var lite märklig. När jag gick in på Pattersons hemsida kunde jag inte hitta en rad om Postcard Killers. Enligt Amazon kommer inte boken ut på svenska förrän i augusti.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar