Ups and downs.
Stundtals kände jag mig tveksam över greppet att använda sig av verkliga personer i en fiktiv berättelse. De förekommer inte som huvudpersoner, men dock som starka bipersoner. Men det är klart, om det hade varit en uppdiktad känd författare som hade utsatts för mordförsök på Bokmässan, och inte Jan Guillou, då hade det antagligen inte varit lika underhållande. Men Drougge går hårt åt Guillou och Leif GW Persson (samt sig själv, Unni Drougge är en biperson, hon också).Men Berit Hård är fiktiv. Och hon blir närmast en karikatyr på antihjälten. Den en gång så lovande journalisten som nu jobbar på en obskyr skvallertidning, knullar runt, dricker för mycket och även använder droger. Dessutom beskrivs hon som överviktig, även om det kanske är relativt. En av hennes älskare beskriver henne dock som väldigt sexig...
Sedan har jag svårt för perspektivbyten mitt i stycken. Jag har ju "fått lära mig" att man inte skriver så. Det sticker lite i ögonen.
Och någonstans i mitten tar Unni Drougge över som huvudperson ett tag. Det känns aningen konstigt, men å andra sidan vet jag inte hur man skulle skildra det som händer storyns Unni Drougge utan att skildra utifrån hennes perspektiv.
Men om man bortser från detta är Bluffen en väldigt underhållande skröna. Eller kriminalroman eller kriminalromansatir eller vad man nu ska kalla den. Unni Drougges skriver rätt så målande, om man säger så, även om det nästan är klichéartat ibland. Men det liksom passar till satiren.
Och ingen satir utan ett underliggande allvar. För det finns där.
Det finns åtskilliga underhållande bifigurer i berättelsen, tex Berit Hårds småkriminelle vän, som inte är så liten, men han är "snäll". Och inte att förglömma Berits husdjur, en pythonorm...
Kort om handlingen. Berit Hård, som är på Bokmässan för att få fram lite skvaller att skriva om, råkar få med på film när Jan Guillou blir utsatt för ett mordförsök. Men en penna... Efter mordförsöket bryter panik ut på Bokmässan, men dödlig utgång.
Hon säljer filmen för dyra pengar till en TV-kanal och får sedan ytterligare en stor summa pengar av Leif GW Persson för att undersöka vad för skit Unni Drougge skriver om honom (jo, Drougge påstod att hon höll på att skriva om honom, något som senare inte visar sig vara fallet).
Låter det förvirrat? Mja. Berit Hård dras i alla fall in i något större och mer invecklat, där både människohandel och barnporr ingår som ingredienser.
Om det blir spännande? Man lyssnar vidare i alla fall. Det är en "bladvändare". Även om intrigen spretar lite, så överraskar den i alla fall. Storyn är inte helt förutsägbar.
Största behållningen var dock uppläsaren Katarina Ewerlöfs fantastiska prestation. Hennes inläsning är stor underhållning. Det är nästan så att jag vill googla och se vilka övriga böcker hon har läst in. Suveränt! Inte konstigt att Bluffen har nominerats till bästa ljudbok 2011.
Bluffen som Mp3-version var ett recensionsexemplar från Massolit.
Adlibris
Mp3-version
Bokus
Mp3-version
Jag har också precis lyssnat på Bluffen och du uttrycker ganska precis vad jag tycker om den :) Trots lite tveksamheter så var den ju ändå till syvene och sist väldigt underhållande att lyssna på. Jag har inte bestämt mig för om jag ska skriva om den på bloggen än, men efter att ha läst ditt inlägg känner jag mig allt lite sugen att skriva jag med!
SvaraRadera