Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin har läst något av Theodor Kallifatides. Han har alltid funnit där i bakgrunden, bland de där författarna som "man borde läsa".
Vänner och älskare plockade jag upp i någon boklåda i somras och köpte. Den var ju i pocket och man måste ju köpa 4 för priset av 3.
När jag till slut började läsa visade det sig att det var en roman som jag genast tyckte om. Jag kom in i den snabbt och hölls kvar.
Som ganska stor konsument av spänningslitteratur är det är bra betyg för en bok. Jag har fått lite dåligt tålamod med åren. Ändå är jag hela tiden på jakt efter romaner som inte är spänningslitteratur, men som ändå är spännande. Om ni fattar vad jag menar.
Det finns egentligen ingen spänning i Kallifatides roman. Eller kanske ändå. Det är helt enkelt en bra berättelse och det är driv i den. Sorglig och glad på samma gång.
Enkelt och rättframt språk och intressanta karaktärer. Flera av dem med invandrarbakgrund och med en hel del i det mentala bagaget. Min favorit blir snabbt huvudpersonen Georgs bästa vän, Milan, som kom till Sverige från Ungern i samband med det som hände 1956. Man undrar om Milan är homosexuell och i hemlighet lite kär i Georg, eller om han lever i självvalt celibat av någon otäck anledning som kan spåras tillbaka till tortyrkamrar i Ungern. Och får svar i slutet av romanen.
Jag inser att det är en styrka att kunna skriva en kompakt kärleksroman, man läser snabbt ut den, och ändå få med allt det väsentliga.Kärlekshistorien, några bra karaktärer, ett par oväntade vändningar och det utan att det blir 500+ sidor.
Kallifatides har lyckats i Vänner och älskare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar