Som tonåring läste jag allt jag kom över av André Brink. Det är nog dags att läsa om dem nu, för jag minns väldigt lite av dem, annat än jag tyckte mycket om dem.
Det var 1980-tal och en tid av initierat apartheidmotstånd, i alla fall för mig som var aktiv inom Lutherhjälpen. Sydafrika stod som symbol för förtryck och skulle bekämpas.
Tänk vad världen ser annorlunda ut nu.
Eller kanske ändå inte.
André Brink är i slutet av sin självbiografi ganska bitter och mycket besviken över hur Sydafrika har blivit. Mycket våld, oerhört många mord och våldtäkter per år, korrupt svågerpolitik osv. Och om man har ägnat sitt liv åt kamp mot förtryck bara för att se att landet drabbats av en annan sorts förtryck, så måste det kännas bittert.
Men jag ska inte börja i slutet, även om inte heller Brink skriver sin självbiografi i kronologisk ordning. Det är stundtals förvirrande, eftersom han en stunden är gift och har barn, andra stunden är student i Paris och i tredje stunden är gift för andra gången och har ytterligare två barn.
Han håller sig snarare till teman. Åren i Paris, apartheidmotståndet, uppväxten osv. Han är ganska sparsam vad det gäller det personliga, men den stormiga relationen med poeten Ingrid Jonker ägnar han ett helt kapitel. Och berättelsen om den begåvade men psykiskt instabila Ingrid, som han inledde en sönderslitande relation med, är också en av de delar av boken som griper tag i mig mest (var tvungen att läsa kapitlet två gånger, men förstod ändå inte riktigt varför Brink övergav fru och barn för denna kvinna. André Brink verkar inte förstå det heller. Okontrollerbar passion handlar det om).
Men han var en kvinnoman, med tre (?) äktenskap och otaliga relationer bakom ryggen. Och på gamla dar gift för fjärde (?) gången med en vacker polska, yngre än hans egna barn.
Som afrikaaner (det är hur det stavas i den svenska översättningen) växte Andre Brink upp med apartheid inpräglad i ryggraden. Det är fascinerande läsning hur afrikanaanerna levde ett till synes "normalt" liv, men med det stora undantaget att de svarta inte inkluderades. Och de stöttade sig på Bibeln. Många gånger var reformerta präster de ivrigaste anhängarna till apartheid (visserligen var det ofta också så att de fanns reformerta präster som var motståndare, men ändå).
Därför var det var skribenter som Brink extra svårt att bryta sig lös och vända sin egen kultur ryggen. Författare som tex Nadine Gordimer hade det något lättare.
Åren i Paris på sextiotalet var ett vägskäl och sjuttio- och åttiotalen präglades så totalt av antiapartheidkampen att Andre Brink nästan inte hann skriva. Kapitlet som berättar om hur största delen av hans tid gick åt till att hjälpa andra är en av bokens bättre. Hur hans studenter tvingades "spionera" på medstudenter och lärare av säkerhetspolisen. Hur hans böcker bannlystes i Sydafrika (men smugglades ut och blev bästsäljare i utlandet).
Ett stycke modern afrikansk historia och en mycket läsvärt. Rekommenderas!
------
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar