Sommarläsning 2010

På sommaren läser jag, som många andra, mer än vanligt.
Så också detta år.
Den stora behållningen var Simona Ahrnstedts Överenskommelser
Kortfattat om det övriga jag hann med denna gång:

Penmarric av Susan HOWATCH

Susan Howatch är min absoluta favorit, men då menar jag hennes senare alster, de sk. Starbridge och St Benet-romanerna, de som handlar om präster och biskopar och andra med anknytning till Anglikanska kyrkan. Suveräna psykologiska thriller och en del kallar dem även själavårdsromaner. Mer här om detta.

Den andra genren som Howatch ägnar sig åt är sk. family sagas, och även om hon även där skriver drivna berättelser, så fastnar dessa inte så hos mig. Penmarric är en av hennes tidiga family sagas, och även i denna låter hon olika jag-personer berätta sin del. Precis som i några av Starbridge och St Benet romanerna.
Men Penmarric är flera hundra sidor för lång och berättelsen blir så deprimerade och eländig till slut att jag inte riktigt orkar med. Alla kassa relationer människor emellan och nästan ingen lycka någonstans.

Det som aldrig sker av Anne HOLT

Jag gillade föregångaren till denna roman, men Det som aldrig sker grep aldrig riktigt tag. Vet inte riktigt varför. Jag gillar dock huvudkaraktärerna. Hittade uppföljaren, Presidentens val, på en loppmarknad, och ska ge Anne Holt en chans till.







Den svarta löparen av Kristina APPELQVIST'

Appelqvist är en av många deckardebutanter i högen av nya böcker, och jag måste erkänna, när jag började läsa insåg jag att jag antagligen blivit lite trött på deckare för tillfället.
Alla förlag tycks leta efter nya deckarförfattare, varenda liten stad i Sverige verkar ha fått sin deckare och sammantaget; det mördas otroligt mycket i Sverige.
Den svarta löparen är inget undantag, och om jag ska var snäll ska jag säga att det här var i alla fall en riktigt hyfsad klassisk pusseldeckare.
Men den blir aldrig riktigt spännande, och jag, som är ganska romantiskt lagd och gärna ser lite romantik i en deckare också, åtminstone lite passion, blir irriterad när huvudkaraktärerna inte gör så mycket mer än tittar på varandra. Men det är klart, Appelqvist hade otur, jag läste henne bok alldeles efter Ahrnsteds Överenskommelser.

Babylons gator av Carina BURMAN

Det här var dock en positiv överraskning. Jag har aldrig läst något av Carina Burman förut, och trodde hon skrev torrt och tråkigt.

Men det här var något annorlunda. En svensk kvinnlig bästsäljande författare är i London på världsutställningen 1851 och tappar bort sin unga sällskapsdam (ja, fler än jag har undrat om sällskapsdamen var mer än det...) Om det nu fanns några bästsäljande svenska författarinnor översatta till engelska på 1850-talet kan man jag fråga, men jag struntar i det.
Berättelsen är driven, språket lite "gammaldags" utan att det blir fånigt, och huvudkaraktären  en lagom excentrisk person. Hon leker lite undercover Sherlock Holmes i jakten på sin försvunna vän och får hjälp av en walesisk konstapel. Men de får inte ihop det, även om det antyds att de gillar varandra.
Men i alla fall. Jag gillar det här. Läser gärna mer Burman.¨