Mer sommarläsning -Stephen FRY och Sofi FAHRMAN

Att Stephen Fry har många talanger visste jag ju, komiker och supertwittrare bland annat och någonstans i bakhuvudet hade jag ju sett att han skrev också.

The Star´s tennisballs är den första jag läser. Den är i korthet en fyndig modern version av Greven av Montecristo.
En ung man, Ned, utsätts för en grovt practical joke av en vän som är sur på honom och en annan person som är ute efter hans flickvän. Men när han sitter hos polisen för att han har haft lite hasch på fickan, visar det sig att han har ett brev i fickan, och brevet visar sig vara ett kodat meddelande från IRA. Brevet har han lovat en döende man (segelinstruktören på båten han lite tidigare varit på) att lämna till en viss person, utan att han själv vet vad som står i brevet.
Men ansvarig man på underrättelsetjänsten vill inte att det avslöjas vem mottagaren är, så han ser till att Ned spärras in på ett obskyrt mentalsjukhus någonstans på en mystisk ö, för att förhindra att sanningen kommer ut.
Alla som känner till historien om Greven av Montecristo kan givetvis lista ut vad som händer sedan.
Och det är egentligen också romanens svaghet, man vet hur det ska gå. Dess styrka är berättandet och drivet i språket. Och sättet att omvandla den ursprungliga romanen av Dumas, givetvis.

Och så till lite chicklit. Och ganska bra sådan. Sofi Fahrman fick mig faktiskt att nästan sträckläsa Elsas Mode.
Som chicklitt har den allt; glamour, mycket fina kläder, inneklubbar, mycket dyr sprit, konstiga överklassfamiljer, sex och romantik. Jag grubblar alltid över hur folk utan vettig inkomst, som Elsa, lyckas leva detta lyxliv.

Alltså, bonniga Elsa, från Brämhult utanför Borås, kommer till Stockholm efter en kortare tur till i New York, jobbar på ett kafé och lyckas samtidigt starta en modeblogg som snabbt blir välläst. Hon får in foten i dörren till den lyxiga modevärlden och blir givetvis förälskad i dess mest eftertraktade ungkarl.
Sedan kan ni kanske räkna ut resten själv. Det går inte som på räls för Elsa hela tiden.
Men berättelsen är relativt välskriven (det är inget jag hakar upp mig på), befriad från besvärande anföringsadverb (jo, dem hittar man ofta i chicklitt, tyvärr) och dialogerna talar för sig själv.
Underhållande läsning i hängmattan, men inte så mycket mer, men det räcker ibland.