Askungar av Kristina OHLSSON

Debuterande kvinnliga deckarförfattare finns det gott om, säkert vill en och annan bli en ny Camilla Läckberg.

Kristina Ohlsson känns inte som en sådan. Hur ska jag nu förklara det påståendet?

Hennes Askungar känns mer som en klassisk deckare, bra karaktärer, men inget överdrivet "vardagsdaltande", en bra story, utan att det känns som om man har "hört den förut". Jag kan ofta känna att den för deckaren typiska berättartekniken att parallellt följa mördaren ibland blir tradig. Jag letar efter något nytt. Eller gammalt. Pusselteckaren följer väl inte mördaren, eller har jag fel? Det är ju en gammal klassisk teknik, det också.

Även Askungar följer mördaren, och hantlangarna, parallellt, men jag konstaterar att det funkar.

Dessutom är det ett bra driv i berättelsen, jag hade svårt att lägga ned den.

Stundtals en riktigt otäck historia, det är otäckt när barn far illa.

Men sammanfattningsvis, jag läser gärna mer av Kristina Ohlsson, ser att Tusenskönor finns på Elib.