Att satsa på bokbloggar är framsynt, och ett bra grepp. Hade jag ett litet förlag skulle jag göra precis likadant. Med tanke på hur många träffar min lilla bokblogg har fått på vissa (i dagspressen icke recenserade) romaner som jag recenserat, så tror jag att små, och kanske även stora, förlag måste satsa på bloggrecensenter.
Jag är inte bortskämd med läsex, eftersom jag bor utomlands bryr jag mig inte ens om att fråga förlagen om att få ett. En del som hör av sig backar ur när de inser att jag inte bor i Sverige. Men Massolit passade på att skicka under min Sverigevistelse i julas.
Nu betyder inte detta att man automatiskt gillar det man får sig tillskickat, men alla kan ju inte gilla allt. Smaken är som...
Jag lyckades nästan inte ta mig igenom Offerrit. Den tog aldrig tag i mig.Jag läser inte skräck, har inte ens läst mästare som Stephen King och John Ajvide Lindqvist, även om jag borde, det tillhör väl den litterära allmänbildningen.
Hela tiden väntar jag på att Offerrit ska bli riktigt läskig, men det blir den inte, i stället blir det mest fånigt. Varför? Jag är inte så säker. Källström lyckas tyvärr inte bygga upp någon tidig suggestiv spänning, i alla fall inte hos mig.
Upplägget är intressant. Litet svenskt samhälle i kris försöker hitta vägar ut och säljer samtidigt sin själ till djävulen, rent bokstavligt. Det är bokens innehåll, mycket kortfattat. Det som börjar som en kriminalroman får snart övernaturliga toner, ungefär som Wallentins Strindbergs Stjärna övergår till att bli en fantasy. Rent principiellt har jag inget emot genreblandning.
Men någonstans på vägen går jag vilse i Offerrit. Berättelsen skildras ur en mängd olika personers perspektiv. Jag har generellt svårt för det. På slutet är jag helt förvirrad, vet inte vem som är vem, vem som dör och vem som överlever. Och varför de överlever.
Om jag läser boken igen kanske saker och ting klarnar. Men nej, jag har ingen lust alls. Jag har så många böcker i min bokhylla som väntar på att bli lästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar