Sagt och gjort, lånade Vredens tid på Elib (lagom till att jag fick min nya gadget, en Sony Reader läsplatta) och var ganska snart fast i en rafflande spänningsroman.
Ganska snart inser jag att Tegenfalk har fattat en något annorlunda grepp, i båda sina romaner, stundtals lite för osannolika vändningar, men inte så att det stör.
Jag ser en Stieg Larsson-aktigt mönster i de båda romanerna. Vredens tid är i första hand en "vanlig" spänningsroman. Ett antal människor, som inte har ett våldsamt förflutet, begår plötsligt våldsamma handlingar mot människor i sin omedelbara närhet, främst familjemedlemmar. Flera resulterar i mord. Efteråt kommer de inte ihåg vad de har gjort och inte heller varför. Snart kommer utredande poliser fram till att alla varit inblandade i samma rättsfall, de är alla nämndemän, åklagare eller domare i en rattfyllerimål, samt att de alla har drogats av en okänd substans, kallad Drog-X.

Vredens tid serveras med en stor portion humor. Jag saknar det i Nirvanaprojeket, den är allvarligare i tonen.
Tegenfalk har skapat ett antal intressanta karaktärer, från poliserna Jonna och Walter, till den totalt skrupellöse journalisten Jörgen och något korkade brottslingen Tor. Plus ett antal bifigurer.
Tredje delen, Den Felande Länken, kommer i september. Ser fram emot det.
Jag sträckläste Vredens tid och jag påbörjade Nirvanaprojektet i går och jag har inte särskilt många sidor kvar.
SvaraRaderaRiktigt bra böcker tycker jag och september känns väldigt avlägset.