Rätt så matt efter en miniseminarium med Henning Mankell på bokmässan (ett mycket bra sådant, jag älskar att höra hur en roman kommer till, vilket Mankell berättade) råkade jag hamna på Se Människan (man kan inte undvika att gå förbi). Där blev Magnus Utvik, mest känd för mig som Gomorron Sveriges utmärkta bokrecensent, intervjuad av en teolog om sin bok om sin tid i en kommunistisk sekt. Jo, det var just det; en sekt. Utvik drogs som tonåring in i en extrem och manipulativ kommunistiskt grupp (hade bl a väpnad revolution på dagordningen). Deras idealland var Albanien och allt var toppstyrt, tex blev medlemmar beordrade att lämna jobb och flytta ifall ledningen krävde det.
Här hajar jag till. Det låter precis som en religiös sekt. Inget skiljer. Förutom att de hade Stalin som Gud i stället.
Jag köpte boken efter intervjun och läste ut den mycket snabbt.Magnus Utvik betonar att boken är självbiografisk, men att den som alla självbiografiska böcker är författarens syn på det som skedde. Det är bra att ha i åtanke, eftersom Med Stalin som Gud fungerar som en roman. Om en person inte har fört utförliga dagboksanteckningar så är det omöjligt att minnas alla detaljer.
Men nog om detta, det fungerar. Och är välskrivet. Och mycket gripande. Jag känner igen mina tonår, på sätt och vis. Allt var svart och vitt. Så enkelt. Självklart. Sedan dukade man under för kraven.
Utvik skildrar hur han ägnades all sin lediga tid åt partiet, hur relationen med tjejen tog slut och hur dåligt han till slut mådde.
Egentligen vill jag veta mer. Hur överlevde han? Hur blev livet normalt igen? Blev det normalt igen? Är det normalt? Det förtäljer inte riktigt boken. Alla som vet något om hur det är att ta sig ur sekter vet att det kan ta lång tid.
Sammanfattningsvis; Med Stalin som Gud är mycket läsvärd, den ger en inblick i en värld man inte trodde fanns, och det under den tid jag själv var tonåring.
Bokus
Adlibris
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar