Jag äter allt, förutom bruna bönor.
Och Den vita frun är inte bruna bönor. Snarare som den goda bakelse med hasselnötsmousse, som jag åt på ett café i centrala Haag häromdagen, samtidigt som jag läste ut Fridas senaste. Så där god att man egentligen skulle vilja äta en till.
Frida kom ut med sin debutroman Charlotte Hassel i september förra året och redan nu är tvåan här. Det är inte en uppföljare och är också lite annorlunda. Lite mer finstämd.
Men samtidigt spännande. Jag läste ut den på en dag. Det är en sådan där bok som ska läsas i ett svep. Ingen idé att spara.
Jag insåg också att jag inte gillar recensioner som talar om för mycket om handlingen. Så jag gör inte det. Har du hittat hit från Adlibris och Bokus har du redan läst lite om den.
Men romanen handlar om Maria, som 1784 anländer från Stockholm till Borgeby slott i Skåne som sällskapsdam/kammarjungfru till Dorotea Bielke och hennes dotter. Genast förstår man (genom en parallell berättelse, berättad i form av en ung kvinnas dagboksanteckningar) att det egentligen är den enkla Maria det handlar om. Vem är hon egentligen? Hon vet det inte ens själv.
Som läsare dras man snabbt med i denna drivna, men samtidigt finstämda roman. Det är inte i första hand en kärleksroman, men kanske ändå. Det handlar mer än moderskärlek än kärlek mellan man och kvinna (även om det finns med lite det också!).
Vad jag mest gillar med Frida böcker är att det märks att hon kan sin historia (Frida är historielärare), det känns ordentligt "researchat", utan att det är påfrestande.
-------------
Adlibris
Bokus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar