Gone, Baby, Gone av Dennis LEHANE

"I looked up at the stained-glass Jesus, his arms held open above the gold tabernacle.

“Eight years old,” I whispered. “Explain that.”

I can’t.

Can't or won't?
No answer. God can clam up with the best of them.
You put a child on this earth, give him eight years of life. You allow him to be kidnapped, tortured, starved, and raped for fourteen days – over three hundred and thirty hours, nineteen thousand eight hundred long minutes – and then as a final image You provide with the faces of monsters who shove steel into his heart, cleave the flesh from his face, and open his throat on a bathroom floor.
What’s your point?
“What's Yours?” I said loudly, heard my voice echo off stone.
Silence.
“Why?” I whispered.
More silence.
“There is no goddamned answer. Is there?”
Don’t blaspheme. You're in church.
Now I knew the voice in my head wasn’t God’s. My mother’s probably, maybe a dead nun’s, but I doubted God would get hang up on technicalities during such a time of dire need.
Then again, what did I know? Maybe God, if He did exist, was as petty and trivial as the rest of us.
If so, He wasn’t a God I could follow."

Citatet ovan kommer från Dennis Lehanes roman Gone, Baby, Gone.
Lehane har innan han blev författare arbetat med utsatta barn, och i denna bok märks det att han vet vad han talar om.

Strax innan denna scen utspelas mellan huvudpersonen Patrick, privatdeckare, och Gud, om det nu är Gud han talar med, har en liten pojke blivit mördad på ett bestialiskt sätt. Patrick har dessutom samvetskval för att han kom en timme försent till huset där pojken hölls fången, kanske hade hans liv kunnat räddas.

Strax efteråt kommer han fram till att han tror på Gud, men han är inte säker på att han gillar honom.

Deckarförfattare är numera inte rädda för att ta in religiösa frågor i sina romaner. Inte bara att de har religiösa människor som romanfigurer, oftast som störda präster eller andra psykiskt instabila troende som begår brott på grund av "Gud har befallt dem till det", eller något liknande.
Men man hittar också huvudpersoner som brottas med Gud, som Lehanes Patrick McKenzie.
McKenzie tycks i alla fall ha kommit fram till något viktigt; om Gud var likadan som vi andra, så var det inte en Gud han kunde följa.
Jag satte hundöra på denna sida i boken och strök under meningen.
För så är det ju, om Gud vore så obetydlig och värdelös som jag, då var han ingenting för mig. Det är ju inte det jag vill ha. För om Gud vore som jag, då skulle han ju också kunna vara som de som gör allt det där hemska som inte bara sker i deckare, utan i verkligheten också.
Jag vill ha en Gud, som är Gud och står över allt det. En Gud som är godheten förkroppsligad, och kärleken, rättvisan, upprättelsen...

Men man förstår ju Patricks dilemma; hur kan en god God finnas när det finns så mycket ont i världen?

Eller kan man vända på det? Hur kan Gud inte finnas, när det ändå finns så mycket gott i världen. Och vackert.

---
Tidigare publicerad 1 maj 2007