söndag, september 27, 2009

The Given Day av Dennis LEHANE


Jag ser en viss trend i spänningsromangenren, och den har pågått ett tag. ”Vanliga” författare som ger sig på att skriva ”deckare” (Kerstin Ekman, Maria Küchen) och deckarförfattare som vill skriva ”vanlig” skönlitteratur (Håkan Nesser räknas väl kanske dit, även om hans romaner typ Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har en stark spänningstråd i sig).
Bra eller dåligt? Ja, det beror väl på boken. Jag tycker mycket om Nessers böcker som inte är deckare. Även Mankells Comedia Infantile fascinerade mig. Jag skulle gärna se Åke Edwardsson skriva en ickedeckare. Kanske på gång?
Eller varför inte Åsa Larsson?

För egentligen; varför placera i genrefack? Och varför så svårt att ta sig ur deckarfacket? (Med det menar jag inte att det är lätt att ta sig in i det).
Det beror på boken som sagt.
Har precis läst ut Dennis Lehanes The Given Day (Ett land i gryningen). Och förstår att Lehane är på väg att tvätta på deckarförfattarstämplen totalt, via Mystic River och Patient 67.
Men ändå förblir den där som en tråd heller tiden; den gamla lätt igenkända spänningen.

The Given Day (kan inte riktigt försona mig med den svenska titeln) är egentligen en historisk roman, utspelar sig 1918-1919. Fattigt och eländigt, även om man är polis, spanska sjukan, efterkrigstid, the Red Scare och så vidare. Jag fick söka på Wikipedia för att hänga med, och upptäckte att allt stämde (vad annars), ned till minsta bomb i Boston.
Berättelsens två huvudpersoner, polisen Danny Coughlin och den svarte diversearbetaren Luther Laurence, rör sig i två huvudspår, men möts någonstans i mitten av romanen. Danny tillhör polisens överklass eftersom hans far är en överordnad och Luther har fått fly Oklahoma därför att han dödat en man. Luther hamnar hos familjen Coughlin som hjälpreda och lär känna Danny. Viktig i berättelsen är också Dannys kärlek Nora, irländskan som bär på en mörk hemlighet. Nyanserade karaktärer som fascinerar en. Inga stereotyper, inte.
Danny dras mer eller mindre ofrivilligt in i fackligt arbete, som i slutändan leder fram till den stora polisstrejken i Boston 1919. Luther längtar hem till frun och sonen han aldrig har sett, men brottet han har begått hindrar honom från att resa hem.
Det finns så många trådar i den här historien att det är bäst att inte gå in på allt, för att inte förvirra. Men allt knyts ihop på slutet. Sårbara hjältar och nattsvarta bovar, allt finns med.

Och så språket. Det är något med Lehanes berättarstil som hakar tag i mig. Jag är fast. Det är vackert, det är gripande.
Och det känns långt borta från deckaren. Även om det fanns episoder i Kenzie/Gennarodeckarna som jag känner igen.

Tänk den som kunde skriva så här. Som får en att sträckläsa en tegelsten på 700 sidor utan att tycka det är en enda sida för mycket.
Och vad bättre är; det sägs att detta är första delen i en trilogi.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar