Tretton år efter The Poet (Poeten) kommer den riktiga uppföljaren till denna Michael Connellys första fristående roman, vid sidan om Harry Boschdeckarna alltså.
För även om The Narrows (Fällan) egentligen är en uppföljare, eftersom den också handlar om seriemördaren Poeten, så är den en roman där Poetens ena huvudperson, Jack McEvoy, fattas. Så det blir en halv uppföljare och en halv Harry Boschdeckare.
Men The Scarecrow (Fågelskrämman) har med dem båda, kriminalreportern Jack McEvoy och FBI-agenten Rachel Walling (jo, hon som hängde ihop med Harry Bosch i ett par böcker).
Jack McEvoys berömmelse efter Poetenhistorien och den bästsäljande bok han skrev om den har svalnat och dessutom har han blivit för dyr för den tidning han jobbar på, Los Angeles Times. I ett försök att stävja de ekonomiska konsekvenserna av vikande läsarsiffror har tidningen beslutat att avskeda 100 av sina garvade och högavlönade reportrar och ersätta dem med färre lågavlönade reportrar som kommer direkt från journalisthögskolan. McEvoy är nummer 99. Han får två veckor på sig att packa ihop och lära upp sin efterträdare, den unga, vackra Angela, multifunktionell och begåvad, men utan erfarenhet.
I ett sista försök att skriva en sista toppartikel i Pulitzerprisklass snubblar han, och kollegan Angela, över ett mord, som sägs har begåtts av en ung, svart kriminell knarklangare. Men de gräver djupare, inser att killens erkännande inte är ett sådant, och att liknade mord har begåtts i andra städer.
De är en seriemördare på spåren. Eller rättare sagt, han är dem på spåren. De googlar på en hemsida som visar sig vara en sk. IP-adressfälla, en hemsida endast skapad för att hålla koll på ifall någon googlar på ett visst specifikt ämne, och det får ödesdigra konsekvenser.
Någonstans där i början av berättelsen inser Jack McEvoy att han behöver hjälp, och han kontaktar sin gamla flamma, FBI-agenten Rachel Walling som i ett tidigare jobb var profiler, hon sysslade med att göra gärningsmannaprofiler.
Som läsare vet vi från första sidan vem som gjorde det. Sedan skådar man liksom från ovan hur McEvoy/Walling tuffar fram i ganska hög fart på ett spår som i slutändan kommer att leda till en frontalkrock med The Bad Guy. Och man sitter där och kan inte göra något. Frustrerande och vansinnigt spännande. Man är fast och boken blir en riktig genuin bladvändare av första klass.
Det är ett välkänt berättartekniskt knep, det där att låta läsaren följa mördaren parallellt med hjälten från början, inget nytt under solen. Även Connelly har provat på det, delvis i Poeten, och speciellt i Fällan. Men det krävs en viss skicklighet för att hålla spänningen på topp.
Och det fungerar i The Scarecrow.
Det är ett välkänt berättartekniskt knep, det där att låta läsaren följa mördaren parallellt med hjälten från början, inget nytt under solen. Även Connelly har provat på det, delvis i Poeten, och speciellt i Fällan. Men det krävs en viss skicklighet för att hålla spänningen på topp.
Och det fungerar i The Scarecrow.
Både McEvoy och Walling är sig lika. McEvoy, bokens jag, är fortfarande ganska cynisk och nu dessutom bitter efter motgångarna på tidningen. Walling handlar som vanligt intuitivt och ibland impulsivt och även denna gång håller hon på att bli tvungen att lämna in FBI-brickan för att hon ställer upp för McEvoy på mer än ett sätt. Något som FBI-ledningen inte gillar.
Och trots att de är tolv år äldre så visar det sig att gammal kärlek aldrig riktigt…
Connelly dyker djupare i karaktärerna McEvoy/Walling i Poeten, men undviker det i The Scarecrow. Bra eller dåligt? Vill man veta mer om dem är det bra att ha läst Poeten först, men inte en nödvändighet. The Scarecrow står på egna ben.
Man lär sig saker genom romanen också. Cyberspace är en farlig djungel. Plötsligt blir man osäker. Hur säkert är mitt email, min Facebooksida och hur utlämnande är jag egentligen på min blogg? Och kan jag lita på att mina personliga uppgifter, numera digitaliserade, tex i en medicinsk journal eller hos min advokat, är otillgängliga för obehöriga.
Och om man råkar hålla på att jaga seriemördare; innan man hoppar i säng för att ha sex med sin älskade, kolla under…
…äsch, ska inte avslöja mer.
Sammanfattning: Definitivt en av Michael Connellys bästa på många år. En värdig uppföljare till Poeten, som trots allt står i en klass för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar