Livet Deluxe av Jens LAPIDUS

Jag stiftade första gången bekantskap med Jens Lapidus för några år sedan i samband med en skrivarkurs. Vi hade fått i uppdrag att läsa bland annat Snabba Cash samt Jo Nesbös Smärtans Hus. Lite orättvist för Lapidus kanske, han når ju inte alls upp till Nesbös klass.
Men jag kunde se att det var något nytt och fräscht med Lapidus.
Andra romanen, Aldrig fucka upp, lyssnade jag på en sommar (tror att man kunde ladda ned den gratis som Mp3 från DN, eller något) och den gav inte alls samma intryck. Fungerade inte alls. Kanske på grund av att några karaktärer helt enkelt kändes malplacerade. Romanen var för spretig.

Livet deluxe är lite mer tillbaka där Snabba Cash var. Framför allt är några av karaktärerna tillbaka, bland annat Jorge och JW. Båda vill ha tillbaka det liv de förut hade. Jorge efter att ha sysslat med "lagliga" saker ett tag, JW efter att ha muckat.

Men jag känner mig ändå splittrad inför Livet deluxe. Storyn är helt okej, karaktärerna har fått mer djup. De nya karaktärerna; Natalie, dotter till maffiabossen Radovan, och Hägerström, undercoverpolisen, är också bra sammanvävda med de övriga i stroyn. Jag kan dock tycka att det är lite osannolikt hur Natalie tar över pappans verksamhet, bara så där, utan erfarenhet. Och Hägerström handlar ganska oprofessionellt genom att förälska sig i en av de brottslingar han ska avslöja.

Och så var det språket. Jag minns för lite från Snabba Cash, borde kanske läsa om.

I första hand är det den korthuggna stilen som jag hakar upp mig på. Jag kan förstå användandet av korta meningar i aktionscener, de får upp farten, men Lapidus är korthuggen hela romanen. Så korthuggen att meningarna blir ofullständiga ibland. Visst kan man använda det i skönlitterär text, men jag hänger upp mig på meningar som; Jorge sovit dåligt i natt.  Jag saknar hade någon vansinnigt.


Sedan är det Lapidus skriver dialoger på. Han använder väldigt ofta den stil man ser i filmmanus. Jorge sa: " Ska vi...", eller JW svarade: "Jag vet inte..."
För mig är det en stoppkloss, det hindrar flödet mycket mer än att avsluta dialogen med sa Jorge, svarade JW.

Men vad som hindrar flödet i läsningen ännu mer är kolonmissbruket. Jag kan inte förstå vad kolon har att göra i vanlig skönlitterär prosa. Kan man inte skriva hårdkokt utan kolon?
Ett typiskt exempel kan se ut så här:

Han: en snubbe som drev ett ställe.Han: en snubbe som ägde något.Samtidigt: fortfarande skumt.

Man stannar upp vid varje kolon. Det är väldigt irriterande.
Men faktum är att efter ett tag vänjer man sig. Läser på, glömmer att irritera sig. Och då blir berättelsen ganska rafflande. Den fungerar ganska bra hela vägen till slutet. Förutom en alldeles uselt skriven sexscen någonstans i andra hälften, mellan två av huvudkaraktärerna. Varje mening börjar med han eller hon.
Hon förde... Han kysste henne...Han tog av henne...Hon kände hur...Han förde upp...Hans tunga sökte sig...


Men i alla fall... Jag gillade tvisten på slutet. Hade faktiskt inte alls räknat ut det.

Adlibris
Bokus