Det är sällan man får tag i en bok som handlar om ens hembygd, nästan ens hembygd i alla fall. Orust känns lite som hemma, uppväxt som jag är på fastlandssidan i Ödsmål. Från vår stuga ser vi Orust varje gång vi tittar ut genom köksfönstret.
Där på andra sidan; Orust |
"Kvinnoskildring från västkusten skakad ur en norrländsk kappa" har Expressens recensent skrivit.
Det ligger något i det. Mycket fattigdom, slit och elände. Lite kärlek och lust däremellan. Men boken blir sorgligare så längre det lider. Jag avslutade boken med en klump i halsen. Inte riktigt den sortens bok jag behövde, just då. Det kan vara så där ibland.
Men man kan inte alltid läsa glada chicklit och spännande deckare.
Jag har mina rötter i det där eländet. Så långt tillbaka i tiden är det inte. Mina förfäder har också haft det så där slitsamt.
Jag skulle definitivt kunna skriva om det också, någon gång i framtiden.
När jag får tag i en debutantbok är jag alltid intresserad av hur den inleds. Vad är det i inledningen som fångade förlaget, som gjorde att boken gick igenom första gallringen, och andra, och tredje.... ?
I Elins fall är det definitivt språket. Där ligger definitivt tyngden. Och karaktärerna. Så vill du ha vackert språk, gripande karaktärer och en stor dos elände ska du läsa Allt som återstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar