Jag tror att det dels är på grund av uppläsaren. Han var bra.
Dels tror jag att det fanns ett visst driv där i berättelsen hela tiden, bara det att jag inte riktigt märkte det. Tecken på att det är bra skrivet.
För egentligen har denna bok ingen action alls. Största delen är monolog eller dialog. Hela beskrivningen av mordet på en liten flicka 25 år tidigare äger rum i form av ett samtal med huvudpersonen Lars Martin Johansson och hans bäste vän och fd. kollega Jarnebrink.
Sedan finns det ett antal bipersoner som piggar upp. Den piercade unga "hemhjälpen" med strulig mamma, den unge ryske "drängen" som har taskig barndom bakom sig men fått ordning på livet (båda hjälper Johansson efter hans stroke), Johanssons rike bror och den kvinnliga hjärtläkaren, som får Johansson att börja rota i det gamla mordfallet.
Och jag gillar hur Johanssons inre monologer är komponerade. Först kommer pratade ord och direkt därpå hans tankar. Rappt grepp.
Mordgåtan och dess lösning är ganska traditionellt skrivna. Ungefär; ärrad gammal polis (som kan se runt hörn) tar upp cold case, tittar på alla trådar igen och hittar givetvis något ingen annan har sett. Inget nytt där, förutom dilemmat att rättvisa inte kan skipas den vanliga rättsliga vägen eftersom fallet är preskriberat.
Rekommenderas!
Adlibris
Bokus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar