Prästen Allan Willny håller på att blåsa liv i den sk. själavårdsromanen. Det är en speciellt genre inom sk. kristen skönlitteratur, som med behållning kan läsas även av personer utanför den kyrkliga sfären, även om jag tror att genren hittar sina flesta läsare just där.
Den mest kända svenska själavårdsromanen är antagligen Bo Giertz´ (känd biskop i Göteborg, han företrädde Bertil Gärtner) Stengrunden.
Utomlands är genren christian fiction stor, speciellt i USA. Den är lite annorlunda och består ofta av en berättelse som slutar lyckligt (dvs huvudpersonen, som självklart levt ett struligt liv, blir frälst). Rätt så förutsägbart och tråkigt, enligt min mening. En bra själavårdsroman är annorlunda, speciellt om det "romantiska skimret", som ofta finns i christian fiction, skalas av, och karaktärerna blir mänskliga och sårbara.
Min stora favorit Susan Howatch har också skrivit en serie romaner om biskopar och präster inom engelska anglikanska kyrkan, som också skulle kunna kallas själavårdsromaner. Hennes berättelser är väldigt drivna och spännande, men scener där huvudpersonen, som hamnat i en svår kris, hamnar i själavård hos en klok (men inte felfri) präst/munk/biskop är ganska centrala och viktiga för hela dramat. Berättelsen förs framåt genom dem, eller läsaren får en förklaring på alla mysterier genom ett (ofta dramatiskt) själavårdssamtal i slutet av boken.
Allan Willny har inspirerats av detta "Susan Howatch"-upplägg i sin tredje roman Innan tuppen gal. Han gör även som Howatch ofta gör; berättar ur mer än en persons perspektiv.
Centralt står prästen Andreas, som till vardags arbetar som präst på Öland. I berättelsens nutid befinner sig Andreas på en lång retreat eftersom han drabbats av en kollaps och efterföljande sjukskrivning. På retreaten sitter han i själavård med retreatgårdens föreståndare och det är i de samtalen som man till slut får reda på vad det är som har hänt som gör att Andreas är där.
Berättelsen vävs samman med vad som har hänt de två andra huvudpersonerna, konstnären Lars och hans hustru Lena, goda vänner till Andreas och hans fru.
Som läsare förstår man snart att något tragiskt har hänt och det är väldigt svårt att lägga ifrån sig boken. Jag sträckläste, mer eller mindre. Jag har läst Allan Willnys två tidigare böcker med behållning, men det här är definitivt den bästa. I berättelsen varvas nutid och dåtid, och de olika personernas öde, på ett snyggt sätt, och samtidigt är det ett driv i berättelsen som gör att man läser vidare, eftersom man vill ha svar på den fråga man ställer sig i början; vad har hänt? Klassiskt tema, men det fungerar.
Adlibris
Bokus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar